Mindre än tre månader till valet

Det var ett tag sedan jag skrev här på bloggen. Det beror på en rad omständigheter, som till stor del handlar om tidsbrist. Men nu fattar jag åter tangentbordet på datorn.

Vi har haft ett val till EU-parlamentet, ett val som väl var ok för Folkpartiet, men som kunde ha varit bättre. Det är nu mindre än tre månader fram till valdagen för riksdag, landsting/regioner och kommuner. Opinionsundersökningarna visar på ett tämligen hopplöst underläge för allianspartierna. Men jag tillhör de som inte tror (trots att vissa statsvetare hävdar motsatsen) att det är kört för den sittande regeringen.

Anledningen till min försiktiga optimism är att själva valrörelsen inte har börjat ännu. Jag är medveten om att alliansen låg bättre till under förra valrörelsen, i juni 2010, än vad man gör idag. Men jag tror ändå att många kommer tänka till lite extra innan man lägger sin röst på något annat parti än FP, M, C eller KD, särskilt om det var något av de partierna man röstade på i förra valet.

Men för att det ska vara möjligt så måste vi få veta mer konkret om vad alliansen vill göra för de kommande fyra åren. Det gemensamma valmanifestet, (för jag förutsätter att det kommer ett sådant), är därmed superviktigt. Det går ju visserligen att resonera om ”att man vet vad man har, men inte vad man får” och det är ju riktigt. Men det räcker inte. Jag är väl medveten om att det är omöjligt att veta vilken politik som kommer om de rödgröna vinner valet, men det räcker liksom inte som argument för att rösta på något av allianspartierna.

Fast man kan ju inte veta. För min del går det nästan kalla kårar längs ryggraden när jag läser en intervju med Jonas Sjöstedt (V). Under rubriken ”Sjöstedt väljer redan ministrar” berättar partiledaren för det forna kommunistpartiet att han är redo att regera. Jag tror faktiskt inte att det enbart är jag som får kalla kårarna längs ryggraden, utan de når nog ända in i sossarnas maktkvarter på Sveavägen 48 här i Stockholm. Samarbete med (V) i regeringsställning tror jag inte direkt lockar Stefan Löfven.

Fast det gäller att ha proportioner. Visst är valen i september viktiga, men världen har större problem. Här är tre exempel:
- Flyktingströmmar från Irak- Rysslands agerande i Ukraina
- Läget i Syrien

Så allt är ju relativt, men inte desto mindre vill jag behålla den sittande alliansregeringen, gärna med ett starkare Folkpartistiskt inslag!     

Räcker det med bön? och En bra debatt om feminism

Sedan valet till Svenska kyrkan förra året är jag engagerad i min hemförsamling, Adolf Fredriks församling. Ett av de uppdrag som jag fått är att vara kyrkvärd. Det är ett uppdrag jag är stolt över.

En kyrkvärd är en person som är utsedd att hjälpa till vid gudstjänsterna, vanligtvis med att hälsa välkommen, hjälpa till med textläsningar, hjälpa till vid nattvarden, dela ut psalmböcker (och gudstjänstagendor) samt att ta upp kollekt.

Jag har varit kyrkvärd tidigare och då liksom nu ser jag det som en viktig uppgift. En annan viktig uppgift utförs givetvis också av alla våra präster inom kyrkan. Jag läste i DN att den högste religiöse ledare för den katolska kyrkan, påven, har bett för freden i världen och då framförallt i Ukraina och Syrien. Jag är visserligen ganska så stark i min tro och därför hoppas jag att det räcker med att be för dessa länder, men jag är rädd för att det kommer krävas mer ”action” från de goda viljorna i världen. Genom historien så har vi dessvärre lärt oss att de riktigt stora skitstövlarna enbart kan tvingas bort med våld. Låt oss hoppas att det inte innebär att alltför många människoliv kommer att offras.

Nu över till något helt annat, som det heter. När jag väl skriver här på bloggen så brukar jag ju behandla flera ämnen samtidigt.

Jag är för jämställdhet. Jag har dock svårt att för den skull kalla mig feminist, även om jag vet att ordets betydelse innebär att det är en person som på olika sätt kämpar för mäns och kvinnors lika rättigheter.

För några månader sedan sände Sveriges Television en programserie som hette ”Fittstim – Min kamp”. Programledare var Belinda Olsson och hon ifrågasatte väldigt mycket inom dagens feminism. Mycket av det hon skriver i en debattartikel på Sveriges Televisions hemsida kan jag hålla med om. Kampen för jämställdhet måste handla om mer viktiga saker än att kvinnor måste få slippa bära bh på ett bad i Malmö, (som ett av inslagen i program nr 1 handlade om). Som liberal har jag haft företrädare inom den liberala rörelsen som genom åren kämpat och fått igenom saker som exempelvis kvinnlig rösträtt, fria aborter och en av världens bästa föräldraförsäkringar. Nog vore det eländigt om kampen fortsättningsvis skulle handla om extrema och små frågor, istället för t ex den om lika lön för lika arbete?   

Tunnelbaneutbyggnader, Läkaruppropet och statsvetarprofessorer

Under veckan som gått har regeringens trafikförhandlare skrivit i Dagens Nyheter om tunnelbanans utbyggnad. Det är bra, inte minst för att man därmed också markerar hur viktig trafikutbyggnaden i Stockholmsregionen är för hela Sverige. Problemet är bara att tunnelbaneutbyggnader tar väldigt lång tid. Mycket av det trafikkaos som finns, måste lösas tidigare!

Dessutom så skulle jag (och för övrigt även Folkpartiets landstingsgrupp) hellre se en utbyggnad av tunnelbanan till Täby än en utbyggnad till Hagastaden. Jag har väldigt svårt att förstå varför vi ska dra t-banan till Hagastaden, när det är betydligt fler fördelar att dra en spårväg dit, en spårväg som sedan på ett naturligt sätt kan sammanlänkas med tvärbanan vid Solna centrum och vidare mot Solna station.

Från kollektivtrafik över till sjukvård. Det s.k."Läkaruppropet” kräver att vård ska ges till alla utifrån patienternas behov. Det är egentligen ganska så självklart, men dessvärre även ganska så svårgenomförbart.

 

När jag kom in som ersättare i landstinget i mitten 80-talet var all sjukvård anslagsfinansierad. Det innebar att det var politikerna i landstingsfullmäktige som beslutade i detalj om hur mycket som skulle gå till varje verksamhet. Tanken var då att det skulle gå till verksamheter där behoven var som störst. Så - det låter väl bra? Så viss ska vi väl då också går tillbaka till det gamla anslagssystemet?

 

Svaret på de frågorna är nej. Det var nämligen oftast så att det var de verksamheter som skrek mest och sa att de hade långa köer eller på annat sätt uppmärksammades, som vid nästa budgettillfälle fick mer pengar. Problemet vara bara att detta inte var någon garanti för att pengarna hamnade där behoven var som störst. Det kunde helt enkelt vara någon helt annan verksamhet som hade större behov än de som fick ökade medel.

 

Grundproblemet med allt det här är egentligen att det inte finns något perfekt system. Man kan säga mycket om det system vi har idag, "Vårdval Stockholm". Det går att diskutera en hel del om det systemet och det går att förändra ersättningarna i systemet, men systemet i sig, som utgår från enskilda patienteras val, är faktiskt ett bra system!

Avslutningsvis så hörde jag återigen en statsvetarprofessor säga att det nuvarande läget i opinionen bland de politiska partierna är så gott som kört för Alliansen. Den här gången var det professor Mikael Gilljam som uttryckte sig på det här sättet. Att de aldrig lär sig! Förra gången det uttalades var av Sören Holmberg. Jag säger istället som Gunde Svan brukar säga som lekledare på "Fångarna på fortet". Ingenting är omöjligt!

Läs även bloggar från Birgitta Rydberg, Anna Starbrink och Hans Åberg i dessa ämnen.

 

 

Kommentarer kring ungdomars frustration, om skärgårdstrafiken samt om den s k 51%-regeln

Jag brukar ju vanligtvis skriva här på bloggen ca en gång i veckan. Det är naturligtvis därför väldigt svårt att undgå att kommentera de rena upplopp och kravaller som varit denna vecka, främst i Husby och på andra ställen i västra och i södra Stockholm.

Jag kan ha förståelse för att de personer som har misslyckats i skolan, de som inte har något jobb, eller de som på annat sätt ser att de inte har en plats i samhället, känner frustration. Att de här upploppen och kravallerna inte sker i t ex Danderyd eller Lidingö beror självfallet på att de ungdomar som bor där har det så mycket bättre ställt än på de ställen där oroligheterna har uppstått. Men att från denna frustration gå till attack mot polisen eller brandkåren eller utveckla kravaller på annat sätt, får aldrig försvaras. Att det från den frustration övergår till rent kriminell verksamhet är inte försvarbart.

Jag tycker i övrigt att Peter Wolodarski i Dagens Nyheter sammanfattar mycket av de åsikter som jag själv har.

Från de södra och västra förorterna till Stockholm är det ju inte så långt till skärgården. På Trafiknämndens senaste sammanträde lade vi i FP-gruppen fram en skrivelse om båttrafiken i skärgården.  

Under vinter- och vårmånaderna har det framkommit en omfattande kritik kring väntade förändringar i Waxholmsbolagets trafikutbud. Dessa förändringar har beslutats utan bred politisk förankring. För en del bryggor är det en mycket kraftig minskning av trafiken. Genom ändrad linjedragning av vissa båtlinjer och förändringar av vilka båtar som läggs ut på linjerna innebär en del av dessa att resenärerna måste åka buss ut från Stockholm i stället för att utgå från Strömkajen.

De största förändringarna sker i det mellersta trafikområdet. Detta har i upphandlingen blivit mycket större än dagens trafikområde. Samtidigt finns här en viktig besöksnäring. Stora volymer besökare kommer i förfrågningsunderlaget sakna garantier för att dagens tillgänglighet består.

Vi anser därför att det är viktigt att vi i Trafiknämnden får garantier för att trafiken i mellanskärgården bibehålls i minst nuvarande omfattning innan nämnden tar ställning i tilldelningsbeslut. Det är också viktigt att det redovisas hur och i vilken omfattning de små entreprenörerna kommer att anlitas som underleverantörer. Om man slår ut de små entreprenörerna riskerar man i i en kommande upphandling hamna i en monopolsituation. 

Kritiken från skärgårdsbefolkningen har varit stor. Vi vill nu att Trafikförvaltningen skall återkomma med en redovisning som innebär att det finns garantier för att inte trafiken i skärgården försämras på det sätt som vi befarar.

Avslutningsvis så är jag som ordförande i AIK Innebandyförening och tillika ordförande i vårt bolag, AIK Innebandy AB, glad åt att Riksidrottsförbundet på sitt möte röstade för att bibehålla den s k 51%-regeln. Vad den innebär kan ni läsa i bifogad artikel. 

 

 

Eurovisionsschlagerfestivalen, ishockey-VM och lite SIFO

Igår sändes Eurovisionsschlagerfinalen. Som så gott som alla vet så hölls den i år i Malmö här i Sverige. Det är inte utan att man som svensk blir lite stolt över produktionen. Inte för att jag på något sätt har haft det minsta med den att göra, men sändningen var helt klart extremt proffsigt genomförd. Petra Mede var helt underbar som programledare och den ende som kanske inte borde ägna sig mer åt det han gjorde, var väl Eric Saade. Hans insats i Green Room var väl kanske inte det bästa han gjort. Men så sa han också innan sändningen att han hellre borde ägna sig åt att sjunga än att prata. Jag kan bara hålla med!

Själva tävlingen då? Favorittippade Danmark vann, medan jag själv hade två ballader (Estland och Island) som mina favoriter. Men danskarna hade helt klart en bra låt. Sverige kom på 14:e plats med Robin Stjernberg och hans låt You. Jag tycker att Robin gjorde ett bra framträdande och att han var värd en bättre placering. 

I en webbintervju i Dagens Nyheter säger Robin att han gjorde sitt bästa. Jag kan bara instämma i det. Att låten sedan inte höll sig i den europeiska konkurrensen är en annan sak. Jag tror inte heller att någon av de andra svenska låtarna (t ex min egen favoritlåt med Ulrik Munther), hade kommit så där bra mycket bättre och jag tycker nog att Robins låt var värd att komma bland de tio bästa.

Om det inte gick så bra för Robin Stjernberg, så hoppas vi att vi ändå får fira senare ikväll. Då ställs vårt kära ishockeylandslag Tre kronor mot skrällnationen Schweiz i VM-final. Jag både hoppas och tror på svensk vinst!

Avslutningsvis så har det kommit en ny SIFO-undersökning. Glädjande i den är att Folkpartiet går framåt och att Sverigedemokraterna går bakåt. Alliansens sorgebarn, Kristdemokraterna, får bara 2,7% i den här mätningen. Det är inte bra, men sett ur ett statsvetarperspektiv väldigt spännande!

En dag som denna - positivt och negativt

Under en dag som denna, söndagen den 28 april 2013, hinner det ju hända en hel del. Dessvärre är det som händer inte alltid positivt, även om det är lätt att glömma att det mesta faktiskt är det.

Det började med något bra redan på morgonen. I Dagens Nyheter läste jag om den senaste SIFO-undersökningen. Folkpartiet går framåt en hel procentenhet, sossarna tillbaka ungefär lika mycket och - framförallt - Sverigedemokraterna tillbaka till ungefär samma procentandel som FP. Bra!

Dagen har annars gått i idrottens tecken. Klockan 11.30 var jag på plats i Eriksdalshallen. AIK:s pojklag födda 1998 hade på ett storstilat sätt gått till final i Mitt-i cupen, men tyvärr förlorades finalmatchen mot Huddinge med 3-1.

Sedan var det match på Friends Arena, fotboll AIK mot Halmstad. AIK gör äntligen ett godkänt mål på vår nya hemmaarena, vilket innebar kvittering. Positivt! Sedan löper matchen på och AIK gör såsmåningom 3-2 via ett drömmål av Kennedy Igboananike. Tyvärr så kvitterar Halmstad på slutet, vilket gör att hela matchen till slut hamnar i moll.

Men jag får ju inte glömma att hela Sveriges ishockeylag, Tre kronor, har vunnit Czech hockey games. Bra gjort!

Några timmar är kvar av söndagen den 28 april 2013. Förhoppningsvis händer det bara positiva saker till midnatt.

Socialdemokraternas kongress och Stockholms stadsteaters repertotar

Den socialdemokratiska partikongressen avslutas idag. Det råder splittring om en hel del frågor inom partiet, men partiledningen med partiledaren Stefan Löfven i spetsen har på ett skickligt sätt manövrerat dessa frågor från offentlighetens ljus till slutna rum och kompromisser som sedan de allra flesta gått med på.

För en del kongressombud verkar enighet ha varit betydligt viktigare än vilka beslut som har fattats. Just detta är väl i och för sig ganska så typiskt för socialdemokraterna. De senaste decennierna har det inte spelat så stor roll vilken politik som har förts, bara man har suttit i regeringsställning.

Just nu så gör man inte det och för min del får partiet gärna vara i opposition länge till, men det som slår mig i detta sammanhang är Sveriges Televisions rapportering från kongressen. Det ska bli intressant att framöver se hur SvT behandlar de övriga partierna. Nu har det varit både direktsändning och uppföljning och analyser och kommentarer så man nästan kunde tro att det var (S) som bestämde allt här i Sverige. Jag fick t o m ibland en känsla av att vissa reportrar trodde att (S) var det enda partiet i Sverige. När den ena kompromissen efter den andra togs fram på kongressen, så lät det från dessa reportrar som att "så här kommer det att bli". Men tack och lov är (S) ett parti som alla andra, förpassat i opposition och som för närvarande inte är i närheten av någon regeringsmakt.

För övrigt så skriver DN:s huvudledare idag mycket bra om kongressen.

Avslutningsvis något helt annat. I likhet med kulturlandstingsrådet Anna Starbrink (FP) så har jag läst ett uttalande av Rickard Wessman (M). Han sitter, liksom Anna, i landstingets kulturnämnd. Wessman gillar inte att stadsteatern här i Stockholm ger musikaler. Wessman tycker ägardirektiven till teatern är för otydliga och att dessa borde styras upp, så att den konstnärliga kvaliteten blir tydligare.

Om det var så att Stockholms stadsteater bara spelade musikaler, så kunde jag möjligtvis ge Wessman ett uns av rätt. Men så är det ju inte. Stadsteatern har en mycket bred repertoar och musikaler är enbart en del av denna. Det senaste som jag själv såg var "Demoner" av Lars Norén. Innan dess har jag sett "Ömheten" av Jonas Gardell och Natascha Kampusch i regi av Hugo Hansén. Vilka föreställningar har Rickard Wessman sett av de tre?

Landstingsfrågor i fokus

Under den gångna veckan har situationen på våra akutsjukhus, främst Karolinska, diskuterats. Situationen har blivit allvarlig av flera olika anledningar, men bl a genom att vi just nu är inne i en period med olika typer av influensatoppar och dessutom vinterkräksjuka.

Sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt (M) har i detta läge sagt att sjukhusen måste uppfylla sina vårdavtal. Mellan 80 och 100 vårdplatser har saknats sedan i somras. Uppräkningen av årets vårdbudget på 1,45 procent ska täcka behovet enligt henne.

Till stor del kan jag hålla med Filippa Reinfeldt om att sjukhusen ska uppfylla det som står i avtalen. Men jag tror dessvärre att vi befinner oss i en extrem extraordinär situation som gör sjukhusen måste få någon form av extra tillskott. Jag är rädd för att domen mot oss i Alliansen blir hård, om vi inte nu gör något åt den här situationen.

Landstingsrådet Anna Starbrink (FP) har under veckan uttalat sig om en åtgärd på lite längre sikt. De senaste åren har kompetensen höjts inom landstinget sjukvård och det på ett avsevärt sätt. Ca 400 fler sjuksköterskor och nästan lika många läkare har anställts. Samtidigt har antalet undersköterskor minskat med cirka 100. Det är bra att våra patienter kan känna sig trygga i att få vård av välutbildad personal. Men det har gått för långt om personer i legitimationsyrkena, läkare och sjuksköterskor, ägnar sig åt arbetsuppgifter som egentligen borde skötas av någon annan.

Därför bör andra yrkesgrupper avlasta sjuksköterskorna från vissa arbetsuppgifter. Duktiga undersköterskor har utbildning för och rätt kompetens för omvårdnad och annat patientarbete. De legitimerade läkarna och sjuksköterskorna ska ägna tiden och kraften åt sina ansvarsområden. Allt enligt Anna Starbrink.

Till Folkpartiets stora glädje får nu också psykiatrin sin rättmätiga plats på Nya Karolinska. Det har uppmärksammats av Birgitta Rydberg (FP). Folkpartiet har tidigare betonat vikten av att psykiatrin får plats på det nya sjukhuset. Läs gärna mer om detta på Birgittas blogg: http://birgittarydberg.wordpress.com/2013/02/05/klart-for-psykiatri-pa-nya-karolinska/

Själv ska jag nu till veckan vara med på en konferens med landstingets trafiknämnd (f d SL-styrelsen). På konferensen ska vi bl a behandla 2013 års Stockholmsförhandling, pendling i inre och yttre vatten, diverse investeringsfrågor och stomnätsstrategin. Jag lär nog återkomma i ett annat blogginlägg om delar av detta.

 

Centerpartiet

Framförallt under den senaste veckan har debatten om Centerpartiets politik blivit en minst sagt het fråga. Inte bara Dagens Nyheter beskriver det hela som en strid mellan två falanger, nyliberaler och traditionalister. De senare anses ha en mer socialliberal samhällssyn.

Ur statsvetenskaplig synvinkel är det som nu händer inom Centerpartiet intressant. För min del är det dessutom logiskt. Det är logiskt därför att Centerpartiet söker med ljus och lykta efter en ideologisk kompass. Om jag jämför med Folkpartiet, så har vi alltid varit trogna liberalismen. Vi har en ideologi att stödja oss emot, en ideologi som vi alltid har haft som rättesnöre. Så är inte fallet inom Centerpartiet.

Det är också därför som jag tidigare sagt nej till en sammanslagning mellan Folkpartiet och Centerpartiet. Folkpartiet är liberalismens original. Centerpartiet har däremot ingen som helst liberal idétradition att falla tillbaka på. Även om flera Centerpartister runt Stureplan bekänner sig till liberalismen, så är partiet sprunget ur bonderörelsen, med en stark landsbygdsförankring, utan någon större ideologisk bakgrund, utan mer som en folkrörelse. Min partikollega Tommy Rydfeldt utvecklar för övrigt detta på ett alldeles utmärkt sätt i sin blogg.

Vad ska då Centerpartiet göra? Man kan naturligtvis fråga sig om centern behövs. Nu ska inte jag sätta mig på någon alltför hög häst i det sammanhanget, eftersom jag tillhör ett parti som inte har så där värst många fler procent i opinionsundersökningarna. Men frågan är trots allt berättigad. Kanske har David Nyström, ledarskribent i Gefle Dagblad ett bra tips. Lite förenklat skulle man kunna säga att han råder Centerpartiet att gå back to basic. I mitt tycke ett gott råd som något!

Dödsskjutningar och hemmaopinion

Det har väl inte undgått någon att det har varit nya dödsskjutningar, en ny massaker, på en skola i USA. Den här gången i ett välbärgat område i staden Newtown i delstaten Connecticut. Händelsen är naturligtvis djupt tragisk, speciellt för alla som på något sätt är inblandade. Men jag kan inte låta bli att än en gång säga att en stor anledning till den här typen av dödsskjutningar är de extremt liberala vapenlagarna som finns i USA.

I den amerikanska konstitutionen står det inskrivet att det är var och ens rätt att försvara sig. På det sättet accepterar USA ett slags vilda western. Det blir konsekvensen av denna lagstiftning. Bland de som försvarar den nuvarande lagstiftningen finns det de som säger att felet med det som hände i Newtown inte är lagstiftningen, utan felet var att lärarna inte hade tillgång till handeldvapen. Med den typen av kommentarer kommer den här typen av elände bara att fortsätta.

Vilken president ska i framtiden ta tag i detta och hur länge kommer det att dröja? Hur många dödsskjutningar på skolor måste vi få uppleva innan någon president eller någon annan med makt och inflytande säger att det här är fel och gör någonting konkret åt saken?

Som jag ser det så är det här en av USA:s största utmaningar för framtiden. Någon måste i framtiden ta fighten med den mäktiga vapenlobbyn.

Här hemma i Sverige ökar Sverigedemokraterna till hela 10 % i den senaste SIFO-undersökningen. Inga jämförelser i övrigt, men liksom dödsskjutningarna i Newtown, är Sverigedemokraternas opinionssiffror djupt tragiska. Sverigedemokraterna förespråkar ett "vi och de samhälle", som uppenbarligen attraherar allt fler. Begrepp som tolerans och förståelse finns inte på deras karta, utan hela tiden ställs grupper mot varandra.

Det mest paradoxala verkar vara att de skandaler som på senare tid har uppenbarat sig för deras del, verkar ha stärkt partiet. Om någon medlem av mitt parti, Folkpartiet, hade betett sig som en av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter, att ha använt järnrör mitt i centrala Stockholm på det sätt som han gjorde, har säkerligen alla förfärats och FP åkt ned på en bottennivå i opinionen.

Men Sverigedemokraterna tar istället klivet uppåt. Är det för att det är häftigt att försvara sig med järnrör och skämma ut sig? Eller vad är det som gör att den här skandalen inte visar sig i opinionen?

Det är tragiskt att Sverige nu går samma väg som våra grannländer i de här sammanhangen. Samarbete och inte splittring borde vara ledord för framtiden.    

Ryanair och säkerheten + ett litet grattis!

Som liberal har jag alltid tyckt att konkurrens inom näringslivet är bra. När Ryanair kom fram som ett lågprisbolag inom flyget, tyckte jag att deras affärsidé var bra. Det är mycket inom flyget som har varit alltför stelbent och omständligt. Bara det här att det alltid har ingått någon form av måltid eller motsvarande, har jag länge velat avstå ifrån. Om inte annat med tanke på matens kvalité. Men numera kan man ju nästan alltid avstå från maten på de allra flesta flygbolagen.

Men framförallt på senare år har Ryanair börjat tumma på kvaliteten och, verkar det som, även på säkerheten. När chefen för bolaget nu säger att han vill ta bort säkerhetsbältena i flygplanen (eller i varje fall i delar av dem) beroende på att de ändå inte hjälper om planet kraschar, så är han minst sagt ute på hal is, eller ska man kanske hellre säga, i fritt fall. Säkerhetsbältena är ju inte enbart till för att användas vid en nödsituation och en tilltänkt krasch, utan även vid vanlig turbulens. Luftgropar är faktiskt inte så lätta att parera stående. Jag har vid några tillfällen befunnit mig på toaletten då sådana har förekommit och jag har då snabbt sett till att jag satt mig på toastolen om jag befunnit mig stående.

Så chefen för Ryanair får gärna fortsätta att jaga kostnader, bara det inte går ut över kvaliteten och flygsäkerheten!

Avslutningsvis vill jag gratulera Barack Obama och det amerikanska folket till den härliga vinsten och till "four more years!"

Sommarhälsningar

Har sommaren kommit? Ja, enligt almanackan är det så, men det har ju inte precis varit någon extrem sommarvärme ännu. I dagens DN kan man dessutom läsa att vi i Sverige riskerar att få vänja oss vid det här regniga vädret. Tråkigt, usch och fy, säger jag. Men vad gör man? Mer än att åka iväg någon annanstans?

Jag funderar som bäst på om jag ska byta blogginstrument och gå över till wordpress som många andra har gjort, men jag har bestämt mig för att vänta med det beslutet till efter sommaren. Nu är det ju snart semester och därmed vila från både jobb och andra förpliktelser. Vi kommer i år att bege oss till den inte helt okända orten Trollhättan, för att se vad Trollhättan och andra näraliggande kommuner har att erbjuda.

Jag tänkte avsluta det här blogginlägget med att ge en liten kommentar till en av dagens tidningsrubriker. Förutom att Dagens Nyheter skriver om vårt framtida svenska klimat, skriver de också bl a om den ökade stressen med våra tekniska innovationer. Mer än var tredje tysk anses vara stressad av internet och mobiltelefoner. Jag skulle anta att vi här i Sverige skulle få ungefär samma utfall om det gjordes en motsvarande undersökning här. Själv känner jag ingen jättestress, men jag vet personer som blir helt tokiga om de inte har mobiltelefonen i närheten av sig eller har chansen att bli uppkopplade på nätet. De lever i den här stressvärlden och i mitt tycke så mår de inte särskilt bra.

Jag tror att i en framtid så kommer det bli en sport att inte bli nådd. Åtminstone tror jag att vi måste komma till det stadiet, eller med andra ord; ta och lugna ner oss lite. Annars kommer alltför många av oss att hamna i stressrelaterade sjukdomar. Så - med andra ord - ta det nu lugnt! Ha en skön sommar och semester! Och du - testa att stänga av mobiltelefonen och ta framförallt inte med dig datorn dit du ska. Man behöver inte vara nåbar jämt!

Euphoria!

Igår vann Loreen och Sverige Eurovisionsschalgerfinalen! Det är stort! Jag ska villigt erkänna att jag inte hade Loreen som vinnare i den svenska uttagningen och om det har jag för övrigt skrivit om tidigare här på min blogg. Eftersom jag tycker att Loreens härliga låt är av den karaktären att det krävs flera lyssningar för att man ska tycka den var bra och att jag också trodde den var lite "för konstig", så hade jag bl a Dannys låt före Loreens. Men det är ju bara att konstatera - jag hade fel! Loreen tog alla med storm och hela 18 länder hade Loreen och Sverige på första plats. Helt fantastiskt! Ett stort grattis! Jag är säker på att alla svenskar, ja t o m alla som bor i Sverige, (även de som inte har svenskt medborgarskap) är stolta över hur Loreen framförde sitt bidrag och vi tyckte självfallet att det var oerhört kul att hon vann. Åtminstone borde alla vara glada och stolta. Men uppenbarligen inte riktigt alla. Björn Söder, partisekreterare i Svergedemokraterna, tycker inte att vårt svenska bidrag är tillräckligt svenskt. Om man läser DN-artikeln så ska osvenskheten bestå i att Loreen inte sjunger på svenska. Jag tror att skon klämmer någon helt annanstans för Björn Söder. Han säger det inte bara rent ut. Jag är säker på att ni som läser det här förstår vad jag menar. Men ärligt talat så ska vi nog alla strunta i vad en och annan Sverigedemokrat tycker idag. Sverige har vunnit Eurosvisionsschlagerfinalen på ett överlägset sätt! Det kommmer jag leva länge på!

Björn Eriksson föreslår det enda rätta!

