Att stoppa onda krafter, bra med mer idrott och (S) tror sig ha hittat sin frälsare!

Jag var på Folkpartiets valupptakt idag. Det är alltid trevligt att träffa likasinnade och eftersom jag antar att många som var där också hade varit ute och affischerat, så kändes det som en god avslutning på dagen.

På valupptakten höll Jan Björklund tal. Jag har känt Jan sedan ungdomsförbundstiden och han har alltid varit en bra talare och som partiledare har han blivit ännu bättre. Det tal han höll idag var inget undantag. Jan inledde med att tala om det fruktasvärda som händer i Irak och i Syrien, där terrororganisationen IS fördriver alla kristna ut ur de områden där de härjar. IS är ökänd för sin brutalitet och hänsynslöshet, plundringar, tortyr och kidnappningar. De vill införa strikt islamisk rätt och teokratiskt styre enligt salafistiska principer.

Detta måste givetvis stoppas och då kan man inte inta en pacifistisk hållning. Som med alla andra grupper eller enskilda individer som begår terror så förstår dessa bara ett enda språk, nämligen våld. Ibland är det extra jobbigt, för till vissa av dessa illdådsmänniskor har det krävts oerhörda resurser. Det krävdes ju ett helt världskrig för att stoppa nazismen och Adolf Hitler. Men allt går igen. IS och alla andra organisationer som kämpar för odemokratiska värden måste stoppas – med våld och sedan kan man miljöpartiet, feministiskt initiativ och andra liknande organisationer tala hur mycket som helst om att Sverige ska nedrusta försvaret och att det borde skapas mer fred på jorden.

Tidigare under veckan presenterade Jan Björklund ett regeringsförslag om att utöka antalet idrottstimmar i grundskolan med 20%, från 500 till 600 timmar. Det innebär att ämnet idrott och hälsa kommer att vara större än det någonsin har varit sedan grundskolan infördes på 1960-talet. Detta är mycket viktigt för alla barn och ungdomar, men forskning visar att det är mest viktigt i socioekonomiskt svaga områden.

Mer fysisk aktivitet stimulerar även studierna i de teoretiska ämnena. En undersökning gjord vid Malmö högskola utvisar att de elever som har mycket Idrott på schemat har ett bättre kunskapsresultat än de elever som inte har det.

Här kan du läsa mer om regeringsförslaget.

Avslutningsvis noteras att Margot Wallström (S) gör comeback inom partipolitiken. Dessutom spekuleras det om andra comebacker på den socialdemokratiska sidan. Jag vet inte hur det är med uppgifterna om Göran Persson eller huruvida Håkan Julholt får någon kulturministerpost i en vänsterregering, men Margot Wallström lär nog få en ministerpost om olyckan skulle vara framme.

Men jag har respekt för Margot Wallström. Jag tycker hon var en av de bättre i den regering hon tidigare satt i, men det känns lite grann som om sossarna nu ser henne som en som ska frälsa socialdemokraterna från att göra ännu ett katastrofval. Det brukar aldrig vara bra när en organisation, av vilket slag det än är, litar för mycket på att en person ska göra jobbet. I svenska fotbollslandslaget kollar alla på vad Zlatan ska göra. Inget ont om Zlatan, han är hur bra som helst. Men för att Sverige ska vinna matcher i fotboll så måste alla i laget vara på topp. Det känns inte som så är fallet när det gäller det socialdemokratiska partiet.

Mindre än tre månader till valet

Det var ett tag sedan jag skrev här på bloggen. Det beror på en rad omständigheter, som till stor del handlar om tidsbrist. Men nu fattar jag åter tangentbordet på datorn.

Vi har haft ett val till EU-parlamentet, ett val som väl var ok för Folkpartiet, men som kunde ha varit bättre. Det är nu mindre än tre månader fram till valdagen för riksdag, landsting/regioner och kommuner. Opinionsundersökningarna visar på ett tämligen hopplöst underläge för allianspartierna. Men jag tillhör de som inte tror (trots att vissa statsvetare hävdar motsatsen) att det är kört för den sittande regeringen.

Anledningen till min försiktiga optimism är att själva valrörelsen inte har börjat ännu. Jag är medveten om att alliansen låg bättre till under förra valrörelsen, i juni 2010, än vad man gör idag. Men jag tror ändå att många kommer tänka till lite extra innan man lägger sin röst på något annat parti än FP, M, C eller KD, särskilt om det var något av de partierna man röstade på i förra valet.

Men för att det ska vara möjligt så måste vi få veta mer konkret om vad alliansen vill göra för de kommande fyra åren. Det gemensamma valmanifestet, (för jag förutsätter att det kommer ett sådant), är därmed superviktigt. Det går ju visserligen att resonera om ”att man vet vad man har, men inte vad man får” och det är ju riktigt. Men det räcker inte. Jag är väl medveten om att det är omöjligt att veta vilken politik som kommer om de rödgröna vinner valet, men det räcker liksom inte som argument för att rösta på något av allianspartierna.

Fast man kan ju inte veta. För min del går det nästan kalla kårar längs ryggraden när jag läser en intervju med Jonas Sjöstedt (V). Under rubriken ”Sjöstedt väljer redan ministrar” berättar partiledaren för det forna kommunistpartiet att han är redo att regera. Jag tror faktiskt inte att det enbart är jag som får kalla kårarna längs ryggraden, utan de når nog ända in i sossarnas maktkvarter på Sveavägen 48 här i Stockholm. Samarbete med (V) i regeringsställning tror jag inte direkt lockar Stefan Löfven.

Fast det gäller att ha proportioner. Visst är valen i september viktiga, men världen har större problem. Här är tre exempel:
- Flyktingströmmar från Irak- Rysslands agerande i Ukraina
- Läget i Syrien

Så allt är ju relativt, men inte desto mindre vill jag behålla den sittande alliansregeringen, gärna med ett starkare Folkpartistiskt inslag!     

Rösta på FP i EU-valet + några aktuella frågor

Idag är det bara en vecka kvar till Europaparlamentsvalet den 25 maj. Om du inte har bestämt dig för hur du ska rösta så är det snart dags att göra det. Jag hoppas att alla ni som läser det här och för övrigt många, många fler, väljer Folkpartiets valsedel den 25 maj!

Folkpartiet är det mest EU-vänliga partiet! EU behövs och det nära samarbetet i Europa, handeln och utbytet på många olika områden gör Sverige rikare, vår omvärld tryggare och ger oss möjlighet att lösa problem som vi delar med andra. Däremot måste unionen bli mer öppen, effektiv och demokratisk.

Folkpartiet kommer att fortsätta stå upp för det europeiska samarbetet, även när nu andra partier väljer den EU-skeptiska vägen. EU behöver reformeras och moderniseras för att kunna möta en ny global verklighet. EU ska syssla med demokrati och mänskliga rättigheter, ekonomi, handel, migration, brottsbekämpning. Direktstöden till jordbrukspolitiken måste avskaffas och EU:s kultur-, turism- och mediepolitik ska till största delen återföras till nationell nivå.

Vill du veta mer? Läs gärna hela folkpartiets valprogram här! Och, som sagt - Rösta på Folkpartiet den 25 maj!

I övrigt vill jag ge några kommentarer till några andra händelser. I tidigare sammahang har jag uttryckt mitt missnöje mot General Motors i samband med deras ägande av SAAB. Nu finns det skäl att lägga till ytterligare ett amerikanskt bolag till denna min "svarta bok", nämligen läkemedelsbolaget Pfizer. Det är väl inte någon som vet exakt vad Pfizer vill med sitt föreslagna uppköp av AstraZeneca, men det finns anledning att minst sagt vara skeptisk och se det hela som ett fientligt försök till uppköp. Denna anleding till oro finns hos många, bl a på regeringshåll, som ni kan läsa om här i en kommentar från Jan Björklund (FP).

Avslutningsvis så noterade jag till min stora glädje att regeringen sänker bankernas bonustak. Jag tycker egentligen att de ska avskaffas, vilket jag också tidigare har motionerat om på tidigare FP- landsmöten. Att bankerna ska dela ut generösa bonusar samtidigt som vi som skattebetalare garanterar deras existens är naturligtvis fullständigt fel. Så regeringsens besked är bra - som en början.

Folkpartiet säger ja till Europa!

Idag är det en månad kvar till Europaparlamentsvalet den 25 maj. Folkpartiet är det mest EU-vänliga partiet! Det är vi stolta över och vi anser att EU behövs. Det nära samarbetet i Europa, handeln och utbytet på många olika områden gör Sverige rikare, vår omvärld tryggare och ger oss möjlighet att lösa problem som vi delar med andra. Däremot måste unionen bli mer öppen, effektiv och demokratisk.

Folkpartiet kommer att fortsätta stå upp för det europeiska samarbetet, även när nu andra partier väljer den EU-skeptiska vägen. EU behöver reformeras och moderniseras för att kunna möta en ny global verklighet. EU ska syssla med demokrati och mänskliga rättigheter, ekonomi, handel, migration, brottsbekämpning. Direktstöden till jordbrukspolitiken måste avskaffas och EU:s kultur-, turism- och mediepolitik ska till största delen återföras till nationell nivå.
 

EU-kommissionen ska granska och offentliggöra årliga rapporter om hur medlemsländerna respekterar grundläggande fri- och rättigheter. I de fall kränkningar upptäcks ska kommissionen kunna dra länder inför EU-domstolen. Systematiska brott mot mänskliga rättigheter ska kunna leda till indragning av EU-stöd och i extrema fall till indragen rösträtt i rådet.

Europas barn ska skyddas mot alla typer av våld och övergrepp, och därför ska totalförbud mot barnaga införas i EU-stadgan. EU ska intensifiera arbetet med hedersrelaterat våld och förtryck. EU måste verka för att rättigheterna för personer med funktionsnedsättningar respekteras i alla medlemsländer.

Det finns mycket att kämpa för inom EU, för att vi ska få en så bra union som möjligt. Men då måste man vara positiv till att utveckla unionen och inte bara säga nej till allt. Folkparitet vill förändra en hel del inom EU, men vi är samtidigt det mest Europavänliga partiet!

Vill du veta mer? Läs gärna hela folkpartiets valprogram här!

Räcker det med bön? och En bra debatt om feminism

Sedan valet till Svenska kyrkan förra året är jag engagerad i min hemförsamling, Adolf Fredriks församling. Ett av de uppdrag som jag fått är att vara kyrkvärd. Det är ett uppdrag jag är stolt över.

En kyrkvärd är en person som är utsedd att hjälpa till vid gudstjänsterna, vanligtvis med att hälsa välkommen, hjälpa till med textläsningar, hjälpa till vid nattvarden, dela ut psalmböcker (och gudstjänstagendor) samt att ta upp kollekt.

Jag har varit kyrkvärd tidigare och då liksom nu ser jag det som en viktig uppgift. En annan viktig uppgift utförs givetvis också av alla våra präster inom kyrkan. Jag läste i DN att den högste religiöse ledare för den katolska kyrkan, påven, har bett för freden i världen och då framförallt i Ukraina och Syrien. Jag är visserligen ganska så stark i min tro och därför hoppas jag att det räcker med att be för dessa länder, men jag är rädd för att det kommer krävas mer ”action” från de goda viljorna i världen. Genom historien så har vi dessvärre lärt oss att de riktigt stora skitstövlarna enbart kan tvingas bort med våld. Låt oss hoppas att det inte innebär att alltför många människoliv kommer att offras.

Nu över till något helt annat, som det heter. När jag väl skriver här på bloggen så brukar jag ju behandla flera ämnen samtidigt.

Jag är för jämställdhet. Jag har dock svårt att för den skull kalla mig feminist, även om jag vet att ordets betydelse innebär att det är en person som på olika sätt kämpar för mäns och kvinnors lika rättigheter.

För några månader sedan sände Sveriges Television en programserie som hette ”Fittstim – Min kamp”. Programledare var Belinda Olsson och hon ifrågasatte väldigt mycket inom dagens feminism. Mycket av det hon skriver i en debattartikel på Sveriges Televisions hemsida kan jag hålla med om. Kampen för jämställdhet måste handla om mer viktiga saker än att kvinnor måste få slippa bära bh på ett bad i Malmö, (som ett av inslagen i program nr 1 handlade om). Som liberal har jag haft företrädare inom den liberala rörelsen som genom åren kämpat och fått igenom saker som exempelvis kvinnlig rösträtt, fria aborter och en av världens bästa föräldraförsäkringar. Nog vore det eländigt om kampen fortsättningsvis skulle handla om extrema och små frågor, istället för t ex den om lika lön för lika arbete?   

Om Ukraina och om ett besök på ABBA-museet

Sedan jag senast skrev om Ukraina har läget förvärrats ytterligare. Även om Vladimir Putin helt oväntat ringde upp sin amerikanske presidentkollega Barack Obama för några dagar sedan, så har läget förvärrats. De ryska trupperna som finns i området är enligt amerikanska underrättelseuppgifter hela 50 000 man. Detta är givetvis fullt tillräckligt för att fortsätta annekteringen av Krim och att genomföra en invasion av den östra delen av Ukraina.

Detta är en skrämmande utveckling och fortfarande så liknar den alltför mycket taktiken som användes av Adolf Hitler innan 2:a världskriget bröt ut. Jag må kanske vara en olyckskorp som kraxar om detta fler gånger än en, men jag står för det.

För Sveriges del är detta extra oroväckande. Vi är inte med i NATO och har därmed inte ett automatiskt "skydd" av USA. Ny generalsekreterare för NATO blir för övrigt norrmannen Jens Stoltenberg som i en första kommentar sa bl.a. följande:

– Vi har på ett brutalt sätt påmints om att länders suveränitet, gränsers okränkbarhet och stabilitet inte är självklara, när vi ser hur militär makt på Krim används för att framtvinga gränsförflyttningar, att för första gången sedan andra världskriget annekterar ett land, Ryssland, territorium från ett annat land.

Med andra ord, NATO behövs mer än någonsin. Sverige är inte med. Det är minst sagt inte bra! Folkpartiet har sedan bra många år tillbaka ansett att Sverige bör ansluta sig till NATO.

Nu över till något annat, som det heter. Jag och min fru besökte igår ABBA-museet. Museet är inte precis något vanligt museum. Här finns givetvis ABBA:s kläder, guldskivor, prylar och mycket mer. Men man satsar också på att museet ska bli en upplevelse i sig. Här kan du, om du vill, t.ex. få sjunga i Polarstudion, uppleva häftiga hologram och kliva upp på scenen tillsammans med bandet.

Jag gillade ABBA innan de vann med Waterloo i Eurovisionsschlagerfestivalen 1974. Många fler gillade gruppen efter det, men det mest fascinerande var att den tidens kritikerkår inte erkände ABBA:s storhet. Det i sin tur berodde givetvis på den massiva vänstervåg som rådde under större delen av 70-talet. Gruppen var helt enkelt för kommersiell för att passa kritikerkåren. Tack och lov överlevde gruppen alla kommunistiska ignoreringar. Bara som ett exempel kan nämnas att det i stort sett bara finns en enda svensk tvinspelning med gruppen under hela 70-talet. Alla i Sverige borde ha varit stolta över ABBA. Så var inte fallet.  

Ukraina, FP-regeringar och Melodifestivalen

Åtskilligt har redan skrivits om den ryska invasionen på Krim i Ukraina. Jag väljer att skriva invasion, även om Ryssland inte vill kännas vid någon sådan. Ryssland har nämligen inte rätt att gå in med militär trupp i Ukraina, oavsett vilken del av Ukraina vi talar om och oavsett hur befolkningssammansättningen i den delen av Ukraina ser ut. En invasion ska också kallas för en invasion.

Jag medger att man naturligtvis inte, (i varje fall inte ännu), ska dra alltför stora paralleller till vår tids störste krigshetsare nummer 1, Adolf Hitler, men faktum är att Vladimir Putins argument för en invasion är samma argument som Adolf Hitler använde. År 1938 genomförde nämligen Hitler en motsvarande invasion i en del av det dåvarande Tjeckoslovakien (Sudetlandet), med argumentet att de som bodde där huvudsakligen var tyskar och alltså borde få tillhöra det tyska riket. (Hillary Clinton har f ö dragit liknande paralleller i en intervju i Dagens Nyheter).

Det är bara att hoppas att omvärlden inte reagerar så lamt som man gjorde då. I en konferens i München år 1938 gick Storbritanniens dåvarande premiärminister Neville Chamberlain med på en försäkran från Hitler att denne inte skulle göra anspråk på fler landområden i Europa. Alla vet vi hur det gick. Låt oss hoppas att historien inte upprepar sig.

Flera av mina liberala vänner har skrivit om Ukraina, bl a Jesper Svensson, Sivert Aronsson, Anders Ekegren, Rasmus Jonlund och Martin Skjöldebrand

Inom Folkpartiet har det uppstått en diskussion om vilka vi som parti ska regera med efter valet. Varje gång som en sådan diskussion kommer upp är det viktigt att komma ihåg att de gånger som Folkpartiet varit otydliga med vilken regeringskoalition vi kan tänka oss att tillhöra efter ett val, så har det gått dåligt i det kommande valet.

Därför anser jag, i likhet med Jan Björklund, att vi klart och tydligt uttalar det som redan landsmötet beslutat, nämligen att det enda tänkbara regeringsalternativ som Folkpartiet kan tänka sig, är en fortsatt alliansregering. Om inte alliansen får tillräckligt antal mandat för detta, ska Folkpartiet gå i opposition. Alla tänkbara tvetydigheter i detta avseende gör att väljarna inte tycker sig veta vad de röstar på och detta leder enbart till att Folkpartiet förlorar röster.

Däremot tycker jag man kan vara öppen för vad som händer vid en valförlust, d v s hur omfattande samarbetet då ska vara mellan allianspartierna. Men det är en sekundär fråga. Det viktigaste beskedet är att Folkpartiet enbart ska finnas med i en alliansregering.

Avslutningsvis vill jag kommentera Melodifestivalen. Den som nu kommer få representera Sverige i Köpenhamn den 10 maj blir alltså Sanna Nielsen med låten Undo. Jag gillar ballader och låten är inte dålig, men jag tycker att det fanns bättre låtar. Sanna Nielsen ställde upp i tävlingen för sjunde gången och det kändes lite grann som att hon fick bli etta för lång och trogen tjänst.

Om svenska folket tänkte så vet jag inte. Men låt mig ge lite varningens tecken. För det första så är det många s k experter som tyckte det var bra att Sanna Nielsen vann. Det brukar inte vara ett gott omen. För det andra så har Sverige aldrig vunnit med en ballad och brukar inte heller få någon framskjuten placering med ballader. Men inte desto mindre så önskar jag Sanna Nielsen lycka till i finalen och självfallet så kommer även jag att hålla tummarna den 10 maj!

Kan en revolution vara liberal?

När man hör ordet revolution tänker man allt som oftast på kommunistiska revolutioner. Det beror nog främst på att det är de mest kända genom historien och de mest blodiga och omstörtande. Resultatet av en kommunistisk revolution sägs vara att folket ska få bestämma. I praktiken blir det precis tvärtom. Det som kommer efter ett kommunistiskt maktövertagande är en stark centralmakt, med en stark ledare, som oftast inför censur och andra typer av lagar som inskränker friheten för folket i landet. Bortrensning av oliktänkande genom fängslanden och andra åtgärder, är också mycket vanliga.

Är då en revolution alltid att betrakta som socialistisk eller kommunistisk, eller finns det andra typer av revolutioner? Om tanken med revolutionen är att få till en verklig demokrati, så är svaret givetvis ja på min nyss ställda fråga. Det mest kända exemplet på en liberal revolution är den franska. Genom revolutionen avskaffades den absoluta monarkin med feodala privilegier för adeln och prästerskapet och istället kom ett statsskick som ville utgå från upplysningens idéer. Revolutionens ideal var "Frihet, jämlikhet och broderskap". Ordet liberal kommer dessutom från franskans ord för frihet "liberté".

Jag hävdar att det i Ukraina just nu pågår en form av liberal revolution. Landets president Viktor Janukovytj har infört lagar som inskränker folkets frihet, bl a när det gäller demonstrationer. Det innebär att de protester som nu förs fram av det Ukrainska folket bär en liberal prägel och måste anses vara något som liknar en liberal revolution. Det är bara att hoppas att allt detta slutar lyckligt.

För övrigt så tycker jag just nu att Max är ett ovanligt vackert namn!

 

Oslo, idrottsvärldens naivitet och kasta poliskostnadsutredningen i papperskorgen!

Under den gångna helgen var jag i Oslo på en weekendresa. Jag passade då på att utnyttja deras kollektivtrafik och konstaterade då att Oslo har något som inte Stockholm har, nämligen ett väl utbyggt tunnelbane- och spårvägssystem. Oslo kombinerar ett bra tunnelbanenät med ett väl utbyggt spårvägsnät på ett sätt som jag hoppas att Stockholm kan göra i framtiden. I det avseendet har vi i Stockholm lite att jobba med, men så hade ju inte Oslo dumheten att lägga ned sitt spårvägssystem som Stockholm gjorde på 60-talet.

I en sportkrönika i Dagens Nyheter skriver Johan Esk om den propagandatriumf som idrottsvärlden ger Ryssland och Vladimir Putin. Genom historien finns en rad exempel där man önskat att de som arrangerar spelen skulle ha givit uppdraget till något annat land. Det gäller alltifrån Hitlers vedervärdiga naziregim i Tyskland under OS år 1936 till motsvarigheten för Beijing år 2008. Det som idrottsvärldens pampar inte verkar förstå (eller ännu värre, inte låtsas om att förstå?), är att genom dessa arrangemang så legitimerar de dessa länders politik. Propagandan får fritt spelrum.

Avslutningsvis en annan idrottsfråga. Det är inte så ofta som jag som AIK:are håller med Djurgårdare, men nu har det hänt (och det kanske i sig inte är så konstigt, med tanke på ämnet). I en artikel med rubriken "Regeringen bör kasta bort poliskostnadsutredningen" skriver Djurgårdens fotbolls VD tillsammans med två andra idrottsrepresentanter att den nämnda utredningen är full av fel och att det måste finnas en tydlig koppling mellan åtgärder och kostnader.

Inget kan vara mera riktigt. Jag har skrivit om detta förut här på min blogg och kan bara konstatera att regeringen inte verkar riktigt förstå vad som är rätt och riktigt i den här frågan.    

 

Europa behöver mer av samarbete!

Jag är, som många andra folkpartister, en varm EU-vän. Det innebär dock inte att jag tycker att allt inom EU är bra. Jag gillar t ex inte den enorma del av EU:s budget som går till jordbrukspolitiken och jag tycker det är ett enormt slöseri med resurser att parlamentet sammanträder både i Bryssel och Strasbourg, med resor mellan dessa båda städer.

Men jag inser att hela EU bygger på kompromisser. Man kan också beskriva EU som ett äktenskap. Det har Folkpartiets partiledare, Jan Björklund, försökt att göra i sitt senaste nyhetsbrev. Ett äktenskap bygger ju väldigt mycket på kompromisser och liksom i EU gillar man inte allt som föreslås. Ibland får man igenom det man vill, ibland inte.

Det här verkar just nu Storbritannien ha väldigt svårt att förstå. Eller i varje fall deras premiärminister, David Cameron. Det hela blir inte bättre av att Camerons utspel i stort sett enbart har inrikespolitiska skäl. Cameron har en rad EU-skeptiska partikamrater och han tror sig vinna över många väljare på att förhålla sig skeptisk till EU.

Det hela är dessvärre besvärligt för Sverige. Storbritannien och Sverige hamnar ofta på samma ståndpunkt och att då mista en allierad, ifall Storbritannien beslutar sig för ett utträde, är minst sagt olyckligt. Britterna har, liksom Sverige, en sund liberal inställning till frihandel, marknadsekonomi och den inre marknaden. Därför hoppas jag, liksom många liberaler med mig, att britterna till sist väljer att stanna i det europeiska samarbetet.

I Europa behöver vi nämligen inte mindre av samarbete, utan mer!

Jag gillar och dissar!

Liksom förra året så har jag gjort en lista över sådant som jag gillar och sådant sådant som jag dissar. Håll till godo!

Jag gillar:

1. Min familj (förra årets placering: 1)
Det är naturligtvis inte så konstigt att jag gillar min familj och det finns ju därmed en klar anledning till att de har en klar förstaplats på min egen "gilla-lista". Men i min familj (som inte precis är någon genomsnittlig kärnfamilj) så inbegriper jag inte bara mina allra närmaste, utan även mina gudbarn Fanny och Celinne och mitt fadderbarn Gabriel, som bor i Brasilien. Jag älskar er allihopa!

2. Kungahuset (4)
Sedan Prinsessan Estelle föddes har PR-värdet för den svenska monarkin ökat ännu mer. Det är väl bara republikaner som vägrar att inse detta. Att vi i år får vara med om ännu ett kungligt bröllop är ett extra plus för PR-värdet. Hur vore det med ett år med lite normal kritisk granskning av kungahuset, för omväxlingens skull och inte det extrema mediadrev som varit de senaste åren?

3. AIK (2) 
Under året har jag valts som ordförande i AIK Innebandy. Det är en oerhört stor ära, men samtidigt ett stort ansvar. Nu om inte förr inser jag vilka stora summor det handlar om, även i en lite mindre sport som innebandy. Som åskådare ser jag fram emot fotbollen på den nya Friends Arena. Det är bara att hoppas på ett bra AIK-år!

4. Folkpartiet (3)
Jag har nu varit med i detta älskade parti i 30 år. Det är en lång tid och det är lätt att glömma motgångarna och tänka på framgångarna. 2013 är lite grann av ett mellanår. Nästa år är det ju något som kan liknas vid ett supervalår, med val till både EU-parlamentet och till riksdag/landsting/kommun.

5. Zlatan Ibrahimovic (-)
Jag vet att Zlatan är kontroversiell. Den typ av spelare som Zlatan representerar är kontroversiella. Men jag har hellre en kontroversiell Zlatan med i svenska fotbollslandslaget än enbart en massa mesiga och tillintetsägande spelare som inte säger någonting. Under året visade Zlatan sin storhet vid flera tillfällen, men det tillfälle som jag kommer ihåg bäst är matchen mot Tyskland i Berlin. Sverige låg under i halvlek med 4-0, men vände i andra till 4-4. Naturligtvis gjorde inte Zlatan detta själv, det var laget som fixade oavgjort. Men det var helt klart Zlatan som var pådrivare. Inte minst ser man det i slutet mot matchen då han springer fram till en olycklig Tobias Sana, som just missat öppet mål. Några minuter senare fick både Tobias och Zlatan och alla andra lyckliga svenskar se kvitteringsmålet komma. Magiskt Zlatan! Magiskt Sverige!


Jag dissar (i bokstavsordning):

Alla svenska kommunistälskare 
Jag har så oerhört svårt för personer som trots att någon dragit ned brallorna på dem, ändå vägrar att erkänna att de är nakna. Berlinmuren föll 1989 och Sovjetunionen upplöstes några år senare. Det finns inga exempel någonstans i världen på att det kommunistiska systemet på lång sikt har medfört något bra invånarna i de länder där kommunismen har praktiserats. Ändå finns det svenskar som fortsätter att förneka och försvara kommuniststyren. Jan Myrdal är en av dem. Myrdal förnekar folkmorden av diktatorn Pol Pot i Kambodja och den gamla övervintrade Hola-Bandoolamedlemmen Mikael Wiehe fortsätter oförtrutet att försvara kommunistregimen på Kuba. Jag blir så trött..... 

Alla världens diktatorer
I den här kategorin finns ju inte enbart kommunister. Då hade den ju inte varit så stor. Men det gör ju inte precis det hela bättre. Forfarande har vi minst en idiot kvar i Europa, nämligen Aleksandr Lukasjenko i Vitryssland. I övriga världen finns dessvärre fler och en av dem som jag verkligen skulle vilja se störtad tämligen omgående är Syriens idiot Bashar Al-assad. Att vi sedan har det stora landet i öster är ju en annan sak.

Polisnotorna till klubbarna som drivs via ett aktiebolag
Polisen fortsätter att skicka de orättvisa räkningarna för bevakning till de klubbar som bedriver sin verksamhet via aktiebolag. Hur länge ska detta pågå? När får vi till en rättvisa mellan klubbarna?

Dödsskjutningar och hemmaopinion

Det har väl inte undgått någon att det har varit nya dödsskjutningar, en ny massaker, på en skola i USA. Den här gången i ett välbärgat område i staden Newtown i delstaten Connecticut. Händelsen är naturligtvis djupt tragisk, speciellt för alla som på något sätt är inblandade. Men jag kan inte låta bli att än en gång säga att en stor anledning till den här typen av dödsskjutningar är de extremt liberala vapenlagarna som finns i USA.

I den amerikanska konstitutionen står det inskrivet att det är var och ens rätt att försvara sig. På det sättet accepterar USA ett slags vilda western. Det blir konsekvensen av denna lagstiftning. Bland de som försvarar den nuvarande lagstiftningen finns det de som säger att felet med det som hände i Newtown inte är lagstiftningen, utan felet var att lärarna inte hade tillgång till handeldvapen. Med den typen av kommentarer kommer den här typen av elände bara att fortsätta.

Vilken president ska i framtiden ta tag i detta och hur länge kommer det att dröja? Hur många dödsskjutningar på skolor måste vi få uppleva innan någon president eller någon annan med makt och inflytande säger att det här är fel och gör någonting konkret åt saken?

Som jag ser det så är det här en av USA:s största utmaningar för framtiden. Någon måste i framtiden ta fighten med den mäktiga vapenlobbyn.

Här hemma i Sverige ökar Sverigedemokraterna till hela 10 % i den senaste SIFO-undersökningen. Inga jämförelser i övrigt, men liksom dödsskjutningarna i Newtown, är Sverigedemokraternas opinionssiffror djupt tragiska. Sverigedemokraterna förespråkar ett "vi och de samhälle", som uppenbarligen attraherar allt fler. Begrepp som tolerans och förståelse finns inte på deras karta, utan hela tiden ställs grupper mot varandra.

Det mest paradoxala verkar vara att de skandaler som på senare tid har uppenbarat sig för deras del, verkar ha stärkt partiet. Om någon medlem av mitt parti, Folkpartiet, hade betett sig som en av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter, att ha använt järnrör mitt i centrala Stockholm på det sätt som han gjorde, har säkerligen alla förfärats och FP åkt ned på en bottennivå i opinionen.

Men Sverigedemokraterna tar istället klivet uppåt. Är det för att det är häftigt att försvara sig med järnrör och skämma ut sig? Eller vad är det som gör att den här skandalen inte visar sig i opinionen?

Det är tragiskt att Sverige nu går samma väg som våra grannländer i de här sammanhangen. Samarbete och inte splittring borde vara ledord för framtiden.    

Ryanair och säkerheten + ett litet grattis!

Som liberal har jag alltid tyckt att konkurrens inom näringslivet är bra. När Ryanair kom fram som ett lågprisbolag inom flyget, tyckte jag att deras affärsidé var bra. Det är mycket inom flyget som har varit alltför stelbent och omständligt. Bara det här att det alltid har ingått någon form av måltid eller motsvarande, har jag länge velat avstå ifrån. Om inte annat med tanke på matens kvalité. Men numera kan man ju nästan alltid avstå från maten på de allra flesta flygbolagen.

