söndag 29 november 2009

Främlingsrädslan är tydligen hög i Schweiz

Idag har Schweiz i en folkomröstning sagt nej till fler byggen av minareter. Om det kan t ex Svenska Dagbladet rapportera om nu på kvällen.

Jag kan kort konstatera att det är alldeles uppenbart att i ett land där det finns få flyktingar och invandrare, där oron för främlingar borde vara som minst, där är det paradoxalt nog precis tvärtom. Men syndromet känns ju igen. Vi behöver inte gå alltför långt för att även se det i Sverige. Behöver jag säga mer än Vellinge?

I det här fallet håller jag med den schweiziske utrikesministern Micheline Calmy-Rey. Resultatet ska ses som ett uttryck för oro och ängslan. Problemet är ju bara att resultatet av folkomröstningen inte blir mindre beklaglig för det.

fredag 27 november 2009

Avvisa Mona Sahlin med en gång!

I Dagens Nyheter finns det idag en artikel där Mona Sahlin för ett resonemang om vad som händer om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och blir vågmästare. Hon vill i det läget att landet ska ha en majoritetsregering och vill då gärna att en sådan regering ska vara blocköverskridande. I regeringen skulle då hennes sossar ingå (och med henne som statsminister, antar jag) tillsammans med oss folkpartister och centern.

Man kan fundera både en och två gånger på varför Sahlin gör det här utspelet. Är det för att hon inte trivs i det sällskap hon är i, (d v s tillsammans med (V) och (MP)? Är det för att hon vill försöka splittra allianspartierna? Är det för att i största allmänhet bara störa moderaterna och Fredrik Reinfeldt eller är det för att hon känner en allvarligt menad oro för vad som kan hända om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen?

Jag har inget svar på dessa frågor, även om jag kan spekulera, men troligtvis är det en kombination av flera anledningar. Oavsett vilket, så uppmanar jag min partiledare Jan Björklund att avvisa den här typen av inviter från Sahlin och då främst av två skäl, dels därför att jag inte tycker att folkpartiet ska regera tillsammans med sossarna, dels därför att alla sådana här spekulationer om vad som händer om det blir det ena eller det andra utslaget av riksdagsvalet, tar bort fokus på det som är det mest väsentliga, nämligen att se till att alliansregeringen blir omvald. Det är inte Sahlin intresserad av, men det borde vi alliansanhängare vara.

Dessutom är det så att alla sådana här spekulationer som går ut på att hålla Sverigedemokraterna utanför makten, troligtvis stärker deras position ytterligare. Det tycker jag i varje fall inte vi folkpartister ska bidra till.

tisdag 24 november 2009

Pendeltåg till Arlanda

I Dagens Nyheter går det idag att läsa om att SL tillsammans med Upplands Lokaltrafik planerar en pendeltågslinje mellan Älvsjö och Arlanda. Den diskussionen är precis inte ny, utan diskuterades redan när jag satt i SL:s styrelse i början av 90-talet, men avklingade till viss del när den dåvarande borgerliga regeringen fattade beslut om trafikering av Arlandabanan som idag går mellan Stockholms central direkt till Arlanda.

Nu verkar ett förslag om en pendeltågstrafikering vara på gång igen. De planer som nu finns har kopplats samman med flygplatsens behov av att klara utsläppsvillkoren i miljötillståndet. Tanken är nämligen att alla som kommer till Arlanda i en bil som inte är en miljöbil ska betala en avgift, enligt förslaget en hundralapp, när de kör in på flygplatsområdet. Intäkterna från avgifterna ska användas till att förbättra kollektivtrafiken. En del skulle då kunna användas för att finansiera en pendeltågslinje.

Sedan 2006 går Upptåget från Gävle via Uppsala till Arlanda och fortsätter till Upplands Väsby, där resenärerna kan byta till pendeltåg. SL och UL har nu skrivit avtal med Luftfartsverket om en ny pendeltågslinje, som ska ersättta denna. Den ska gå från Älvsjö via Stockholm C och Arlanda till Uppsala och stanna på alla stationer. Den kommer inte att konkurrera i snabbhet med Arlanda Express, men gör att betydligt fler resenärer kan ta sig till Arlanda från norra Storstockholm, Kista och Älvsjömässan utan jobbiga byten. Trafiken planeras att starta sensommaren 2012.

Som jag sa så satt jag i SL:s styrelse i början av 90-talet. En av de frågor jag då drev var just att få till en pendeltågslinje, så jag tycker naturligtvis att de här planerna är bra. Den enda betänklighet jag har är varför slutstationen i andra änden ska vara Älvsjö. När tåget väl har åkt över getingmidjan så är det väl ändå lika bra att åka in i kommunerna söder om Stockholm, åtminstone till Tumba i Botkyrka kommun eller varför inte ända till Södertälje?

måndag 23 november 2009

Folkpartiets landsmöte

Folkpartiets landsmöte avslutades igår efter fyra dagars debatterande. Av olika skäl kunde jag dessvärre inte närvara på landsmötet, utan jag följde det hela så att säga på avstånd.

Massmedia har beskrivit mötet som att folkpartiet gått till höger. Av någon anledning älskar (åtminstone vissa) media att beskriva folkpartiet endera som att vi är kluvna, eller på det sätt vi förhåller oss till andra partier, d v s i det här fallet att vi gått till höger. Till höger om vad kan man fråga sig? Till höger om moderaterna? Ok, ärligt talat så vet jag inte om det är så, eftersom (M) har flera åsikter som gör att de nu är något svårplacerade på den politiska kartan.

Det som jag anser har hänt på landsmötet är att vi har velat betona liberala värden som jag nog tycker borde finnas med på alla borgerliga partiers agendor. Men oavsett detta, att vi är för avskaffande av värnskatten och för utbyggnad av kärnkraft har ju dessutom varit partiets ståndpunkter sedan ganska lång tid tillbaka.

Längst när det gäller den här typen av konstiga slutsatser verkar Svenska Dagbladet ha gått. Under rubriken "Bäddat för konflikt inom alliansen", beskrivs att de uttalanden som gjorts från folkpartiet och landsmötet, att alliansen skulle bli mer borgerlig, skulle strida mot Moderaternas strategi för att vinna nästa val.

Det är uppenbarligen Jan Björklunds tal om att det är dags för alliansen att slå in på en ny väg där "förnyelse är viktigare än förvaltning" som föranleder tidningen att uttrycka sig som man gör. Men att folkpartiet nu betonar att förändringar måste komma till stånd är väl ändå inte något som kan gå emot den moderata strategin. Det kan ju ändå inte vara så att (M) vill gå till val på att vi ska förvalta det vi har och inte förändra någonting. Politik går ju ut på att förändra och förbättra. Det måste väl ändå även vara moderaternas vilja.

torsdag 19 november 2009

(S) går bakåt i opinionen

Idag publiceras flera opinionsundersökningar om partisymatierna. Samtiga har samma tendenser.
1. Marginalen mellan blocken minskar
2. Socialdemokraterna går bakåt
3. Sverigedemokraterna går framåt

För oss liberaler är naturligtvis de två första punkterna positiva. Det är noterbart att (S) inte höjt sina sympatier efter deras kongress. De som säger att när Mona Sahlin och (S) uttalar sig i olika frågor, så går partiet bakåt verkar få rätt än en gång. I början av mandatperioden när (S) satt still i båten och enbart kritiserade de borgerliga partierna gick de framåt och som mest så var det en skillnad på över 15% mellan de båda blocken. Det var då som statsvetaren Sören Holmberg framförde sin numera klassiska åsikt att "det här tar aldrig de borgerliga igen". Det gick uppenbarligen, men hur långt det räcker är en annan sak.

När det gäller punkt 3 ovan, så är den oroväckande. Om det har jag skrivit tidigare på min blogg. Jag håller fast vid det, även om det verkar vara just (S) som drabbas mest av Sverigedemokraternas framfart.

Sett ur ett statsvetarperspektiv så verkar det bli ett intressant år fram till valet i september nästa år.

onsdag 18 november 2009

Det är kul när man får som man vill - Grattis Cecilia!

I ett av mina tidigare blogginlägg så skrev jag att ville ha Cecilia Malmström (FP) som EU-kommissionär. Det är därför enormt glädjande att detta nu blir verklighet. För min del var detta val det mest logiska, men jag har förstått att det funnits andra kandidater (läs moderater) som har stått före Cecilia i kön.

Jag har dock helat tiden tyckt att det aldrig funnits något bättre förstanamn till posten som EU-kommissionär än Cecilia Malmström. Innan Cecilia blev minister så var hon ledamot av Europaparlamentet mellan 1999-2006. Hon är bl a uppvuxen i Frankrike och har jobbat både i Stuttgart och i Barcelona. Som Europaparlamentariker var Cecilia särskilt engagerad i utformningen av EU:s utrikespolitik. Hon var bl a ledamot i utrikesutskottet och ersättare i inre marknadsutskottet.

Expressen rubrik i sin ledare är idag "Lysande val". Jag kan inte annat än att hålla med. Sverige kan inte få en bättre EU-kommissionär!

måndag 16 november 2009

Gårdagens SIFO är oroväckande

Den SIFO-undersökning som publicerades i Svenska Dagbladet i helgen inger oro. Visserligen kan jag som folkpartist glädjas åt en liten uppgång för det parti jag tillhör, men att Sverigedemokraterna nu når hela 5,8% är extremt oroväckande.

Sverigedemokraterna vägrar att erkänna att deras parti är rasistiskt. Kritiken, eller kanske man ska rent av ska säga hatet, mot invandringspolitiken är fortfarande det som är den ledande frågan för partiet. Detta visade sig inte minst vid partiets senaste partikonferens.

Även om Sverigedemokraterna försöker förpacka sin invandrarfientliga politik i ett behagligt paket, så återkommer gamla slogans ideligen från partiets företrädare. Ordet ”massinvandring” används flitigt. Från talarstolen på mötet kunde det ockkså höras meningar som ”Det föds för få barn för att upprätthålla vårt folk”.

Men på mötet så ska det sägas att partiledningen talade ganska så mycket klartext om deras åsikter om Sverige, svenskar, nationalism och invandring, även om Jimmie Åkesson låter som en god socialdemokrat när han uttalar stöd för den svenska modellen.

Men allt detta gör att det finns stor anledning till oro. Fast en ljusglimt i tillvaron är att till skillnad från tidigare år så verkar som om de etablerade partierna nu försöker ta debatten med Sverigedemokraterna. Det är nog enbart genom kritisk granskning som fler får upp ögonen för vilket parti Sverigedemokraterna egentligen är. Partiet är invandrarfientligt, inte det de säger att de är, invandrarkritiskt.

onsdag 11 november 2009

Miljöpartiet gör det sämre för trafikanterna

Jag har ikväll sänt in en insändare till "Vi i Vasastan". Delar av insändaren framgår här nedan.

VARFÖR VILL MILJÖPARTIET GÖRA DET SÄMRE FÖR TRAFIKANTERNA?
Yvonne Blombäck har rätt att vi har höjt SL-kortet under mandatperioden. Det höjdes 2006 med 90 kr, från 600 till 690. Sedan dess har det inte höjts. Men vad Yvonne Blombäck däremot inte talar om är att miljöpartiet under förra mandatperioden höjde kortet med 100 kr, från 500 till 600. Alltså; er höjning är större än vår, det kan ju vara bra för alla att veta!

Avslutningsvis så argumenterar Blombäck för den enhetliga enkelbiljetten och som vi borgerliga mycket riktigt avskaffat under mandatperioden. Förutom att en omläggning till en enda avgift för samtliga enkelbiljetter kostar flera hundra miljoner kr för landstinget, så frågar jag mig varför miljöpartiet vill gynna de personer som åker sällan med SL? Varför är det just de, som åker någon enstaka gång, som ska få ett enkelt enhetligt system och kunna åka hur långt som helst i länet för samma avgift? Detta ger heller ingen mer trafik för pengarna.

tisdag 10 november 2009

Ny spårväg i city är en bra investering

Svenska Dagbladet skriver idag en artikel med rubriken "Ny spårväg kan orsaka kaos". Anledningen är byggandet av första etappen av den nya spårvägen i city, som i slutänden ska gå mellan Kungsholmen till Ropsten.

