Idag är det val till den finländska riksdagen. När ungefär hälften av rösterna är räknade så finns det en prognos som visar på att de s k Sannfinländarna går mot en stor valvinst. De ser ut att öka sin procentandel från ca 4 till 18 procent.
Sannfinländarna är ett typiskt populistparti. De kan helt klart liknas vid Ny Demokriati (och till stor del även med Sverigedemokraterna)som kom in i riksdagen här i Sverige vid 1991 års val. De är benhårda motståndare till EU, vill i stort sett inte ha någon invandring till Finland och vill ha bort den obligatoriska svenskundervisningen i skolorna. Det är sorgligt att ett sånt parti blir stort i Finland.
Över till inrikespolitiken. Jag ska villigt erkänna att det finns fler partier än socialdemokraterna som har problem med opinionen. T ex skulle jag gärna vilja att mitt eget folkparti fick några procenenheter mer, men i dagens Svenska Dagbladet säger statsvetaren Tommy Möller att Håkan Juholt nu har ca ett år på sig att vända de idag relativt låga opinionssiffrorna.
Någon Juholteffekt har nämligen hittils inte synts till. Socialdemokraterna har skaffat sig en ny paritledare och i stort sett en helt ny partiledning, men något kraftfullt lyft i opinionen har det inte blivit.
Jag tror Tommy Möller har rätt i det här avseendet. Juholt kommer inte få obegränsad tid på sig. Ett år eller inte, otåligheten kommer att finnas inom partiet om inte lyftet kommer och ur ett statsvetarperspektiv är detta mycket intressant.
Avslutningsvis vill jag gärna sända en hälsning till AIK:s innebandystjärna Kim Nilsson, som blev misshandlad vid ett besök i Kalmar. Kim verkar, efter omständigheterna, må relativt ok och det verkar också vara så att polisen har fått tag på de som misshandlat honom. Man behöver inte, som jag själv, sitta med i AIK Innebandys styrelse eller ens vara AIK:are för att bli upprörd över när sådant här händer. Jag blir både arg och ledsen samtidigt, men bortsett från mina känslor så önskar jag att du ska krya på dig snabbt, Kim!
söndag 17 april 2011
söndag 10 april 2011
Integritet och spårvagnshat
Socialstyrelsen är en myndighet som jag ibland kan bli irriterad på. Jag var ju ganska liten när de körde sin berömda kampanj om att svenskarna skulle äta 6-8 skivor bröd om dagen, men sedan dess har Socialstyrelsen fått en stämpel på sig att vara en typisk "pekpinne-myndighet".
Nu har samma myndighet fått för sig att SMS-påminnelser från vården om t ex en tandläkartid är integritetskränkande och som sådan så ska dessa förbjudas. En stilla undran är bara, vem är det som kränks? Det kan ju knappast vara den som säger att det är ok att vården får skicka den typen av påminnelser?
Jag själv får sådana påminnelser och tycker de är jättebra. Jag och troligtvis också så gott som alla andra som har en liknande tjänst, har naturligtvis varit mycket noggrann när vi givit vårt mobiltelefonnummer så att vårt sms kommer till oss och inte hamnar hos någon annan. Återigen, vem är det som blir kränkt?
Mina fp-kollegor Birgitta Rydberg och Rasmus Jonlund skriver om samma ämne.
Jag har tidigare utnämnt socialdemokraterna och vissa av deras representanter till spårvagnshatare. Även Stockholms handelskammare tillhör den kategorin. Nu kan nog en och annan journalist på Svenska Dabladet få det epitetet också.
Svenska Dagbladet skriver att slutnotan för den första etappen av Spårväg City blir betydligt dyrare än budget. Jovisst, men det är ju bara det att vissa av dessa kostnader inte kan hänföras till själva etappen, utan måste ses som investeringar för hela spårvägen som sådan, t ex en ny depåhall. Märkligt nog skriver journalisten på Svenska Dagbladet betydligt mer om de "skenande kostnaderna" för spårväg city, än det faktum att tunnelbygget i den stora Tranebergstunneln på Tvärbanans Solnagren blivt billigare än planerat.
Jag tror att vi även i framtiden måste bygga både tunnerlbana och spårvagn. Men det vore en välgärning för den fortsatta debatten om ännu fler insåg att även spårvagnen behövs, t ex som en kapacitetshöjning på stomlinjerna i innerstan.
Läs även mina allianskollegor Karl Henriksson (KD) och Christer G Wennerholm (M) i samma ämne.
Nu har samma myndighet fått för sig att SMS-påminnelser från vården om t ex en tandläkartid är integritetskränkande och som sådan så ska dessa förbjudas. En stilla undran är bara, vem är det som kränks? Det kan ju knappast vara den som säger att det är ok att vården får skicka den typen av påminnelser?
Jag själv får sådana påminnelser och tycker de är jättebra. Jag och troligtvis också så gott som alla andra som har en liknande tjänst, har naturligtvis varit mycket noggrann när vi givit vårt mobiltelefonnummer så att vårt sms kommer till oss och inte hamnar hos någon annan. Återigen, vem är det som blir kränkt?
Mina fp-kollegor Birgitta Rydberg och Rasmus Jonlund skriver om samma ämne.
Jag har tidigare utnämnt socialdemokraterna och vissa av deras representanter till spårvagnshatare. Även Stockholms handelskammare tillhör den kategorin. Nu kan nog en och annan journalist på Svenska Dabladet få det epitetet också.
Svenska Dagbladet skriver att slutnotan för den första etappen av Spårväg City blir betydligt dyrare än budget. Jovisst, men det är ju bara det att vissa av dessa kostnader inte kan hänföras till själva etappen, utan måste ses som investeringar för hela spårvägen som sådan, t ex en ny depåhall. Märkligt nog skriver journalisten på Svenska Dagbladet betydligt mer om de "skenande kostnaderna" för spårväg city, än det faktum att tunnelbygget i den stora Tranebergstunneln på Tvärbanans Solnagren blivt billigare än planerat.
Jag tror att vi även i framtiden måste bygga både tunnerlbana och spårvagn. Men det vore en välgärning för den fortsatta debatten om ännu fler insåg att även spårvagnen behövs, t ex som en kapacitetshöjning på stomlinjerna i innerstan.
Läs även mina allianskollegor Karl Henriksson (KD) och Christer G Wennerholm (M) i samma ämne.
söndag 27 mars 2011
Kommer Juholt verkligen dra (S) åt vänster?
Som väl många av er vet om så har socialdemokraterna den här helgen valt Håkan Juholt som ny partiledare. (S)-kongressen har varit välbevakad av journalister. Bl a har Dagens Nyheter haft en "minut-för-minut" bevakning. Jag vill inte med det här blogginlägget anklaga journalister för "overkill" i sin bevakning, men ibland så känns det som om vissa i den yrkeskategorin fortfarande tror att (S) är det allenarådande partiet i Sverige.
Därför var befriande att höra Rapports Mats Knutsson igår säga att Juholts tal var ett tal för den egna rörelsen. Juholt sa det alla sossar ville höra och det är väl heller inte så förvånade. Nu ska leden slutas och enighet utåt manifesteras. Men för oss som inte är sossar fanns det knappt någon som helst vägledning i talet som angav den politiska inriktningen. Vilken politik som Juholt tänker föra återstår att se.
Men av egen erfarenhet vill jag dock peka på en sak. Det behöver inte alltid bli som man förväntar sig. Under min tid som medlem i folkpartiet har jag, om jag räknat rätt, varit med om fem partiledarval och åtminstone vid ett av dessa, nämligen när Bengt Westerberg valdes, så hamnade politiken åt ett helt annat håll än vad jag förutspådde. Därför är det inte helt säkert att bara därför att väldigt många nu tror att (S) kommer betona mer klassisk socialdemokratisk vänsterpolitik, så behöver det inte bli så. Det kan ju istället vara lättare för en sådan partiledare att istället göra tvärtom. Därför ska det t ex bli intressant att se hur Juholt ställer sig till den avvecklingsplan av kärnkraften som (S) har på sin agenda tillsammans med de andra rödgröna partierna. Eftersom Juholt kommer från kärnkraftorten Oskarshamn, så kommer det nog inte bli alltför lätt att gå i bräschen för avveckling av mängder av jobb på hemmaplan. Här förutspår jag en kursändring vid nästa partikongress.
Därför var befriande att höra Rapports Mats Knutsson igår säga att Juholts tal var ett tal för den egna rörelsen. Juholt sa det alla sossar ville höra och det är väl heller inte så förvånade. Nu ska leden slutas och enighet utåt manifesteras. Men för oss som inte är sossar fanns det knappt någon som helst vägledning i talet som angav den politiska inriktningen. Vilken politik som Juholt tänker föra återstår att se.
Men av egen erfarenhet vill jag dock peka på en sak. Det behöver inte alltid bli som man förväntar sig. Under min tid som medlem i folkpartiet har jag, om jag räknat rätt, varit med om fem partiledarval och åtminstone vid ett av dessa, nämligen när Bengt Westerberg valdes, så hamnade politiken åt ett helt annat håll än vad jag förutspådde. Därför är det inte helt säkert att bara därför att väldigt många nu tror att (S) kommer betona mer klassisk socialdemokratisk vänsterpolitik, så behöver det inte bli så. Det kan ju istället vara lättare för en sådan partiledare att istället göra tvärtom. Därför ska det t ex bli intressant att se hur Juholt ställer sig till den avvecklingsplan av kärnkraften som (S) har på sin agenda tillsammans med de andra rödgröna partierna. Eftersom Juholt kommer från kärnkraftorten Oskarshamn, så kommer det nog inte bli alltför lätt att gå i bräschen för avveckling av mängder av jobb på hemmaplan. Här förutspår jag en kursändring vid nästa partikongress.
söndag 13 mars 2011
Tre omtalade män
Idag tänkte jag skriva om tre män. Två av dem är väl närmast fortfarande att betrakta som äldre pojkar, fast eftersom de är 20 år båda två, så är de ju unga män. De unga männen har båda gjort något stort, fast på helt olika sätt.
Anton Hysen kom i veckan ut ur den berömda garderoben och talade om att han var homosexuell. För min del är det här med sexuell läggning ingenting jag direkt går och tänker på. Jag har vänner som både är homosexuella och heterosexuella, men det som är stort i det här sammanhanget är att det är en manlig fotbollsspelare som kommer ut och som dessutom tillhör en välkänd fotbollsfamilj. Det är stort och det är bara att hoppas på att det leder till fler positiva saker, som t ex att många homofobiska idrottsledare tar sig samman och kommer på att de lever på 2000-talet och inte för 200 år sedan.
Den andra unga mannen som jag vill skriva om är Eric Saade. Eric vann igår den svenska uttagningen till Eurovsionsschlagerfinalen och för en gångs skull så tycker jag att rätt låt vann. Till skillnad från förra året, då jag hade en 5-6 låter före vinnaren Anna Bergendal i mitt protokoll, så hade jag nu Eric först. Grattis Eric och lycka till!
Den tredje mannen är snart 50 år, så han är en man i alla bemärkelser. Det handlar då om Håkan Juholt, som är föreslagen som ny socialdemokratisk partiordförande. Jag var säkert inte ensam om att höja på ögonbrynen över förslaget och flera allianspolitiker kanske tycker att Juholt är en lättviktare i de här sammanhangen, om inte annat eftersom han saknar regeringserfarenhet. Jag vill då varna för sådana tankar. En socialdemokratisk partiledare får alltid uppmärksamhet och har en förmåga att växa in i sin roll. Det finns otaliga exempel på det genom åren. Nu återstår det väl att se vilken politik som kommer att föras med Juholt som ledare. Att han blir vald är jag däremot till 100% säker på. Sossar sluter alltid upp bakom sin ledare i såna här sammanhang och risken för någon form av kupp på partikongressen är så gott som helt utesluten.
Till en börja så kommer väl Juholt att, i varje fall om man ska tro Expressen, ägna sig åt något som väl kan liknas vid att "rensa ut" de han inte gillar att ha i sin närhet. Så till en början blir det väl mycket interna stridigheter. Men sedan får vi väl se. Juholt beskrivs som vänster inom sitt parti och om han även kommer att driva den typen av politik, där inslag som höjda skatter är en del av politiken, så undrar jag vad svenska folket kommer att tycka. Det var ju en sån politik som svenska folket röstat mot de senaste två valen.
