Som liberal och demokrat glädjs jag naturligtvis åt över alla diktaturer som faller, detta oavsett vilken sorts diktatur som det handlat om. Min glädje har därför varit lika stor när Francoregimen föll i Spanien, som när många av de kommuniststyrda öststatsländerna föll som käglor i början på 90-talet.
Bekymret för mig och alla andra demokrater är bara att vi aldrig riktigt vet vad som kommer efter den styrande diktatorn. Det är inte helt säkert att en diktatur åtföljs av en fullt ut demokratisk regim. I fallet med Spanien blev det så, även om Franco egentligen ville annat. I öststatsländerna kan man ju i vissa sammanhang fråga sig hur demokratiska en del av länderna blev. I en del fall gick det bra, i andra gick det sämre.
Idag kan alla tidningar rapportera om vad som händer i Egypten, bl a Expressen. Både här och tidigare i Tunisien vill nog den allmänne medborgaren ha ett demokratiskt system. De vill inte längre leva under diktatoriska förhållanden. Det är bra, men kommer det att bli så? Man kan som demokrat bli aningen, för att inte säga mycket oroad, när regeringsföreträdare i Iran tycker att det som nu sker i Egypten är bra. Iran ser naturligtvis en chans till att forma ett grannland till att bli som de själva, d v s styrt av islamiska lagar och mycket långt ifrån vad vi här i västvärlden skulle kalla för demokrati.
Så, vi ska glädjas med folket i länderna som nu gör uppror mot sina sittande diktatorer, men vi kan bara hoppas att folket i samma länder inte kommer ur askan i elden, in i en om möjligt ännu värre regim än den de blev av med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar