Jag förstår att avståndet minskar mellan (S) och (MP)

I den senaste SIFO-undersökningen som idag presenteras i bl a Svenska Dagbladet sker den största förändringen på oppositionssidan. Socialdemokraterna går tillbaka med ca två procentenheter, medan Miljöpartiet går framåt med ungefär lika mycket. Det här innebär att partierna aldrig någonsin varit så nära varandra i opinionen. Det skiljer nu 13 procentenheter i förhållande till för några år sedan, då skillnaderna låg på ca 30 procentenheter.

Att partier går framåt eller bakåt i opinionen kan ju bero på väldigt många olika saker. Men genom åren har det visat sig att det finns i huvudsak tre sätt som partier vinner i opinionen.

1. Partiet har en populär partiledare
2. Partiet förknippas med en fråga som visar sig vara populär
3. Partiet har en story att berätta, oftast bestående av en vision om vad man vill göra på både kort och lång sikt

För miljöpartiets del så är det väl lite för tidigt att säga att deras nuvarande språkrör är populära, men Maria Wetterstrand var det. Partiet förknippas däremot med en fråga som är populär och "inne", nämligen miljöfrågan. Men allra mest så upplever jag att miljöpartiet har en story att berätta. Storyn om det hållbara samhället. Alla delar inte miljöpartiets vision. Själv tror jag inte att deras samhälle är så särskilt hållbart i längden, men över 12% av svenska folket tycker det just nu.

För socialdemokraterna är det tvärtom. De har en partiledare som är otroligt impopulär. De har ingen fråga som de förknippas med och de har i varje fall just nu ingen story att berätta. Mot bakgrund av det är det lätt att förstå att avståndet minskar mellan dessa båda partier.

Ta beslut om Slussen imorgon!

Debatten om framtida Slussen är minst sagt het. Framförallt sedan den s k Kulturslussen har kommit med sitt förslag. Jag ska villigt erkänna att jag inte har satt mig in i alla förslag som under åren kommit fram om Slussen. Jag tror heller inte att det alliansförslag som stadsfullmäktige imorgon ska ta ställning till är helt och hållet jättebra. Men jag är övertygad om att någon gång måste man fatta beslut. Att utreda och utreda och aldrig komma fram till beslut är förödande.

Därför håller jag med Harald Norbelie, (tidigare bl a chef för Radio Stockholm), när han i Svenska Dagbladet skriver en debattartikel om att han hoppas att majoritetspolitikerna kan stå emot de som han kallar för Slussenkramarna. Det hoppas jag också! Att han dessutom ger en känga till 40-talisterna är något som för mig bara blir en extra krydda i tillvaron!

Kan socialdemokraternas kris bli en fara för regeringen?

Som liberal och folkpartist är jag givetvis glad över att mitt parti tillsammans med övriga borgerliga partier sitter i regeringsställning sedan 2006. Det har givit folkpartiet chansen att få igenom en politik som vi kämpat för under många år.

Samtidigt så är det viktigt att påpeka att jag som demokrat även ser vikten av en bra bra opposition. En av demokratins fundament handlar om att politiska partiers idéer mäts mot varandra och att det är folket som sedan väljer vilka partiers politik som ska få bli verklighet via en regeringsställning. Den sittande regeringen blir alltid mycket bättre om den får skärpa sig i argument mot en bra oppostion. Den sittande oppostionen kan ju efter ett val hamna i majoritet och det sporrar den sittande regeringen att göra bra ifrån sig.

Det här har inte Vladmir Putin och hans maktparti Enade Ryssland förstått. Istället för att på lika villkor argumentera gentemot oppositionen, så försöker man i stort sett med alla medel förstöra för oppositionen, bl a genom arresteringar av oppositionspolitiker och försvåranden för oppostionen att bedriva politisk argumentation, t ex via nätet. Om det går det att läsa i den här artikeln i DN. Som sagt, i Ryssland har man inte förstått värdet av en bra opposition. Men risken finns att det i slutänden kommer att slå mot Enade Ryssland, även om det kommer att dröja innan folket tröttnar på partiet.

I en annan DN-artikel för statsvetarprofesson Tommy Möller en liknande diskussion om den svenska politiken. Möller menar mycket riktigt att en vital demokrati förutsätter en stark opposition. Men sedan menar Möller också att socialdemokraternas kris kan bli en fara för demokratin. Jag tror det är att föra resonemanget för långt.

Om det vore så att Socialdemokraterna var det enda oppositionspartiet, så skulle jag nog hålla med Tommy Möller fullt ut. Men så är inte fallet. Vänsterpartiet kan mycket väl välja en mer folklig partiledare i form av Jonas Sjöstedt och Miljöpartiet är ett uppåtgående parti. Detta gör att alliansen triggas till att skärpa sig. Dessutom - och det här är något som kanske inte alla tänker på - finns det en intern konkurrens mellan regeringspartierna, där varje parti vill visa upp sig på allra bästa sätt. Så jag tror inte, i varje fall inte ännu så länge, att den socialdemokratiska krisen innebär en totalt förstelnad regering.

Carema Care + lite om spårvagnar

Det är svårt att idag undgå att skriva om alla skandaler kring vårdbolaget Carema Care. Nästan varje dag under den gångna veckan har det kommit fram något nytt som gjort att man undrar vad anställda, men framförallt ledningen för bolaget egentligen håller på med. I dagens DN går det t ex att läsa om en äldre som lämnades att dö ensam i ett äldreboende i Falun.

Jag hoppas nu att politikerna i de kommuner där sånt här händer har modet att säga upp avtalen med omedelbar verkan. Visst, företaget kan stämma kommunen för otillåten uppsägning, men jag tror chanserna är goda att vinna en sådan process, framförallt just nu.

Men sedan vill jag framhålla att lösningen på det här problemet inte är en återgång till enbart kommunal äldreomsorg, utan vi politiker måste blir bättre när det gäller våra uppföljningar. Men vi måste också få rätt instrument från statsmakterna för att kunna bedriva den uppföljningen på ett så bra sätt som möjligt. I skolans värld har det införts en Skolinspektion som gör oanmälda inspektioner och som har resurser att kontrollera att både kommunala och privat drivna skolor gör det de ska göra. Vår utbildningsminister, Jan Björklund (FP), har dessutom på ett effektivt sätt lagstiftat om att samtliga skolor måste ha en viss uppnådd kvalité. Något motsvarande saknas inom äldreomsorgen. Det behövs nu mer än någonsin.

Till sist över till något helt annat. Jag har noterat att centerpartiet säger sig vara mer eller mindre är emot spårvagnslösningar i Stockholms innerstad. Det är anmärkningsvärt eftersom centern tidigare år varit det parti som stått i det främsta ledet för spårvagnarnas återinförande. Men vad är det egentligen man förespråkar istället? I de uttalanden som gjorts säger sig centern förespråka tunnelbana framför spårvagnar. Men i de sammanhangen verkar man bara tala om tunnelbana till Nacka och är det enbart det som det handlar om för att centern ska acceptera konverteringen till spårvagnar i innerstan, så ser inte jag det hela som något problem. Det ena utesluter ju faktiskt inte det ena det andra. Landstinget ska självfallet på lång sikt både klara av en tunnelbaneutbyggnad till Nacka och en konvertering av spårvagnar.

Jag har skrivit det förut, men jag skriver det återigen. Erfarenheten visar att ny spårtrafik attraherar tidigare bilister. Det finns en s k spårfaktorn, som kan vara svår att bevisa på grund av att många andra förutsättningar också ändras i samband med omställning till spårvägstrafik. Men ett genomsnittligt erfarenhetsbaserat värde för spårfaktorn är 25 procent passagerarökning, som inte kan förklaras med annat än en ökad attraktivitet vid byte från väg- till spårbaserat färdmedel. Det är betydligt mer än vad som beskrivits i tidningsartiklar den senaste tiden, t ex i Svenska Dagbladet.

Nordea har fått en skitstövel som styrelseordförande

Jag har tidigare här på min blogg skrivit om bankernas bonussystem. Jag har även skrivit en motion till folkpartiets landsmöte om att bonussystemen skulle förbjudas för banker och andra finansinstitut. Detta för att jag anser att det triggar anställda till att ta alltför höga risker, samtidigt som vi som skatebetalare i slutänden garanterar bankernas existens.

På landsmötet ansågs min motion besvarad, med hänvisning till de nya regler som trädde i kraft 2010. Anställda vid finansiella företag omfattas nu av en ersättningspolicy, som ska främja långsiktighet och inte uppmuntra till överdrivet risktagande. För min del var det ett ok beslut, i varje fall tills vidare.

Men allt detta förutsätter naturligtvis att bankerna håller sig i skinnet och inte tecknar avtal med anställda om bonusar och annat som ligger utanför ramen för vad som kan anses vara moraliskt tillåtet. Som kund i Nordea prövas nu i varje fall mitt tålamod rätt så ordentligt i detta avseende.

Jag har i nuläget svårt att tänka mig någon sämre styrelseordförande för Nordea än Björn Wahlroos. Wahlroos är en känd Sverigehatare och vad han gör i Nordeas styrelse överhuvudtaget kan man ju undra. Wahlroos befinner sig uppenbarligen alltför långt från verkligheten och med uttalandet om att han gärna skulle höja lönen för den nye verkställande direktören ytterligare, så att denne kunde köpa ännu fler lägenhteter i Stockholm, visar Wahlroos avsevärt dåligt omdöme. Jag kan bara hoppas att han avsätts som ordförande senast vid nästa bolagsstsämma.

Jag har redan högt blodtryck och det blir ju inte lägre när jag läser Wahlroos uttalanden. Dessbättre är det många som reagerar, bl a i nättidningen E24, som har flera bra artiklar om det horribla i Nordeas utsvävningar till sin nye VD.

Avslutningsvis kan jag ju bara hålla med en facklig representant som i Svenska Dagbladet säger att Wahlroos är tondöv och okänslig. Det är annars ett bra sätt att säga att Wahlroos är inkompetent på sin post. Nordea har fått en skitstövel som styrelseordförande. Det borde få sina konsekvenser!

Moderaternas föregångare ville inte ha allmän och lika rösträtt

Sedan moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten sagt att moderaternas föregångare var med och införde rösträtten, har det varit en ganska så stor debatt om detta uttalande. Arkelsten har dock tagit tillbaka sitt uttalande och gjort det man kallar för en pudel. Trots det finns det andra som hävdar att Arkelsten inte hade behövt göra detta, utan som säger att Allmänna Valmansförbundet (som moderaterna hette på den tiden det begav sig) var med och införde rösträtten.

Vad är nu rätt och vad är nu fel i allt detta? Jag anser att man måste skilja på vad Allmänna Valmansförbundet och andra partier ville och vad dessa partier senare i mer eller mindre omfattning tvingades till att genomföra. Man måste också skilja på den lika rösträtten för män och den allmänna och lika rösträtten, för både män och kvinnor.

När det gäller rösträtten för män så var den ett politiskt spel utav sällan skådat slag. Men har man läst den endaste lilla grundkurs i statskunskap, så vet man att den dåvarande högerregeringen var emot förslget, medan socialdemokrater och liberaler var för. Statsministern på den tiden var högerledaren Arvid Lindman. Han gjorde ett tillägg till diskussionen om rösträtten och förde in frågan om de framtida valen skulle ske med majoritetsval eller proportionella val. På den tiden hade Sverige majoritetsval och Lindman såg framför sig att fler och fler i framtiden skulle rösta med socialdemokrater och liberaler och att högern i det läget skulle förpassas i opposition och än värre för hans del, få väldigt få mandat i framtida riksdagar. Socialdemokraterna och liberalerna var däremot för lika rösträtt med majoritetsval. Med mycket manipulerande och, får man väl ändå säga, relativt skickligt agerande, så blev resultatet lika rösträtt med proportionella val.

Men att från det säga att högern var för den lika rösträtten för män är faktiskt inte sant. Alla som påstår något sådant ljuger. Man tvingades att genomföra lika rösträtt för män. På liknande sätt var det med den kvinnliga rösträtten. Den stod aldrig i högerns valprogram på samma sätt som det gjorde för liberaler och socialdemokrater. Men när beslutet genomfördes, under en liberal regering, accepterade högern förslaget. En diskussion hade då förts under en lång tid. Men att säga att högern var för kvinnlig rösträtt är lika fel som att säga att 70-talets moderater var för bojkotten av apartheid i Sydafrika.

Det är nämligen så att i demokratifrågor har sällan moderaterna och högern stått i det främsta ledet. Snarare har företrädarna för detta parti varit moståndare och först i efterhand accepterat förslagen. Det kan vara bra att känna till sin historia. Framförallt är det rent genant när man i efterhand försöker förändra den.

Den senaste SIFO-undersökningen

Att den nu publicerade SIFO-undersökningen skulle bli en katastrof för socialdemokraterna var väntat. Jag anser också att socialdemokraterna har sig själva att skylla och jag delar i stora delar den analys som Lena Hennel framför i Svenska Dagbladet. Att socialdemokratiska partiarbetare förlåter Juholt är väl en sak, men gör väljarna det?

Mer intressant att diskutera socialdemokraterna är faktiskt att diskutera det parti som verkar dra mest nytta av (S)-krisen, nämligen moderaterna. Jag har via media bevakat deras högsta beslutande organ, stämman, och den framstår mer eller mindre som en gäspning i förhållande till andra partiers motsvarande möten. Jag har två bestånde intryck från stämman.

1. Statsministern Fredrik Reinfeldts tal om att moderaterna företräder det s k allmänintresset och det faktum att moderaterna återigen försöker säga sig vara ett samhällsbärande parti.

2. I vissa lägen och i vissa frågor kommer gammal klassisk högerpolitik in i finrummet igen och då verkar det där allmänintresset i vissa lägen vara långt borta.

För att börja med det sistnämnda så tror jag t ex inte att det i mitt parti skulle bli någon debatt om en mening som ungefär lyder att män och kvinnor ska dela lika på hushållsarbetet. För folkpartiet är det en självklar ståndpunkt. Det kan naturligtvis aldrig bli något annat än en ambition, det kommer ju inte stå någon kontrollant från staten och räkna antalet timmar för hushållsarbetet i varje svensk hem. Men majoriteten av de moderata ombuden såg det som att det här var en inskränkning i de enskildas privatliv och i det läget så sviker man alla de kvinnor som idag får ta majoriteten av hushållsarbetet. Man ska inte tro annat än att politikers signaler är viktiga för alla kvinnor och män i hela Sverige.

När det gäller (M) och allmänintresset så tror jag att det kommer att bli ett problem för (M) på lite längre sikt. De flesta människor företräder nämligen inte enbart ett allmänintresse. Snarare är det tvärtom. Det är bara att gå till sig själv. Är du förälder så är du mån om att dina barn har bra dagis och såsmåningom bra skola. Har du en eller flera äldre föräldrar så vill du att de ska ha en bra ålderdom och en bra omsorg från kommunen när det är dags för det. Om du inte har någon bil, utan måste förlita dig på kollektivtrafiken, så har du ett särskilt intresse av att den fungerar.

Så kan man genom område efter område och det man då kommer att konstatera är att det verkliga engagemanget har man oftast i de frågor där man kan säga sig företräda ett särintresse. Jag anser inte heller att det är något fel i detta. Det man riskerar när man hela tiden säger sig företräda ett allintresse, är att man inte gör några prioriteringar. Allt är i stort sett lika viktigt. I längden kommer det leda till en otydlighet, moderaterna riskerar att bli för otydliga. De vill företräda allt och alla och visioner för framtiden blir inte så viktigt för det viktiga är ju att företräda allmänintresset och det är ju det intresse som finns för stunden. För man kan ju inte veta hur allmänintresset ser ut framöver. Hur länge det kommer dröja tills att väljarna ser allt det här och drar sina egna slutsatser, återstår att se.

Folkpartiets landsmöte - en personlig betraktelse

Igår kom jag hem från folkpartiets landsmöte. Jag var inte där som ombud utan som vanlig partimedlem. Jag tillhör den (fåtaliga?) skara av personer som tycker såna här typer av möten är roliga. Det är lite svårt att förklara varför jag tycker så, men landsmöten är faktiskt spännande, eftersom det inte är någon som kan veta utgången av ett ärende. I den vanliga normala partilunken med nämnder, styrelser och fullmäktige så är ju utgången nästan alltid given från början.

Viktigast på ett landsmöte, förutom att det är trevligt att träffa alla folkpartister, är givetvis de beslut som fattas. Den som vill kan se alla delar av landsmötet i efterhand på folkpartiets hemsida. Tidningar och andra medier har kommenterat de beslut som fattats på lite olika sätt, mest beroende på vilken politisk färg tidningen har. Men oavsett hur kritisk man är mot besluten, så tycker i varje fall inte jag att man kan kalla folkpartiet för ett toppstyrt parti, med tanke på att det blev nederlag för partistyrelsen på frågor om drogtester på skolungdomar (som landsmötet sa nej till) och på den något för radikala skattereform som föreslogs av partistyrelsen, som senare landsmötet enades om ett något reviderat förslag.

För min egen personliga del så fick jag den här gången ganska så god utdelning. Jag skrev fem motioner till landsmötet och två av dem bifölls av landsmötet. De gällde "Högre arvoden för nämndemän" och "Polisen ska inte kunna ta godtyckliga betalningar av våra idrottsföreningar". Den sistnämnda blev helt plötsligt väldigt aktuell idag, eftersom Stockholmspolisen nu meddelat att man kommer ta betalt av de idrottsklubbar som bedriver verksamheten i aktiebolag.

En annan motion ansågs besvarad. Den handlade om förbud mot bonusar i banker och andra finansbolag. Där hänvisade partistyrelsen till nya riktlinjer från Finansinspektionen. De reglerna har ganska så nyligen trätt i kraft och jag ser det som min uppgift att bevaka om de reglerna räcker.

Två motioner avslogs. Det gällde dels den motion av en överföring av försörjningsstödet (det som tidigare kallades socialbidrag) från kommunerna till staten och motionen "Bilda regeringar även på den kommunala nivån – inför kommunal parlamentarism". När det gällde den sistnämnda frågan var jag uppe i talarstolen och pläderade för frågan.

Frågan om försörjningsstödets överförande till staten är intressant. Jag tror att det är fjärde landsmötet i rad jag skrivit den motionen. Vid inte något av de andra landsmötena har det funnits något som helst stöd för den tanken. Nu fanns det en reservation i utskottet för motionen och ett ombud som pläderade för densamma. I varje fall en liten uppmuntran i den frågan!

Fler kommentarer om mina motioner och hur de har behandlats kommer på min hemsida inom kort.

Håkan Juholt och socialdemokraternas haverier

På några dagar har det socialdemokratiska partiet fått tre närmast katastrofala misstag på halsen. Om jag hade varit sosse så hade jag nog inte riktigt vetat vart jag skulle ta vägen. Jag ser en bild framför mig från en gammal tv-såpa, (jag tror den hette Lödder), där en av huvudpersonerna höll händerna i kors och knäppte med fingrarna varje gång han av någon anledning ville försvinna från den plats där han befann sig. Jag tror många sossar känner så just nu.

Först så kom Ilmar Reepalus förslag om att utvisa nyblivna svenska medborgare som begår brott. Att dela upp svenska medborgare i ett A- och B-lag är fel väg, även om man kan tycka att det ibland dröjer rätt så lång tid innan den som vill får bli svensk medborgare.

Sedan fortsatte det med socialdemokraternas och vänsterns avhopp från kvällens partiledardebatt. Det kan ju i och för sig finnas godtagbara argument för att inte ställa upp i en debatt, men argumentet att man inte ville sitta bredvid Sverigedemokraterna, är ändå ett lågvattenmärke i argumentation. Det är, som statsvetaren Jenny Madestam mycket riktigt säger, sandlådenivå.

Men det värsta av allt är givetvis Håkan Juholts fusk med bidragen för sitt dubbelboende. Jag skriver "fusk", för jag tror att det är så. Håkan Juholt har själv undervisat sin egen riksdagsgrupp om dessa bidragsregler och även om han nu bedyrar sin oskuld så säger det sunda förnuftet att det inte är skattebetalarna som borde stå för en bostad som hans sambo betalar, eller åtminstone betalar till hälften. Jag har väldigt svårt att tro att Juholt verkligen har trott att han skulle få ersättning för det enligt gällande regler.

Vad än värre är för Juholt så påstår Aftonbladet (av alla tidningar) att Juholt känt till reglerna. De pekar på det faktum att han blivit varnad av en partitjänsteman år 2009. Om det är sant och om det kan bevisas, så är nog Håkan Juholts saga all som socialdemokratisk partiledare.

Kommunal parlamentarism och invigning av Musikaliska!

Jag har tidigare berättat om några av mina motioner till folkpartiets landsmöte, som hålls nu den 14-16 okotber i Karlstad. Två av mina motioner har tillstyrkts av partistyrelsen, men en som inte fått lika stor uppskattning är den om införande av s k kommunal parlamentarism, d v s bildande av "riktiga regeringar" på kommunal nivå.

I riksdagen finns en tydlig regeringsmakt. Regeringen är utsedd av en majoritet av riksdagspartierna och alla partier sitter inte i regeringen. I kommuner, landsting och regioner är det precis tvärtom. I de ”regeringsorganen”, alltså kommunstyrelser, landstingsstyrelser och regionstyrelser, finns företrädare för både majoritet och opposition och när ärenden sedan når det högsta beslutande organet, fullmäktigeförsamlingen, så sker en inte alla gånger så upplyftande debatt, där utgången dessutom är given från början.

Om det skulle vara så att ”regeringsorganet” endast bestod av majoritetspartierna och oppositionen inte satt med där, skulle det innebära att man istället fick lägga sina förslag direkt i fullmäktigeförsamlingarna. Dessa skulle då bli ett mer levande organ, vilket troligtvis skulle ge en mer spännande debatt. Jag har därför föreslagit att Folkpartiet liberalerna agerar för en ändring av kommunallagen, som innebär att kommun-, landstings-, och regionstyrelserna enbart består av de partier som bildar majoritet och att detta genomförs i första hand som en försöksverksamhet i vissa kommuner. Tyvärr håller inte partistyrelsen med mig om detta.

För övrigt så har Musikaliska AB haft en invigningsfestival i fyra dagar. Musikaliska AB ägs av Stockholms Blåsarsymfoniker och huserar sedan några månader tillbaka i det vackra huset på Nybrokajen 11-13.

Muskaliska invigdes i torsdag av kulturlandstingsrådet Anna Starbrink (FP). I sitt tal betonade Anna att Musikaliska är ett projekt som kommit till underifrån, av musiklivet självt och främst då genom Fredrik Österling, VD för Blåsarsymfonikerna och Musikaliska AB.

I går kväll var jag på en galakoncert som ingick i invigningsfestivalen. Bland de närvarande fanns också kulturborgarrådet i Stockholm Madeleine Sjöstedt (FP) och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M). Imorgon börjar vardagen igen för Blåsarsymfonikerna och Musikaliska. Det är nu det ska bevisas att den här satsningen på musik på Nybrokajen var rätt och att biljettintäkter och andra intäkter flyter in. Jag ska givetvis som vice ordförande i Blåsarsymfonikerna göra vad jag kan, men i det här sammanhanget vill jag ändå gärna önska alla alla inblandade lycka till!

Vårt fokus ligger numera på uppföljning av vården

Som jag tidigare skrivit om här på min blogg så har sjukvårdsstyrelsen city, där jag sitter med som ledamot, beslutat att säga upp avtalet med Gamla stans vårdcentral. Eftersom vi tidigare i år har beslutat att säga upp avtalet med husläkarmottagningen vid Telefonplan och ytterligare en vårdcentral kan naturligtvis en och annan fråga sig vad det är som händer.

Uppsägningen av avtalet med vårdcentralen i Gamla stan beror på en rad olika omständigheter, bl a fanns en risk för patientsäkerheten och även en klar anledning till misstanke om ekonomiska oegentligheter. Eftersom alla de vårdcentraler som vi sagt upp avtalet med har varit privat drivna så är det lätt (speciellt för de som inte gillar privat drift) att tycka att det väl bara blir så här när vi har privat vård och det nu är bevisat att det endast är privata vårdcentraler som missköter sig.

Men även om man inte hatar privat driven vård så kan man ju ändå fundera på vad det här beror på. Låt mig då först få påminna om att när landstinget hade hand om all drift av vården, så gjordes nästan inga uppföljningar alls av hur den fungerade och innan vi införde Vårdval Stockholm så var fokus riktat mot att skriva avtal, det där med uppföljning var inte lika viktigt.

