Folkpartiet ska gå i opposition!

Valresultatet den 14 september innebar, med undantag för vissa enstaka kommuner, en valförlust för mitt parti Folkpartiet liberalerna. Vi gick tillbaka i riksdagen med 1,7 %, den största minskningen av alla partier, förutom Moderaterna.

Jag har varit med i över tio valrörelser och därmed fått uppleva både framgångar och motgångar för Folkpartiet. Om det är något jag lärt mig under alla dessa år så är det att man måste lära sig att tolka valresultaten på ett korrekt sätt, så att man till nästa val gör ett bättre resultat.

Observera att med det jag nu skrev här ovan, så menar jag inte att man nödvändigtvis ska förändra sin politik, utarma sin ideologiska hållning och på det sättet anpassa sig till det man tror röstmaximerar sitt eget parti. Nej, det jag menar är att man främst måste fundera på vilken roll man har som parti inom politiken. För Folkpartiets del så handlar det då om att ställa sig frågan om folket vill ha mer eller mindre av liberal politik och om man i så fall vill att Folkpartiet ska kämpa för att hamna i regeringsställning för att förverkliga den politiken.

Den senaste mandatperioden har i det sammanhanget varit själklar. Våra väljare ville att vi skulle fortsätta inom Alliansen och ta det ansvar som åvilar oss inom det samarbetet. Men hur är det nu efter valet den 14 september? Folkpartiet har som sagt gått tillbaka med 1,7 % och den gamla Alliansen är mindre än de rödgröna partierna. Men även om det inte låter så är faktiskt situationen tämligen lika som under förra mandatperioden, även om den nu är omvänd. Då var Alliansen större än de rödgröna, men hade inte någon egen majoritet.

Bekymret ur ett rödgrönt perspektiv är dock att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte vill samarbeta med Vänsterpartiet. Därför drar nu, framförallt socialdemokratiska debattörer, slutsatsen att Folkparitet och Centerpartiet måste samarbeta med (S) och (MP). Men det är nu som vi Folkpartister måste fundera över den frågeställning som jag skrev om här ovan. Hur ska vi tolka vårt valresultat? Min tolkning är att väljarna har sagt, (och då talar jag om hela väljarkåren, inte bara om de som röstade på FP), att de vill ha mindre av liberal politik och de vill inte heller ha oss i någon regeringsställning. All annan tolkning anser jag är fel. Vi har nästintill förlorat var fjärde väljare. Att då tolka vårt valresultat som att vi ska sätta oss i en regering med (S) eller på något annat sätt utgöra ett regeringsunderlag och på det sättet ta ansvar, är inte det mandat som svenska folket har givit oss. Att många ändå vill att vi ska göra det är något helt annat. Men många av dem ser inte Folkpartiets bästa för ögonen.

Det som är minst sagt ledsamt i detta sammanhang är att det är extremt mycket taktik i detta från socialdemokratiskt håll. Socialdemokraterna har allt att vinna på att Allianssamarbetet splittras. Om (S) skulle lyckas med det, skulle det innebära att socialdemokraterna skulle bli helt dominerande på den politiska arenan. Allt regeringsbildande skulle kretsa kring socialdemokraterna, trots att de numera bara har ett väljarunderlag på 30 % och inte som tidigare mellan 40-45 %.

Jag är avslutningsvis fullt medveten om att det största problemet i valet var att Sverigedemokraterna fick hela 13 %. Men lösningen på hur det partiet ska bli mindre är inte att Folkpartiet går i regeringsställning med socialdemokraterna. Det är mycket mer problematiskt än så. Sverigedemokraternas politik och lösningar på problem måste bemötas på ett mer effektivt sätt än vad som gjorts hittills och om det kommer jag att återkomma till här på bloggen. Liberalismen och Folkpartiet har haft många utmaningar genom åren. Under den kommande mandatperioden saknas det inte sådana. Folkpartiet kommer att komma tillbaka, var så säkra. Men det blir ifrån ett nuvarande utgångsläge i opposition.

Man vet vad man har och man borde också rösta så att man vet vad man kan få

Nu är det två veckor kvar till valdagen. Jag är väl medveten om att opinionsundersökningarna inte precis utvisar någon Alliansseger, snarare tvärtom. Men jag tror ändå att vi på valdagen kommer att få uppleva ett jämt val.

Diverse statsvetare har i vanlig ordning sagt att det hela är kört för Alliansen. Jag tror inte att så är fallet. Någon gång under de två veckorna som är kvar kommer väldigt många att fundera över det faktum att man vet vad man har, men inte vad man kan komma att få.

Jag anser inte att allt som Alliansregeringen gjort är bra. Det finns en del dåliga beslut också. Men bortsett från det så kvarstår det faktum att det är hundratusentals fler människor som idag har ett jobb att gå till, Sveriges ekonomi tillhör en av Europas absolut starkaste och statsskulden är rekordlåg. Vi har även fått fler vårdcentraler, kortare vårdköer, höjda lärarlöner och en skola som fokuserar på kunskap och inte på flum.

Vad Alliansen vill göra om vi vinner valet kan du läsa om här
Snart kommer också Allianspartierna Folkpartiet, Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna att presentera sitt valmanifest där det står klart och tydligt vad som kommer hända under de närmaste fyra åren. Vad som däremot händer om socialdemokraterna,  miljöpartiet och vänsterpartiet hamnar i majoritet är fullständigt oklart. De har inga gemensamma planer för framtiden.

Så någon gång borde väldigt många under de två närmaste veckorna konstatera att man vet vad man har och att det därmed borde vara bäst att rösta på ett av de partierna, så att man också vet vad man kommer att få. Gör det du också, och rösta då helst på Folkpartiet.

Mindre än tre månader till valet

Det var ett tag sedan jag skrev här på bloggen. Det beror på en rad omständigheter, som till stor del handlar om tidsbrist. Men nu fattar jag åter tangentbordet på datorn.

