Det finns ett uttryck som heter "It aint over until the fat lady sings". Enligt Wikipedia kommer det uttycket från sportvärlden och innebörden är helt enkelt det att man inte ska ta ut någonting i förskott, förrän allt är klart.
Detta uttryck blev väldigt påtagligt i eftermiddag. Enligt den, i stort sett, samstämmiga journalistkåren så kunde Usain Bolt bara jogga hem segern på 100 m vid VM i Daegu i Sydkorea. Men nu var det ju det här med att inte ta ut någonting i förskott. Vad hände? Usain Bolt tjuvstartade, blev utesluten och loppet vanns istället av Bolts landsman Yohan Blake. Antiklimax i hela stadion naturligtvis. Men - It aint over....
Den 1 september höjer SL sina biljettpriser. Ett månadskort blir 100 kr dyrare och kommer nu att kosta 790 kr. Det är naturligtvis ganska så mycket pengar. Om man tycker det är billigt eller dyrt beror helt och hållet på vad man jämför med. Prisjämförelser med andra län är till viss del svåra att göra, mest därför att det oftast inte finns ett enhetligt kort för hela länet, men mina egna beräkningar ger vid handen att i jämförelse med grannlänet Uppsala och det stora Västa Götalands län, visar båda upp högre priser än vårt SL-kort.
Sedan kan man ju bevisa det mesta med statistik och det försöker också Svenska Dagbladet att göra när de säger att taxan har höjts med 104 % på 20 år. Fast jag tycker nog den jämförelsen är lite orättvis. Taxan har inte höjts sedan 2007 och fortfarande finansieras SL med hälften skatter och hälften avgifter, vilket jag tycker är en rimlig fördelning.
Från politikens värld i övrigt gör jag två noteringar.
1. Att misshandla politiker är fel, oavsett politiskt parti. Jag tycker det är så tråkigt varje gång sådant sker. Debatter om politik ska ske med ord, inte med våld.
2. De båda mijöpartisterna Mikaela Valtersson och Maria Wetterstrands avhopp från det politiska livet. Att Valtersson dessutom säger att MP borde överväga en regeringskonstellation med moderaterna öppnar för framtida intressanta diskussioner på Helgeandsholmen, förutsatt förstås, att fler miljöpartister tycker som hon.
söndag 28 augusti 2011
söndag 14 augusti 2011
LUF, monarkin och priden
Jag tillhör en av de många folkpartister som lärt mig mycket av grunderna inom politiken genom ett engagemang i vårt ungdomsförbund. Jag deltog på min första kongress i bohuslänska Ljungskile år 1981 och åkte sedan på ett antal kongresser ytterligare, innan mitt engagemang inom ungdomsförbundet mer och mer övergick till ett engagemang inom partiet.
Det var på många sätt härligt att vara med i ungdomsförbundet och förbundet har många gånger drivit på moderpartiet i en bra riktning. Ungdomsförbundet har helt enkelt varit föregångare till partiet. Ett sådant exempel från de år jag var aktiv i FPU (som det hette på den tiden, numera Liberala Ungdomsförbundet, LUF) var förespråkandet av ett medlemskap i EU. Ungdomsförbundet drev frågan hårt inom partiet, på den tiden det begav sig.
Men ibland hamnar ungdomsförbundet fel. Det gjorde man självfallet även under min aktiva tid, men dessvärre har nu LUF trampat ganska så mycket i klaveret när man fattat beslut om en legalisering av cannabis.
Sverige har under de senaste årtiondena haft en betydligt lägre frekvens av narkotikamissbruk än andra europeiska länder tack vare den restriktiva narkotikapolitiken. Men faktum är att en legaliseringspolitik har testasts vid ett tidigare tillfälle. Från våren 1965 till våren 1967 genomfördes med Medicinalstyrelsens godkännande ett begränsat försök huvudsakligen i Stockholm, vilket innebar att läkare kunde få förskriva narkotika till etablerade missbrukare för att dessa inte skulle behöva stjäla ihop pengarna till sitt missbruk. Dåvarande FPU var pådrivare av dett försök, men eftersom det ledde till en snabb ökning av narkotikamissbruket i Stockholm, så stoppades försöksverksamheten efter några uppmärksammade dödsfall. Ni kan läsa mer om detta på Rolf Brommes blogg.
Det fanns en tidigare folkpartiledare som uppmanade ungdomsförbundets dåvarande företrädare att gå hem och läsa sin historia. Det finns all anledning att nu ge den uppmaningen på nytt!
Jag och andra som är för monarkin, kan i varje fall glädja oss åt att LUF numera tagit bort den förhatliga meningen "Monarkin är en motbjudande kvarleva från den tid Sverige var en diktatur", från handlingsprogrammet. Att den meningen skulle tas bort kämpade jag en hel del för, utan att lyckas. Det är bara att gratulera LUF till att meningen tagits bort dryga 20 år efter det att jag lämnat min aktiva period inom förbundet!
För ungefär en vecka sedan var det prideparad här i Stockholm och för sjunde året i rad gick jag i paraden tillsammans med bl a många andra folkpartister. Det är alltid lika roligt att gå med i paraden. Däremot tror jag att ledningen för Priden måste tänka till lite grann hur man vill att arrangemanget för priden ska vara kommande år. I år fanns arrangemanget mitt inne i stan, i Kungsträdgården, och utan inträde. Av flera skäl har detta varit omstritt och problemen sammanfattas väl i en artikel av folkpartisten Mats Nordström.
Det var på många sätt härligt att vara med i ungdomsförbundet och förbundet har många gånger drivit på moderpartiet i en bra riktning. Ungdomsförbundet har helt enkelt varit föregångare till partiet. Ett sådant exempel från de år jag var aktiv i FPU (som det hette på den tiden, numera Liberala Ungdomsförbundet, LUF) var förespråkandet av ett medlemskap i EU. Ungdomsförbundet drev frågan hårt inom partiet, på den tiden det begav sig.
Men ibland hamnar ungdomsförbundet fel. Det gjorde man självfallet även under min aktiva tid, men dessvärre har nu LUF trampat ganska så mycket i klaveret när man fattat beslut om en legalisering av cannabis.
Sverige har under de senaste årtiondena haft en betydligt lägre frekvens av narkotikamissbruk än andra europeiska länder tack vare den restriktiva narkotikapolitiken. Men faktum är att en legaliseringspolitik har testasts vid ett tidigare tillfälle. Från våren 1965 till våren 1967 genomfördes med Medicinalstyrelsens godkännande ett begränsat försök huvudsakligen i Stockholm, vilket innebar att läkare kunde få förskriva narkotika till etablerade missbrukare för att dessa inte skulle behöva stjäla ihop pengarna till sitt missbruk. Dåvarande FPU var pådrivare av dett försök, men eftersom det ledde till en snabb ökning av narkotikamissbruket i Stockholm, så stoppades försöksverksamheten efter några uppmärksammade dödsfall. Ni kan läsa mer om detta på Rolf Brommes blogg.
Det fanns en tidigare folkpartiledare som uppmanade ungdomsförbundets dåvarande företrädare att gå hem och läsa sin historia. Det finns all anledning att nu ge den uppmaningen på nytt!
Jag och andra som är för monarkin, kan i varje fall glädja oss åt att LUF numera tagit bort den förhatliga meningen "Monarkin är en motbjudande kvarleva från den tid Sverige var en diktatur", från handlingsprogrammet. Att den meningen skulle tas bort kämpade jag en hel del för, utan att lyckas. Det är bara att gratulera LUF till att meningen tagits bort dryga 20 år efter det att jag lämnat min aktiva period inom förbundet!
