söndag 30 januari 2011

När diktaturer faller

Som liberal och demokrat glädjs jag naturligtvis åt över alla diktaturer som faller, detta oavsett vilken sorts diktatur som det handlat om. Min glädje har därför varit lika stor när Francoregimen föll i Spanien, som när många av de kommuniststyrda öststatsländerna föll som käglor i början på 90-talet.

Bekymret för mig och alla andra demokrater är bara att vi aldrig riktigt vet vad som kommer efter den styrande diktatorn. Det är inte helt säkert att en diktatur åtföljs av en fullt ut demokratisk regim. I fallet med Spanien blev det så, även om Franco egentligen ville annat. I öststatsländerna kan man ju i vissa sammanhang fråga sig hur demokratiska en del av länderna blev. I en del fall gick det bra, i andra gick det sämre.

Idag kan alla tidningar rapportera om vad som händer i Egypten, bl a Expressen. Både här och tidigare i Tunisien vill nog den allmänne medborgaren ha ett demokratiskt system. De vill inte längre leva under diktatoriska förhållanden. Det är bra, men kommer det att bli så? Man kan som demokrat bli aningen, för att inte säga mycket oroad, när regeringsföreträdare i Iran tycker att det som nu sker i Egypten är bra. Iran ser naturligtvis en chans till att forma ett grannland till att bli som de själva, d v s styrt av islamiska lagar och mycket långt ifrån vad vi här i västvärlden skulle kalla för demokrati.

Så, vi ska glädjas med folket i länderna som nu gör uppror mot sina sittande diktatorer, men vi kan bara hoppas att folket i samma länder inte kommer ur askan i elden, in i en om möjligt ännu värre regim än den de blev av med.

söndag 23 januari 2011

Idrottsnämnden måste ändra sitt beslut om föreningsbidragen

Svenska Dagbladet har i flera artiklar berättat om Stockholm stads idrottsnämnds beslut att skära ner föreningsbidragen med 10 (av totalt 40) miljoner kronor. Det är ett minst sagt dumt beslut. Dessvärre har företrädare för mitt eget parti varit med och fattat beslutet och det gör inte precis saken bättre. Men jag tolkar det hela som att vare sig de eller några andra i den politiska majoriteten riktigt förstått vad man beslutat.

Detta framgår också av de argument som framförs av det ansvariga idrottsborgarrådet Regiana Kevius (M), som anser att idrottsklubbarna inte bara ska luta sig tillbaka och vänta på kommunala bidrag, utan istället borde ragga sponsorer. Det uttalandet avslöjar dessvärre att Kevius inte förstått något om verkligeheten.

Verkligheten är dessvärre en annan. Jag är aktiv inom AIK Innebandy. I föreningsbidragssammanhang tillhör vi Solna och inte Stockholm, så vi drabbas inte av den här besparingen, men situationen vi lever under är liknade som för alla andra idrottsklubbar. När det gäller sponsring så får vi sponsring till vårt herrlag, som tack och lov är ganska duktiga och som t o m har ett antal världsstjärnor i laget. Jag kan dock inte påstå att det regnar manna från företagen till vårt herrrlag heller, men de har en relativt bra tillvaro i sponsorsammanhang.

Om herrlaget inte har extremt svårt att skaffa sponsorer, så är det precis tvärtom när det gäller våra ungdomslag. När Kevius säger att de ska ut och ragga sponsorer för att täcka förlusterna för föreningsbidragen, så kan jag nästan säga att det är som att slå våra idrottsledare i ansiktet. De lutar sig definitivt inte tillbaka. Istället sliter de som djur, på ideell basis, utan att tjäna en enda krona, men att få in så värst mycket sponsorpengar är tämligen omöjligt. Vi måste vara realistiska. Alla idrottsklubbar är beroende av de kommunala bidragen.

Det här beslutet får en rad konsekvenser. I förlängningen kan idrottsklubbarna inte ta emot alla ungdomar som vill idrotta. De får istället göra annat. Inte för att det finns några direkta kopplingar, men om inte ungdomarna tränar nere i idrottshallarna och på idrottsplanerna, så kommer de ju vara någon annanstans. Det tycker jag hela idrottsnämnden ska komma ihåg den dagen vi hör om en ökad kriminalitet bland våra ungdomar. Därför bör idrottsnämnden ändra sitt beslut!

lördag 15 januari 2011

Slå inte samman Folkpartiet och Centern

Liberalismen är en ideologi med en fin historia. Ordet liberal började användas i sin nuvarande politiska betydelse omkring år 1820, men som ideologi har liberalismen sin rot långt tidigare. Med andra ord är det många som bekänner sig till liberalismen och är liberaler. Vi har en fin historia att bevara, ta vara på och även vårda inför framtiden. I Sverige är det Folkpartiet som sedan generationer tillbaka värnat om liberalismens idéer. Folkpartiet bildades 1934 och har sina rötter i Frisinnade landsföreningen och Sveriges liberala parti, samt diverse olika historiska liberala föregångare och framför allt rösträttsrörelsen.

