För att börja lite filosofiskt så är det ju som så att livet består både av glädje och besvikelse. Ett av glädjeämnena just nu är den SIFO-undersökning som idag publiceras i Svenska Dagbladet. Det enda som egentligen är lite synd med den, är att mitt eget parti, folkpartiet, går lite tillbaka. Men eftersom moderaterna går kraftigt framåt innebär det att alliansen på en månad har tagit in sju procentenheter på det försprång som de rödgröna hade.
I mätningen gör jag två intressanta noteringar. Till att börja med så har socialdemokraterna katastrofalt låga siffror, t o m under det senaste valresultatet. Det andra är att miljöpartiet för första gången på flera månader, minskar i opinionen. Vågar man tro att fler har upptäckt att miljöpartiet enbart har en lysande stjärna och att hon inte kan vara överallt, hon är inte hela miljöpartiet. När Maria Wetterstrand har varit i focus, så har det gått bra för partiet, men på senare tid så har det andra språkröret, Peter Eriksson, varit den som varit mest i farten, och om jag nyss kallade Wetterstrand för den klart lysande stjärnan, så konstaterar jag att det epitetet kan man inte sätta på Peter Eriksson.
Besvikelsen då? Ja den hämtar jag just nu från sportens värld. "Just nu vill jag bara åka hem", säger Helena Jonsson, efter det misslyckade loppet under gårdagens skidskytte. Det kommer naturligtvis inte Helena att göra. Hon biter säkert ihop och kommer igen vid nästa tillfälle, men det som jag inte gillar är dels att en av våra största favoriter misslyckades, dels att sånt här, av någon anledning, sätter en prägel på resterande svenska insatser. I de OS där vi fått en bra start har det som helhet också blivit ett bra OS för Sverige, dålig start har dessvärre alltför ofta fått motsatt effekt. De svenskar som tävlar får dock gärna bevisa motsatsen. Heja Sverige!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar