Bankernas vinster och QX-galan

Min partikamrat Rasmus Jonlund skriver ett mycket bra inlägg om bankernas vinster. Rasmus skriver bland annat att de höga bankvinsterna provocerar honom som bankkund, samhällsmedborgare och skattebetalare. Trots att jag äger aktier i en av dessa banker, SEB, så kan jag inte annat än att hålla med honom.

Bankerna är nämligen inte som vilka privata företag som helst. Kapitalet till våra banker kommer i huvudsak genom inlåning från företag och privatpersoner. Privatpersonernas insättningar garanteras av en bankgaranti, som innebär att om banken kommer på obestånd så kommer ändå staten att garantera de insatta pengarna.

Detta är för mig helt ok, men om staten, d v s skattebetalarna, alltid kommer garantera att bankerna kommer att finnas kvar, så kan naturligtvis staten också ställa krav på att bankerna inte hanterar sina pengar hur som helst. Därför behövs det någon form av politisk reglering av finanssektorn. Något som jag för övrigt har motionerat om till flera landsmöten för Folkpartiet.

Igår såg jag på QX gaygala. Det finns många galor som man kan titta på, men jag tror att gaygalan ändå är den roligaste. Så mycket kärlek som ryms under ett och samma tak under en gaygalekväll är svårt att uppbringa någon annanstans. Vi som är Folkpartister kan för övrigt sträcka på oss lite extra. Förutom att vi har den bästa politiken för homo-, bi- och transpersoner, så var dels Birgitta Ohlsson nominerad som årets hetero och ett hedersomnämnande gick till Barbro Westerholm. 

 

Barbro var generaldirektör för Socialstyrelsen mellan 1979-1985 och hon var den som 1979 drev igenom att homosexualitet inte längre skulle räknas som en psykisk sjukdom av socialstyrelsen. Detta skedde efter en uppmärksammad demonstration av gay-aktivister i Socialstyrelsens trappa. Det här är något som framförallt äldre homosexuella inte glömmer i första taget. All heder till Barbro Westerholm!    

 

Rationalisera jordbrukspolitiken och ta bort resorna till Strasbourg

Folkpartiet är Sveriges mest EU-vänliga parti. Det är vi stolta över. Vår vision för Europa är en kontinent som ger alla människor nya möjligheter och friheten att förverkliga sina drömmar. För oss liberaler är de främsta målen med samarbetet inom den europeiska unionen fred, frihet och demokrati.

Men att vi folkpartiser gillar EU innebär inte att vi älskar allting som har med EU att göra. På DN-debatt skriver idag EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) att hon är oerhört besviken över att EU-kommissionen inte vill verka för neddragningar inom jordbrukspolitiken. Hon påpekar mycket riktigt att behovet av att hushålla med EU:s pengar är större än någonsin.

Vidare skriver EU-ministern att alltför många medlemsländer har stora underskott samtidigt som de redan tidigare har stora statsskulder. Samarbetet inom EU är viktigt för att skapa förutsättningar för ökad tillväxt och för att alla medlemsländer långsiktigt ska återgå till sunda offentliga finanser.

Att EU kan och bör effektiviseras är ett måste. I framtiden är det en omöjlighet att halva EU:s budget går till jordbrukspolitiken. Speciellt inte som många EU-länder idag går med kraftiga underskott.

Något som Birgitta Ohlsson inte tar upp i sin artikel, men som också är ett måste för framtiden, är att EU-parlamentets sammanträden bör hållas på en enda plats och att denna bör vara Bryssel. Det kringflackande liv som parlamentarikarna idag sysslar med, då de med jämna mellanrum åker med sitt pick och pack till Strasbourg, måste upphöra.

I båda de här frågorna innehar Frankrike en nyckelroll. Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men en lösning som inkluderar ett fett erbjudande till Frankrike på samma tema som ur filmen Gudfadern, d v s "I will make him an offer he cant refuse", skulle vara på sin plats, även om jag i övrigt inte vill göra några jämförelser mellan Frankrike och Gudfadern!

Om ni som jag inte tycker om EU-parlamentets kringflackande liv mellan Bryssel och Strasbourg, kan ni kolla in oneseat.eu och där skriva på att ni är emot denna flyttcirkus!

Grattis till alla duktiga FP-kvinnor och tankar om opinionsmätningar

Först av allt vill jag idag säga grattis till ett helt gäng av våra duktiga folkpartikvinnor, som igår fick nya uppdrag. Först och främst ett stort grattis till Birgitta Ohlsson, som igår utnämndes till vår nya EU-minister. Men även Karin Pilsäter får ett stort grattis till sin nya tjänst som statssekreterare i utbildningsdepartementet.

Eftersom både Birigitta och Karin var riksdagsledamöter och nu lämnar dessa uppdrag, fick detta följdkonsekvenser för andra. Således vill jag även här gratulera Nina Lundström och Gulan Avci till att nu ha blivit riksdagsledamöter!

I övrigt har jag idag funderat lite grann över det här med opinionsundersökningar. Det är väl inte bara jag som noterat att de senaste mätningarna har visat skillnader mellan de olika undersökningarna. Dagens Nyheter har försökt att reda ut varför de olika mätningarna ser ut som de gör och ni får gärna läsa den aktuella artikeln här.

Det vore ju intressant att veta vilket opinionsinstitut som har mest rätt, men det är ju inte så lätt att veta. Det beror säkert på när man frågar och hur urvalet görs. Men en sak är jag säker på och det är att opinionsinstitutet United Minds mätningar nog inte kan vara mycket att lita på. Att bygga sina undersökningar på s k webbpaneler och inte ett statistiskt urval, kan ju inte bli annat än fel. Med största sannolikhet finns det i deras undersökningar en kraftig övervikt av yngre personer, företrädesvis sådana som besöker nätet dagligen. Mycket riktigt så erhålls högre siffror då också för vänstersidan, med kraftig slagsida för Miljöpartiet.