Men framförallt på senare år har Ryanair börjat tumma på kvaliteten och, verkar det som, även på säkerheten. När chefen för bolaget nu säger att han vill ta bort säkerhetsbältena i flygplanen (eller i varje fall i delar av dem) beroende på att de ändå inte hjälper om planet kraschar, så är han minst sagt ute på hal is, eller ska man kanske hellre säga, i fritt fall. Säkerhetsbältena är ju inte enbart till för att användas vid en nödsituation och en tilltänkt krasch, utan även vid vanlig turbulens. Luftgropar är faktiskt inte så lätta att parera stående. Jag har vid några tillfällen befunnit mig på toaletten då sådana har förekommit och jag har då snabbt sett till att jag satt mig på toastolen om jag befunnit mig stående.

Så chefen för Ryanair får gärna fortsätta att jaga kostnader, bara det inte går ut över kvaliteten och flygsäkerheten!

Avslutningsvis vill jag gratulera Barack Obama och det amerikanska folket till den härliga vinsten och till "four more years!"

Spårbilar, AIK fotboll och presidentval

Jag har vid ett tidigare tillfälle här på bloggen kommenterat det här med spårbilar. En spårbil är enligt definitionen ett förarlöst spårbundet fordon med samma storlek som en vanlig bil. Denna åker på ett nätverk av högbanor. Fordon som liksom en hiss kommer när man trycker på "hit"-knappen, och där man sedan knappar in adressen dit man vill åka.

Under den gångna veckan har jag diskuterat spårbilar på den folkpartistiska bloggen om Stockholmstrafik med min partikollega Lars Wedén. Lars är extremt positiv till spårbilar, medan jag själv intar en avsevärt mer skeptisk hållning. Jag har sammanfattningsvis svårt att tro att det går att få ekonomi i spårbilsprojekt, eftersom nätet är tänkt att vara så finmaskigt och jag har också svårt att ta till mig det estetiska. Jag tror spårbilar helst enkelt skulle förfula miljön. Men vem som har rätt och fel överlåter jag till er läsare att bedöma.  

För övrigt vill jag gratulera AIK:s fotbollslag till en hedrande fjärdeplats i årets allsvenska. Laget vann med 2-0 mot Malmö tidigare idag. En match som för övrigt kommer att gå till historien, eftersom det var den sista allsvenska matchen på Råsunda. Nu återstår endast några europacupmatcher innan Råsunda ska rivas för gott. Lite vemodigt och nostalgiskt, men jag är övertygad om att vi AIK:are får det bra på nya Friends Arena.

Avslutningsvis så hoppas jag att förnuftet segrar hos det amerikanska folket när de nu på tisdag ska ha sitt presidentval. Allt visar på ett jämt val, men jag hoppas att Obama kan knipa de viktiga rösterna i de delstater där det väger jämt och således kan säga att han fått "Four more years"!

Vem bör dömas till fängelse?

Efter domen i Moskva mot den ryska punk- och feministgruppen Pussy Riot för huliganism, så finns det anledning att fundera över vilka som borde och inte borde dömas till fängelsestraff och även vilka som borde få sitta av sina fängelsestraff.

En rysk kyrka kanske inte var den mest lämpligaste platsen som Pussy Riot valde för att föra ut sitt budskap. Protesten borde kanske ha framförts på en annan plats och vid ett annat tillfälle. Men oavsett detta så är det givetvis fullständigt absurt att de tre gruppmedlemmarna döms till fängelse. Som mest kan jag tycka att gruppen har visat lite dåligt omdöme när de framfört sina protester i en kyrka, men dåligt omdöme brukar man sällan få fängelse för. Utan att exemplifiera, så finns det bra många personer som genom historien visat prov på dåligt omdöme, men som värst brukar domarna i sådana fall på sin höjd bli böter.

En annan person som råkat illa ut är Julia Tymosjenko. Hon har dömts till hela 7 års fängelse för maktmissbruk. Men här handlar det mer om att den sittande presidenten i Ukraina, Viktor Janukovytj, vill få bort en politisk motståndare. Så givetvis har Pussy Riot och Julia Tymosjenko ingenting med varandra att göra, mer än att de är felaktigt dömda. Det är möjligt att man även i Tymosjenkos fall kan säga att hon hade dåligt omdöme när hon skrev på avtalen om gasleveranser med Ryssland, men i de allra flesta länder som med gott samvete kan kalla sig för rättsstater, hade inte någon åklagare ens funderat på att åtala Tymosjenko.

En person som däremot åtminstone borde prövas mot rättvisan är Julian Assange. Under ett besök i Sverige i augusti 2010 anhölls Assange i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande av två kvinnor. Efter många turer så häktades Assange i sin frånvaro och den 7 december rapporterades att han gripits av brittisk polis då han kommit till polisstationen. Den 16 december släpptes Julian Assange fri mot borgen och återigen efter många turer och överklaganden har Assange nu fått asyl i Ecuador (av alla länder på jorden).

Förutom att Assange i mina ögon med fog kan kallas för en rättshaverist, så är det rent fegt av honom att inte låta sin sak bli prövad i svensk domstol. Om detta har för övrigt även riksdagsledamoten Carl B Hamilton (FP) skrivit om.

Jag vet inte om Assange är skyldig, men är han det, så anser jag med fullständig bestämdhet att han bör skickas i fängelse här i Sverige. Däremot borde en demonstrerande punkgrupp i Ryssland och en före detta preminärminister i Ukraina omdelbart släppas på fri fot!


   

De ryska makthavarna skjuter sig själva i svansen!

Flera tidningar kan ikväll på sina hemsidor rapportera om valfusk i presidentvalet i Ryssland, bl a Svenska Dagbladet. Frågan är naturligtvis inte om fusk har förekommit eller inte, utan snarare hur stor omfattning fusket är.

Det är alltid allvarligt när det fuskas i val, men det är extra allvarligt när fusket görs i s k demokratiska val. I vissa odemokratiska stater är ju ändå utgången given, men i t ex Ryssland så försöker de nuvarade makthavararna få oss att tro att allt går rätt till när det i själva verket är ett omfattande fusk.

Men de här fuskande politikerna får alltid till slut sin dom. Den brukar hård. Folket brukar tröttna och en majoritet kommer att kräva rättvisa val och de sittande makthavarna sopas från banan. Så hände i t ex Ukraina via den s k oranga revolutionen. Att sedan samma makthavare nu har kommit tillbaka är en annan sak. Vi får väl nu se hur det går för Ryssland på lång sikt. För min del tror jag att Vladmir Putins saga snart är all.

Avslutningsvis vill jag från sportens värld gratulera Zlatan Ibrahimovic till en storartad insats i Milantröjan, med ett äkta hattrick i målprotokollet, Jörgen Brink till tredje raka vinsten i Vasaloppet och inte minst en vinst för mitt kära herrlag i AIK Innebandy som gjorde bra ifrån sig högt uppe i norr, när laget slog Umeå med 5-4.

Ibland kan man bli trött...

Just nu finns det saker och ting som jag mer eller mindre är väldigt trött på. Därför följer här en sån lista och jag bör kanske påpeka att det inte finns någon rangordning mellan de respektive punkterna.

1. Min förkylning. Den har inte varat så länge och jag vet ju att den är av övergående natur, men ändå.

2. Syrien. Jag blir så trött på alla diktatorer som förtrycker sitt eget folk, men jag blir egentligen ännu tröttare på de som håller förtryckarregimerna under armarna, i det här fallet Ryssland och Kina. Men - större dikatatorer har ju fallit, så....

3. Kristdemokraternas nya familjepolitiska program. Det är i och för sig ok att tycka som KD gör. Som liberal så är inte jag den som säger att man inte får tycka så. Men om man gör det, så måste man också samtidigt erkänna att man är för en politik som gör att fler kvinnor kommer att vara hemma med sina barn i förhållande till männen. En del kvinnor vill säkert det, men det kommer då också att leda till en mer ojämställd arbetsmarknad, till kvinnornas nackdel.

4. Dödsskjutningarna i Malmö. De är väl egentligen mer oroväckande än något annat. Att polisen inte heller ger besked om vad för typ av skutningar det är, innebär än mer oro. Jag menar, är det kriminella gäng som håller på eller vilka är det som skjuter?

5. Kylan. Jo, jag vet, jämför man med Kvikkjokk så är ju våra ca 10-12 minusgrader rena sommarvärmen. Men jag har inte bett om att få det kallt, jag har inte ens bett om att få vinter!

6. Melodifestivalens första deltävling. Kan vi inte bara slippa artister som Sean Banan och Torsten Flinck. Vad ska övriga Europa tro, om olyckan skulle vara framme?

Om nu någon tycker att jag klagar för mycket, så kan jag ju avsluta med något jag tycker är bra! Härligt att Sverige vann VM-guld i bandy!

Jag gillar och dissar!

Så här vid årsskiften är det ju populärt att göra listor av olika slag och därför vill jag inte vara sämre. Så här följer min lista över det jag gillar just nu och sådant som jag dissar!

Jag gillar:

1. Min familj
Ju äldre jag blivit desto mer inser jag min familjs betydelse! Om någon nu tror att detta innebär en hyllning till kärnfamiljen så tror dock denne fel. Mina nära och kära finns inte precis i något rakt nedstående led. Jag är gift med Agneta, men vi har inga gemensamma barn. Hon var tidigare gift med Gunnar och i deras förhållande så fick de Mikael, som alltså är min styvson. Han har i sin tur en halvsyster som heter Maria. Gunnar fick Maria när han var tillsammans med Ingrid. Ingrid är också namnet på min halvsyster. Hon bor i Canada och har två barn, Therese och Toby, som har olika pappor. Min styvson Mikael är gift med Kristina. De har två barn, Jacob och Emil, som är de gulligaste barnen i hela världen och jag är naturligtvis fullständigt objektiv i det omdömet!

2. AIK
Vissa föds in i ett lag, men eftersom jag inte hade en så särskilt sportintresserad pappa så blev det inte så för mig. Jag upptäckte det här med idrott först när jag började skolan, men sedan 12-årsåldern har jag haft ett favoritlag som jag följt sedan dess. I år kom AIK:s herrlag i fotboll tvåa i allsvenskan, efter en relativt dålig inledning och damernas dito gick upp i högsta serien. Just nu är det lite värre för innebandyn. Trots en värdsstjärna som Kim Nilsson så har våra herrar ytterst svårt att få till det. Men det blir förhoppningsvis bättre under 2012!

3. Folkpartiet
I år kan man säga att jag firar 30-årsjubileum tillsammans med Folkpartiet, eftersom jag blev medlem 1982, när jag var 24 år gammal. Då hade jag varit medlem i ungdomsförbundet sedan 1979. Precis som inom idrotten har jag fått uppleva både framgång och motgång med Folkpartiet. Utan att göra några recensioner över hur jag tycker det går just nu, så vill jag ändå säga att jag tycker det är kul att partiet sitter med i regeringsställning i riket, i landstinget och i Stockholms stad!

4. Kungahuset
Det oerhörda mediadrev som drabbade kungahuset överkuggade det kungliga bröllop som ägde rum mellan kronprinsessan Victoria och prins Daniel den 19 juni i år. Anledningen till drevet var till stor del en publicering av en viss bok. Vad som är sant eller falskt kommer för evigt att diskuteras, men när ett av bevisen för kungens snedsteg visar sig vara en fejkad bild och denna utan kritisk granskning av medierna ändå publiceras, så bli i alla fall jag tämligen upprörd över detta mediadrev. Nu mer än någonsin märks det att journalistkåren är vänstervriden och att sedan Republikanska föreningen hakar på och kräver införande av republik kommer ju bara som ett brev på posten. Men hur vore det med lite vett och sans? Faktum är att hovets PR-värde utomlands fortfarande är ovärderligt och att monarkin fortfarande har svenska folkets stöd.

5. SEB:s kampanj för oss 50-talister
Det är inte varje dag som vi 50-talister blir uppmärksammade, klämda som vi är av de stora 40- och 60-talistgenerationerna. Men SEB har gjort det! De har gjort en hel kampanj för oss som är födda på 50-talet. Jag vet att det är en reklamkampanj, men jag känner mig ändå hedrad. Ni får väl kalla mig patetisk om ni vill! (Om du inte vet vad jag pratar om föreslår jag att du klickar på länken här nedan).
http://www.resume.se/nyheter/reklam/2011/11/08/seb-siktar-pa-55-plussarna/

Jag dissar (i bokstavsordning):

Alla republikanska presidentkandidater i USA
Den sittande presidenten, Barack Obama, kommer väl under den här mandatperioden dessvärre mera bli känd för att prata än att verkställa. Men faktum är att om man granskar samtliga av hans republikanska motståndare så kan man bli mer eller mindre mörkrädd. Utan att gå in på vem som exakt tycker vad, så hoppas jag att vare sig Rick Perry, Mick Romney, Michelle Bachman eller någon annan kandidat på den republikanska sidan vinner över Obama. Inte bara det att de samtliga har en förvriden världsbild, de är alla abortmotståndare och vill väl helst att kvinnorna ska förbli vid spisen. De är alla homofober och verkar se varje skattehöjning som en stöld från de rika. Detta i ett land som, till skillnad från många andra, skulle klara av högre skatter för de rika. För övrigt får gärna hela den s k Tea-partyrörelsen fortsättningsvis enbart ägna sig åt just tedrickning och inte åt politiskt engagemang.