En av de motioner som jag lämnade in till folkpartiets landsmöte förra året handlade om att polisen inte ska kunna ta godtyckligt betalt av våra idrottsföreningar. Via en dom i kammarrätten så har polisen fått rätt att ta betalt för sin polisbevakning om det bevakande evenemanget arrangeras av vinstdrivande bolag. Detta har naturligtvis varit fullkomligt absurt, eftersom det givetvis inte bör vara någon skillnad i polisens behandling av idrottsklubbarna. Förutsättningarna för klubbarna är faktiskt desamma, oavsett om klubben drivs via ett aktiebolag eller på traditionell föreningväg.

Till min stora glädje så tycker även regerings utredare på området, Björn Eriksson detta. I Dagens Nyheter skriver han bl a att "Skillnaden i sak mellan ett arrangemang som till exempel IFK Göteborg (ideell förening) och Djurgården (Idrotts AB) anordnar är lindrigt uttryckt hårfin. Jag föreslår att kostnaderna för polisbevakning likställs mellan Idrotts AB och ideella föreningar under vissa villkor, till exempel måste den verksamhet som drivs i bolagsform till minst 51 procent ägas av en ideell förening. I dessa fall bör alltså utgifterna för polisbevakning täckas av allmänna medel."

Så mycket bättre än så kan väl inte det hela sägas. Nu hoppas jag bara att regeringen kommer fram till samma förslag.

Även kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt är positiv till Björn Erikssons förslag. Läs gärna om det i hennes blogg!

Rudins absurda jämförelse och en artikel som gav en aha-upplevelse

Jag läser ganska så många tidningsartiklar under en vecka. Två av dem vill jag uppmärksamma här på bloggen.

Den första är en intervju med Tomas Rudin (S), oppositionsborgarråd i Stockholm. Han intervjuas i Dagens Nyheter under rubriken "Tomas Rudin - en man med en plan". Riktigt vad rubriken syftar på förstår jag inte riktigt, eftersom Rudin för mig mest är känd för att vara emot det nu beslutade förslaget om förnyelsen av Slussen. För mig är han den socialdemokratiske populisten som bara är emot de nya planerna, utan att ha något eget alternativ.

Men det är en sak som Rudin säger på slutet i artikeln som jag tycker är värd att kommentera. Där säger han följande, (efter att ha fått frågan om hur han kommenterar att han fått intern kritik för att fokusera kring kampanjer om graffiti):

"Jag skäms över att bo i en stad som har ”nolltolerans”, jag vill ha en ”toleranspolicy” där vi säger att vissa saker är okej. Allt som inte är olagligt ska vi acceptera. Att Folkpartiet, liberalerna, inte begriper det här är konstigt. I den här frågan är jag i sanning liberal. Den största frihetssymbolen i vår tid är Berlinmuren. På den ena sidan fanns det gatukonst och på den andra k-pistar. Och Folkpartiet har valt k-pistarna!"

För det första är inte Tomas Rudin liberal och för det andra så är den jämförelse som Rudin gör fullkomligt absurd. Han jämför alltså det elände som de boende i östra Berlin utsattes för med hans kampanj för grafitti. Jag tycker Rudin borde be alla de som flydde och försökte fly över till den västtyska gränsen för frihet om ursäkt för den jämförelsen.

Den andra tidningsartikeln som jag vill kommentera är en artikel i Svenska Dagbladet. Det är en debattartikel med rubriken "Sturmark har byggt upp en huliganrörelse". Jag har tidigare kommenterat Sturmarks organisation Humanisterna här i min blogg. Men med den här artikeln skulle man kunna säga att mycket av pusselbitarna faller på plats.

När jag första gången hörde talas om Humanisterna, eller Human-Etiska förbundet, som det då hette, var någon gång på 1980-talet. Jag uppfattade då att föreningen kämpade för att Sverige skulle vara fortsatt sekulärt och att man accepterade både ateister och agnostiker i föreningen.

Men på senare år har något hänt. Jag kan själv inte verifiera att det som står i artikeln (som är skriven av Börje Peratt) stämmer fullt ut, men det jag har märkt är att Humanisterna blivit en mer militant och intollerant organisation, där man mer har tryckt på att det är ateismen som gäller.

Eftersom jag själv är troende kristen blir jag både rädd och förskräckt över den ton som organsiationen Humanisterna numera har. Jag kan acceptera att folk inte delar min tro. Jag kan givetvis också acceptera att folk väljer att inte tro på någon gud överhuvudtaget. Men däremot har jag svårt att acceptera folk som förvägrar mig min tro och jag upplever att Humanisterna och Christer Sturmark står för den linjen. Ur den synvinkeln var Börje Peratts artikel en mycket stor aha-upplevelse.

Kan socialdemokraternas kris bli en fara för regeringen?

Som liberal och folkpartist är jag givetvis glad över att mitt parti tillsammans med övriga borgerliga partier sitter i regeringsställning sedan 2006. Det har givit folkpartiet chansen att få igenom en politik som vi kämpat för under många år.

Samtidigt så är det viktigt att påpeka att jag som demokrat även ser vikten av en bra bra opposition. En av demokratins fundament handlar om att politiska partiers idéer mäts mot varandra och att det är folket som sedan väljer vilka partiers politik som ska få bli verklighet via en regeringsställning. Den sittande regeringen blir alltid mycket bättre om den får skärpa sig i argument mot en bra oppostion. Den sittande oppostionen kan ju efter ett val hamna i majoritet och det sporrar den sittande regeringen att göra bra ifrån sig.

Det här har inte Vladmir Putin och hans maktparti Enade Ryssland förstått. Istället för att på lika villkor argumentera gentemot oppositionen, så försöker man i stort sett med alla medel förstöra för oppositionen, bl a genom arresteringar av oppositionspolitiker och försvåranden för oppostionen att bedriva politisk argumentation, t ex via nätet. Om det går det att läsa i den här artikeln i DN. Som sagt, i Ryssland har man inte förstått värdet av en bra opposition. Men risken finns att det i slutänden kommer att slå mot Enade Ryssland, även om det kommer att dröja innan folket tröttnar på partiet.