Vi har haft ett val till EU-parlamentet, ett val som väl var ok för Folkpartiet, men som kunde ha varit bättre. Det är nu mindre än tre månader fram till valdagen för riksdag, landsting/regioner och kommuner. Opinionsundersökningarna visar på ett tämligen hopplöst underläge för allianspartierna. Men jag tillhör de som inte tror (trots att vissa statsvetare hävdar motsatsen) att det är kört för den sittande regeringen.

Anledningen till min försiktiga optimism är att själva valrörelsen inte har börjat ännu. Jag är medveten om att alliansen låg bättre till under förra valrörelsen, i juni 2010, än vad man gör idag. Men jag tror ändå att många kommer tänka till lite extra innan man lägger sin röst på något annat parti än FP, M, C eller KD, särskilt om det var något av de partierna man röstade på i förra valet.

Men för att det ska vara möjligt så måste vi få veta mer konkret om vad alliansen vill göra för de kommande fyra åren. Det gemensamma valmanifestet, (för jag förutsätter att det kommer ett sådant), är därmed superviktigt. Det går ju visserligen att resonera om ”att man vet vad man har, men inte vad man får” och det är ju riktigt. Men det räcker inte. Jag är väl medveten om att det är omöjligt att veta vilken politik som kommer om de rödgröna vinner valet, men det räcker liksom inte som argument för att rösta på något av allianspartierna.

Fast man kan ju inte veta. För min del går det nästan kalla kårar längs ryggraden när jag läser en intervju med Jonas Sjöstedt (V). Under rubriken ”Sjöstedt väljer redan ministrar” berättar partiledaren för det forna kommunistpartiet att han är redo att regera. Jag tror faktiskt inte att det enbart är jag som får kalla kårarna längs ryggraden, utan de når nog ända in i sossarnas maktkvarter på Sveavägen 48 här i Stockholm. Samarbete med (V) i regeringsställning tror jag inte direkt lockar Stefan Löfven.

Fast det gäller att ha proportioner. Visst är valen i september viktiga, men världen har större problem. Här är tre exempel:
- Flyktingströmmar från Irak- Rysslands agerande i Ukraina
- Läget i Syrien

Så allt är ju relativt, men inte desto mindre vill jag behålla den sittande alliansregeringen, gärna med ett starkare Folkpartistiskt inslag!     

Jag gillar och dissar!

Så här vid nyårstider så har jag under de senaste åren gjort en lista över sådant som jag gillar och sådant som jag dissar. Så även i år. Håll till godo!

Jag gillar:

1. Min familj (förra årets placering: 1)
Det är naturligtvis inte så konstigt att jag gillar min familj. De innehar på min lista en klar första plats. I min familj, (som inte precis är någon genomsnittlig kärnfamilj), så inbegrips inte bara mina allra närmaste, utan även mina gudbarn Fanny och Celinne och mitt fadderbarn Gabriel, som bor i Brasilien. Jag älskar er allihopa!

2. AIK (3) 
Jag har varit AIK:are sedan 12-årsåldern. Jag är medlem i klubben sedan 1980. Även om vissa av lagets fans inte alltid kan uppföra sig ordentligt, så känns det fantastiskt att få tillhöra denna svart-gula klubb. Inte minst var det en häftig känsla att kliva in på Friends Arena för första gången. Mäktigt!

Lika mäktigt är det som pågår i Solnahallen. AIK:s innebandyherrar är där på väg att skapa något stort. Laget leder högsta serien och kan vara på väg mot ett efterlängtat guld. Mäktigt var ordet!

3. Kungahuset (2)
Oavsett vad alla republikaner tycker så står sig PR-värdet för monarkin. I en föränderlig värld är det tryggt med något som är bestående. Att jag under det gångna året fick den stora äran att träffa Prins Daniel vid ett idrottsevent gjorde ju inte saken sämre.

4. Folkpartiet (4)
Jag ska göra vad jag kan för att hålla den liberala fanan högt. Nu går vi in i det s k supervalåret (även om det inte är något ord jag gillar), med val till Europaparlamentet, riksdagen, landstingen/regionerna och kommunerna. Jag har nu varit med i nio valrörelser, den kommande blir således den tionde. Jag tror att riksdagsvalet kommer bli jämnare än vad nuvarande opinionssiffror skvallrar om och jag tror också att de borgerliga partierna kommer behålla makten i Stockholms läns landsting och i Stockholms stad!

5. Svensk film (-)
Jag gillar att gå på bio. Jag och min fru Agneta försöker att göra det i varje fall en gång i månaden. Det är sällan som jag och filmrecensenterna tycker om samma filmer, men nu har det faktiskt inträffat två gånger på senare tid, dels för filmen Monica Z och dels för Återträffen. Faktum är att de också har hyllat Känn ingen sorg, vilket i mitt tycke var den bästa svenska filmen under förra året, så något konstigt har inträffat. Jag och recensenterna brukar inte vara överens. Hur som helst – svensk film är bra!

Jag dissar (i bokstavsordning):

Alla rasister och andra som ställer olika grupper mot varandra 
Det är givetvis omöjligt att skapa ett samhälle där alla tycker om och älskar varandra. Däremot anser jag det är fullt möjligt att vi ha ett samhälle där vi alla har respekt för varandra. Ett samhälle där vi inte talar om ”vi och dom” utan känner en gemenskap och respekt för varandra som boende i Sverige. Allt detta hotas idag av olika typer av vänster- och högergrupper. Därför dissar jag allt från grupper som AFA och Rättvisepartiet till nazistiska grupperingar på yttersta högerkanten. Det gör ju inte heller saken bättre att det finns ett parti i Sveriges riksdag som har samma grundsyn. Sverigedemokraterna (vars människosyn är långt ifrån demokratiskt) odlar framgångsrikt sitt hat mot invandrare och andra minoriteter, även om de klär in orden i något som ibland låter väldigt bra och gulligt.

Alla skenheliga kommunister

Jag anser att Vänsterpartiet fortfarande är ett kommunistiskt parti. Partiets kontakter med kommunistiska förtryckarregimer pågick ända fram till Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens kollaps 1991. Partiet har visserligen ”förnyats” genom borttagande av ordet ”kommunisterna” i partinamnet, men så sent som för några år sedan sa den dåvarande partiledaren Lars Ohly fortfarande att han var kommunist. Vänsterpartiet har aldrig rensat ut sitt kommunistiska förflutna, vilket framgår också med all tydlighet när partiet röstat emot kampanjer som handlar om ”kommunistiska synder”, medan man gärna röstar för nazistiska diton.

De svenska storbankerna
De svenska storbankerna Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank går för närvarande alldeles lysande. Det borde gynna oss kunder, men det gör det inte. Istället gynnas toppchefer och andra anställda med höga löner och bonussystem och aktieägarna får höga aktieutdelningar. Däremot när det är finanskris i Sverige så skriker storbankerna som stuckna grisar och vi då som skattebetalare ska stötta dem så de inte går omkull. Och inte blir det bättre när storbankerna representeras av skitstövlar som exempelvis Nordeas Björn Wahlroos.

 

Tack Staffan Norberg!

Det tillhör inte vanligheterna att jag här på min blogg hyllar vänsterpartister, men nu ska jag göra det! Vänsterpartiets kommunalråd i Södertälje, Staffan Norberg, har nämligen skrivit en debattartikel i Länstidningen med rubriken ”Ära de som äras bör”. I artikeln så hedras jag och Kerstin Petterson (v) för att vi under varsitt tillfälle kämpat i motvind mot våra respektive partier, som då satt i majoritet, och på så sätt kunnat se till att Södertälje sjukhus kunnat bevaras. Det finns en hel del att kommentera i detta sammanhang, men jag ska här och nu enbart säga – Tack Staffan för din artikel!

Intressant SIFO - ur statsvetenskaplig synvinkel

Den senaste SIFO-undersökningen är inte bra, sett ur Alliansens synvinkel. Två av partierna, centern och kristdemokraterna hamnar under fyraprocentspärren och oppositionen har ett övertag i opinionen. Sett med mina strikt folkpartistiska glasögon så är det inte heller någon munter läsning. Även om FP ligger still sedan den senaste mätningen, så ligger vi under vårt valresultat.  

Däremot är undersökningen intressant ur statsvetenskaplig synvinkel. Fortfarande finns ingen klar majoritet vare sig för alliansen eller för (S), (V) och (MP). Sverigedemokraterna innehar fortfarande en vågmästarposition. Men om undersökningen skulle vara lika med valresultatet så skulle Miljöpartiet få en intressant roll. Även om många placerar MP tillsammans med (S) och (V), så ser jag det inte som självklart. Det gör för övrigt inte heller statsvetaren Jenny Madestam.

Mest problematisk är dock undersökningen för Alliansen. Om både (C) och (KD) är på gränsen att åka ur riksdagen när vi närmar oss valet nästa år, så är det frågan om båda partierna kan klara sig kvar i riksdagen med hjälp av moderata stödröster. I Stockholm var det ju dessutom så att en del folkpartister röstade på centern och det är väl inte lika självklart att så blir fallet den här gången, nu när Folkpartiet inte längre har så många procent "över" för taktikröstning.

Men, mycket kan ju hända. Det återstår ju fortfarande ca 1,5 år till valet, i september 2014!

1:a maj

Idag är det den 1:a maj och därmed ”Arbetarnas fria dag”. Av tradition så är vi alla lediga den här dagen, oavsett om vi är arbetare eller tjänstemän. Det har jag ingenting emot. Den här bloggen kommer inte handla om att jag inte tycker att vi ska vara lediga den här dagen och den kommer heller att vara något inlägg i en eventuell debatt om att avskaffa dagen av en eller annan anledning. Däremot så kan jag ju säga att det här är den enda dagen på året då jag inte är så våldsamt road av att se och höra på nyhetssändningarna. Som allianspolitiker så vet jag att nyheterna en sån här dag kan sammanfattas med att allt som alliansregeringen gör är fel och socialdemokraterna och vänsterpartiet skulle kunna göra allt mycket bättre. Så att jag avstår helst från det! Å andra sidan är jag glad över att retoriken från den röda sidan numera handlar om att vara mot den borgerliga regeringen. När (S) själv satt i regeringsställning blev 1:a maj lätt lite patetisk, eftersom demonstranterna då demonstrerade mot sig själva. Eller vad demonstrerade man annars emot? Allt det som stod på demonstrationstavlorna kunde de ju själva genomföra. Med de här raderna så önskar jag er alla en bra avslutning på er 1:a maj, oavsett om ni tillbringat den i något demonstrationståg, eller som jag, tagit det lugnt här hemma!

Kan socialdemokraternas kris bli en fara för regeringen?

Som liberal och folkpartist är jag givetvis glad över att mitt parti tillsammans med övriga borgerliga partier sitter i regeringsställning sedan 2006. Det har givit folkpartiet chansen att få igenom en politik som vi kämpat för under många år.

Samtidigt så är det viktigt att påpeka att jag som demokrat även ser vikten av en bra bra opposition. En av demokratins fundament handlar om att politiska partiers idéer mäts mot varandra och att det är folket som sedan väljer vilka partiers politik som ska få bli verklighet via en regeringsställning. Den sittande regeringen blir alltid mycket bättre om den får skärpa sig i argument mot en bra oppostion. Den sittande oppostionen kan ju efter ett val hamna i majoritet och det sporrar den sittande regeringen att göra bra ifrån sig.

Det här har inte Vladmir Putin och hans maktparti Enade Ryssland förstått. Istället för att på lika villkor argumentera gentemot oppositionen, så försöker man i stort sett med alla medel förstöra för oppositionen, bl a genom arresteringar av oppositionspolitiker och försvåranden för oppostionen att bedriva politisk argumentation, t ex via nätet. Om det går det att läsa i den här artikeln i DN. Som sagt, i Ryssland har man inte förstått värdet av en bra opposition. Men risken finns att det i slutänden kommer att slå mot Enade Ryssland, även om det kommer att dröja innan folket tröttnar på partiet.

I en annan DN-artikel för statsvetarprofesson Tommy Möller en liknande diskussion om den svenska politiken. Möller menar mycket riktigt att en vital demokrati förutsätter en stark opposition. Men sedan menar Möller också att socialdemokraternas kris kan bli en fara för demokratin. Jag tror det är att föra resonemanget för långt.

Om det vore så att Socialdemokraterna var det enda oppositionspartiet, så skulle jag nog hålla med Tommy Möller fullt ut. Men så är inte fallet. Vänsterpartiet kan mycket väl välja en mer folklig partiledare i form av Jonas Sjöstedt och Miljöpartiet är ett uppåtgående parti. Detta gör att alliansen triggas till att skärpa sig. Dessutom - och det här är något som kanske inte alla tänker på - finns det en intern konkurrens mellan regeringspartierna, där varje parti vill visa upp sig på allra bästa sätt. Så jag tror inte, i varje fall inte ännu så länge, att den socialdemokratiska krisen innebär en totalt förstelnad regering.

Nu är det inte långt kvar

Nu är det inte långt kvar. Valdagen är på söndag. Det är dags snart att bestämma sig. För er som ännu inte gjort det vill jag här och nu ge några ytterligare argument.

Skolan
• Vi vill införa betyg från årskurs sex. Elever som halkar efter i skolan ska få stöd och hjälp i tid.
• Återupprätta yrkesutbildningarnas kvalitet och status. Därför reformerar vi gymnasieskolan.
• Ge lärosäten som håller hög kvalitet mer pengar och fortsätta satsa på forskningen.

Jobben
• Fortsätta att sänka skatten på arbete. Alla ska få behålla minst hälften av en löneförhöjning.
• Underlätta för nya företag att bildas och växa.
• Införa en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som omfattar alla som arbetar.

Äldreomsorg och övrig omsorg
• Införa en ut och gå-garanti och en välja mat-garanti i äldreomsorgen.
• Införa en parboendegaranti för äldre par.
• Försvara LSS som rättighetslag. Vi vill förtydliga lagen så att den uttryckligen omfattar arbete, familj och ett jämlikt liv.

För övrigt så har jag de senaste dagarna tänkt en del på den franske författaren och filosofen, Voltaire, som vid något tillfälle ska ha sagt "Jag delar inte dina åsikter, men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem". Detta är urliberalt och något som vi Folkpartister har med oss i vår ideologi. Det är något som tyvärr tydligen inte alla tycker. Jag delar inte Sverigedemokraternas åsikter, tvärtom, men jag tycker det är fel att de inte får framföra sina åsikter. Idag rapporterar Dagens Nyheter att två riksdagskandidater för Vänsterpartiet har stört ett möte med Sverigedemokraterna. Det är en skam för Vänsterpartiet. Å andra sidan är ju inte demokrati vänsterns bästa gren. De är ungefär lika goda kålsupare som Sverigedemokraterna i det sammanhanget.

Vänsterpartiet är inte något parti att rösta på - framförallt inte som ung!

Efter gårdagens tv-utfrågning av Lars Ohly (V), så tror jag att en överlägsen majoritet av svenska folket inser att vänsterpartiet inte är något parti att rösta på. Allra helst så skulle jag vilja se att partiet förpassades ut ur riksdagen, men så många gånger som kommunistpartiet har klarat sig via "kamrat 4%" tidigare, så är väl det inget att hoppas på den här gången heller.

Appropå kommunister så är det ju få i Vänsterpartiet som idag kallar sig för kommunister, inte ens partiledaren, även om det inte var så länge sedan han gjorde det. Däremot har partiet inte gjort avbön och gjort upp med sitt förflutna. Det var inte alls länge sedan partiet åkte på hyllningsresor till Sovjetunionen och DDR. Jag kan inte annat än att hålla med DN:s Peter Wolodarski, när han beskriver den skrämmande historielöshet som finns bland många av våra ungdomar, som ju är en stor grupp som säger sig stödja vänsterpartiet. De var definivit inte födda vid Berlinmurens uppbyggnad och dessvärre inte heller vid samma murs fall och Sovjetunionens upplösning. Här har dessvärre både föräldrar och skolan misslyckats i sin utbildning. Med de lösningar som Vänsterpartiet föreslår kommer det dröja ännu längre för våra unga att få ett jobb och en bostad.

I tv-programmet med Ohly fick vi bl a reda på följande:
1. Föräldraförsäkringen ska delas lika mellan mamman och pappan.
2. Den nya förmögenhetsskatten måste troligen omfatta också villor.
3. Vinster i välfärden ska bekämpas.

Jag har inget emot att föräldrarna ska dela lika på föräldraförsäkringen, men det ska vara frivilligt. En total delning mellan föräldrarna, på det sätt som Vänsterpartiet vill, innebär också att mamman inte kan vara hemma med barnet under den tid hon kan amma. Det ville Ohly lösa med den numera beömda bröstpumpen.

Men det är bra att Ohly medger att förmögenhetsskatten även ska omfatta villor. Således innebär det att en inte oansenllig mängd av svenska folket kommer att tvingas betala förmögenhetsskatt i Vänsterpartiets Sverige.

Vinster inom skola, vård och omsorg ska inte få finnas, förklarade Ohly. Det innebär givetvis att det heller inte kommer finnas några privata alternativ kvar. Det är ju också själva syftet med Ohlys förslag, men det som då händer är att Vänsterpartiet säger nej till driftiga personers lösningar, i alla fall till de som vill göra det inom en privat driven verksamhet, t ex genom ett eget företag. Ohly förstår inte att privata företag måste generera vinst och att vinst inte är något fult. Vinster KAN användas för aktieutdelning, men alltsom oftast sparas majoriteten av vinsten för framtida investeringar. Men vem kan begära att företagsekonomi ska vara den bästa grenen för en gammal kommunist?

Läs och gärna bloggar i samma ämne från Runo Johansson och Carina Boberg.

Lars Ohly skjuter på allt!

Folkpartiets riksdagskandidat Amanda Brihed skriver idag på sin blogg att man borde sätta Lars Ohly i skolan. Jag skulle vilja konkretisera det hela genom att säga att Ohly borde sättas på skolbänken. Han har mycket att lära. Frågan är bara om han har förmågan eller viljan att lära sig.

I hans och vänsterparties värld ska nu friskolornas vinster förbjudas. Det är ju bara det att verksamheter, oavsett om de drivs privat eller offentligt, måste gå med vinst för att kunna överleva. Annars går det inte att utveckla verksamheten, det går inte att investera. I Ohlys värld innebär friskolornas vinst något som med automatik går till aktieägare som stoppar allting i egen ficka. Så är ju inte fallet. Vi ska givetvis inte förbjuda friskolor från att gå med vinst, däremot ska vi sätta upp relevanta kvalitetskrav, om detta nu inte redan görs i tillräcklig omfattning.

Det som Ohly och vänsterpartiet heller inte förstår är ju att om elever och föräldrar blir missnöjda med sin friskola, så kommer ju inte den att leva vidare någon längre tid. De föräldrarna flyttar säkert över sina barn till någon annan skola, vilket gör att i slutänden så kan inte den friskolan leva vidare.

Men just nu verkar Ohly slå på allt som rör sig. Innan jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) ens hinner uttala sig så kräver Ohly hans avgång om Erlandsson inte gör något åt det uppkomna problemet med för små burar för våra minkar. Det vill till att vara på hugget!

Läs gärna andra bloggar på ungefär samma tema; Per Pettersson , Seved Monke Ajneståhl och Christoffer Fagerberg

Danderyds sjukhus kommer fungera på samma sätt som S:t Görans sjukhus

Igår skrev jag bl a om förslaget att lägga ut Danderyds sjukhus på privat drift. Detta har, som jag misstänkte från början, fått oppositionen i landstsinget att gå i taket. Bland andra har Ilija Batljan (S) uttryckt sitt missnöje i en intervju i Svenska Dagbladet. Batljan anser att vi folkpartister ägnar oss åt en ekonomisk lekstuga.

När det gäller drift av sjukvård i privat regi, så finns det olika åsikter inom oppositionen, bland annat är Vänsterpartiet i praktiken helt emot, medan socialdemokraterna av någon underlig anledning accepterar detta när det gäller husläkarmottagningar, men säger blankt nej när det gäller sjukhus.

Med argument som att vi nu ska "rea ut våra sjukhus" och att vi "slösar bort hundratals miljoner", försöker nu den socialdemokratiske oppositionsledaren vinna poäng på att förslaget om att lägga ut Danderyds sjukhus på privat drift är det sämsta förslag som han någonsin hört.

Det man naturligtvis måste fråga sig i sammanhanget och som faktiskt är helt avgörande, är om entreprenadläggningen av S:t Görans sjukhus på privata händer var något som var dåligt och om detta gjordes under sådana former som Batljan beskriver och som därmed innebär att S:t Görans sjukhus fungerar dåligt idag. Om svaret på de frågorna är nej, så undrar jag vad Batljan kritiserar, eftersom upplägget för en försäljning av Danderyd är detsamma som det var för S:t Göran. Dessutom borde ju Batljan, i konsekvensens namn, föreslå att S:t Görans sjukhus borde återgå till landstingsdrift. Men det föreslår han inte, helt enkelt därför att han, liksom alla vi andra vet att S:t Görans sjukhus fungerar alldeles utmärkt i sin nuvarande form.

I detta ämne kan ni med fördel också läsa bloggar skrivna av Birgitta Rydberg, Martin Hall, Anna Starbrink, Rasmus Jonlund, Per Altenberg, Christoffer Fagerberg och Hans Åberg

En OPS-lösning är bra för Nya Karolinska sjukhuset

Oppositionslandstingsrådet Ilija Batljan (S) har fått för sig att upphandlingen av Nya Karolinska sjukhuset innebär en blåsning för oss skattebetalare och att vi därmed kommer få betala ett överpris till entreprenören Skanska. Allt detta enligt en artikel i Svenska Dagbladet. Enligt min åsikt är detta helt felaktigt!

Landstinget är bra på sjukvård, kollektivtrafik, kultur och regionplanering, men däremot inte bra på att byggnationer. Eftersom vi vet vad vi vill ha, men inte hur det ska byggas, så har vi valt en s k OPS-lösning, som innebär ett samarbete mellan det offentliga, d v s i det här fallet landstinget och det privata, för att vi ska kunna genomföra detta gigantiska och komplexa projekt.

Alla partier har varit för att bygga ett nytt sjukhus, däremot har oppositionen hellre velat bygga i en traditionell samverkansentreprenad. Detta skulle ha inneburit lägre räntekostnader, eftersom landstinget lånar till lägre ränta än privata bolag. Men samtidigt så innebär en sådan lösning att landstinget då skulle stå för all risk, t ex för extra kostnader i samband med förseningar, fördyringar eller felbyggnation, vilket inte är helt ovanligt i den här typen av större projekt.

Vi behöver inte gå längre än till projekt som Norra länken och Citybanan för att konstatera att de projekten både blivit försenade och fördyrade. Därför har det varit viktigt för oss i alliansen att försäkra oss om att detta inte händer det nya sjukhuset. Problemet är bara att den typen av försäkringar inte är gratis. Det är därför sorgligt att oppositioneen nu använder argument som att vi skattebetalare har blivit blåsta, när vi egentligen har försäkrat oss mot förseningar och fördyrade kostnader. Alternativet hade varit att låta skattebetalarna stå för risken och hoppas att kalkylerna håller. En sådan strategi har alltför många gånger visat sig vara fel väg.

Det är bara att konstatera att det nu inte enbart är Förbifart Stockholm som i oppositionens värld skall försenas och eventuellt helt stoppas, utan att det nu också riskerar att bli samma sak med Nya Karolinska, om olyckan är framme och oppositionen vinner landstingsvalet. Det är bara att hoppas att så inte blir fallet den 19 september!

Lars Ohly försöker göra Sverige fattigare

I ett inslag i Rapport idag intervjuas vänsterledaren Lars Ohly om "vinster i välfärden". Ohly vill nu försöka koppla statsbidragen till hur många alternativa utförare kommuner och landsting har i sina välfärdsverksamheter.

Förslaget är naturligtvis logiskt utifrån ett vänsterperspektiv, staten och samhället i övrigt ska helst sköta så mycket som möjligt och framförallt det som har med människor och göra. Problemet är bara att sådana samhällen brukar alltid sluta i fattigdom och misär. Det är bara att titta bakåt i tiden på de östeuropeiska staterna och i nutid på t ex Nordkorea.

Det som Ohly inte förstår är att ägarna till de privata bolagen har en inneboende drivkraft till att företagen ska gå så bra som möjigt. Naturligtvis ska inte det ske på bekostnad av att lagar och regler sätts ur spel, utan helt enkelt genom skickligt företagande.

I landstinget har vi lång erfarenhet av privata företag, både inom vården och trafiken. När kollektivtrafiken i början av 1990-talet började läggas ut på entreprenad så sparade landstinget ca 1,5 miljard kronor, jämfört med om SL skulle ha kört verksamheten vidare i monopol. Så mycket har inte tjänats inom vården, men även här har vi fått positiv konkurrens om idéer som även utvecklar den landstingsdrivna vården.

Naturligtvis sker misstag, men vi blir allt bättre på att utforma upphandlingar eller vårdvalsmodeller, med tydliga krav och uppföljningar för att säkerställa att allt går rätt till. Detta betyder också att skattepengarna räcker längre. Det är enbart vänsterpartiet med deras kommunistiska ideologi som kan vara mot en sådan utveckling.

Läs gärna mer om detta ämne på min gruppledare Birgitta Rydbergs blogg.

Glädje inom politik - besvikelse inom idrott

Den senaste partisympatiundersökningen från Demoskop, som bl a publicerades i Expressen, var oväntad, om än väldigt glädjande. Jo, jag vet, man ska inte dra alltför långtdragna slutsatser på en enstaka undersökning, men ändå. Min tro är att ju längre fram i valrörelsen vi kommer och ju mer (S), (V) och (MP) måste konkretisera sin politik, desto fler kommer upptäcka att deras politik minst sagt är usel för svenska folket.

Alliansen får i undersökningen 49,2% mot de rödgrönas 47,4%. En dramatisk förändring av opinionsläget med ett jätteras för de rödgröna på i stort sett 5% på bara en månad. Sedan kan man alltid fundera på inbördes relationer mellan de borgerliga partierna, men oavsett detta är jag extra glad över folkpartiets siffror på 9% i mätningen.

Om jag för min personliga del kan glädjas över en opinionsframgång inom politiken, så är det dessvärre betydligt värre inom idrotten. Jag tycker allmänt att journalister överdriver när de skriver sina krigsrubriker som "kris" och liknande, när AIK:s fotbollslag har förlorat en match. Fast nu har laget dessvärre förlorat ganska många matcher. Om inte annat så talar tabellsituationen sitt tydliga språk. Vi ligger sist och senaste matchen förlorades med 0-4. Nu tycker nog även jag att man kan tala om en "kris". Det jag nu trots allt hoppas på är att laget får en nytändning efter sommaruppehållet. Vem eller vilka som fixar detta spelar inte så stor roll. Det kan vara en ny spelare. Det kan vara en av dem som redan finns i laget. Det kan vara en ny lagledning, (vilket inte innebär att jag kräver tränare Wesströms avgång) eller det kan vara något annat som gör att laget tar sig samman och börjar vinna matcher i varje fall i sådan grad så att det allsvenska kontraktet säkras. Allt annat vore inte bara krisartat, utan en katastrof.

Risk för skattechock (i framtiden)!?

Idag har bl a Dagens Nyheter skrivit om att en beredningsgrupp inom Sveriges kommuner och landsting (SKL) räknat fram att skatten skulle behöva höjas med 13 kronor på 25 år för att rädda välfärden.
Bakgrunden är att kostnaderna inom kommuner och landsting beräknas att stiga kraftigt de närmaste 25 åren. Fram till år 2035 skulle därför kommunalskatten behöva höjas med 13 skattekronor per hundralapp, förutsatt att man inte hittar någon annan finansiering.

Dettta är natuligtvis helt absurt. Jag är inte den typen av politiker som förespåkar radikalt sänkta skatter. Jag har inte särskilt svårt att acceptera t o m höjda skatter, men det finns ju en gräns för allting. Med en höjning med 13 kronor skulle i stort sett samtliga skattesatser hamna på över 40 kronor. Tillsammans med den statliga skatten så skulle folkpartiets slogan om "hälften kvar" bli ett minne blott och de allra flesta av oss skulle tycka att vi hade alltför lite kvar i plånboken när skatten var dragen.