Anton Hysen kom i veckan ut ur den berömda garderoben och talade om att han var homosexuell. För min del är det här med sexuell läggning ingenting jag direkt går och tänker på. Jag har vänner som både är homosexuella och heterosexuella, men det som är stort i det här sammanhanget är att det är en manlig fotbollsspelare som kommer ut och som dessutom tillhör en välkänd fotbollsfamilj. Det är stort och det är bara att hoppas på att det leder till fler positiva saker, som t ex att många homofobiska idrottsledare tar sig samman och kommer på att de lever på 2000-talet och inte för 200 år sedan.
Den andra unga mannen som jag vill skriva om är Eric Saade. Eric vann igår den svenska uttagningen till Eurovsionsschlagerfinalen och för en gångs skull så tycker jag att rätt låt vann. Till skillnad från förra året, då jag hade en 5-6 låter före vinnaren Anna Bergendal i mitt protokoll, så hade jag nu Eric först. Grattis Eric och lycka till!
Den tredje mannen är snart 50 år, så han är en man i alla bemärkelser. Det handlar då om Håkan Juholt, som är föreslagen som ny socialdemokratisk partiordförande. Jag var säkert inte ensam om att höja på ögonbrynen över förslaget och flera allianspolitiker kanske tycker att Juholt är en lättviktare i de här sammanhangen, om inte annat eftersom han saknar regeringserfarenhet. Jag vill då varna för sådana tankar. En socialdemokratisk partiledare får alltid uppmärksamhet och har en förmåga att växa in i sin roll. Det finns otaliga exempel på det genom åren. Nu återstår det väl att se vilken politik som kommer att föras med Juholt som ledare. Att han blir vald är jag däremot till 100% säker på. Sossar sluter alltid upp bakom sin ledare i såna här sammanhang och risken för någon form av kupp på partikongressen är så gott som helt utesluten.
Till en börja så kommer väl Juholt att, i varje fall om man ska tro Expressen, ägna sig åt något som väl kan liknas vid att "rensa ut" de han inte gillar att ha i sin närhet. Så till en början blir det väl mycket interna stridigheter. Men sedan får vi väl se. Juholt beskrivs som vänster inom sitt parti och om han även kommer att driva den typen av politik, där inslag som höjda skatter är en del av politiken, så undrar jag vad svenska folket kommer att tycka. Det var ju en sån politik som svenska folket röstat mot de senaste två valen.
söndag 6 mars 2011
Ilija Batljan, nämndemannaarvoden och partisammanslagningar
För ca två veckor sedan avgick Ilija Batljan (S) från sin post som oppositionslandstingsråd i Stockholms läns landsting. Om någon vadhållningsfirma hade presenterat ett bra odds på att Batljan skulle avgå under innevarande mandatperiod, så hade jag nog kunnat tänka mig att sätta en rätt så rejäl slant på att så skulle bli fallet.
Ilija Batljan trivs nämligen inte i opposition. Han är tämligen van att bestämma. Som kommunalråd i Nynäshamn var det han som styrde och ställde och tog åt sig äran över positiva förslag, även om det inte alltid var han som var den som fixade till det hela. Det här fick jag själv erfara när Baltjan tog åt sig äran av att Sorunda vårdcentral öppnades under förra mandatperioden, fast det var jag som ordförande och resten av styrelsen för sjukvårdsstyrelsen söder, som såg till att den öppnades. Tvärtom var det hans socialdemokrater i landstinget som lade ner den förra vårdcentralen som fanns i Sorunda.
Nu ska (S) välja en ny gruppledare i landstinget. Om det blir det lika svårt att hitta, som det är för samma parti att hitta en ny partiledare, så lär det hela ta tid.
I veckan som gick var det också ett inslag på radion om den höga medelåldern för våra nämndemän. Trots uppmaningar från Domstolsverket om fler yngre personer, så minskar inte medelåldern. Tyvärr är det dessvärre inget konstigt med det. Domstolsverket och många andra kan skrika sig hesa över att de önskar en lägre medelålder, men det kommer inte att uppnås så länge den ekonomiska ersättningen är så katastofalt dålig som den är idag. Jag menar inte på något sätt att en nämndeman ska ha ett femsiffriga belopp för att deltaga en dag som nämndeman i t ex tingsrätten. Problemet är bara att med dagens ersättningsnivåer så känns det nästan som att man skänker bort sin tid gratis till samhället när man åtar sig uppdraget.
Jag satt i tingsrätten under några år i början av 2000-talet. Då var arvodet för en heldag 500 kr. Ersättning för förlorad arbetsförtjänst kunde jag få, men då fick jag inget arvode. Med andra ord så var det så att i bästa fall så att jag kunde få ut i ersättnng för det jag förlorade på att vara ledig från jobbet, vilket innebar att man kan säga att jag gjorde ett gratisjobb för samhället då jag satt som nämndeman. Med den typen av ersättningar kommer vi aldrig nå upp till Domstolsverkets mål.
Avslutningsvis upprepar jag mitt motstånd mot en sammanslagning mellan Folkpartiet och Centern. I en blogg av Rasmus Jonlund (FP) tar Rasmus upp en av de frågor som för mig blir problematiska vid en eventuell sammanslagning. I övrigt hänvisar jag till tidigare blogginlägg på den här sidan!
Ilija Batljan trivs nämligen inte i opposition. Han är tämligen van att bestämma. Som kommunalråd i Nynäshamn var det han som styrde och ställde och tog åt sig äran över positiva förslag, även om det inte alltid var han som var den som fixade till det hela. Det här fick jag själv erfara när Baltjan tog åt sig äran av att Sorunda vårdcentral öppnades under förra mandatperioden, fast det var jag som ordförande och resten av styrelsen för sjukvårdsstyrelsen söder, som såg till att den öppnades. Tvärtom var det hans socialdemokrater i landstinget som lade ner den förra vårdcentralen som fanns i Sorunda.
Nu ska (S) välja en ny gruppledare i landstinget. Om det blir det lika svårt att hitta, som det är för samma parti att hitta en ny partiledare, så lär det hela ta tid.
I veckan som gick var det också ett inslag på radion om den höga medelåldern för våra nämndemän. Trots uppmaningar från Domstolsverket om fler yngre personer, så minskar inte medelåldern. Tyvärr är det dessvärre inget konstigt med det. Domstolsverket och många andra kan skrika sig hesa över att de önskar en lägre medelålder, men det kommer inte att uppnås så länge den ekonomiska ersättningen är så katastofalt dålig som den är idag. Jag menar inte på något sätt att en nämndeman ska ha ett femsiffriga belopp för att deltaga en dag som nämndeman i t ex tingsrätten. Problemet är bara att med dagens ersättningsnivåer så känns det nästan som att man skänker bort sin tid gratis till samhället när man åtar sig uppdraget.
Jag satt i tingsrätten under några år i början av 2000-talet. Då var arvodet för en heldag 500 kr. Ersättning för förlorad arbetsförtjänst kunde jag få, men då fick jag inget arvode. Med andra ord så var det så att i bästa fall så att jag kunde få ut i ersättnng för det jag förlorade på att vara ledig från jobbet, vilket innebar att man kan säga att jag gjorde ett gratisjobb för samhället då jag satt som nämndeman. Med den typen av ersättningar kommer vi aldrig nå upp till Domstolsverkets mål.
Avslutningsvis upprepar jag mitt motstånd mot en sammanslagning mellan Folkpartiet och Centern. I en blogg av Rasmus Jonlund (FP) tar Rasmus upp en av de frågor som för mig blir problematiska vid en eventuell sammanslagning. I övrigt hänvisar jag till tidigare blogginlägg på den här sidan!
söndag 20 februari 2011
Kris inom (S)
Inget parti passar bättre in på ordet "kris" just nu än socialdemokraterna. Jag ska ge tre exempel.
1. Socialdemokraternas egen kriskommission levererade för en tid sedan sin slutrapport och det är väl bra att man fullföljer sitt uppdrag, men särskilt mycket nytänkande fanns inte i rapporten. Den bestod mest av råd som att Sverige måste höja skatterna och en önskan om att man med politiska beslut måste styra mer. Den fokuserade också väldigt mycket på fördelning av befintliga resurser och på återställare inom skolans område.
Min fråga till den socialdemokratiska kriskommissionen är om man inte har lärt sig någonting? Det var ju den här typen av politiska förslag som förkastades av väljarna i valet 2010!
2. Det är uppenbarligen kris även inom den socialdemokratiska partiledarfrågan. Göran Persson har liknat det vi nu ser som lite av tv-programmet Idol, och jag kan hålla med. Nu i veckan trodde jag att vi kunde se att någon av alla kandidater, i det här fallet Mikael Damberg, klev fram och sa att han vill leda partiet, men sen i en senare intervju så mesade han till sig och sa att han bara menade att han ville ha en ledande position inom partiet, något som han redan har. Suck!
Som icke socialdemokrat så bryr jag ju mig inte så jättemycket, men jag tycker ändå att hela den här processen med att få fram en ny partiledare för socialdemokraterna är ytterst märklig.
3. Den tredje krisstämpeln som det går att sätta på (S) är på ett lite annat sätt. Socialdemokraterna i landstinget har nämligen föreslagit att vi ska tillsätta en kriskommisson inom vården, som dessutom ska vara ledd av oss inom Folkpartiet. Det är bara det att någon sådan kommission inte behövs och varför det är så uttrycker Birgitta Rydberg (FP) väldigt bra på sin blogg.
Som sagt - "Det är kris nu, sa Bill. Kris var ordet, sa Bull."
1. Socialdemokraternas egen kriskommission levererade för en tid sedan sin slutrapport och det är väl bra att man fullföljer sitt uppdrag, men särskilt mycket nytänkande fanns inte i rapporten. Den bestod mest av råd som att Sverige måste höja skatterna och en önskan om att man med politiska beslut måste styra mer. Den fokuserade också väldigt mycket på fördelning av befintliga resurser och på återställare inom skolans område.
Min fråga till den socialdemokratiska kriskommissionen är om man inte har lärt sig någonting? Det var ju den här typen av politiska förslag som förkastades av väljarna i valet 2010!
2. Det är uppenbarligen kris även inom den socialdemokratiska partiledarfrågan. Göran Persson har liknat det vi nu ser som lite av tv-programmet Idol, och jag kan hålla med. Nu i veckan trodde jag att vi kunde se att någon av alla kandidater, i det här fallet Mikael Damberg, klev fram och sa att han vill leda partiet, men sen i en senare intervju så mesade han till sig och sa att han bara menade att han ville ha en ledande position inom partiet, något som han redan har. Suck!
Som icke socialdemokrat så bryr jag ju mig inte så jättemycket, men jag tycker ändå att hela den här processen med att få fram en ny partiledare för socialdemokraterna är ytterst märklig.
3. Den tredje krisstämpeln som det går att sätta på (S) är på ett lite annat sätt. Socialdemokraterna i landstinget har nämligen föreslagit att vi ska tillsätta en kriskommisson inom vården, som dessutom ska vara ledd av oss inom Folkpartiet. Det är bara det att någon sådan kommission inte behövs och varför det är så uttrycker Birgitta Rydberg (FP) väldigt bra på sin blogg.
Som sagt - "Det är kris nu, sa Bill. Kris var ordet, sa Bull."
söndag 13 februari 2011
Det finns bra och dåliga journalister
Som politiker är det lätt att ha en något Schizofren inställning till journalister. När de är alltför ihärdiga med sina frågor, när man inte kan svara eller när man tycker att de skriver fel saker, är de jobbiga. Samtidigt är det bra att de förmedlar budskap och många gånger förmedlar de faktiskt budskap som man själv tycker är väsentligt för andra att få reda på.
Högst på min lista över journalister finns nog utrikeskorrespondenterna. De förmedlar ständigt budskap från när och fjärran och ibland gör de det t o m med livet som insats. Nu senast är Bert Sundström från Rapport ett exempel på det sistnämnda, sedan han knivhöggs när han jobbade nere i Egypten.
Däremot har jag svårare för journalister som är slappa i sin faktainsamling eller som bara påstår saker, är åsiktsmaskiner och som alltsom oftast har fel grundinställning till det de skriver om. Ett exepel på det är en artikel från Metro nu i veckan, där journalisten ifråga påstod att begreppet "NK-express" användes "i folkmun" när man talade om spårväg city. Jag skrev ett mail tillbaka till journalisten ifråga, där jag talar om för honom att det inte alls är så att folk i allmänhet kallar spårvagnen för NK-express, men att det istället används som skällsord av den politiska oppositionen. Jag har inte fått något svar på mitt mail. Jag kan ana varför.
För övrigt så har jag nu skrivit en del på min hemsida om varför vi behöver spårvagnar i Stockholm.
Ett annat exempel är Malin Siwes ledare i Expressen om oss landstingspolitiker, som "politikens division 2". Om den ledaren skulle jag kunna skriva mycket och som landstingspolitiker gör jag mitt bästa för att inte ta åt mig alltför mycket personligt av det hon skriver, men helt objektiv kan jag naturligtvis inte vara. Det är riktigt att sjukhusen kostar mycket pengar. Men när Siwe skriver att hon vill överföra de stora sjukhusen till staten, så att landstingen kan läggas ned, hamnar hon helt fel. Varför skulle det bli en bättre pli på klinikchefer och deras kostnader bara för att de får staten som arbetsgivare? Då hamnar de ju bara ännu längre från sina politiker än vad de är nu.
Om det finns regionala frågor som bör hanteras politiskt (och det finns det), så är det naturligtvis så att dessa frågor ska handhas av regionala politiker. Svårare än så är det inte. Trafikverksamheten kunde tas över av kommuner i samverkan, säger Siwe. Dumheter, säger jag. Tala om det skulle bli ett allmänt kattrakande bland alla kommunalpolitiker om var trafiken skulle utvecklas mest. Det är ytterligare ett argument för att landstingen/regionerna behövs. Men det förstår nog inte Malin Siwe.
Högst på min lista över journalister finns nog utrikeskorrespondenterna. De förmedlar ständigt budskap från när och fjärran och ibland gör de det t o m med livet som insats. Nu senast är Bert Sundström från Rapport ett exempel på det sistnämnda, sedan han knivhöggs när han jobbade nere i Egypten.
Däremot har jag svårare för journalister som är slappa i sin faktainsamling eller som bara påstår saker, är åsiktsmaskiner och som alltsom oftast har fel grundinställning till det de skriver om. Ett exepel på det är en artikel från Metro nu i veckan, där journalisten ifråga påstod att begreppet "NK-express" användes "i folkmun" när man talade om spårväg city. Jag skrev ett mail tillbaka till journalisten ifråga, där jag talar om för honom att det inte alls är så att folk i allmänhet kallar spårvagnen för NK-express, men att det istället används som skällsord av den politiska oppositionen. Jag har inte fått något svar på mitt mail. Jag kan ana varför.
För övrigt så har jag nu skrivit en del på min hemsida om varför vi behöver spårvagnar i Stockholm.
Ett annat exempel är Malin Siwes ledare i Expressen om oss landstingspolitiker, som "politikens division 2". Om den ledaren skulle jag kunna skriva mycket och som landstingspolitiker gör jag mitt bästa för att inte ta åt mig alltför mycket personligt av det hon skriver, men helt objektiv kan jag naturligtvis inte vara. Det är riktigt att sjukhusen kostar mycket pengar. Men när Siwe skriver att hon vill överföra de stora sjukhusen till staten, så att landstingen kan läggas ned, hamnar hon helt fel. Varför skulle det bli en bättre pli på klinikchefer och deras kostnader bara för att de får staten som arbetsgivare? Då hamnar de ju bara ännu längre från sina politiker än vad de är nu.
Om det finns regionala frågor som bör hanteras politiskt (och det finns det), så är det naturligtvis så att dessa frågor ska handhas av regionala politiker. Svårare än så är det inte. Trafikverksamheten kunde tas över av kommuner i samverkan, säger Siwe. Dumheter, säger jag. Tala om det skulle bli ett allmänt kattrakande bland alla kommunalpolitiker om var trafiken skulle utvecklas mest. Det är ytterligare ett argument för att landstingen/regionerna behövs. Men det förstår nog inte Malin Siwe.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)