Alla världens diktatorer
Tyvärr finns det alltför många som ryms inom den här kategorin. Det gör ju inte precis det hela bättre, även om jag kan medge att det är gradskillnader mellan de olika diktatorerna. Själva kan vi ju glädjas åt att det i varje fall i Europa enbart finns en idiot kvar, nämligen Aleksandr Lukasjenko i Vitryssland. Men i övriga världen finns fortfarande alltför många. Några har vi, eller rättare sagt folket i mellanöstern blivit av med. Men dessvärre är världens folkrikaste land, Kina, fortfarande en diktatur. Nåväl, ingen trodde ju på det stora Sovjetunionens fall, så därmed kan ju ingen diktator sitta helt säkert, inte ens i Kina.

General Motors (GM)
På Facebook var det flera som skrev att ”GM har mördat Saab”. Det kanske är att ta i, men faktum är att GM definitivt är de verkliga skitstövlarna i den här affären. I praktiken har GM blockerat alla förslag till överenskommelser som skulle ha lett fram till att Saab räddats. Därför är GM badguys nummer 1. Att sedan Saab ändå kanske hade gått i konkurs är ju en annan sak. Men GM gav inte Saab en fair chans.

Sverigedemokraternas ansvar

I fredags hade jag min sista sommarsemesterdag och således är det dags att börja jobbet igen imorgon, måndag. Därför tänkte jag nu försöka återuppta bloggandet. En och annan av er kanske ser att jag ändrat lite grann på designen på min sida. Det är kul att då och då göra vissa justeringar av sidan, om inte annat för att mitt bloggande ska bli lite roligare för mig att skriva och för er andra att läsa.

Den enskilt största händelsen under min semester har givetvis varit dödsskjutningarna i Norge. Om det har det troligtivs skrivits åtskilliga spaltmil och jag ska här inte skriva något om själva händelsen, mer än att givetvs även jag beklagar det som skett. Angrepp på demokratin och demokratiska stater ska fördömas, oavsett i vilket "namn" det än sker.

Däremot finns, om inte annat ur statsvetenskaplig synvinkel, en intressant debatt i kölvattnet av terrorattentatet, nämligen de jämförelser som görs mellan attentatsmannen och de främlingsfientliga partierna i norden, t ex Fremskrittspartiet i Norge och Sverigedemokraterna här i Sverige.

Företrädare för Sverigedemokraterna, bl a partiledaren Jimmi Åkesson, har värjt sig mot den debatten. I bland annat Dagens Nyheter säger Åkesson att partiet inte finner någon anledning till att dämpa sin invandringsretorik.

Jag anklagar inte vare sig partiledaren Jimmi Åkesson eller någon annan sverigedemokrat för att vara ansvariga för terrorattentatet. Men i och med uttalandet om att partiet inte tänker ändra sin invandrarretorik får partiet enligt mitt förmenande utstå rättmätik kritik. Den retorik som partiet använder sg av bygger på ett "vi och de-tänkande" och deras syn på islam härstammar från en konspirationsteori som kallas för Eurabia. Denna konspirationsteori uppkom efter 11 september-attackerna och har stora likheter med antisemitiska teorier under 1900-talet. Enda skillnaden är att det inte längre är judarna som sägs vara problemet, utan islam och muslimerna.

De muslimer som har invandrat till Sverige kommer från många olika länder och kulturer. Vissa är religiösa, andra är det inte. Vissa tar sin religion på största allvar, andra deltar inte i fredagsbönen. Vissa religiösa muslimer är inte alls invandrare utan har konverterat. Alla dessa indivder och grupperingar buntar Sverigedemokraterna ihop till ett stort hot mot Sverige som nation.

Sedan terrorattentatet har Arbeiderpartiet i Norge gått starkt framåt, medan det främlingsfientliga Fremskrittspartiet gått tillbaka. Tillbakagången var tre procenenheter (från ca 23 till 20). Det motsvarar ett ca 15-procentigt väljartapp. Med tanke på den pågående debatten ska det därför bli intressant att se om det blir ett motsvarande tapp för Sverigedemokraterna.

Sannfinländarna, Håkan Juholt och en hälsning till Kim Nilsson

Idag är det val till den finländska riksdagen. När ungefär hälften av rösterna är räknade så finns det en prognos som visar på att de s k Sannfinländarna går mot en stor valvinst. De ser ut att öka sin procentandel från ca 4 till 18 procent.

Sannfinländarna är ett typiskt populistparti. De kan helt klart liknas vid Ny Demokriati (och till stor del även med Sverigedemokraterna)som kom in i riksdagen här i Sverige vid 1991 års val. De är benhårda motståndare till EU, vill i stort sett inte ha någon invandring till Finland och vill ha bort den obligatoriska svenskundervisningen i skolorna. Det är sorgligt att ett sånt parti blir stort i Finland.

Över till inrikespolitiken. Jag ska villigt erkänna att det finns fler partier än socialdemokraterna som har problem med opinionen. T ex skulle jag gärna vilja att mitt eget folkparti fick några procenenheter mer, men i dagens Svenska Dagbladet säger statsvetaren Tommy Möller att Håkan Juholt nu har ca ett år på sig att vända de idag relativt låga opinionssiffrorna.

Någon Juholteffekt har nämligen hittils inte synts till. Socialdemokraterna har skaffat sig en ny paritledare och i stort sett en helt ny partiledning, men något kraftfullt lyft i opinionen har det inte blivit.

Jag tror Tommy Möller har rätt i det här avseendet. Juholt kommer inte få obegränsad tid på sig. Ett år eller inte, otåligheten kommer att finnas inom partiet om inte lyftet kommer och ur ett statsvetarperspektiv är detta mycket intressant.

Avslutningsvis vill jag gärna sända en hälsning till AIK:s innebandystjärna Kim Nilsson, som blev misshandlad vid ett besök i Kalmar. Kim verkar, efter omständigheterna, må relativt ok och det verkar också vara så att polisen har fått tag på de som misshandlat honom. Man behöver inte, som jag själv, sitta med i AIK Innebandys styrelse eller ens vara AIK:are för att bli upprörd över när sådant här händer. Jag blir både arg och ledsen samtidigt, men bortsett från mina känslor så önskar jag att du ska krya på dig snabbt, Kim!