För ungefär en vecka sedan var det prideparad här i Stockholm och för sjunde året i rad gick jag i paraden tillsammans med bl a många andra folkpartister. Det är alltid lika roligt att gå med i paraden. Däremot tror jag att ledningen för Priden måste tänka till lite grann hur man vill att arrangemanget för priden ska vara kommande år. I år fanns arrangemanget mitt inne i stan, i Kungsträdgården, och utan inträde. Av flera skäl har detta varit omstritt och problemen sammanfattas väl i en artikel av folkpartisten Mats Nordström.
söndag 7 augusti 2011
Sverigedemokraternas ansvar
I fredags hade jag min sista sommarsemesterdag och således är det dags att börja jobbet igen imorgon, måndag. Därför tänkte jag nu försöka återuppta bloggandet. En och annan av er kanske ser att jag ändrat lite grann på designen på min sida. Det är kul att då och då göra vissa justeringar av sidan, om inte annat för att mitt bloggande ska bli lite roligare för mig att skriva och för er andra att läsa.
Den enskilt största händelsen under min semester har givetvis varit dödsskjutningarna i Norge. Om det har det troligtivs skrivits åtskilliga spaltmil och jag ska här inte skriva något om själva händelsen, mer än att givetvs även jag beklagar det som skett. Angrepp på demokratin och demokratiska stater ska fördömas, oavsett i vilket "namn" det än sker.
Däremot finns, om inte annat ur statsvetenskaplig synvinkel, en intressant debatt i kölvattnet av terrorattentatet, nämligen de jämförelser som görs mellan attentatsmannen och de främlingsfientliga partierna i norden, t ex Fremskrittspartiet i Norge och Sverigedemokraterna här i Sverige.
Företrädare för Sverigedemokraterna, bl a partiledaren Jimmi Åkesson, har värjt sig mot den debatten. I bland annat Dagens Nyheter säger Åkesson att partiet inte finner någon anledning till att dämpa sin invandringsretorik.
Jag anklagar inte vare sig partiledaren Jimmi Åkesson eller någon annan sverigedemokrat för att vara ansvariga för terrorattentatet. Men i och med uttalandet om att partiet inte tänker ändra sin invandrarretorik får partiet enligt mitt förmenande utstå rättmätik kritik. Den retorik som partiet använder sg av bygger på ett "vi och de-tänkande" och deras syn på islam härstammar från en konspirationsteori som kallas för Eurabia. Denna konspirationsteori uppkom efter 11 september-attackerna och har stora likheter med antisemitiska teorier under 1900-talet. Enda skillnaden är att det inte längre är judarna som sägs vara problemet, utan islam och muslimerna.
De muslimer som har invandrat till Sverige kommer från många olika länder och kulturer. Vissa är religiösa, andra är det inte. Vissa tar sin religion på största allvar, andra deltar inte i fredagsbönen. Vissa religiösa muslimer är inte alls invandrare utan har konverterat. Alla dessa indivder och grupperingar buntar Sverigedemokraterna ihop till ett stort hot mot Sverige som nation.
Sedan terrorattentatet har Arbeiderpartiet i Norge gått starkt framåt, medan det främlingsfientliga Fremskrittspartiet gått tillbaka. Tillbakagången var tre procenenheter (från ca 23 till 20). Det motsvarar ett ca 15-procentigt väljartapp. Med tanke på den pågående debatten ska det därför bli intressant att se om det blir ett motsvarande tapp för Sverigedemokraterna.
Den enskilt största händelsen under min semester har givetvis varit dödsskjutningarna i Norge. Om det har det troligtivs skrivits åtskilliga spaltmil och jag ska här inte skriva något om själva händelsen, mer än att givetvs även jag beklagar det som skett. Angrepp på demokratin och demokratiska stater ska fördömas, oavsett i vilket "namn" det än sker.
Däremot finns, om inte annat ur statsvetenskaplig synvinkel, en intressant debatt i kölvattnet av terrorattentatet, nämligen de jämförelser som görs mellan attentatsmannen och de främlingsfientliga partierna i norden, t ex Fremskrittspartiet i Norge och Sverigedemokraterna här i Sverige.
Företrädare för Sverigedemokraterna, bl a partiledaren Jimmi Åkesson, har värjt sig mot den debatten. I bland annat Dagens Nyheter säger Åkesson att partiet inte finner någon anledning till att dämpa sin invandringsretorik.
Jag anklagar inte vare sig partiledaren Jimmi Åkesson eller någon annan sverigedemokrat för att vara ansvariga för terrorattentatet. Men i och med uttalandet om att partiet inte tänker ändra sin invandrarretorik får partiet enligt mitt förmenande utstå rättmätik kritik. Den retorik som partiet använder sg av bygger på ett "vi och de-tänkande" och deras syn på islam härstammar från en konspirationsteori som kallas för Eurabia. Denna konspirationsteori uppkom efter 11 september-attackerna och har stora likheter med antisemitiska teorier under 1900-talet. Enda skillnaden är att det inte längre är judarna som sägs vara problemet, utan islam och muslimerna.
De muslimer som har invandrat till Sverige kommer från många olika länder och kulturer. Vissa är religiösa, andra är det inte. Vissa tar sin religion på största allvar, andra deltar inte i fredagsbönen. Vissa religiösa muslimer är inte alls invandrare utan har konverterat. Alla dessa indivder och grupperingar buntar Sverigedemokraterna ihop till ett stort hot mot Sverige som nation.
Sedan terrorattentatet har Arbeiderpartiet i Norge gått starkt framåt, medan det främlingsfientliga Fremskrittspartiet gått tillbaka. Tillbakagången var tre procenenheter (från ca 23 till 20). Det motsvarar ett ca 15-procentigt väljartapp. Med tanke på den pågående debatten ska det därför bli intressant att se om det blir ett motsvarande tapp för Sverigedemokraterna.
söndag 3 juli 2011
Studiebidrag, Miljöpartiet och Vårdval stockholm
Som borgerlig politiker har jag flera gemensamma åsikter med Svensk Näringsliv. Men ibland blir det uppenbarligen tankefel även i den organisationen. Jag tänker givetvis på den senaste tidens debatt om sänkt studiebidrag för humaniorastudenter i förhållande till ingenjörsstudenter.
Sannolikt så är det så att vi i Sverige behöver fler ingenjörer i framtiden. Men det ska givetvis inte fixas fram genom en viktning av studiemedlen. Jag tror studenterna är kloka nog att välja sådana utbildningar som de faktiskt tror ska leda till jobb. För det kan väl ändå inte vara så att om det finns ett antal studenter som faktiskt är oerhört lämpade för att t e x bli bibliotikarier och som bara längtar efter att få utbilda sig till det, ska behöva drabbas av att få lägre studiemedel, när de till råga på allt dessutom får en lägre lön än den som studerar till att bli ingenjör.
Den här typen av urval ska naturligtvs inte ske via studiemedelsystemet, utan på annat sätt, genom att högskolorna själva bestämmer antalet platser och på det sättet begränsar eller utökar utexaminationen för respektive yrkeskategori.
Bara för att jag nu inte ska ansluta mig till många andra blogginlägg som bara skäller på Svenskt Näringsliv, så vill jag passa på att ge chefen för organisationen, Urban Bäckström, rätt när han i en intervju i DN säger att regeringen borde inleda samtal med Miljöpartiet för att få genom sina förslag till riksdagen.
Jag är medveten om att det finns svårigheter i en sådan strategi, men jag tror den är nödvändig. En sån här överenskommelse finns redan idag om integrationspolitiken. Denna har på ett effektivt sätt hindrat Sverigedemokraterna från inflytande i de frågorna och det har på många sätt varit en välgärning. Det borde finnas fler områden där regeringen och miljöpartiet borde kunna kompromissa fram liknande lösningar.