I en annan DN-artikel för statsvetarprofesson Tommy Möller en liknande diskussion om den svenska politiken. Möller menar mycket riktigt att en vital demokrati förutsätter en stark opposition. Men sedan menar Möller också att socialdemokraternas kris kan bli en fara för demokratin. Jag tror det är att föra resonemanget för långt.

Om det vore så att Socialdemokraterna var det enda oppositionspartiet, så skulle jag nog hålla med Tommy Möller fullt ut. Men så är inte fallet. Vänsterpartiet kan mycket väl välja en mer folklig partiledare i form av Jonas Sjöstedt och Miljöpartiet är ett uppåtgående parti. Detta gör att alliansen triggas till att skärpa sig. Dessutom - och det här är något som kanske inte alla tänker på - finns det en intern konkurrens mellan regeringspartierna, där varje parti vill visa upp sig på allra bästa sätt. Så jag tror inte, i varje fall inte ännu så länge, att den socialdemokratiska krisen innebär en totalt förstelnad regering.

Carema Care + lite om spårvagnar

Det är svårt att idag undgå att skriva om alla skandaler kring vårdbolaget Carema Care. Nästan varje dag under den gångna veckan har det kommit fram något nytt som gjort att man undrar vad anställda, men framförallt ledningen för bolaget egentligen håller på med. I dagens DN går det t ex att läsa om en äldre som lämnades att dö ensam i ett äldreboende i Falun.

Jag hoppas nu att politikerna i de kommuner där sånt här händer har modet att säga upp avtalen med omedelbar verkan. Visst, företaget kan stämma kommunen för otillåten uppsägning, men jag tror chanserna är goda att vinna en sådan process, framförallt just nu.

Men sedan vill jag framhålla att lösningen på det här problemet inte är en återgång till enbart kommunal äldreomsorg, utan vi politiker måste blir bättre när det gäller våra uppföljningar. Men vi måste också få rätt instrument från statsmakterna för att kunna bedriva den uppföljningen på ett så bra sätt som möjligt. I skolans värld har det införts en Skolinspektion som gör oanmälda inspektioner och som har resurser att kontrollera att både kommunala och privat drivna skolor gör det de ska göra. Vår utbildningsminister, Jan Björklund (FP), har dessutom på ett effektivt sätt lagstiftat om att samtliga skolor måste ha en viss uppnådd kvalité. Något motsvarande saknas inom äldreomsorgen. Det behövs nu mer än någonsin.

Till sist över till något helt annat. Jag har noterat att centerpartiet säger sig vara mer eller mindre är emot spårvagnslösningar i Stockholms innerstad. Det är anmärkningsvärt eftersom centern tidigare år varit det parti som stått i det främsta ledet för spårvagnarnas återinförande. Men vad är det egentligen man förespråkar istället? I de uttalanden som gjorts säger sig centern förespråka tunnelbana framför spårvagnar. Men i de sammanhangen verkar man bara tala om tunnelbana till Nacka och är det enbart det som det handlar om för att centern ska acceptera konverteringen till spårvagnar i innerstan, så ser inte jag det hela som något problem. Det ena utesluter ju faktiskt inte det ena det andra. Landstinget ska självfallet på lång sikt både klara av en tunnelbaneutbyggnad till Nacka och en konvertering av spårvagnar.

Jag har skrivit det förut, men jag skriver det återigen. Erfarenheten visar att ny spårtrafik attraherar tidigare bilister. Det finns en s k spårfaktorn, som kan vara svår att bevisa på grund av att många andra förutsättningar också ändras i samband med omställning till spårvägstrafik. Men ett genomsnittligt erfarenhetsbaserat värde för spårfaktorn är 25 procent passagerarökning, som inte kan förklaras med annat än en ökad attraktivitet vid byte från väg- till spårbaserat färdmedel. Det är betydligt mer än vad som beskrivits i tidningsartiklar den senaste tiden, t ex i Svenska Dagbladet.

Folkpartiets landsmöte - en personlig betraktelse

Igår kom jag hem från folkpartiets landsmöte. Jag var inte där som ombud utan som vanlig partimedlem. Jag tillhör den (fåtaliga?) skara av personer som tycker såna här typer av möten är roliga. Det är lite svårt att förklara varför jag tycker så, men landsmöten är faktiskt spännande, eftersom det inte är någon som kan veta utgången av ett ärende. I den vanliga normala partilunken med nämnder, styrelser och fullmäktige så är ju utgången nästan alltid given från början.

Viktigast på ett landsmöte, förutom att det är trevligt att träffa alla folkpartister, är givetvis de beslut som fattas. Den som vill kan se alla delar av landsmötet i efterhand på folkpartiets hemsida. Tidningar och andra medier har kommenterat de beslut som fattats på lite olika sätt, mest beroende på vilken politisk färg tidningen har. Men oavsett hur kritisk man är mot besluten, så tycker i varje fall inte jag att man kan kalla folkpartiet för ett toppstyrt parti, med tanke på att det blev nederlag för partistyrelsen på frågor om drogtester på skolungdomar (som landsmötet sa nej till) och på den något för radikala skattereform som föreslogs av partistyrelsen, som senare landsmötet enades om ett något reviderat förslag.

För min egen personliga del så fick jag den här gången ganska så god utdelning. Jag skrev fem motioner till landsmötet och två av dem bifölls av landsmötet. De gällde "Högre arvoden för nämndemän" och "Polisen ska inte kunna ta godtyckliga betalningar av våra idrottsföreningar". Den sistnämnda blev helt plötsligt väldigt aktuell idag, eftersom Stockholmspolisen nu meddelat att man kommer ta betalt av de idrottsklubbar som bedriver verksamheten i aktiebolag.