Nu är det precis tvärtom. Att skriva avtal är en ren formalitet och fokus ligger vid att följa upp vården. Då är det naturligtvis så att man också upptäcker brister på ett helt annat sätt än tidigare, särskilt i områden inom Stockholms stad där det finns väldigt många mottagningar och därmed också en ganska så stor konkurrens. Jag hoppas givetvis att vi inte ska behöva säga upp fler avtal med vare sig privat drivna vårdcetraler eller offentligt drivna. Det är ett misslyckande att så sker, men man måste komma ihåg vad det beror på.

Sverige ska inte vara "alliansfritt" och samma regler ska gälla för alla idrottsföreningar

En av mina socialdemokratiska facebookvänner skrev ett inlägg för en tid sedan som gjorde mig lite förbryllad. Hon skrev
”Vi är många som är gläds åt att främlingsfientliga Pia Kjærsgaards framgångskurva nu är bruten. Och sympatiskt nog strömmade väljarna till de två partier som tydligast tog avstånd från Dansk Folkeparti. Tur att Enhedslisten och Radikale Venstre är förnuftiga nog att samarbeta med S! Vi har ju inte ett alliansfritt Sverige ännu.”

Jag skrev ett svar på inlägget, men det är i det här läget inte det intressanta, utan det jag funderade länge och väl på var vad hennes mening: "Vi har ju inte ett alliansfritt Sverige ännu” egentligen betyder?

Om man går in på en hemsida som heter just ”Alliansfritt Sverige”, så finner man en massa propaganda mot den borgerliga regeringen. Det innebär att meningen "Vi har ju inte ett alliansfritt Sverige ännu", enbart ska tolkas som att Sverige är dåligt därför att socialdemokraterna inte är med och styr. Jag för min del konstaterar att detta faktum kan jag definitivt leva med.

Den här veckan har jag också till min stora glädje noterat en debattartikel i Dagens Nyheter om spårvagnar som varmt rekommenderas till läsning!

För övrigt är det ca en månad kvar till folkpartiets landsmöte i Karlstad. Jag har ju några gånger tidigare här på bloggen presenterat några av de motioner jag skrivit till landsmötet. Nu tänkte jag presentera ytterligare en. Den är faktiskt högaktuell just nu, med tanke på att AIK och Djurgården ska mötas i fotboll imorgon och på tisdag möts samma lag i ishockey.

Rikspolisstyrelsen har nämligen givits rätten att ta betalt för sin polisbevakning. Det är upp till den lokala polisen att bedöma om så ska ske. Det är bara det att man ska enbart ta betalt om evenemanget arrangeras av vinstdrivande bolag, inte av ideella föreningar.

Jag menar att det givetvis inte vara någon skillnad i polisens behandling av idrottsklubbarna beroende på klubbens driftform. Förutsättningarna för klubbarna måste vara desamma. Man kan ju också fundera på hur långt klubbarnas ansvar för sina åskådare ska gälla. Men oavsett ansvar så måste endera betalningsansvaret gälla samtliga klubbar eller inga alls. Därför har jag motionerat om att Folkpartiet ska verka för en lagstiftning som innebär en likabehandling av polisens bevakning vid idrottsarrangemang, oavsett driftsform. Till min stora glädje har folkpartiets partistyrelse yrkat att landsmötet ska bifalla motionen!

Alternativa förslag till beslut ska även avges på sammanträden och inte enbart i media

Oppositionen i landstinget har naturligtvis rätt att opponera, komma med andra förslag, föreslå förändringar och överhuvudtaget komma med alternativ till den politik som vi i den borgerliga majoriteten har. Men en politisk oppostion måste också uppträda på juste sätt gentemot den politiska majoriteten. Bland annat hör det god ton att om man inte säger något på ett sammaträde där ett ärende är uppe för behandling, så är det inte ok att sedan gå ut och i efterhand kritisera det beslut som antogs. Detta har nu hänt i sjukvårdsstyrelsen city. Styrelsens ordförande föreslog att beslutet om att säga upp avtalet med Gamla stans vårdcentral skulle skjutas upp till måndag. Detta för att ge vårdcentralen en chans att på ett korrekt sätt kommentera Hälso- och sjukvårdsförvaltningen kritik. På sammanträdet i tisdags hade socialdemokraterna ingenting att erinra mot det förslaget. Det antogs i politisk enighet, ingen hade något annat förslag till beslut. Endast miljöpartiet avstod från att deltaga i beslutet, men inget annat förslag till beslut. Trots det går sedan socialdemokraterna via oppostionsladstingsrådet Helene Hellmark Knutsson och tillråga på allt även gruppledaren för (S) i sjukvårdsstyrelsen, Petra Larsson, ut och i efterhand kritiserar beslutet och säger att beslutet om att säga upp avtalet borde ha tagits i tisdags. Att på sammanträdet gå med på ett förslag till beslut och sedan kritisera detsamma är inte juste och det är dessutom en smutsig och dålig oppositionspolitik!

Man ska inte alltid lyssna på forskarvärlden

Några forskare har skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter där de framför åsikten att det vore bättre att förbättra busstrafiken i Stockholms innerstad än att satsa på nya spårvagnslinjer. De hänvisar bl a till ekonomiska skäl.

Då och då låter det så här från transportforskarvärlden. De hänvisar till strikta undersökningar, ofast till s k samhällsekonomiska kalkyler, som nästan alltid missgynnar spårtrafik i förhållande till sånt som rullar på gummihjul. Om vi politiker alltid skulle ha lyssnat på forskare och gått efter samhällsekonomiska kalkyler så skulle t ex aldrig tvärbanan ha byggts. Den var enligt forskarvärlden inte samhällsekonomiskt lönsam.

När det gäller spårvagnar så är upplevelsen för trafikanterna mycket större med spårvagnar än med buss. Respekten från bilisterna för spårvagnar är också mycket större än för bussarna. Oavsett hur mycket man skriker om att blåbussarna ska prioriteras, så hjälper det föga när respekten för desamma är noll och intet. Bilarna kör obönhörligen i högre grad i kollektivtrafikfälten ändå, medan man passar sig noga för att åka i spårvagnsspåren på samma sätt.

Erfarenheten visar att ny spårtrafik attraherar tidigare bilister. Den s k spårfaktorn kan vara svår att bevisa på grund av att många andra förutsättningar också ändras i samband med omställning till spårvägstrafik. Men ett genomsnittligt erfarenhetsbaserat värde för spårfaktorn är 25 procent passagerarökning, som inte kan förklaras med annat än en ökad attraktivitet vid byte från väg- till spårbaserat färdmedel. Det här missar nästan alltid forskarna i sina kalkyler.

I övrigt vill jag hänvisa till ytterligare en artikel i Dagens Nyheter, där Christer G Wennerholm (M) och Michael Stjernström hänvisar till tidsperspektivet, som forskarna i DN-artikeln inte tar någon hänsyn till, d v s det faktum att Stockholm växer, vi blir fler och fler och det blir trängre och trängre i gatuutrymmet. Spårvagnen kommer i det perspektivet bli ett bra val i förhållande till de bussar som idag trafikerar Stockholms gator.

Man ska inte ta ut något i förskott + lite politik

Det finns ett uttryck som heter "It aint over until the fat lady sings". Enligt Wikipedia kommer det uttycket från sportvärlden och innebörden är helt enkelt det att man inte ska ta ut någonting i förskott, förrän allt är klart.

Detta uttryck blev väldigt påtagligt i eftermiddag. Enligt den, i stort sett, samstämmiga journalistkåren så kunde Usain Bolt bara jogga hem segern på 100 m vid VM i Daegu i Sydkorea. Men nu var det ju det här med att inte ta ut någonting i förskott. Vad hände? Usain Bolt tjuvstartade, blev utesluten och loppet vanns istället av Bolts landsman Yohan Blake. Antiklimax i hela stadion naturligtvis. Men - It aint over....

Den 1 september höjer SL sina biljettpriser. Ett månadskort blir 100 kr dyrare och kommer nu att kosta 790 kr. Det är naturligtvis ganska så mycket pengar. Om man tycker det är billigt eller dyrt beror helt och hållet på vad man jämför med. Prisjämförelser med andra län är till viss del svåra att göra, mest därför att det oftast inte finns ett enhetligt kort för hela länet, men mina egna beräkningar ger vid handen att i jämförelse med grannlänet Uppsala och det stora Västa Götalands län, visar båda upp högre priser än vårt SL-kort.