Men idag vill många andra än folkpartister kalla sig för liberaler, om inte annat för att liberalismen är en populär populär ideologi. Oavsett detta hävdar jag att Folkpartiet är det svenska liberala orginalet, medan alla andra partier, som till viss eller till en större del anser sig vara liberala, är mer eller mindre bleka kopior av detta orginal.

Speciellt viktigt att tänka på detta med Folkpartiet som liberalismens orginal, är det i den nu aktuella debatten om en eventuell sammanslagning mellan Folkpartiet och Centerpartiet. Centern har ingen som helst liberal idétradition att falla tillbaka på. Även om flera centerpartister idag bekänner sig till liberalismen, så är centern sprunget ur bonderörelsen, med en stark landsbygdsförankring, utan någon större ideologisk bakgrund, mer än den som de själva betecknar som ekohumanism. Jag har ärligt talat lite svårt att se att den "vanliga centerpartisten" (och då talar jag inte om de som finns längs Stureplan) känner så mycket gemensamt med den "vanliga folkpartisten". Det skiljer sig helt enkelt för mycket mellan de båda "urtyperna" av centerpartister och folkpartister.

Det är också här alla larmklockor borde ringa hos de som förespråkar en sammanslagning. De som gör det, för ofta fram argument som att en sammanslagningen skulle ge ett mervärde, att ett parti med större liberal kraft skulle ge ett ökat medlemsantal och en ökad röstandel. Jag menar att det skulle bli precis tvärtom. Mot bakgrund av det jag skrev tidigare om de båda "urtyperna", så riskerar dessa att i ett sammanslaget parti inte känna igen sig, vilket gör att de endera flyr till något annat parti (troligtvis då (M) eller (KD) ), alternativt inte röstar alls.

Det här beskrivs också på ett väldigt bra sätt av Expressens ledarskribent Anna Dahlberg som argumenterar mot en sammanslagning. Bl a skriver hon att "Mångfalden är en styrka för borgerligheten, inte en svaghet. De som med jämna mellanrum ropar efter sammanslagningar - oavsett om det handlar om att slå ihop C och FP eller att bilda en valallians under den gemensamma beteckningen alliansen - blundar för de skillnader som finns inom borgerligheten och dess väljarled."

Jag kan inte mer än att hålla med. I matematikens lagar är alltid 1+1 = 2 och i det här fallet så hoppas väl förespråkarna för en sammanslagning att 1+1 skulle bli 3, men dessvärre riskerar 1+1 i det här fallet att bli 1, eller kanske 1,5 och vad har vi då fått. Ja inte ett större liberalt parti, om man inte med det menar ett större moderat parti. Det vill inte jag medverka till.

Läs även andra som tycker i denna fråga; Martin Hall, Christer Sörliden, Andreas Froby, Adam Cwejman, Gabrielle Peteri

onsdag 5 januari 2011

Eftervalsanalys - ett litet inlägg i debatten

I och med den nya mandatperioden så har jag förändrat min hemsida. Ni får gärna kolla in den på folkpartiet.se/olov

Under en av flikarna på hemsidan har jag gjort en eftervalsanalys. Fast det låter nog mer ambitiöst än vad det är. Snarare är det lite reflektioner över Folkpartiets valresultat. Här är några korta utdrag av det jag skriver på hemsidan.

"Gjorde Folkpartiet ett dåligt val 2010?

Jag tror att svaret på frågan i rubriken till stor del handlar om vilket perspektiv man har och hur länge man varit med i partiet. Själv har jag varit med i över 30 år och vet att FP gör både bra och dåliga val. Det går både upp och ned.

En annan trend som jag märkt är att de som blivit aktiva i Folkpartiet under senare år, har kortare tålamod med partiet än vad jag själv har. Jag tänker inte här nämna någon vid namn, men det finns en del mer eller mindre anmärkningsvärda avhopp. Allt som oftast så skyller dessa personer på att Folkparitet blivit mindre liberalt. Jag tycker de har fel, men oavsett vilket, varför stannar dessa personer inte kvar inom partiet och kämpar för sina idéer och tankar om liberalismen? Varför hoppa av?


Årets valresultat anser jag måste sättas in i ett historiskt perspektiv och då är 2010 ett rätt så godkänt val för vår del. Vi har alltid gått tillbaka i ett val då vi innehaft regeringsmakten och 7,1 % anser jag inte är dåligt. I många val har vi hamnat under den nivån."

Som sagt, ni kan läsa mer på min hemsda. En debatt som annars hör ihop med hur det gick i valet, är vad som ska hända framöver. Det ena är oftast en konsekvens av det andra. Ännu en gång så har nu förslaget om att slå ihop Folkpartiet med Centerpartiet kommit upp till ytan. Jag tycker det är fel väg att gå och vill i det här sammanhaget hänvisa till ett alldeles utmärkt inlägg från min partikollega Christer Sörliden. Han argumenterar på ett alldeles utmärkt sätt för att vi fortfarande ska vara två partier.