Avslutningsvis vill jag hänvisa till Birgitta Rydbergs blogg. Birgitta tar upp Vårdval Stockholm, där en utvärdering än en gång visar att vården i Stockholms län blivit mer jämlik. Detta går att läsa i Karolinska insitutets senaste uppföljningsrapport. Ännu en gång visas hur läkarbesöken ökar mest i områden med lägst medelinkomst och att även resurser till mottagningar i områden med högre inkomster kommer människor i socioekonomiskt utsatta områden till del, eftersom de mottagningarna nu har fler patienter från kommuner med lägre medelinkomst. Socialdemokraterna och den övriga oppositionen i landstinget har skällt på vårdval Stockholm i snart en och en halv mandatperiod nu. Jag har sagt det förut och säger det igen - Vårdval Stockholm är en lyckad reform!
Sannolikt så är det så att vi i Sverige behöver fler ingenjörer i framtiden. Men det ska givetvis inte fixas fram genom en viktning av studiemedlen. Jag tror studenterna är kloka nog att välja sådana utbildningar som de faktiskt tror ska leda till jobb. För det kan väl ändå inte vara så att om det finns ett antal studenter som faktiskt är oerhört lämpade för att t e x bli bibliotikarier och som bara längtar efter att få utbilda sig till det, ska behöva drabbas av att få lägre studiemedel, när de till råga på allt dessutom får en lägre lön än den som studerar till att bli ingenjör.
Den här typen av urval ska naturligtvs inte ske via studiemedelsystemet, utan på annat sätt, genom att högskolorna själva bestämmer antalet platser och på det sättet begränsar eller utökar utexaminationen för respektive yrkeskategori.
Bara för att jag nu inte ska ansluta mig till många andra blogginlägg som bara skäller på Svenskt Näringsliv, så vill jag passa på att ge chefen för organisationen, Urban Bäckström, rätt när han i en intervju i DN säger att regeringen borde inleda samtal med Miljöpartiet för att få genom sina förslag till riksdagen.
Jag är medveten om att det finns svårigheter i en sådan strategi, men jag tror den är nödvändig. En sån här överenskommelse finns redan idag om integrationspolitiken. Denna har på ett effektivt sätt hindrat Sverigedemokraterna från inflytande i de frågorna och det har på många sätt varit en välgärning. Det borde finnas fler områden där regeringen och miljöpartiet borde kunna kompromissa fram liknande lösningar.
Avslutningsvis vill jag hänvisa till Birgitta Rydbergs blogg. Birgitta tar upp Vårdval Stockholm, där en utvärdering än en gång visar att vården i Stockholms län blivit mer jämlik. Detta går att läsa i Karolinska insitutets senaste uppföljningsrapport. Ännu en gång visas hur läkarbesöken ökar mest i områden med lägst medelinkomst och att även resurser till mottagningar i områden med högre inkomster kommer människor i socioekonomiskt utsatta områden till del, eftersom de mottagningarna nu har fler patienter från kommuner med lägre medelinkomst. Socialdemokraterna och den övriga oppositionen i landstinget har skällt på vårdval Stockholm i snart en och en halv mandatperiod nu. Jag har sagt det förut och säger det igen - Vårdval Stockholm är en lyckad reform!
söndag 26 juni 2011
Lagstiftning mot bonussystem är uppenbarligen nödvändigt!
I förra veckans blogg berättade jag om den motion som jag har skrivit till folkpartiets landsmöte om att folkpartiet borde vara för ett system som innebär att banker och andra finansinstitut inte ska få ha bonussystem. Detta därför att det triggar de anställda till att ta alltför höga risker, samtidigt som vi som skatebetalare garanterar bankernas existens och i förlängningen de anställdas jobb.
Det här problemet har även uppmäksammats på ministerhåll. Både finansmarknadsminister Peter Norman (M) och finansminister Anders Borg (M) anser detta är ett problem, även om det är tveksamt om de vll gå lika långt som undertecknad.
Det hela blir dock inte bättre av att banker nu förnekar att bonussystem skulle vara ett problem. Bankerna har fortfarande bonusavtal och dessutom vägrar de att erkänna att de tar risker. Det framgick i en artikel i Svenska Dagbladet den 22 juni. Min fråga är, hur länge ska de få hålla på? Jag är medveten om att lagstiftning mot bonussystem i banker och andra finansinstituet är ett drastiskt steg, men det är uppenbarligen nödvändigt.
Det här problemet har även uppmäksammats på ministerhåll. Både finansmarknadsminister Peter Norman (M) och finansminister Anders Borg (M) anser detta är ett problem, även om det är tveksamt om de vll gå lika långt som undertecknad.
Det hela blir dock inte bättre av att banker nu förnekar att bonussystem skulle vara ett problem. Bankerna har fortfarande bonusavtal och dessutom vägrar de att erkänna att de tar risker. Det framgick i en artikel i Svenska Dagbladet den 22 juni. Min fråga är, hur länge ska de få hålla på? Jag är medveten om att lagstiftning mot bonussystem i banker och andra finansinstituet är ett drastiskt steg, men det är uppenbarligen nödvändigt.
söndag 19 juni 2011
Bort med alla bonussystem från banker och andra finansinstitut
Fri lönesättning är en av grunderna i marknadsekonomin. Som liberal värnar jag mycket om denna rättighet, även om jag kan tycka att det i vissa sammanhang är tveksamt om personen ifråga är värd så mycket pengar som han eller hon får. Men bortsett från det så är det ju ändå i grunden så att någon har gjort bedömningen att den tjänst som avses ska betalas med x antal kronor.
Men i vissa sammanhang måste olika typer av konstruktioner för lönebildningen ifrågasättas. Jag tänker då på bonussystem. Kapitalet till våra banker kommer i huvudsak genom inlåning från företag och privatpersoner. Privatpersonernas insättningar garanteras av en bankgaranti, som innebär att om banken kommer på obestånd så kommer ändå staten att garantera de insatta pengarna. Det tycker jag är helt ok.
Det är också ok att bankernas anställda har en fri lönesättning och att de anställda får betalt i den omfattning som de eller deras fackliga organisationer lyckas förhandla sig till. Det som däremot inte är ok är att bankerna har rätt att förhandla fram bonussystem som triggar enskilda anställda att ta alltför stora risker på ett sådant sätt att det kan innebära att staten riskerar att få gå in och rädda banken från konkurs. Som jag skrev nyss så ska givetvis anställda inom banker och andra finansinstitut ha en rimlig lön, men att koppla detta till bonussystem, samtidigt som vi skattebetalare garanterar bankernas existens är i längden inte försvarbart.
Jag tycker allmänt att man ska passa sig för den här typen av regleringar, men om lagstiftning är det enda sättet att få bort den här sådana här absurda system, så måste en sådan genomföras. Hur går alltid att diskutera. Vi kan omöjligt ha ett system som innebär att vi som bankkunder får betala de anställdas generösa bonusar, samtidigt som vi som skattebetalare garanterar deras arbetsgivares existens - och därmed i förlängningen deras jobb. Därför har jag skrivit en motion till folkpartiets landsmöte den 14-16 oktober där jag vill att folkpartiet ska ställa sig positiva till en lagstiftning mot bonussystem i banker och den övriga finanssektorn. Jag har också fått två medundertecknare till den motionen, nämligen Solveig Hellquist, Sörberg och Gunnar Pihl, Svartsjö.
Men i vissa sammanhang måste olika typer av konstruktioner för lönebildningen ifrågasättas. Jag tänker då på bonussystem. Kapitalet till våra banker kommer i huvudsak genom inlåning från företag och privatpersoner. Privatpersonernas insättningar garanteras av en bankgaranti, som innebär att om banken kommer på obestånd så kommer ändå staten att garantera de insatta pengarna. Det tycker jag är helt ok.