Går det här då att undvika? Självfallet är svaret på den frågan. Det hela handlar naturligtvis om vad vi ska använda våra gemensamma resurser till. Här finns naturligtvis stora skillnader mellan olika kommuner. Medan en del kommuner försöker att hålla nere skatteuttaget, känns det nästan som om det är tvärtom när det gäller andra kommuner och utan att nu namnge någon, så kan man naturligtvis fundera på vissa kommunala satsningar inom främst fritidsverksamhet för vuxna och andra saker som inte kan anses vara av yttersta nödvändighet. I en annan kommun som jag läste om är man på väg att satsa pengar i en nöjespark. Man kan ju fundera över den kollektiva nyttan av det.

Vad som måste göras framöver är helt enkelt en hårdare prioritering av resurserna. Ska t ex alla ingrepp inom sjukvården som idag finansieras genom skattsedeln även göra detta i framtiden? Måste vi inte acceptera större egenavgifter inom vissa områden? Finns det ingen gräns för vissa politikers kreativitet när det gäller att utöka den kommunala verksamheten?

Mitt svar på de frågorna är att vi måste börja göra prioriteringar i sjukvården och att det finns tveksamheter till betalning via skattsedeln för vissa ingrepp, att vi måste acceptera större egenavgifter och att det måste finnas en gräns för den kommunala verksamheten. Men jag är ju folkpartist, jag tror inte frågan är lika självklar för en socialdemokrat eller, än värre, för en vänsterpartist!

Sex månader till valet

Expressen publicerar idag en opinionsmätning som innebär att man som allianspolitiker inte kan bli annat än nedstämd. Egen majoritet för de rödgröna är inget drömutgångsläge så här nästintill sex månader innan valdagen.

Lite grann hade jag väl det på känn, trots allt. Att moderaterna tappar var väntat, eftersom deras interna diskussion om fusk i provvalen borde ge en väljarreaktion. Däremot förvånar det mig att skillnaden mellan blocken är så stor som den är.

Är det verkligen så att svenska folket vill ha massiva skattehöjningar, en återgång till en skolpolitik som innebär att kraven på eleverna sänks radikalt, ett accepterande av ROT-avdrag, men inte RUT-avdrag och en energipolitik som skulle innebära att våra stora industrier i bl a Luleå och Oxelösund skulle få lägga ned?

Jag vägrar att tro det! Just nu ser det mörkt ut, men det är som sagt sex månader till valet!

Som folkpartist kan jag i varje fall glädja mig över en undersökning som är gjord av Svenska Dagbladet och som handlar om partiernas hemsidor och anpassning till fuktionshindrade. Folkpartiet är i den undersökning bästa parti! Glädjande!

RUT-avdraget är en vinnarfråga för alliansen!

DN kan idag rapportera att om de rödgröna vinner valet så kommer det s k RUT-avdraget att avskaffas. Avdraget för hushållsnära tjänster är uppenbarligen något som oppositionen inte gillar. Det är nu värt att notera att det här är bland de första gångerna som oppositionen är emot ett förslag som uppfattas som väldigt populärt av medborgarna. Den här gången ligger man långt från att kunna anklagas för populism.

I själva sakfrågan så tycker jag att motståndet mot hushållsnära tjänster är svårbegripligt. Det ger många jobb, underlättar vardagen för de som utnyttjar det, vilket inte bara är höginkomsttagare och man får jobbet också utfört på ett professionellt sätt.

Samtidigt är det ju bara att tacksamt ta emot att oppositionen nu ger oss borgerliga en bra valfråga. Det är också bra att folkpartiets partiledning beslutat att ett steg två av reformen bör genomföras. Dagens regler innebär att hushåll som anlitar ett företag som hjälper till med till exempel städning, fönsterputsning eller tvätt får tillbaka halva kostnaden av staten. Folkpartiet vill nu att familjer med barn under åtta år och äldre pensionärer över 80 år ska få en utökad reduktion. Istället för hälften bör reduktionen utökas till 75%. För den som normalt betalar 400 kronor för en timmes städhjälp blir kostnaden 100 kronor. Med Folkpartiets förslag blir vardagen något lättare för de som bäst behöver extra avlastning.

Då kanske man också skulle få än mer tyst på de som idag säger att det bara är höginkomsttagare som nyttjar RUT-avdraget!

"Alliansen vann på knockout"

Ovanstående rubrik är tillika rubrik i en artikel i dagens Expressen. Det som Expressen hänvisar till är en tittarundersökning som genomfördes efter gårdagens partiledardebatt. Den talar sitt tydliga språk, liksom f ö Expressens egen omröstning där snittbetyget på alliansens partiledare blev; Fredrik Reinfeldt 3,9, Jan Björklund 3,3, Göran Hägglund 3,1 och Maud Olofsson 2,7. Att jämföras med Mona Sahlin 1,5, Peter Eriksson 1,4 och Lars Ohly 1,3.

Jag är givetvis glad åt att tittarna och Expressens läsare tycker som de gör, även om jag själv kanske inte riktigt skulle beskriva det hela som en knockout. Till stor del tycker jag debatten var jämn. En särskild knepig fråga för alliansen är det här med sjukförsäkringen. Där tyckte jag t o m att alliansföreträdarna vecklade in sig i svar som var ganska så svårbegripliga. Däremot var det påfallande ofta som oppositionen bara klagade på regeringsalliansen och inte förde fram sin egen politik. Särskilt Mona Sahlin gjorde sig skyldig till detta.

Fast jag är både glad och nöjd över Jan Björklunds insats. Han dominerade de delar av debatten som handlade om kärnkraft och om skola. Hur någon ens kan ha som förslag att avskaffa kärnkraften när den står för 50% av dagens energiförsörjning är för mig en gåta och när det gäller skolan, så är det enda pedagogiska problemet för FP och alliansen att de förbättrade resultat när det gäller kunskaper, d v s skolans viktigaste mål, kommer först om ca tio år. Om inte annat av den anledningen så är det en nödvändighet för alliansen att bli omvald. Annars rullar vi tillbaka hela kunskapsinlärningen till 70-tal á la "Hej Matematik", med inte mycket till betyg och kunskapskontroll. I varje fall om man lyssnar till den värste av dem alla på det här området, Lars Ohly (V). Då kan man inte bli annat än mörkrädd.