Sedan kan man ju bevisa det mesta med statistik och det försöker också Svenska Dagbladet att göra när de säger att taxan har höjts med 104 % på 20 år. Fast jag tycker nog den jämförelsen är lite orättvis. Taxan har inte höjts sedan 2007 och fortfarande finansieras SL med hälften skatter och hälften avgifter, vilket jag tycker är en rimlig fördelning.

Från politikens värld i övrigt gör jag två noteringar.
1. Att misshandla politiker är fel, oavsett politiskt parti. Jag tycker det är så tråkigt varje gång sådant sker. Debatter om politik ska ske med ord, inte med våld.

2. De båda mijöpartisterna Mikaela Valtersson och Maria Wetterstrands avhopp från det politiska livet. Att Valtersson dessutom säger att MP borde överväga en regeringskonstellation med moderaterna öppnar för framtida intressanta diskussioner på Helgeandsholmen, förutsatt förstås, att fler miljöpartister tycker som hon.

LUF, monarkin och priden

Jag tillhör en av de många folkpartister som lärt mig mycket av grunderna inom politiken genom ett engagemang i vårt ungdomsförbund. Jag deltog på min första kongress i bohuslänska Ljungskile år 1981 och åkte sedan på ett antal kongresser ytterligare, innan mitt engagemang inom ungdomsförbundet mer och mer övergick till ett engagemang inom partiet.

Det var på många sätt härligt att vara med i ungdomsförbundet och förbundet har många gånger drivit på moderpartiet i en bra riktning. Ungdomsförbundet har helt enkelt varit föregångare till partiet. Ett sådant exempel från de år jag var aktiv i FPU (som det hette på den tiden, numera Liberala Ungdomsförbundet, LUF) var förespråkandet av ett medlemskap i EU. Ungdomsförbundet drev frågan hårt inom partiet, på den tiden det begav sig.

Men ibland hamnar ungdomsförbundet fel. Det gjorde man självfallet även under min aktiva tid, men dessvärre har nu LUF trampat ganska så mycket i klaveret när man fattat beslut om en legalisering av cannabis.

Sverige har under de senaste årtiondena haft en betydligt lägre frekvens av narkotikamissbruk än andra europeiska länder tack vare den restriktiva narkotikapolitiken. Men faktum är att en legaliseringspolitik har testasts vid ett tidigare tillfälle. Från våren 1965 till våren 1967 genomfördes med Medicinalstyrelsens godkännande ett begränsat försök huvudsakligen i Stockholm, vilket innebar att läkare kunde få förskriva narkotika till etablerade missbrukare för att dessa inte skulle behöva stjäla ihop pengarna till sitt missbruk. Dåvarande FPU var pådrivare av dett försök, men eftersom det ledde till en snabb ökning av narkotikamissbruket i Stockholm, så stoppades försöksverksamheten efter några uppmärksammade dödsfall. Ni kan läsa mer om detta på Rolf Brommes blogg.
Det fanns en tidigare folkpartiledare som uppmanade ungdomsförbundets dåvarande företrädare att gå hem och läsa sin historia. Det finns all anledning att nu ge den uppmaningen på nytt!

Jag och andra som är för monarkin, kan i varje fall glädja oss åt att LUF numera tagit bort den förhatliga meningen "Monarkin är en motbjudande kvarleva från den tid Sverige var en diktatur", från handlingsprogrammet. Att den meningen skulle tas bort kämpade jag en hel del för, utan att lyckas. Det är bara att gratulera LUF till att meningen tagits bort dryga 20 år efter det att jag lämnat min aktiva period inom förbundet!

För ungefär en vecka sedan var det prideparad här i Stockholm och för sjunde året i rad gick jag i paraden tillsammans med bl a många andra folkpartister. Det är alltid lika roligt att gå med i paraden. Däremot tror jag att ledningen för Priden måste tänka till lite grann hur man vill att arrangemanget för priden ska vara kommande år. I år fanns arrangemanget mitt inne i stan, i Kungsträdgården, och utan inträde. Av flera skäl har detta varit omstritt och problemen sammanfattas väl i en artikel av folkpartisten Mats Nordström.

Sverigedemokraternas ansvar

I fredags hade jag min sista sommarsemesterdag och således är det dags att börja jobbet igen imorgon, måndag. Därför tänkte jag nu försöka återuppta bloggandet. En och annan av er kanske ser att jag ändrat lite grann på designen på min sida. Det är kul att då och då göra vissa justeringar av sidan, om inte annat för att mitt bloggande ska bli lite roligare för mig att skriva och för er andra att läsa.

Den enskilt största händelsen under min semester har givetvis varit dödsskjutningarna i Norge. Om det har det troligtivs skrivits åtskilliga spaltmil och jag ska här inte skriva något om själva händelsen, mer än att givetvs även jag beklagar det som skett. Angrepp på demokratin och demokratiska stater ska fördömas, oavsett i vilket "namn" det än sker.

Däremot finns, om inte annat ur statsvetenskaplig synvinkel, en intressant debatt i kölvattnet av terrorattentatet, nämligen de jämförelser som görs mellan attentatsmannen och de främlingsfientliga partierna i norden, t ex Fremskrittspartiet i Norge och Sverigedemokraterna här i Sverige.

Företrädare för Sverigedemokraterna, bl a partiledaren Jimmi Åkesson, har värjt sig mot den debatten. I bland annat Dagens Nyheter säger Åkesson att partiet inte finner någon anledning till att dämpa sin invandringsretorik.

Jag anklagar inte vare sig partiledaren Jimmi Åkesson eller någon annan sverigedemokrat för att vara ansvariga för terrorattentatet. Men i och med uttalandet om att partiet inte tänker ändra sin invandrarretorik får partiet enligt mitt förmenande utstå rättmätik kritik. Den retorik som partiet använder sg av bygger på ett "vi och de-tänkande" och deras syn på islam härstammar från en konspirationsteori som kallas för Eurabia. Denna konspirationsteori uppkom efter 11 september-attackerna och har stora likheter med antisemitiska teorier under 1900-talet. Enda skillnaden är att det inte längre är judarna som sägs vara problemet, utan islam och muslimerna.

De muslimer som har invandrat till Sverige kommer från många olika länder och kulturer. Vissa är religiösa, andra är det inte. Vissa tar sin religion på största allvar, andra deltar inte i fredagsbönen. Vissa religiösa muslimer är inte alls invandrare utan har konverterat. Alla dessa indivder och grupperingar buntar Sverigedemokraterna ihop till ett stort hot mot Sverige som nation.

Sedan terrorattentatet har Arbeiderpartiet i Norge gått starkt framåt, medan det främlingsfientliga Fremskrittspartiet gått tillbaka. Tillbakagången var tre procenenheter (från ca 23 till 20). Det motsvarar ett ca 15-procentigt väljartapp. Med tanke på den pågående debatten ska det därför bli intressant att se om det blir ett motsvarande tapp för Sverigedemokraterna.

Studiebidrag, Miljöpartiet och Vårdval stockholm

Som borgerlig politiker har jag flera gemensamma åsikter med Svensk Näringsliv. Men ibland blir det uppenbarligen tankefel även i den organisationen. Jag tänker givetvis på den senaste tidens debatt om sänkt studiebidrag för humaniorastudenter i förhållande till ingenjörsstudenter.

Sannolikt så är det så att vi i Sverige behöver fler ingenjörer i framtiden. Men det ska givetvis inte fixas fram genom en viktning av studiemedlen. Jag tror studenterna är kloka nog att välja sådana utbildningar som de faktiskt tror ska leda till jobb. För det kan väl ändå inte vara så att om det finns ett antal studenter som faktiskt är oerhört lämpade för att t e x bli bibliotikarier och som bara längtar efter att få utbilda sig till det, ska behöva drabbas av att få lägre studiemedel, när de till råga på allt dessutom får en lägre lön än den som studerar till att bli ingenjör.

Den här typen av urval ska naturligtvs inte ske via studiemedelsystemet, utan på annat sätt, genom att högskolorna själva bestämmer antalet platser och på det sättet begränsar eller utökar utexaminationen för respektive yrkeskategori.