Det är också ok att bankernas anställda har en fri lönesättning och att de anställda får betalt i den omfattning som de eller deras fackliga organisationer lyckas förhandla sig till. Det som däremot inte är ok är att bankerna har rätt att förhandla fram bonussystem som triggar enskilda anställda att ta alltför stora risker på ett sådant sätt att det kan innebära att staten riskerar att få gå in och rädda banken från konkurs. Som jag skrev nyss så ska givetvis anställda inom banker och andra finansinstitut ha en rimlig lön, men att koppla detta till bonussystem, samtidigt som vi skattebetalare garanterar bankernas existens är i längden inte försvarbart.
Jag tycker allmänt att man ska passa sig för den här typen av regleringar, men om lagstiftning är det enda sättet att få bort den här sådana här absurda system, så måste en sådan genomföras. Hur går alltid att diskutera. Vi kan omöjligt ha ett system som innebär att vi som bankkunder får betala de anställdas generösa bonusar, samtidigt som vi som skattebetalare garanterar deras arbetsgivares existens - och därmed i förlängningen deras jobb. Därför har jag skrivit en motion till folkpartiets landsmöte den 14-16 oktober där jag vill att folkpartiet ska ställa sig positiva till en lagstiftning mot bonussystem i banker och den övriga finanssektorn. Jag har också fått två medundertecknare till den motionen, nämligen Solveig Hellquist, Sörberg och Gunnar Pihl, Svartsjö.
söndag 12 juni 2011
Högre nämndemannaarvoden och Malin Siwe har fel igen!
Då och då, i varje fall en gång varje mandatperiod, kommer signaler från Domstolsverket att de vill ha en yngre nämndemannakår. Argumenten från deras sida är bra, de vill helt enkelt att nämndemännen på ett bättre sätt ska spegla befolkningen. Det är givetvis ett vällovligt syfte.
Problemet är bara att när väl det är sagt så måste också staten och Domstolsverket ge förutsättningar för att en sådan föryngring ska komma till stånd. En avgörande sådan åtgärd är att höja arvodena för nämndemännen.
I nuläget är arvodena, minst sagt, löjligt låga. Som det nu är så är det rena ”förlustaffären” att vara nämndeman. När jag själv var det, vilket var i början på 2000-talet, så fick jag ett arvode från Södertälje tingsrätt på 500 kr. Det täckte inte min förlorade arbetsförtjänst. Jag kunde då begära att få denna, men i så fall så fick jag inget arvode, vilket innebar att jag i praktiken inte fick något mervärde när jag tjänstgjorde som nämndeman. Jag kunde likväl ha varit på mitt ordinarie arbete.
Givetvis ska inte arvodena vara skyhöga, men om man vill se en föryngring av nämndemammakåren så måste arvodena höjas. Jag har därför skrivit en motion till folkpartiets landsmöte på det här temat och yrkat på att Folkpartiet liberalerna på olika sätt ska agera så att nämndemännens arvoden höjs i domstolarna. Till min stora glädje har jag i Bengt Pettersson från Motala fått en medundertecknare till motionen.
Avslutningsvis noterar jag än en gång att Expressens Malin Siwe och jag återigen tycker olika. För en tid sedan skrev hon en ledare med rubriken "Banta ledamöterna", där hon argumenterade för att landets fullmäktigeförsamlingar måste minska antalet ledamöter.
Demokrati är tydligen inte så lätt att förstå för Malin Siwe. Fullmäktigeförsamlingarnas uppbyggnad handlar nämligen inte om att det ska finnas en rationell beslutsordning. Det är inte därför de finns. Om de fanns enbart av den anledningen, så skulle det räcka med att ha en person från varje parti som debatterade i fullmäktige och som sedan fattade beslut.
Men anledningen till att fullmäktige finns och att dessa har ganska så många ledamöter, är för att de ska spegla befolkningen. Låt mig ta mitt eget parti Folkpartiet som exempel och den fullmäktigeförsamling jag kan bäst, nämligen landstinget. Om Malin Siwe fick som hon ville så skulle bara vår gruppledare Birgitta Rydberg och möjligtvis någon mer finnas med i fullmäktige. Birgitta bor i min valkrets, på Norrmalm, så det vore väl möjligtvis bra för mig. Men då skulle inga liberala röster höras i fullmäktige från något annat område. Inte från någon annan innerstadsstadsdel, inte från de folkrika kommunerna i sydväst, t ex Södertälje och Botkyrka och ingen från de norra kommunerna. Lika snedfördelat skulle det vara hos de andra partierna. Kort sagt, de fullmäktigeförsamlingar som Malin Siwe vll ha skulle inte spegla befolkningen på ett bra sätt. Så vill inte jag ha det.
Problemet är bara att när väl det är sagt så måste också staten och Domstolsverket ge förutsättningar för att en sådan föryngring ska komma till stånd. En avgörande sådan åtgärd är att höja arvodena för nämndemännen.
I nuläget är arvodena, minst sagt, löjligt låga. Som det nu är så är det rena ”förlustaffären” att vara nämndeman. När jag själv var det, vilket var i början på 2000-talet, så fick jag ett arvode från Södertälje tingsrätt på 500 kr. Det täckte inte min förlorade arbetsförtjänst. Jag kunde då begära att få denna, men i så fall så fick jag inget arvode, vilket innebar att jag i praktiken inte fick något mervärde när jag tjänstgjorde som nämndeman. Jag kunde likväl ha varit på mitt ordinarie arbete.
Givetvis ska inte arvodena vara skyhöga, men om man vill se en föryngring av nämndemammakåren så måste arvodena höjas. Jag har därför skrivit en motion till folkpartiets landsmöte på det här temat och yrkat på att Folkpartiet liberalerna på olika sätt ska agera så att nämndemännens arvoden höjs i domstolarna. Till min stora glädje har jag i Bengt Pettersson från Motala fått en medundertecknare till motionen.
Avslutningsvis noterar jag än en gång att Expressens Malin Siwe och jag återigen tycker olika. För en tid sedan skrev hon en ledare med rubriken "Banta ledamöterna", där hon argumenterade för att landets fullmäktigeförsamlingar måste minska antalet ledamöter.
Demokrati är tydligen inte så lätt att förstå för Malin Siwe. Fullmäktigeförsamlingarnas uppbyggnad handlar nämligen inte om att det ska finnas en rationell beslutsordning. Det är inte därför de finns. Om de fanns enbart av den anledningen, så skulle det räcka med att ha en person från varje parti som debatterade i fullmäktige och som sedan fattade beslut.
Men anledningen till att fullmäktige finns och att dessa har ganska så många ledamöter, är för att de ska spegla befolkningen. Låt mig ta mitt eget parti Folkpartiet som exempel och den fullmäktigeförsamling jag kan bäst, nämligen landstinget. Om Malin Siwe fick som hon ville så skulle bara vår gruppledare Birgitta Rydberg och möjligtvis någon mer finnas med i fullmäktige. Birgitta bor i min valkrets, på Norrmalm, så det vore väl möjligtvis bra för mig. Men då skulle inga liberala röster höras i fullmäktige från något annat område. Inte från någon annan innerstadsstadsdel, inte från de folkrika kommunerna i sydväst, t ex Södertälje och Botkyrka och ingen från de norra kommunerna. Lika snedfördelat skulle det vara hos de andra partierna. Kort sagt, de fullmäktigeförsamlingar som Malin Siwe vll ha skulle inte spegla befolkningen på ett bra sätt. Så vill inte jag ha det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)