En annan motion ansågs besvarad. Den handlade om förbud mot bonusar i banker och andra finansbolag. Där hänvisade partistyrelsen till nya riktlinjer från Finansinspektionen. De reglerna har ganska så nyligen trätt i kraft och jag ser det som min uppgift att bevaka om de reglerna räcker.

Två motioner avslogs. Det gällde dels den motion av en överföring av försörjningsstödet (det som tidigare kallades socialbidrag) från kommunerna till staten och motionen "Bilda regeringar även på den kommunala nivån – inför kommunal parlamentarism". När det gällde den sistnämnda frågan var jag uppe i talarstolen och pläderade för frågan.

Frågan om försörjningsstödets överförande till staten är intressant. Jag tror att det är fjärde landsmötet i rad jag skrivit den motionen. Vid inte något av de andra landsmötena har det funnits något som helst stöd för den tanken. Nu fanns det en reservation i utskottet för motionen och ett ombud som pläderade för densamma. I varje fall en liten uppmuntran i den frågan!

Fler kommentarer om mina motioner och hur de har behandlats kommer på min hemsida inom kort.

Håkan Juholt och socialdemokraternas haverier

På några dagar har det socialdemokratiska partiet fått tre närmast katastrofala misstag på halsen. Om jag hade varit sosse så hade jag nog inte riktigt vetat vart jag skulle ta vägen. Jag ser en bild framför mig från en gammal tv-såpa, (jag tror den hette Lödder), där en av huvudpersonerna höll händerna i kors och knäppte med fingrarna varje gång han av någon anledning ville försvinna från den plats där han befann sig. Jag tror många sossar känner så just nu.

Först så kom Ilmar Reepalus förslag om att utvisa nyblivna svenska medborgare som begår brott. Att dela upp svenska medborgare i ett A- och B-lag är fel väg, även om man kan tycka att det ibland dröjer rätt så lång tid innan den som vill får bli svensk medborgare.

Sedan fortsatte det med socialdemokraternas och vänsterns avhopp från kvällens partiledardebatt. Det kan ju i och för sig finnas godtagbara argument för att inte ställa upp i en debatt, men argumentet att man inte ville sitta bredvid Sverigedemokraterna, är ändå ett lågvattenmärke i argumentation. Det är, som statsvetaren Jenny Madestam mycket riktigt säger, sandlådenivå.

Men det värsta av allt är givetvis Håkan Juholts fusk med bidragen för sitt dubbelboende. Jag skriver "fusk", för jag tror att det är så. Håkan Juholt har själv undervisat sin egen riksdagsgrupp om dessa bidragsregler och även om han nu bedyrar sin oskuld så säger det sunda förnuftet att det inte är skattebetalarna som borde stå för en bostad som hans sambo betalar, eller åtminstone betalar till hälften. Jag har väldigt svårt att tro att Juholt verkligen har trott att han skulle få ersättning för det enligt gällande regler.

Vad än värre är för Juholt så påstår Aftonbladet (av alla tidningar) att Juholt känt till reglerna. De pekar på det faktum att han blivit varnad av en partitjänsteman år 2009. Om det är sant och om det kan bevisas, så är nog Håkan Juholts saga all som socialdemokratisk partiledare.

Sverige ska inte vara "alliansfritt" och samma regler ska gälla för alla idrottsföreningar

En av mina socialdemokratiska facebookvänner skrev ett inlägg för en tid sedan som gjorde mig lite förbryllad. Hon skrev
”Vi är många som är gläds åt att främlingsfientliga Pia Kjærsgaards framgångskurva nu är bruten. Och sympatiskt nog strömmade väljarna till de två partier som tydligast tog avstånd från Dansk Folkeparti. Tur att Enhedslisten och Radikale Venstre är förnuftiga nog att samarbeta med S! Vi har ju inte ett alliansfritt Sverige ännu.”

Jag skrev ett svar på inlägget, men det är i det här läget inte det intressanta, utan det jag funderade länge och väl på var vad hennes mening: "Vi har ju inte ett alliansfritt Sverige ännu” egentligen betyder?

Om man går in på en hemsida som heter just ”Alliansfritt Sverige”, så finner man en massa propaganda mot den borgerliga regeringen. Det innebär att meningen "Vi har ju inte ett alliansfritt Sverige ännu", enbart ska tolkas som att Sverige är dåligt därför att socialdemokraterna inte är med och styr. Jag för min del konstaterar att detta faktum kan jag definitivt leva med.

Den här veckan har jag också till min stora glädje noterat en debattartikel i Dagens Nyheter om spårvagnar som varmt rekommenderas till läsning!

För övrigt är det ca en månad kvar till folkpartiets landsmöte i Karlstad. Jag har ju några gånger tidigare här på bloggen presenterat några av de motioner jag skrivit till landsmötet. Nu tänkte jag presentera ytterligare en. Den är faktiskt högaktuell just nu, med tanke på att AIK och Djurgården ska mötas i fotboll imorgon och på tisdag möts samma lag i ishockey.

Rikspolisstyrelsen har nämligen givits rätten att ta betalt för sin polisbevakning. Det är upp till den lokala polisen att bedöma om så ska ske. Det är bara det att man ska enbart ta betalt om evenemanget arrangeras av vinstdrivande bolag, inte av ideella föreningar.

Jag menar att det givetvis inte vara någon skillnad i polisens behandling av idrottsklubbarna beroende på klubbens driftform. Förutsättningarna för klubbarna måste vara desamma. Man kan ju också fundera på hur långt klubbarnas ansvar för sina åskådare ska gälla. Men oavsett ansvar så måste endera betalningsansvaret gälla samtliga klubbar eller inga alls. Därför har jag motionerat om att Folkpartiet ska verka för en lagstiftning som innebär en likabehandling av polisens bevakning vid idrottsarrangemang, oavsett driftsform. Till min stora glädje har folkpartiets partistyrelse yrkat att landsmötet ska bifalla motionen!