fredag 23 oktober 2009

Det är skillnad mellan politik och fotboll

Ibland ligger jag efter i min tidskriftsläsning. Ja, inte bara ibland, utan väldigt ofta. Därför händer det att jag först långt senare hittar något som jag vill kommentera. Så är det den här gången.

I tidskriften NU från september i år (nr 36) har folkpartisten Annika Beijbom skrivit en artikel om att den f d folkpartisten, numera kristdemokraten, Roland Utbult förtjänar en rejäl avtackning. Det hela går tillbaka till en debatt som förts i NU mellan olika representanter huruvida Utbult ska avtackas. Beijbom anser att så ska ske. Några andra folkpartister anser det inte.

Jag vill här inte ta ställning i den själva sakfrågan, utan vill kommentera ett argument som Annika Beijbom för fram. I sin artikel gör hon nämligen en jämförelse med när vår (enligt mitt tycke) den just nu klart lysande svenske fotbollsstjärnan Zlatan Ibrahimovic gick över från den italienska klubben Inter till spanska Barcelona. Zlatan blev då ordentligt hyllad och avtackad av Inter, som önskade honom lycka till, bl a på sin egen hemsida.

Förutom att det är skillnad mellan personerna Utbult och Ibrahimovic, både beträffande det de har uträttat och deras respektive personligheter, så haltar jämförelsen betydligt på ett mycket avgörande sätt, nämligen på det sätt alla involverade ser på ett medlemskap i ett parti och ett medlemskap i en idrottsförening.

När det gäller idrottare, speciellt på elitnivå, så är det accepterat att ett klubbyte kan ske. Det kan naturligtvis skapa stora diskussioner när en spelar byter klubb efter att ha varit i en och samma klubb ganska så länge, men det är ändå något som de allra flesta tycker är ok, eftersom det som det handlar om är att idrottaren byter arbetsgivare. De flesta är ju fullt ut arvoderade, betalda, av den klubb de spelar i, så det ligger ju i systemet att det är ok att därmed också byta klubb.

Men när det gäller partibyten så är det ju radikalt annorlunda. Ett parti går man med i för att man ansluter sig till en ideologi. Jag skulle vilja gå så långt så att jag säger att denna, i varje fall om man är med i ett parti väldigt länge, blir en del av ens personlighet. Partibyten är alls inte lika accepterade som klubbyten inom idrotten och bör så heller inte vara, tycker jag. Så mycket känsla bör man ha för sitt parti, så man inte bara hux flux byter från det ena till det andra. Lojaliteten bör i det fallet vara mycket stor.

onsdag 21 oktober 2009

Jag säger bara Soran Ismail

Vissa saker måste kommenteras, även om det är precis det som man inte ska göra. Nu kanske ni undrar vad jag pratar om, men jag såg alldeles nyss ett klipp från YouTube med komikern Soran Ismail. Inlägget talar för sig själv och har i högsta grad ett allvarligt budskap, även om Soran ger en del roliga kommentarer.

Det som hans inlägg handlar om är Sverigedemokraterna. Min enda kommentar i detta sammanhang är att äntligen har brallorna trillat ned på det parti som mer än något annat för en invandrarfientlig, ja rent av rasistisk politik. Soran bara slår i de sista spikarna i likkistan. Fast dessvärre, och det antyder också Soran, så är det väl några som vill följa med på likfärden. Må det inte vara fler än max 3,9% av Sveriges befolkning.

måndag 19 oktober 2009

Handelskammaren och sossarna har en ohelig allians!

I lördagens Dagens Nyheter (på DN.se igår) kunde vi läsa en artikel skriven av representanter från Stockholms handelskammare och Socialdemokraterna, som gick ut på att de tyckte att vi i landstingsmajoriteten skulle skrota de nu aktuella planerna på en förlängning av Cityspårvägen från Djurgården.

Bakgrunden till kritiken är att vi i den borgerliga majoriteten, med stöd av miljöpartiet, drivit igenom ett beslut som innebär en första etapputbyggnad av en förlängning av den nuvarande spårvagnlinjen mellan Norrmalmstorg till Djurgården. Den första etappen avser en förlängning mellan Norrmalmstorg till Hamngatan. Det är inte någon lång etapp, enbart ca 250 meter. Men det är ett första steg på vägen mot en modern spårvagnstrafik. På sikt kan vi få flera linjer och ett nät av spårvagnslinjer, även om det ligger ganska så långt fram i tiden. Men inom bara ett par år så kommer vi kunna ha en ny spårväg mellan Kungsholmen till Centralen och sedan återstår bara att knyta ihop spåren via Sergels torg.

Det här gillar inte Socialdemokraterna som nu gått ihop med Stockholms handelskammare i en sorts ohelig allians och uttryckt bl a att en förlängning är ett slöseri med skattebetalarnas pengar. Om det vore så att den här utbyggnaden på 250 meter, var det enda som vi avsåg att göra när det gällde spårvagnsutbyggnader, så skulle nog ingen av oss göra just detta. Anledningen till att det blir dyrt, om man ser det per meter, är att den här sträckan är teknisk komplicerad och att det kostar förhållandevis mycket om man bygger en så här kort sträcka. Spårvägar gynnas av om man bygger längre.

Sedan undrar jag i vilken värld som artikelförfattarna lever i när de talar om att spårvagnstrafiken tar utrymme för biltrafiken på Strandvägen. Det är ju bara det att spårvagnarna går i samma körfält som busstrafiken. Med artikelförfattarnas logik så är det således fel att även bussarna har ett eget körfält. Jag undrar vad kollektivtrafikanterna tycker om det?

För att skrämma oss riktigt ordentligt så skriver de att om hela spårvägen kommer kosta lika mycket som de första 250 meterna så kommer hela sträckan från Värtan till Hornsberg att kosta 10 miljarder. Det är ju bara det att med hänvisning till det jag skrev ovan, så kommer så inte bli fallet. Den nu aktuella sträckan är dyr.

Avslutningsvis så konstaterar jag att artikelförfattarna vill bygga ut tunnelbanan till Karolinska. Med lätthet kan jag då också konstatera att de inte verkar ha läst SL:s senaste utredning, som visserligen säger att både tunnelbanealternativet och ett spårvagnsalternativ nu ska utredas vidare. Men det är helt klart att spårvägsalternativet har större fördelar än t-banan, om inte annat för att spårvagnen med en tänkbar sträcka mellan Odenplan till Solna centrum, via Karolinska, med detta knyter ihop två olika t-banegrenar, en framtida tvärbanelinje och en den framtida pendeltågssträckningen. Tala om helbingo! Det är annat det än en förlängning av tunnelbanan till Karolinska, som tar kapacitet av gröna linjen. Jag undrar hur många av de som bor i Västerort som vet om det?

lördag 17 oktober 2009

Adam Cwejman har rätt och influensan allt närmre!

I senaste numret av tidskriften NU intervjuas nye LUF-ordföranden Adam Cwejman. I intervjun så upprepar han en hel del av det han sa i en intervju i Dagens Nyheter för en tid sedan.

Att Adam tycker att folkpartiet ska försöka vinna de ungas hjärtan är naturligtvis självklart för en LUF-ordförande. Fast nu har han ju dessutom helt rätt! Det har jag skrivit om förut här på bloggen, men det tåls att upprepas. Vi äldre måste lyssna på de yngre. Det gällde när jag själv var ung liberal och det gäller även nu. Folkpartiets ungdomsförbund (oavsett om det har förkortats FPU eller LUF) har alltid haft som sin största uppgift att driva på det oftast mer trögstartade moderpartiet. Så har det varit i många frågor. Vi måste få en större andel yngre, vi måste göra politiken mer lättillgänglig och till viss del också mer anpassad, för att locka fler unga väljare.

I NU-artikeln så har Adam några tips till oss äldre folkpartister, bl a att det är de yngre som bör informera om partiet ute i skolorna och att vara på nätet där yngre ofta är. Det första har jag alltid tyckt, oavsett vilken ålder jag själv varit i. När det gäller det andra så får Adam nog tipsa oss äldre. Jag vet några siter, men det finns nog fler. Hjälp oss Adam!

Jag har tidigare kommenterat svininfluensan i Skellefteå. Nu konstaterar jag att den kryper närmare och närmare. Länstidningen kan nu rapportera om att det första fallet i Södertälje har upptäckts. Jag kan låta lite tjatig, men jag säger bara; gå och vaccinera er, när ni får möjlighet till det!

onsdag 14 oktober 2009

Har statsministern och oppositionsledaren bråkat?

Ibland förundras jag över hur journalister rapporterar om olika saker och framförallt hur detta beskrivs. I Expressen finns idag ett reportage med rubriken "Storbråk mellan Reinfeldt och Sahlin". Eftersom jag inte lyssnat på debatten så vet jag ju inte exakt vad som har sagts och hur det har uttryckts, men den som läser rubriken kan ju få för sig att statsministern och oppositionsledaren kommit i handgemäng med varandra.

Så är naturligtvis inte fallet. Däremot har det säkert varit en het diskussion med inte bara ett, utan också säkert flera s k tjuvnyp. Att tonen blir hårdare kommer vi nog (dessvärre) få vänja oss vid ju närmare valet vi kommer, den tredje söndagen i september nästa år. Det är också enligt mitt förmenande naturligt att så blir fallet, eftersom mycket står på spel.

Problemet uppstår, tycker jag, om det alltid är en rå ton i alla debatter. Så har inte varit fallet, vad jag vet, i riksdagen. Däremot har det dessvärre funnits en tendens till det under väldigt många mandatperioder i Stockholms läns landsting, vilket jag beklagar.

Diskussionens vågor lär gå fortsatt höga, även i riksdagen. Men storbråk? Nja, det vet jag väl inte om jag vill kalla det för.

tisdag 13 oktober 2009

Många av Alliansens arbetsgrupper är intressanta

Expressen skriver idag om de tio arbetsgrupper som de fyra allianspartierna, folkpartiet, moderaterna, centerpartiet och kristdemorkaterna, tillsatt. Flera av de är mycket intressanta. Direktiven till arbetsgrupperna går att läsa på alliansens hemsida och som landstingspolitiker så är det väl arbetsgruppen för Hälso- och sjukvård som väl är den mest intressanta.

Arbetsgruppen ska utveckla och lämna förslag till en väl sammanhållen och trovärdig sjukvårdspolitik som stärker bemötande, kvalitet, tillgänglighet och i svensk hälso- och sjukvård. Politiken ska bygga vidare på det som inletts under innevarande mandatperiod, d v s enligt min tolkning, den politik som förts främst där alliansen har majoriteten i landstinget, t ex i Stockholm. Mest spännande är uppdraget om att ge förslag till en presentation av en övertygande om hur vi uppnår den välfärd som väljarna förväntar sig. Det är ingen lättt uppgift, men om arbetsgruppen lyckas så är mycket vunnet.

En annan grupps resultat som jag med spänning ser fram emot, är arbetsgruppen för jämställdhet. Detta eftersom det i direktiven till gruppen bl a finns med att de ska komma med förslag om insatser som gäller mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck, samt våld i samkönade relationer. Mycket av detta våld sker ju i skymundan där inte så många andra ser vad som pågår, d v s vanligtvis i hemmet. Det här är ju också svåra frågor, där det inte är helt ovanligt att ord står mot ord om vad som hänt.

Avslutningsvis vill jag gärna lyfta fram arbetsgruppen för kultur- och idrottspolitik. Gruppen ska bl a avhandla områden såsom möjligheten för fler att ta del av kultur, bättre villkor för professionella kulturskapare, kulturskapares ersättning för sitt arbete, en kulturpolitik som främjar bildning, vården av det gemensamma kulturarvet och kulturfastigheterna, ny filmpolitik samt idrott och motion för alla. Inte minst de två sistnämnda ämnena om ny filmpolitik och idrott och motion för alla, är spännande. Det sistnämnda är faktiskt också lite grann av en ödesfråga i så måtto att vi som befolkning blir fetare och fetare och dessvärre så ökar fetman väldigt mycket hos våra barn. Med fler som rör på sig istället för stillansittande vid tv:n eller datorn är definitivt att rekommenera.

Eftersom även de rödgröna nu startat arbetsgrupper så är det ju framöver lätt för väljarna att jämföra vad som kommer ut från respektive håll. Jag både tror och hoppas att alliansens arbetsgrupper är de som kommer hitta de mest intressanta förslagen, medan de rödgröna kommer ha mycket svårt att enas på många områden.

söndag 11 oktober 2009

Sluta att använda ordet "politiken" på fel sätt!

Av någon anledning så har det blivit mer och mer vanligt att, framför allt tjänstemän, men även andra politiker, har börjat tala om oss politiker som "politiken". Men politik och politiken är något som vi politiker försöker att föra ut på gator och torg, i media och på andra ställen, t ex på en blogg(!). Det är inte ett ord som ska användas som en benämning på oss politiker.

Det värsta är att många, framförallt tjänstemän, dessutom använder "politiken" som ett skällsord. "Det har politiken bestämt", är något jag hör var och varannan dag och då låter det precis som att de där dumma polikerna har bestämt något som de inte förstår säg på.

Så snälla tjänstemän (och andra politiker), objektisifiera oss inte, utan låt oss vara subjekt! Vi är politiker och politik är det vi pratar om i olika sammanhang, det är inte en benämning på oss! Punkt slut!

lördag 10 oktober 2009

Vårdval Stockholm är bra!

Länstidningen i Södertälje skriver idag en artikel om Caremas vårdcentraler i stadsdelarna Geneta och Lina Hage. De två vårdcentralerna ska nu gå över från gamla avtal till det nya vårdvalet, Vårdval Stockholm. I artikeln beskrivs att de två vårdcentralerna nu beräknas få ungefär tre miljoner kronor mindre i bidrag om året och att detta tvingar Carema att strama åt sin ekonomi.

Jag kan naturligtvis inte utesluta att Caremas beräkningar är riktiga. Men av artikeln framgår inte hur deras ekonomi har sett ut tidigare, mer än att den sägs vara ansträngd. Innan Vårdval Stockholm infördes, så fanns ett gammalt system som innebar att sjukvårdsförvaltningen förhandlade med varje vårdcentral om ersättningen. Denna kunde därmed se väldigt olika ut och berodde också, till ganska stor del, på hur duktiga förhandlare de olika vårdcentralerna var.

När nu Vårdval Stockholm infördes, så infördes också ett enhetligt system, som bl a har medfört följande:

1. Besöken ökade med 9,8% under årets två första månader jämfört med samma månader förra året. Ökningen var stark i områden med s.k. utsatta områden och i områden där tillgängligheten tidigare varit mindre god. I Botkyrka var ökningen 32%, i Rinkeby-Kista 28% och i Järfälla 24%.

2. Ca 30 mottagningar har startat sedan 1 januari 2008.


3. 1.760.000 aktivt väljande patienter av en befolkning på 1.960.000 (31 mars 2008 enl SCB) motsvarar 89,8%.

4. Beräkningen är gjord utifrån 585 kr/person som är den fasta ersättningen för personer 6-64 år. För barn under 6 år utgår 696 kr/år, för personer över 65 1.515 kr/år och för personer över 75 år 2.083 kr/år.


5. Det psykosociala stödet utgår med full ersättning upp till ett tak på 1 besök per 10 patienter som aktivt valt en viss mottagning. En mottagning som valts av 10.000 patienter kan alltså ta emot 1.000 psykosociala besök hos kurator eller psykolog till full ersättning. Därefter kan ytterligare besök tas emot till reducerad ersättning från landstinget.

Vårdval Stockholm infördes med flera syften: ökad tillgänglighet och kontinuitet i den nära vården, stärkt inflytande för patienterna, större möjligheter för professionerna att utforma vården, ökad mångfald med fler vårdgivare som finner det attraktivt att bedriva nära vård i alla delar av länet. De resultat som kommit hittills har visat på en kraftig ökning av antalet besök och därmed tillgängligheten under de första månaderna.

Vårdval Stockholm är bra, men kan givetvis bli ännu bättre. Vårdvalet ska utvärderas noggrant och beredskap finns alltid för eventuella justeringar. Regelböckerna som styr ersättningar osv uppdateras årligen, men ännu viktigare är att diskutera hur vårdvalet kan utvecklas inför och efter 2010.

Som ett led i detta kan jag tala om jag och mina kollegor i sjukvårdsstyrelsen söder varit på studiebesök i Skåne, där vi kunde studera deras variant av Vårdval. Deras ersättningssystem är mycket intressant och bygger på ett mer individuellt system, som mer tar hänsyn till patienternas tidigare diagnoser och deras sociala omgivning. Något som jag tycker det finna all anledning att följa med stort intresse.

torsdag 8 oktober 2009

Återigen - Gå och vaccinera er mot svininfluensan!

För ungefär en månad sedan (den 14 september) skrev jag här på min blogg att jag tyckte alla, men kanske framförallt yngre personer ska gå och vaccinera sig mot svininfluensan. Detta eftersom den medicinska expertisen sagt att de unga kommer att drabbas mer än de äldre. Mot bakgrund av ett reportage i Dagens Nyheter med rubriken "Unga nobbar vaccination", så fanns det enligt min åsikt verkligen skäl för de unga att ta vaccinet.

Jag stärks nu i min åsikt när jag läser i Svenska Dagbladet att 160 skolbarn i Skellefteå insjuknat i denna influensa. Flera tros ha smittats i samband en innebandytävling i Sundsvall i helgen och ett besök på Norrlandsoperan i Umeå i torsdags.

– Jag har aldrig hört talats om att så många insjuktnat på så kort tid på ett ställe, vilket talar för att utbrottet är det största i Sverige hittills, säger Urban Kumlin, överläkare på viruslaboratoriet i Umeå, till SvD.se.

I samma Svenska Dagblad skriver också Johan Carlson från Smittskyddsinstitutet, Anders Tegnell från Socialstyrelsen och läkarna Anders Lindblom och Åke Örtqvist en artikel med rubriken "Vaccinet kommer att rädda liv". Detta skriver de som svar på en annan artikel i samma tidning där de artikelförfattarna anser att det skulle finnas dolda skäl till vaccinationen mot den nya influensan, att influensan inte är allvarlig och att vaccination av så många som möjligt i befolkningen är onödig.

Jag konstaterar nu att svininfluensan är bevisad som oerhört smittsam och jag håller med Carlson m fl att de som säger att svininfluensan "inte är så farlig", går emot en enhällig expertkår med internationella myndigheter som Världshälsoorganisationen WHO och EU:s smittskyddsmyndighet ECDC.

Därför uppmanar jag alla än en gång, men särskilt er yngre, att gå och vaccinera er. Det är faktiskt för allas bästa. Ni som inte går riskerar inte bara själva att insjukna, ni riskerar att smitta många andra!

onsdag 7 oktober 2009

Skräcksenario efter valet 2010?

I dagens Expressen finns en artikel som handlar om det arbete som sker bakom kulisserna när det gäller maktfördelningen i socialdemokraternas innersta krets. Artikeln i sig tar upp att Thomas Bodström inte verkar få plats i deras innersta maktelit, men det är inte min huvudpoäng med det här blogginlägget, utan jag vill istället peka på att jag hoppas att den nuvarande alliansregeringen får förnyat förtroende efter valet nästa år.

Det är väl i och för sig naturligt att jag som folkpartist tycker så, skam vore det väl annars. Men om jag kände att oppositionen i varje fall var i närheten av att ha ett någorlunda starkt lag, så vore jag mer lugn än vad jag är nu. Bara statsministerkandidaten Mona Sahlin kan ju skrämma en hel del. Sahlin har misslyckats på varje tidigare ministerpost hon har blivit satt vid. När hon t ex var arbetsmarknadsminister så ökade arbetslösheten rekordartat, när hon var näringsminister tillsammans med Björn Rosengren så fick hon och Rosengren i stort sett noll uträttat, och det finns fler exempel.

Sägas skall väl att det finns en del bra socialdemokrater, men (S) ska ju nu regera med (V) och (MP) och det är här min totala skrämselhicka kommer. Bara tanken på att kommunisten Lars Ohly överhuvudtaget ska få en ministerpost ger mig kalla kårar längs ryggraden. Ohly som finansminister kanske? Skattechock är väl bara ett lindrigt ord när det gäller allt elände som Ohly skulle hitta på som finansminister.