Min lista!

Det återstår ju ännu några dagar av 2009, men så här inför slutet av ett år så brukar ett populärt inslag i allehanda nyhetsmagasin vara att lista saker som varit bra och dåligt under det gångna året. Jag ska därför inte vara sämre, så här nedan kan den som vill läsa om saker jag gillat under året och saker jag definitivt är mindre glad åt!

Med denna lista ber jag att få önska en fortsatt god jul och ett gott nytt år!

JAG GILLAR! (i bokstavsordning och därför utan inbördes rangordning)

AIK - mitt favoritlag!

Det är (i varje fall för det mesta) alltid roligt att vara AIK:are och i år var det extra skoj, med både SM-guld och cup-guld för fotbollslaget. De s k "experterna" tvivlade, men vi som tillhör fansen lyssnade inte. Till detta kan läggas att jag som stolt sekreterare i AIK Innebandy kunde notera herrarnas oerhörda framfart i inledningen av elitserien med bl a tio raka matcher utan förlust och en nuvarande målskillnad på 106-47! Sanslöst bra!

Alliansen

Att vi i alliansen (folkpartiet, moderaterna, centerpartiet och kristdemokraterna) inte har fler väljare bakom oss i de opinionsundersökningar som gjorts den senaste tiden är bara att beklaga. Men jag har ändå under de tre senaste åren njutit av att slippa se socialdemokraterna vid makten i de för mig tre viktigaste offentliga organisationerna; riksdagen, Stockholms läns landsting och Stockholms stad. Jag hoppas innerligt att det blir så även efter valet nästa år, om inte annat för att väldigt många fler då kommer upptäcka att maktfullkomlighetens parti inte är något att rösta på. När dessutom alternativt till alliansen, förutom maktfullkomlighetens parti, är en avdankad kommunist(?) och en grön röra med alltför orealistiska miljökrav, så tror jag även på fortsatt majoriet i riksdagen, landstinget och Stockholms stad.

Mitt barnbarn - Jacob

Jacob är faktiskt den viktigaste personen för mitt fortsatta politiska engagemang. Han är mitt barnbarn och naturligtvis världens sötaste! Jag hoppas att Jacob själv ska få chansen att forma och ta ansvar för sitt liv och få chansen att förverkliga sina drömmar, att han ska få leva i ett samhälle som är tryggt och att det finns ett skyddsnät omkring honom, ifall han behöver det.

Svensk film!

Många säger att svensk film inte är något bra. Jag tycker de har fel, i alla fall om man jämför med alternativen. Jag är bara så trött på alla actionrullar från det stora landet i väster och framförallt är jag glad över att få höra mitt eget modersmål när jag sätter mig ned i biosalongen och filmen rullar igång. Under det gångna året har jag sett alla filmerna som ingår i den s k Milleniumtrilogin, men också andra svenska filmer. Inte helbra alla gånger kanske, inte så man tycker att det är högtidsstunder hela tiden i biosalongen, men tillräckligt bra för mig!

Zlatan Ibrahimovic

Det enda felet med Zlatan är att han inte är AIK:are. I övrigt så är han Sveriges och i mitt tycke världens bästa fotbollsspelare! Zlatan har spelat in sig som världsspelare i alla lag han har spelat i, senast nu i Barcelona, där han t ex avgjorde matchen mot självaste Real Madrid. Med rätt omgivning kan Zlatan uträtta stordåd. Det har vi sett då och då även i svenska landslaget. Det enda jag är rädd för är att Zlatan är för "ovsvensk". Att säga att man är bäst och faktiskt också har rätt, är så långt från vår svenska jante-lag som det någonsin kan bli. Men det är också därför som jag gillar och hyllar Zlatan väldigt mycket!

JAG DISSAR! (alltså företeelser jag ogillar, även i det här fallet utan rangordning)

Anna Anka

Kan hon inte bara försvinna på samma sätt som hon kom, d v s väldigt snabbt? Vi behöver inte hennes störtkonservatism. Den och hennes åsikter är enbart pinsamma. Anna Anka lever i en fantasivärld som de allra, allra flesta av oss inte kommer att besöka och hon förstår inte heller hur flertalet av oss lever här i Sverige. Ta bort henne - nu med en gång, tack!

General Motors (GM)

Vad ville egentligen GM med SAAB från första början? Vilka förväntningar hade GM? Varför gick det som det gick? Ja, frågorna om General Motors ägande av SAAB är fler än dess svar. När världens näststörsta biltillverkare blir ägare till ett av Sveriges viktigaste företag (oavsett nu vad man än tycker om SAAB som bil) så hade åtminstone jag förväntningar och jag hade väntat mig i varje fall lite mer av offensiva satsningar från GM. Men jag konstaterar, framförallt på senare tid, att man varit en oerhört passiv ägare och för mig känns de s k förhandlingarna som förts på senare tid, enbart som ett spel för galleriet. För min del får gärna hela GM gå i konkurs!

Klimatmötet

Om Klimatmötet i Köpenhamn var det ju inte så länge sedan jag skrev om här på min blogg, så jag ska inte återupprepa det jag skrev då. Men jag kan ändå inte låta bli att lägga en stor skuld på USA och Kina, men faktum är att jag också, så här i efterhand konstaterar att sådana här möten där alla länder ska bli överens, nog har spelat ut sin roll. För hur ska de oljeproducerande länderna kunna komma överens om något som är nödvändigt, nämligen produktionsminskningar av fossila bränslen, när det är just det som de lever av och som de får som inkomster till deras respektive länder. Det är dags att tänka nytt i klimatdebatten. En överenskommelse mellan färre länder är en bra början!