Det är möjligt att det blir lite smårörigt under byggtiden, men det är ju ändå så att man måste se på helheten i en sån här investering. Det som det gäller är nu den första etappen och avser en förlängning mellan Norrmalmstorg till Hamngatan. Det är ett första steg på vägen mot en modern spårvagnstrafik. På sikt kan vi få flera linjer och ett nät av spårvagnslinjer, även om det ligger ganska så långt fram i tiden. Men inom bara ett par år så kommer vi kunna ha en ny spårväg mellan Kungsholmen till Centralen och sedan återstår bara att knyta ihop spåren via Sergels torg.

Detta fortsätter nu att kritiseras av socialdemokraterna. Jag vet inte om de försöker bli bilisternas främste företrädare, men i artikeln uttalar sig sossarnas vice ordförande i stadens trafiknämnd och framför nu bl a att det kommer att bli fler olyckor med den s k "blandtrafiken" med spårvagnar, bilar m m. Han framför också att spårvägsprojektet kostar för mycket i förhållande till samhällsnyttan.

Jag konstaterar att socialdemokraterna fortsätter med sin lögnpropaganda om denna spårväg. Exempelvis är kostnaden för delsträckan Nybroplan och Sergels torg, av etapp ett, inte ens en fjärdedel av vad (S) påstår. Körfält och cykelbanor försvinner inte på Hamngatan, utan spårvagnarna kommer att köra i de kollektivkörfält som redan finns. En spårvagn tar lika många resenärer som 3–4 bussar, därför kan busstrafiken reduceras och övrig trafik får lättare att ta sig fram.

Men till sist så handlar ju det här om att prioritera. På 60-talet skulle bilen fram, spårvagnarna lades ned i innerstan. Har vi inte lärt oss någonting på 40 år? Jo, i varje fall vissa av oss. Om kollektivtrafiken ska prioriteras så är det viktigt att den även prioriteras inne i Stockholms allra innersta delar. Nu är det dags för spårvagn och övrigt kollektivtrafik - bilismen har haft sin förtur länge nog.

fredag 6 november 2009

Varför kandiderar jag till landstingsfullmäktige i nästa års val? (del 3)

I det tredje och det avslutande inlägget, berättar jag här om varför jag kandiderar till landstingsfullmäktige i nästa val. Min berättelse kommer givetvis också att kunna hittas på min hemsida.

Vilka frågor kommer jag driva under nästa mandatperiod?
Jag är oerhört glad åt att Huddinge sjukhus under nästa år öppnar en närakut för barn, så att inte alla ska behöva åka in till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Att Jacob, hans jämngamla och andra barn, ska få en bra vård när de behöver det är självklart för mig. Kan vi utveckla Vårdval Stockholm för att säkerställa detta, så är det bra. Det gäller också att säkerställa arbetet så att alla barn får en bra vård, oavsett var de än bor i länet.

Bland de första frågor som jag tog till mig och började driva, var att alla skulle ha en egen husläkare. Husläkarsystemet lanserades av folkpartiet i mitten av 70-talet, men blev förverkligat först på 90-talet. Under perioder då vi har varit i opposition har socialdemokraterna och deras stödpartier gjort det mesta fel och mer eller mindre förstört husläkarsystemet. En av grundtankarna i vårt system har varit att varje läkare ska ha som max 1500 patienter. För det har krävts en kraftig utbyggnad av systemet, något som vi nu håller på att uppfylla i och med Vårdval Stockholm.

Jag har alltid fascinerats av spårvagnar. Jag har svårt att peka på vad i dessa vagnar som fascinerar mig, men det har nog med min uppväxt i Göteborg att göra. Där tillbringade jag mina sommarlov tillsammans med min mamma och det gjorde jag fram till vuxen ålder. När Stockholm tog bort sina spårvagnar 1967, så var jag bara nio år och inte så talför. Men nu har landstinget, till min stora glädje, påbörjat återtåget och renässansen för spårvagnen. Jag skulle gärna vilja fullfölja detta ännu mer under nästa mandatperiod med att se till att Djurgårdslinjen färdigställs och att stombusslinje 4 konverteras till spårvagn.

