En livslång lärdom - För att trivas i tillvaron så gäller det att hitta ställen där du är uppskattad!

I mitt förra blogginlägg beskrev jag mina tankar kring min kandidatur till landstinget. I åtta valrörelser har jag kandierat till landstingsfullmäktige och jag hade inför årets val många funderingar innan jag bestämde mig för att kandidera ännu en gång. Nu är landstingslistorna fastställda och jag placerades i enlighet med förslaget från nomineringskommittén, vilket med allra största sannolikhet leder till att jag inte kommer att väljas in vare sig som ledamot eller ersättare under nästa mandatperiod.

Jag kommer att sakna arbetet i landstinget och det interna arbetet inom Folkpartiets landstingsgrupp, men jag kan lova att jag kommer att fortsätta att agera för Folkpartipolitik, men att detta då kommer att ske på andra sätt. Jag kan också mycket tvärsäkert lova att jag kommer agera för mina hjärtefrågor på flera olika sätt. Hur och i vilka forum kommer jag att återkomma till.

Nu har jag tur att det finns ett område där det har gått bättre för mig personligen än vad det gjorde i i landstingsvalet, nämligen i valet till Svenska kyrkan. Det var ju några månader sedan som det ägde rum och jag har bara berättat ytterst lite om min kandidatur i det valet. Jag fick den stora äran att av min nomineringsgrupp FiSK (Fria liberaler i Svenska kyrkan) få chansen att ställa upp i hela tre val; till kyrkomötet, till Stockholms stiftsfullmäktige och till kyrkofullmäktige i Adolf Fredriks församling.

Eftersom FiSK tidigare inte varit representerat i Adolf Fredriks församling så räknade jag inte med att vi skulle komma in där, men det gjorde vi! Vi kom in med ett mandat och det visade sig senare vara ett väldigt betydelsefullt mandat. Det mandatet ledde nämligen till att jag, efter förhandlingar med de andra nomineringsgrupperna, blev vald till vice ordförande i kyrkofullmäktige. Tänk vad det ibland går att åstadkomma med bara ett enda litet mandat! 

På stiftsfullmäktigelistan så stod jag på fjärde plats på listan. I det valet så minskade vi från åtta till fyra mandat, vilket var ledsamt, men det gjorde ju ändå att sista mandatet gick till mig och det var ju roligt.

Det känns också roligt att komma tillbaka till kyrkopolitiken. Jag har engagerat mig förut, men det var under 80-talet, då jag bodde i Botkyrka kommun, så det känns väldigt länge sedan. Men nu kan ni förvänta er rapporter från Svenska kyrkan här på min blogg!

Min landstingskandidatur

Första gången jag gick in i landstingshuset på Kungsholmen var i slutet av 1982. Jag hade av ungdomsförbundets distriktsstyrelse i Stockholm valts som representant i Folkpartiets landstingsgrupp och var spänd av förväntan.

Det hela motsvarade mina förväntningar så väl att jag i valet efter, år 1985, kandiderade till landstingsfullmäktige och kom då in som ersättare (eller suppleant som det hette på den tiden). Första gången jag sedan blev ledamot var 1991. Sedan dess har jag varit ledamot eller ersättare fram tills nu. Jag planerar att sitta denna mandatperiod ut, vilket gör att jag då nästintill ägnat hela 30 år av mina snart 56 levnadsår till landstingspolitiken.

Detta innebär också att jag har kandierat till landstingsfullmäktige i åtta valrörelser och mot den bakgrunden så är det nog inte så svårt att förstå när jag säger att jag funderade ganska så länge innan jag bestämde mig för att kandidera ännu en gång.

Nu gjorde jag så, men dessvärre för min del till ett inte särskilt lyckat resultat. Jag gjorde ett sämre provval än för fyra år sedan, vilket har fått till följd att jag av nomineringskommittén placerats på en plats på listan som med största sannolikhet inte leder till att jag kommer väljas in vare sig som ledamot eller ersättare under nästa mandatperiod.

Jag har, liksom nog flera andra, synpunkter på nomineringskommitténs förslag, men de kommer jag att framföra vid andra tillfällen.

Sedan provvalsresultatet blev känt har jag funderat och även i olika sammanhang framfört tankar om att jag skulle avstå från min kandidatur, d v s att jag inte alls skulle stå på listan. Jag har nu bestämt mig för att inte göra så, utan att tvärtom tacka ja till den plats som jag är föreslagen till. Den främsta anledningen till det är att jag alltid har åtagit mig de uppdrag som Folkpartiet velat lägga på mig. Väldigt ofta har naturligtvis de uppdragen sammanfallit med mina egna ambitioner, men inte alltid.

Men de som känner mig väl vet att ordet ”lojal” är ett av mina ledord. I det här sammanhanget är jag således lojal gentemot partiet och de medlemmar inom partiet som ändå röstat på mig i provvalet. Jag vill inte svika er, jag vill inte svika Folkpartiet, utan jag kommer göra vad jag kan för att vi tillsammas ska få ett så bra valresultat som möjligt.

Men jag kan, avslutningsvis, inte komma ifrån att den kommande valrörelsen kommer att kännas annorlunda för mig och jag anser att när jag nu inte längre kommer vara en toppkandidat så kommer mitt ansvar att vara mindre än förut. Mitt engagemang kommer dock alltid att vara på topp, men omfattningen på engagemanget kommer vara mindre än under de åtta tidigare valrörelserna. Jag hoppas och tror att ni alla har förståelse för det!    

Idrott - en del av mitt liv!

Eftersom det just nu är lite stiltje i mitt politiska liv, så tänkte jag berätta om mitt andra stora intresse, idrotten!

Jag betraktar mig själv som allmänt idrottsintresserad. Vissa idrotter intresserar jag mig väldigt lite för, medan jag har stort intresse för främst tre sporter; fotboll, handboll och innebandy. Fotboll har de flesta spelat någon gång, jag själv gjorde det mest under tonårstiden och eftersom jag då bodde i Rosersberg, så spelade jag följaktligen i Rosersbergs IK. Sedan dess har jag varit intresserad av fotboll och min favoritklubb blev AIK i rätt så unga år.

Handboll började jag spela i de äldre tonåren. Jag lärde känna en kille som drog med mig på några träningar med det lag han spelade i, Essinge IK. Jag kan inte säga att jag var bra i handboll, därtill var jag inte tillräckligt lång och muskulös, men det var rätt så roligt och jag har följt handbollen sedan dess, dock utan att egentligen ha ett riktigt favoritlag.

Innebandy spelade jag väldigt mycket när jag gick i gymnasiet. Då var den ingen riktig idrott, utan spelades enbart på lek. Jag har aldrig spelat innebandy i något riktigt lag, men eftersom jag haft en koppling till AIK tog jag kontakt med en av ledarna för AIK Innebandy och frågade om jag kunde hjälpa till. Sedan dess har jag varit klubben och innebandyn trogen. Jag har innehavt olika poster i klubbens styrelse; ansvarig för damverksamheten, sekreterare och ordförande för både föreningen och det bolag som bedriver herrverksamheten.

Jag sitter fortfarande i AIK Innebandys styrelse och kan just nu njuta över att vårt herrlag leder Svenska Superligan. Det är riktigt, riktigt kul!