Bara för att jag nu inte ska ansluta mig till många andra blogginlägg som bara skäller på Svenskt Näringsliv, så vill jag passa på att ge chefen för organisationen, Urban Bäckström, rätt när han i en intervju i DN säger att regeringen borde inleda samtal med Miljöpartiet för att få genom sina förslag till riksdagen.

Jag är medveten om att det finns svårigheter i en sådan strategi, men jag tror den är nödvändig. En sån här överenskommelse finns redan idag om integrationspolitiken. Denna har på ett effektivt sätt hindrat Sverigedemokraterna från inflytande i de frågorna och det har på många sätt varit en välgärning. Det borde finnas fler områden där regeringen och miljöpartiet borde kunna kompromissa fram liknande lösningar.

Avslutningsvis vill jag hänvisa till Birgitta Rydbergs blogg. Birgitta tar upp Vårdval Stockholm, där en utvärdering än en gång visar att vården i Stockholms län blivit mer jämlik. Detta går att läsa i Karolinska insitutets senaste uppföljningsrapport. Ännu en gång visas hur läkarbesöken ökar mest i områden med lägst medelinkomst och att även resurser till mottagningar i områden med högre inkomster kommer människor i socioekonomiskt utsatta områden till del, eftersom de mottagningarna nu har fler patienter från kommuner med lägre medelinkomst. Socialdemokraterna och den övriga oppositionen i landstinget har skällt på vårdval Stockholm i snart en och en halv mandatperiod nu. Jag har sagt det förut och säger det igen - Vårdval Stockholm är en lyckad reform!

Lagstiftning mot bonussystem är uppenbarligen nödvändigt!

I förra veckans blogg berättade jag om den motion som jag har skrivit till folkpartiets landsmöte om att folkpartiet borde vara för ett system som innebär att banker och andra finansinstitut inte ska få ha bonussystem. Detta därför att det triggar de anställda till att ta alltför höga risker, samtidigt som vi som skatebetalare garanterar bankernas existens och i förlängningen de anställdas jobb.

Det här problemet har även uppmäksammats på ministerhåll. Både finansmarknadsminister Peter Norman (M) och finansminister Anders Borg (M) anser detta är ett problem, även om det är tveksamt om de vll gå lika långt som undertecknad.

Det hela blir dock inte bättre av att banker nu förnekar att bonussystem skulle vara ett problem. Bankerna har fortfarande bonusavtal och dessutom vägrar de att erkänna att de tar risker. Det framgick i en artikel i Svenska Dagbladet den 22 juni. Min fråga är, hur länge ska de få hålla på? Jag är medveten om att lagstiftning mot bonussystem i banker och andra finansinstituet är ett drastiskt steg, men det är uppenbarligen nödvändigt.

Bort med alla bonussystem från banker och andra finansinstitut

Fri lönesättning är en av grunderna i marknadsekonomin. Som liberal värnar jag mycket om denna rättighet, även om jag kan tycka att det i vissa sammanhang är tveksamt om personen ifråga är värd så mycket pengar som han eller hon får. Men bortsett från det så är det ju ändå i grunden så att någon har gjort bedömningen att den tjänst som avses ska betalas med x antal kronor.

Men i vissa sammanhang måste olika typer av konstruktioner för lönebildningen ifrågasättas. Jag tänker då på bonussystem. Kapitalet till våra banker kommer i huvudsak genom inlåning från företag och privatpersoner. Privatpersonernas insättningar garanteras av en bankgaranti, som innebär att om banken kommer på obestånd så kommer ändå staten att garantera de insatta pengarna. Det tycker jag är helt ok.

Det är också ok att bankernas anställda har en fri lönesättning och att de anställda får betalt i den omfattning som de eller deras fackliga organisationer lyckas förhandla sig till. Det som däremot inte är ok är att bankerna har rätt att förhandla fram bonussystem som triggar enskilda anställda att ta alltför stora risker på ett sådant sätt att det kan innebära att staten riskerar att få gå in och rädda banken från konkurs. Som jag skrev nyss så ska givetvis anställda inom banker och andra finansinstitut ha en rimlig lön, men att koppla detta till bonussystem, samtidigt som vi skattebetalare garanterar bankernas existens är i längden inte försvarbart.

Jag tycker allmänt att man ska passa sig för den här typen av regleringar, men om lagstiftning är det enda sättet att få bort den här sådana här absurda system, så måste en sådan genomföras. Hur går alltid att diskutera. Vi kan omöjligt ha ett system som innebär att vi som bankkunder får betala de anställdas generösa bonusar, samtidigt som vi som skattebetalare garanterar deras arbetsgivares existens - och därmed i förlängningen deras jobb. Därför har jag skrivit en motion till folkpartiets landsmöte den 14-16 oktober där jag vill att folkpartiet ska ställa sig positiva till en lagstiftning mot bonussystem i banker och den övriga finanssektorn. Jag har också fått två medundertecknare till den motionen, nämligen Solveig Hellquist, Sörberg och Gunnar Pihl, Svartsjö.

Högre nämndemannaarvoden och Malin Siwe har fel igen!

Då och då, i varje fall en gång varje mandatperiod, kommer signaler från Domstolsverket att de vill ha en yngre nämndemannakår. Argumenten från deras sida är bra, de vill helt enkelt att nämndemännen på ett bättre sätt ska spegla befolkningen. Det är givetvis ett vällovligt syfte.

Problemet är bara att när väl det är sagt så måste också staten och Domstolsverket ge förutsättningar för att en sådan föryngring ska komma till stånd. En avgörande sådan åtgärd är att höja arvodena för nämndemännen.

I nuläget är arvodena, minst sagt, löjligt låga. Som det nu är så är det rena ”förlustaffären” att vara nämndeman. När jag själv var det, vilket var i början på 2000-talet, så fick jag ett arvode från Södertälje tingsrätt på 500 kr. Det täckte inte min förlorade arbetsförtjänst. Jag kunde då begära att få denna, men i så fall så fick jag inget arvode, vilket innebar att jag i praktiken inte fick något mervärde när jag tjänstgjorde som nämndeman. Jag kunde likväl ha varit på mitt ordinarie arbete.

Givetvis ska inte arvodena vara skyhöga, men om man vill se en föryngring av nämndemammakåren så måste arvodena höjas. Jag har därför skrivit en motion till folkpartiets landsmöte på det här temat och yrkat på att Folkpartiet liberalerna på olika sätt ska agera så att nämndemännens arvoden höjs i domstolarna. Till min stora glädje har jag i Bengt Pettersson från Motala fått en medundertecknare till motionen.

Avslutningsvis noterar jag än en gång att Expressens Malin Siwe och jag återigen tycker olika. För en tid sedan skrev hon en ledare med rubriken "Banta ledamöterna", där hon argumenterade för att landets fullmäktigeförsamlingar måste minska antalet ledamöter.

Demokrati är tydligen inte så lätt att förstå för Malin Siwe. Fullmäktigeförsamlingarnas uppbyggnad handlar nämligen inte om att det ska finnas en rationell beslutsordning. Det är inte därför de finns. Om de fanns enbart av den anledningen, så skulle det räcka med att ha en person från varje parti som debatterade i fullmäktige och som sedan fattade beslut.

Men anledningen till att fullmäktige finns och att dessa har ganska så många ledamöter, är för att de ska spegla befolkningen. Låt mig ta mitt eget parti Folkpartiet som exempel och den fullmäktigeförsamling jag kan bäst, nämligen landstinget. Om Malin Siwe fick som hon ville så skulle bara vår gruppledare Birgitta Rydberg och möjligtvis någon mer finnas med i fullmäktige. Birgitta bor i min valkrets, på Norrmalm, så det vore väl möjligtvis bra för mig. Men då skulle inga liberala röster höras i fullmäktige från något annat område. Inte från någon annan innerstadsstadsdel, inte från de folkrika kommunerna i sydväst, t ex Södertälje och Botkyrka och ingen från de norra kommunerna. Lika snedfördelat skulle det vara hos de andra partierna. Kort sagt, de fullmäktigeförsamlingar som Malin Siwe vll ha skulle inte spegla befolkningen på ett bra sätt. Så vill inte jag ha det.

Södertälje sjukhus, företagssponsring och ett grattis!

