Lagstiftning mot bonussystem är uppenbarligen nödvändigt!

I förra veckans blogg berättade jag om den motion som jag har skrivit till folkpartiets landsmöte om att folkpartiet borde vara för ett system som innebär att banker och andra finansinstitut inte ska få ha bonussystem. Detta därför att det triggar de anställda till att ta alltför höga risker, samtidigt som vi som skatebetalare garanterar bankernas existens och i förlängningen de anställdas jobb.

Det här problemet har även uppmäksammats på ministerhåll. Både finansmarknadsminister Peter Norman (M) och finansminister Anders Borg (M) anser detta är ett problem, även om det är tveksamt om de vll gå lika långt som undertecknad.

Det hela blir dock inte bättre av att banker nu förnekar att bonussystem skulle vara ett problem. Bankerna har fortfarande bonusavtal och dessutom vägrar de att erkänna att de tar risker. Det framgick i en artikel i Svenska Dagbladet den 22 juni. Min fråga är, hur länge ska de få hålla på? Jag är medveten om att lagstiftning mot bonussystem i banker och andra finansinstituet är ett drastiskt steg, men det är uppenbarligen nödvändigt.

Bort med alla bonussystem från banker och andra finansinstitut

Fri lönesättning är en av grunderna i marknadsekonomin. Som liberal värnar jag mycket om denna rättighet, även om jag kan tycka att det i vissa sammanhang är tveksamt om personen ifråga är värd så mycket pengar som han eller hon får. Men bortsett från det så är det ju ändå i grunden så att någon har gjort bedömningen att den tjänst som avses ska betalas med x antal kronor.

Men i vissa sammanhang måste olika typer av konstruktioner för lönebildningen ifrågasättas. Jag tänker då på bonussystem. Kapitalet till våra banker kommer i huvudsak genom inlåning från företag och privatpersoner. Privatpersonernas insättningar garanteras av en bankgaranti, som innebär att om banken kommer på obestånd så kommer ändå staten att garantera de insatta pengarna. Det tycker jag är helt ok.

Det är också ok att bankernas anställda har en fri lönesättning och att de anställda får betalt i den omfattning som de eller deras fackliga organisationer lyckas förhandla sig till. Det som däremot inte är ok är att bankerna har rätt att förhandla fram bonussystem som triggar enskilda anställda att ta alltför stora risker på ett sådant sätt att det kan innebära att staten riskerar att få gå in och rädda banken från konkurs. Som jag skrev nyss så ska givetvis anställda inom banker och andra finansinstitut ha en rimlig lön, men att koppla detta till bonussystem, samtidigt som vi skattebetalare garanterar bankernas existens är i längden inte försvarbart.

Jag tycker allmänt att man ska passa sig för den här typen av regleringar, men om lagstiftning är det enda sättet att få bort den här sådana här absurda system, så måste en sådan genomföras. Hur går alltid att diskutera. Vi kan omöjligt ha ett system som innebär att vi som bankkunder får betala de anställdas generösa bonusar, samtidigt som vi som skattebetalare garanterar deras arbetsgivares existens - och därmed i förlängningen deras jobb. Därför har jag skrivit en motion till folkpartiets landsmöte den 14-16 oktober där jag vill att folkpartiet ska ställa sig positiva till en lagstiftning mot bonussystem i banker och den övriga finanssektorn. Jag har också fått två medundertecknare till den motionen, nämligen Solveig Hellquist, Sörberg och Gunnar Pihl, Svartsjö.

Högre nämndemannaarvoden och Malin Siwe har fel igen!

Då och då, i varje fall en gång varje mandatperiod, kommer signaler från Domstolsverket att de vill ha en yngre nämndemannakår. Argumenten från deras sida är bra, de vill helt enkelt att nämndemännen på ett bättre sätt ska spegla befolkningen. Det är givetvis ett vällovligt syfte.

Problemet är bara att när väl det är sagt så måste också staten och Domstolsverket ge förutsättningar för att en sådan föryngring ska komma till stånd. En avgörande sådan åtgärd är att höja arvodena för nämndemännen.

I nuläget är arvodena, minst sagt, löjligt låga. Som det nu är så är det rena ”förlustaffären” att vara nämndeman. När jag själv var det, vilket var i början på 2000-talet, så fick jag ett arvode från Södertälje tingsrätt på 500 kr. Det täckte inte min förlorade arbetsförtjänst. Jag kunde då begära att få denna, men i så fall så fick jag inget arvode, vilket innebar att jag i praktiken inte fick något mervärde när jag tjänstgjorde som nämndeman. Jag kunde likväl ha varit på mitt ordinarie arbete.

Givetvis ska inte arvodena vara skyhöga, men om man vill se en föryngring av nämndemammakåren så måste arvodena höjas. Jag har därför skrivit en motion till folkpartiets landsmöte på det här temat och yrkat på att Folkpartiet liberalerna på olika sätt ska agera så att nämndemännens arvoden höjs i domstolarna. Till min stora glädje har jag i Bengt Pettersson från Motala fått en medundertecknare till motionen.

Avslutningsvis noterar jag än en gång att Expressens Malin Siwe och jag återigen tycker olika. För en tid sedan skrev hon en ledare med rubriken "Banta ledamöterna", där hon argumenterade för att landets fullmäktigeförsamlingar måste minska antalet ledamöter.

Demokrati är tydligen inte så lätt att förstå för Malin Siwe. Fullmäktigeförsamlingarnas uppbyggnad handlar nämligen inte om att det ska finnas en rationell beslutsordning. Det är inte därför de finns. Om de fanns enbart av den anledningen, så skulle det räcka med att ha en person från varje parti som debatterade i fullmäktige och som sedan fattade beslut.

Men anledningen till att fullmäktige finns och att dessa har ganska så många ledamöter, är för att de ska spegla befolkningen. Låt mig ta mitt eget parti Folkpartiet som exempel och den fullmäktigeförsamling jag kan bäst, nämligen landstinget. Om Malin Siwe fick som hon ville så skulle bara vår gruppledare Birgitta Rydberg och möjligtvis någon mer finnas med i fullmäktige. Birgitta bor i min valkrets, på Norrmalm, så det vore väl möjligtvis bra för mig. Men då skulle inga liberala röster höras i fullmäktige från något annat område. Inte från någon annan innerstadsstadsdel, inte från de folkrika kommunerna i sydväst, t ex Södertälje och Botkyrka och ingen från de norra kommunerna. Lika snedfördelat skulle det vara hos de andra partierna. Kort sagt, de fullmäktigeförsamlingar som Malin Siwe vll ha skulle inte spegla befolkningen på ett bra sätt. Så vill inte jag ha det.