Kultur har blivit mer och mer viktig för mig. Som boende på Norrmalm och Stockholm så råkar jag ju dessutom bo på en av de mest kulturtätaste platserna i landet. Jag trivs med att gå både på bio och teater och har ett fast abonnemang på Berwaldhallen. Att landstinget ska syssla med kultur är en självklarhet för mig. Regional kultur hör hemma i en regional församling som landstinget. Landstinget bedriver och stödjer kulturverksamhet genom ekonomiskt stöd till kulturinstitutioner och organisationer, folkbildning, föreningsliv samt barn- och ungdomsteater. På detta sätt skapas förutsättningar för ett mångsidigt kulturliv i länet. Andra viktiga delar av landstingets kulturverksamhet är Kultur i vården och konstnärlig utsmyckning av landstingets lokaler.

Sammanfattningvis – mina hjärtefrågor, som jag lovar att driva är:

- Säkra en bra barnsjukvård och utveckla husläkarsystemet genom Vårdval Stockholm

- Bygg ut kollektivtrafiken – spårvagnar i Stockholms innerstad

- Värna den regionala kulturen

Rösta på mig i provvalet till landstinget!
Nu i november kan alla som är medlemmar i folkpartiet i Stockholms stad rösta på mig i provvalet. Sedan bestämmer FP Stockholms representantskap hur listorna ska se ut. Jag skulle bli jätteglad om jag fick din en röst av Dig!

Du får gärna hjälpa mig!
Jag behöver all hjälp jag kan få! Om du vill hjälpa mig med idéer, kampanjaktiviteter, m m så tar jag tacksamt emot detta. Ju fler rådgivare desto bättre. Skicka gärna ett mail till mig och tala om det i så fall till olov.lindquist@politik.sll.se

torsdag 5 november 2009

Varför kandiderar jag till landstingsfullmäktige i nästa års val? (del 2)

I totalt tre inlägg, varav det andra idag, kommer jag berätta om varför jag kandiderar till landstingsfullmäktige i nästa val. Min berättelse kommer givetvis också att kunna hittas på min hemsida

Vad vill jag med mitt engagemang?
Här vill jag sticka ut hakan lite grann. Jag skulle inte tacka nej ifall någon frågade om jag ville bli landstingsråd. Jag har varit med så pass länge i landstinget nu och samlat på mig en ganska så stor erfarenhet inom så många områden, så jag anser att jag skulle klara av det uppdraget. När jag kom in i landstinget första gången, fick jag uppdraget som ersättare i Regionplanenämnden. Där lärde jag mig processen för att ta fram en regionplan, hur samhällsfunktioner är uppbyggda och jag insåg ganska snabbt att det fanns en skillnad mellan kommunerna norr om Stockholm och söder om Stockholm. En kunskap som jag tagit med mig under alla år i landstinget. Mitt största engagemang har jag nog inom trafikpolitiken. Faktiskt redan som tonåring så ville jag gärna styra och ställa med trafik (fast då på ett helt annat plan) och under en av mina tidigare mandatperioder fick jag också chansen till det, som ersättare i SL-styrelsen och som ordförande i det som då hette SL:s södra regionstyrelse. Under innevarande mandatperiod har jag dock i stort sett enbart sysslat med sjukvårdsfrågor. Jag har haft en viktig position som ordförande i sjukvårdsstyrelsen söder och där lotsat fram mycket av den politik som folkpartiet gick till val på i form av fler husläkare och allas rätt till att välja.

Fast mina landstingsrådsambitioner gäller enbart om folkpartiet erbjuds två rådsposter efter nästa val. Om vi bara får en landstingsrådspost och denna med naturlighet också kombineras med gruppledarskapet, är jag inte en kandidat till en sådan post. I så fall så vill jag precis som nu leda en nämnd eller styrelse. Jag kan tänka mig att fortsätta inom sjukvård eller övergå till trafik/regionplanering. Ett nytt spännande område som jag upptäckt är kulturen. Kulturnämnden har valt in mig som landstingets representant i Blåsarsymfonikernas styrelse, ett oerhört intressant, men framförallt stimulerande uppdrag.

onsdag 4 november 2009

Varför kandiderar jag till landstinget i nästa års val? (Del 1)

I tre blogginlägg, det första idag, kommer jag berätta om varför jag kandiderar till landstingsfullmäktige i nästa val. Min berättelse kommer givetvis också att kunna hittas på min hemsida.


Jag kandiderar till landstingsfullmäktige i valet 2010!!
Jag har blivit nominerad som kandidat till landstingsfullmäktigevalet nästa år och tackat ja till den nomineringen. Därför ställer jag nu upp i folkpartiets provval till landstinget. Eftersom jag redan nu är ledamot i landstingsfullmäktige, så innebär det att jag ställer upp för omval. Vilka frågor som jag främst kommer vilja driva kan ni läsa om längre fram i presentationen.


Varför ska du rösta på en vit, medelålders svensk man som mig?
Ursäkta självironin i frågan. Men svaret på den är för att jag vill fortsätta att förändra och förbättra landstinget. Jag har varit med länge i politiken. Jag började redan i slutet på 70-talet inom det som då hette Folkpartiets Ungdomsförbund, (numera Liberala Ungdomsförbundet). När jag tänker tillbaka på den tiden, så märker jag att fokus för mitt politiska engagemang har förflyttats. Då, när jag gick med i ungdomsförbundet, så handlade mycket om att förbättra för mig själv och min generation, men givetvis också, vilket varit viktigt för alla ungliberaler genom alla tider, nämligen förbättra för folk i fattiga länder.

Ordet fattig har dock en dimension även för mig. Här går det naturligtvis inte att dra några paralleller i övrigt till den fattigare delen av världen, men med svenska mått mätt så vet jag att min mamma och pappa fick vända på slantarna och det var definitivt inte självklart att jag fick allt jag pekade på. Det här var för mig personligen en drivkraft i att förbättra för de som likt mig kom från lite sämre förhållanden och som definitivt inte var född med silversked i munnen.

Men med åren gjorde jag en klassresa. Jag är en av de få i min släkt som skaffat mig en akademisk utbildning. Det var inte självklart för mig heller. Jag började att plugga på Stockholms Universitet vid 27 års ålder, men var då så supermotiverad att lära mig saker och ting, så jag klarade alla tentor utom en vid första försöket. Under de här åren var naturligtvis högskolefrågor viktiga. Det har de fortsatt att vara. Vikten av att Sverige är välutbildat och att samhället måste se till att alla får chansen till en högre utbildning sitter djupt rotad i mig.

Mina föräldrar är dessvärre inte i livet. Min mamma blev nästan 90 år gammal och ca sex år innan hon dog blev hon dement. Det är en väldigt hemsk sjukdom, eftersom den som drabbas inte märker av den, i varje fall inte till en början och vi som är anhöriga, får väldigt svaga signaler om att något inte står rätt till. I mitt fall så märkte jag det när mamma ständigt började leta ovanligt mycket efter olika saker. Jag hade alltid upplevt mamma som ordningsam, även om hon kunde glömma saker, men det här var annorlunda. Att något verkligen var fel gick sedan fullständigt upp för mig när det helt plötsligt låg dammråttor på golvet. Det hade aldrig förekommit tidigare i vårt hem. Det hade alltid varit välstädat.

I och med mammas sjukdom kom äldrefrågor att bli viktiga för mig. Det ska sägas att mamma fick en bra behandling och blev väl omhändertagen i det boende i Sigtuna kommun som hon kom till. Men att se till att alla fick det lika bra som mamma och att det avsätts tillräckligt med resurser för demensutredningar har sedan dess varit viktigt för mig.

Fast snart är nog ändå cirkeln sluten! Den viktigaste personen för mitt politiska engagemang är en liten kille! Han heter Jacob och fyller två år i februari nästa år. Han är mitt barnbarn och en alldeles fullständigt underbar! När jag tittar på Jacob så är det nog inte utan som jag funderar över vilken värld han kommer att växa upp till. Det är nog lite naturligt att vara lite orolig, men jag försöker vara optimistisk. I längden så har vi ju alla fått det bättre än tidigare generationer och när Jacob blir lika gammal som jag är nu, alltså någon gång sådär år 2070, har både Sverige och världen förändrats. På vilket sätt kan man nog bara fantisera om och jag ska avstå från sådana fantasier.

Jag vill att Jacob själv ska få chansen att forma och ta ansvar för sitt liv och få chansen att förverkliga sina drömmar. Men han ska också få leva i ett samhälle som är tryggt, att det finns ett skyddsnät omkring honom, ifall han behöver det.