Genom hela min aktiva tid som politiker i landstinget har jag jobbat för Södertälje sjukhus bästa. Inte minst vid de tillfällen sjukhuset varit hotat av nedläggning, (vilket senast var fallet under Södertäljebon Ingela Nylund Watz (S) landstingsledning), har jag argumenterat för Södertälje sjukhus bevarande.

Det är därför glädjande att landstinget nu fattat beslut om en om- och tillbyggnad av sjukhuset. Upprustningen kommer att kosta ca 1,2 miljarder och det känns bra att detta blir av.

Sjukhusets lokaler är både eftersatta och otillräckliga lokalerna. Nu satsar Folkpartiet och Alliansen i landstinget ca 1,2 miljarder på att rusta upp och bygga nya sjukvårdsavdelningar. Det här ger sjukhuset bra möjligheter att även i fortsättningen få vara ett akutsjukhus och att vi i framtiden ska slippa höra krav på nedläggningar.

Över till något annat. För några veckor sedan skrev Expressen en ledare med namnet "Christer-sponsrad spårvagnspredikant". Temat för ledaren var den problematik som kan uppstå när företagsintressen och samhällsintressen går alltför mycket hand i hand, beroende på att företagsintressena sponsrar viss typ av verksamhet. I det aktuella fallet var det organisationen "Spårvagnsstäderna", som ledarskribenten tog upp.

Förutom att skribenten raljerar i största allmänhet över vad spårvagnar är bra för, så anser jag att problematiken i sig är värd att diskutera. Om företag betalar för enbart för att politiker ska framföra en viss åsikt är det naturligtvis inte helt lyckat, framförallt inte om politikern egentligen inte tycker så. Men jag tror inte att det är så i det här aktuella fallet. Jag tror nämligen att det finns ett genuint spårvagnsintresse i grunden från trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm och de andra politikerna i "Spårvagnsstäderna" om att spårvagnar är bra och att det är därför som de är med i den här organisationen. Jag tror också att de flesta tänker som jag, nämligen att man aldrig skulle ta emot någonting från ett företag vars grundvärderingar man inte delar.

Det sistnämnda innebär att jag själv aldrig skulle kunna ta emot en enda krona från t ex tobaksindustrin. Med det här vill jag säga att de flesta politiker nog faktiskt tänker sig för innan de får betalt för att deltaga på vissa aktiviteter.

Avslutningsvis vill jag ge ett senkommet grattis till Eric Saade för tredjeplatsen i Melodifestivalen. För egen del känns det kul eftersom Eric för mig hela tiden varit nr 1, både i Sverige och i tävlingen med de andra länderna!

Ibland blir man förvånad!

Ibland är det uppenbart att rena självklarheter inte är självklarheter för alla. Nu i veckan uttalade utbildningsministern och folkpartiledaren Jan Björklund att han vill förbjuda elever att ha med sig mobilen när de skriver prov. Att elever tillåts sitta med mobilen påslagen under proven och då också kan surfa på nätet och ta fram svaren på frågorna ansåg Björklund, med all rätt, vara helt oacceptabelt.

För mig är det här en självklarhet. När jag gick i skolan fanns inga mobiltelefoner, men om vi hade en lektion i huvudräkning, så var det självfallet så att vi inte fick använda våra miniräknare. Det säger ju liksom sig självt.

Men det självklara och det uppenbara är inte det för alla. Även om det redan idag står på Skolverkets hemsida att skolor inte ska tillåta mobiltelefoner under de nationella proven, så är det många som gör det ändå.

En av skolorna som tillåter eleverna att ha med sig mobilerna är Praktiska gymnasiet i Stockholm. I en intervju säger rektor Bo-Åke Andersson följade:

– Det finns alltid risker med allt, man kan aldrig förhindra allt. Men enligt reglerna ska mobilerna varken synas eller höras och det finns en vuxen i rummet, säger han.

Och på följdfrågan om varför man inte tar bort telefonerna svarar han:

– Jag tycker det är en rättighet i dagens samhälle att man ska få ha en mobiltelefon, säger Bo-Åke Andersson.

Ibland tror man inte att man läser rätt. Sedan när blev det en rättighet med mobiltelefon? Sedan när blev det tillåtet att fuska på prov? Visst, en mobiltelefon kan användas till annat än att surfa på nätet också, men om den nu kan avändas till det och om det innebär fusk, ska då skolan se det som en rättighet att ha den med sig under proven?

Jag bara konstaterar att Jan Björklund har en hård kamp med vissa skolor även framöver.

För övrigt ser jag fram emot den spårvägsutredning som SL håller på med och som Svenska Dagbladet kunde rapportera om för någon vecka sedan.

Avslutningsvis så välkomnar jag att även Kristdemokraterna ska deltaga med ett tält på Stockholm pride. Visserligen har alla andra riksdagspartier (förutom Sverigedemokraterna) varit närvarande hur många år som helst. Men det är bra att även kristdemokraterna nu kommer att ställa upp.

Den här åsikten delas dock inte av alla kristdemokrater. En av deras mer stockkonservativa ledamöter, Annelie Enochson, tycker att det visar på dåligt omdöme att kristdemokraterna i Stockholm ställer upp på pride. Annelie Enochson ser naturligtvis inte det som de flesta andra ser, att Stockholm pride är en manifestering för jämlikhet. Det är givetvis inte kristdemokraterna i Stockholm som har dåligt omdöme. Det är Annelie Enochson som har det.

Sannfinländarna, Håkan Juholt och en hälsning till Kim Nilsson

Idag är det val till den finländska riksdagen. När ungefär hälften av rösterna är räknade så finns det en prognos som visar på att de s k Sannfinländarna går mot en stor valvinst. De ser ut att öka sin procentandel från ca 4 till 18 procent.

Sannfinländarna är ett typiskt populistparti. De kan helt klart liknas vid Ny Demokriati (och till stor del även med Sverigedemokraterna)som kom in i riksdagen här i Sverige vid 1991 års val. De är benhårda motståndare till EU, vill i stort sett inte ha någon invandring till Finland och vill ha bort den obligatoriska svenskundervisningen i skolorna. Det är sorgligt att ett sånt parti blir stort i Finland.

Över till inrikespolitiken. Jag ska villigt erkänna att det finns fler partier än socialdemokraterna som har problem med opinionen. T ex skulle jag gärna vilja att mitt eget folkparti fick några procenenheter mer, men i dagens Svenska Dagbladet säger statsvetaren Tommy Möller att Håkan Juholt nu har ca ett år på sig att vända de idag relativt låga opinionssiffrorna.

Någon Juholteffekt har nämligen hittils inte synts till. Socialdemokraterna har skaffat sig en ny paritledare och i stort sett en helt ny partiledning, men något kraftfullt lyft i opinionen har det inte blivit.

Jag tror Tommy Möller har rätt i det här avseendet. Juholt kommer inte få obegränsad tid på sig. Ett år eller inte, otåligheten kommer att finnas inom partiet om inte lyftet kommer och ur ett statsvetarperspektiv är detta mycket intressant.

Avslutningsvis vill jag gärna sända en hälsning till AIK:s innebandystjärna Kim Nilsson, som blev misshandlad vid ett besök i Kalmar. Kim verkar, efter omständigheterna, må relativt ok och det verkar också vara så att polisen har fått tag på de som misshandlat honom. Man behöver inte, som jag själv, sitta med i AIK Innebandys styrelse eller ens vara AIK:are för att bli upprörd över när sådant här händer. Jag blir både arg och ledsen samtidigt, men bortsett från mina känslor så önskar jag att du ska krya på dig snabbt, Kim!

Integritet och spårvagnshat

Socialstyrelsen är en myndighet som jag ibland kan bli irriterad på. Jag var ju ganska liten när de körde sin berömda kampanj om att svenskarna skulle äta 6-8 skivor bröd om dagen, men sedan dess har Socialstyrelsen fått en stämpel på sig att vara en typisk "pekpinne-myndighet".

Nu har samma myndighet fått för sig att SMS-påminnelser från vården om t ex en tandläkartid är integritetskränkande och som sådan så ska dessa förbjudas. En stilla undran är bara, vem är det som kränks? Det kan ju knappast vara den som säger att det är ok att vården får skicka den typen av påminnelser?