Och vilka ministerposter skulle man sätta miljöpartisterna på? Ja, en av dem lär väl, om olyckan nu är framme, bli just miljöminister. Eftersom så gott som ingen miljöpartist är så mycket för det här med ekonomisk tillväxt så lär det ju heller inte finnas så mycket pengar i kassakistan att rädda miljön för, utan allt "räddande" kommer ske (även det) med höjda skatter.

Snälla svenska folk, låt inte detta ske! Rösta med något av de borgerliga partierna även i valet 2010 och då, sett ur mina ögon, helst på folkpartiet!

lördag 3 oktober 2009

Jag vill ha Cecilia Malmström (FP) som ny EU-kommissionär

Thomas Bodström lär i en radiointervju ha sagt att han kan tänka sig att nuvarande biståndsminister Gunilla Carlsson (M) efterträder Margot Wallström som EU-kommissionär. Detta framgår också i en artikel i Expressen. Varför Bodström vill ha Carlsson som kommissionär framgår inte av artikeln, mer än att han anser att Gunilla Carlsson är en duktig minister.

Jag har ingenting emot Gunilla Carlsson, men tycker att ett mer logiskt val är nuvarande EU-minister Cecilia Malmström (FP). Innan Cecilia blev minister så var hon ledamot av Europaparlamentet mellan 1999-2006 och nu alltså EU-minister. Hon är bl a uppvuxen i Frankrike och har jobbat både i Stuttgart och i Barcelona. Hon kan tala flytande engelska, franska och spanska och kan även tyska och italienska.

Som Europaparlamentariker var Cecilia särskilt engagerad i utformningen av EU:s utrikespolitik. Hon var bl a ledamot i utrikesutskottet och ersättare i inre marknadsutskottet. En av hennes största framgångar hade hon med den s k "Oneseatkampanjen", som samlade in över 1 miljon underskrifter för att få ett slut på europaparlamentets s k flyttcirkus mellan Bryssel och Strasbourg.

Det finns säkert flera kompetenta kandidater till posten som EU-kommissionär för Sverige. Men i mitt tycke är Cecilia den bästa!

torsdag 1 oktober 2009

Ska kultur alltid vara ekonomiskt lönsam?

Jag har idag skrivit mitt månatliga nyhetsbrev. Detta finns i sin helhet publicerat på min hemsida, men kan också prenumereras på om man kontaktar mig på min mail. Här nedan publicerar jag ett utdrag ur mitt nyhetsbrev och som handlar om kultur m m.

Ett av mina roligaste uppdrag har jag som ledamot i styrelsen för Stockholms läns Blåsarsymfoniker. Jag sitter där som representant för landstinget, eftersom landstinget är en stor bidragsgivare till Blåsarsymfonikerna. Deras verksamhet skulle aldrig klara sig ekonomiskt om inte vi i landstinget och andra offentliga organisationer skulle bidra med ekonomiskt stöd. Detta gäller för många liknande organisationer i samma sits. För mig är det en självklarhet att dessa måste få stöd. Om vi inte gör det så skulle en stor del av den nuvarande kulturen få läggas ned. Kvar skulle då endast bli den mycket smala kultur som klarar sig på rent kommersiell grund, vilket faktiskt inte är så många. Den här typen av bidrag ger vi också idag till fritidsgårdar och även till andra typer av föreningar, t ex idrottsföreningar. Dessa gör idag ett jättejobb med våra ungdomar, oftast helt ideellt. Detta ser jag bl a inom AIK Innebandy där jag själv är verksam.

Dessvärre har inte alla förstått att den här typen av bidrag måste finnas. De kritiseras ofta av nyliberaler, (som enligt min mening inte borde få kalla sig för liberaler, eftersom de oftast glömmer bort liberalismens sociala dimension) och ett exempel på det är f d MUF-ordföranden, numera Timbroanställde Thomas Idergard, som i DN kritiserar de bidrag jag beskrivit här ovan.
Den enda poäng som Idergard har med sin artikel är att kommuner inte ska göra allt. Exempelvis har min tidigare folkpartiförening i Södertälje med rätta kritiserat den omfattande bolagsverksamhet som Södertälje kommun har. Den är och förblir fel. Däremot måste man vara ytterst noggrann med att göra rätt besparingar i en kommun. Om alla kommuner skulle följa Idergards exempel så skulle det innebära en katastrof för förenings- och kulturlivet.