Jag själv får sådana påminnelser och tycker de är jättebra. Jag och troligtvis också så gott som alla andra som har en liknande tjänst, har naturligtvis varit mycket noggrann när vi givit vårt mobiltelefonnummer så att vårt sms kommer till oss och inte hamnar hos någon annan. Återigen, vem är det som blir kränkt?

Mina fp-kollegor Birgitta Rydberg och Rasmus Jonlund skriver om samma ämne.

Jag har tidigare utnämnt socialdemokraterna och vissa av deras representanter till spårvagnshatare. Även Stockholms handelskammare tillhör den kategorin. Nu kan nog en och annan journalist på Svenska Dabladet få det epitetet också.

Svenska Dagbladet skriver att slutnotan för den första etappen av Spårväg City blir betydligt dyrare än budget. Jovisst, men det är ju bara det att vissa av dessa kostnader inte kan hänföras till själva etappen, utan måste ses som investeringar för hela spårvägen som sådan, t ex en ny depåhall. Märkligt nog skriver journalisten på Svenska Dagbladet betydligt mer om de "skenande kostnaderna" för spårväg city, än det faktum att tunnelbygget i den stora Tranebergstunneln på Tvärbanans Solnagren blivt billigare än planerat.

Jag tror att vi även i framtiden måste bygga både tunnerlbana och spårvagn. Men det vore en välgärning för den fortsatta debatten om ännu fler insåg att även spårvagnen behövs, t ex som en kapacitetshöjning på stomlinjerna i innerstan.

Läs även mina allianskollegor Karl Henriksson (KD) och Christer G Wennerholm (M) i samma ämne.

Kommer Juholt verkligen dra (S) åt vänster?

Som väl många av er vet om så har socialdemokraterna den här helgen valt Håkan Juholt som ny partiledare. (S)-kongressen har varit välbevakad av journalister. Bl a har Dagens Nyheter haft en "minut-för-minut" bevakning. Jag vill inte med det här blogginlägget anklaga journalister för "overkill" i sin bevakning, men ibland så känns det som om vissa i den yrkeskategorin fortfarande tror att (S) är det allenarådande partiet i Sverige.

Därför var befriande att höra Rapports Mats Knutsson igår säga att Juholts tal var ett tal för den egna rörelsen. Juholt sa det alla sossar ville höra och det är väl heller inte så förvånade. Nu ska leden slutas och enighet utåt manifesteras. Men för oss som inte är sossar fanns det knappt någon som helst vägledning i talet som angav den politiska inriktningen. Vilken politik som Juholt tänker föra återstår att se.

Men av egen erfarenhet vill jag dock peka på en sak. Det behöver inte alltid bli som man förväntar sig. Under min tid som medlem i folkpartiet har jag, om jag räknat rätt, varit med om fem partiledarval och åtminstone vid ett av dessa, nämligen när Bengt Westerberg valdes, så hamnade politiken åt ett helt annat håll än vad jag förutspådde. Därför är det inte helt säkert att bara därför att väldigt många nu tror att (S) kommer betona mer klassisk socialdemokratisk vänsterpolitik, så behöver det inte bli så. Det kan ju istället vara lättare för en sådan partiledare att istället göra tvärtom. Därför ska det t ex bli intressant att se hur Juholt ställer sig till den avvecklingsplan av kärnkraften som (S) har på sin agenda tillsammans med de andra rödgröna partierna. Eftersom Juholt kommer från kärnkraftorten Oskarshamn, så kommer det nog inte bli alltför lätt att gå i bräschen för avveckling av mängder av jobb på hemmaplan. Här förutspår jag en kursändring vid nästa partikongress.

Tre omtalade män

Idag tänkte jag skriva om tre män. Två av dem är väl närmast fortfarande att betrakta som äldre pojkar, fast eftersom de är 20 år båda två, så är de ju unga män. De unga männen har båda gjort något stort, fast på helt olika sätt.

Anton Hysen kom i veckan ut ur den berömda garderoben och talade om att han var homosexuell. För min del är det här med sexuell läggning ingenting jag direkt går och tänker på. Jag har vänner som både är homosexuella och heterosexuella, men det som är stort i det här sammanhanget är att det är en manlig fotbollsspelare som kommer ut och som dessutom tillhör en välkänd fotbollsfamilj. Det är stort och det är bara att hoppas på att det leder till fler positiva saker, som t ex att många homofobiska idrottsledare tar sig samman och kommer på att de lever på 2000-talet och inte för 200 år sedan.

Den andra unga mannen som jag vill skriva om är Eric Saade. Eric vann igår den svenska uttagningen till Eurovsionsschlagerfinalen och för en gångs skull så tycker jag att rätt låt vann. Till skillnad från förra året, då jag hade en 5-6 låter före vinnaren Anna Bergendal i mitt protokoll, så hade jag nu Eric först. Grattis Eric och lycka till!

Den tredje mannen är snart 50 år, så han är en man i alla bemärkelser. Det handlar då om Håkan Juholt, som är föreslagen som ny socialdemokratisk partiordförande. Jag var säkert inte ensam om att höja på ögonbrynen över förslaget och flera allianspolitiker kanske tycker att Juholt är en lättviktare i de här sammanhangen, om inte annat eftersom han saknar regeringserfarenhet. Jag vill då varna för sådana tankar. En socialdemokratisk partiledare får alltid uppmärksamhet och har en förmåga att växa in i sin roll. Det finns otaliga exempel på det genom åren. Nu återstår det väl att se vilken politik som kommer att föras med Juholt som ledare. Att han blir vald är jag däremot till 100% säker på. Sossar sluter alltid upp bakom sin ledare i såna här sammanhang och risken för någon form av kupp på partikongressen är så gott som helt utesluten.

Till en börja så kommer väl Juholt att, i varje fall om man ska tro Expressen, ägna sig åt något som väl kan liknas vid att "rensa ut" de han inte gillar att ha i sin närhet. Så till en början blir det väl mycket interna stridigheter. Men sedan får vi väl se. Juholt beskrivs som vänster inom sitt parti och om han även kommer att driva den typen av politik, där inslag som höjda skatter är en del av politiken, så undrar jag vad svenska folket kommer att tycka. Det var ju en sån politik som svenska folket röstat mot de senaste två valen.

Ilija Batljan, nämndemannaarvoden och partisammanslagningar

För ca två veckor sedan avgick Ilija Batljan (S) från sin post som oppositionslandstingsråd i Stockholms läns landsting. Om någon vadhållningsfirma hade presenterat ett bra odds på att Batljan skulle avgå under innevarande mandatperiod, så hade jag nog kunnat tänka mig att sätta en rätt så rejäl slant på att så skulle bli fallet.

Ilija Batljan trivs nämligen inte i opposition. Han är tämligen van att bestämma. Som kommunalråd i Nynäshamn var det han som styrde och ställde och tog åt sig äran över positiva förslag, även om det inte alltid var han som var den som fixade till det hela. Det här fick jag själv erfara när Baltjan tog åt sig äran av att Sorunda vårdcentral öppnades under förra mandatperioden, fast det var jag som ordförande och resten av styrelsen för sjukvårdsstyrelsen söder, som såg till att den öppnades. Tvärtom var det hans socialdemokrater i landstinget som lade ner den förra vårdcentralen som fanns i Sorunda.

Nu ska (S) välja en ny gruppledare i landstinget. Om det blir det lika svårt att hitta, som det är för samma parti att hitta en ny partiledare, så lär det hela ta tid.

I veckan som gick var det också ett inslag på radion om den höga medelåldern för våra nämndemän. Trots uppmaningar från Domstolsverket om fler yngre personer, så minskar inte medelåldern. Tyvärr är det dessvärre inget konstigt med det. Domstolsverket och många andra kan skrika sig hesa över att de önskar en lägre medelålder, men det kommer inte att uppnås så länge den ekonomiska ersättningen är så katastofalt dålig som den är idag. Jag menar inte på något sätt att en nämndeman ska ha ett femsiffriga belopp för att deltaga en dag som nämndeman i t ex tingsrätten. Problemet är bara att med dagens ersättningsnivåer så känns det nästan som att man skänker bort sin tid gratis till samhället när man åtar sig uppdraget.

Jag satt i tingsrätten under några år i början av 2000-talet. Då var arvodet för en heldag 500 kr. Ersättning för förlorad arbetsförtjänst kunde jag få, men då fick jag inget arvode. Med andra ord så var det så att i bästa fall så att jag kunde få ut i ersättnng för det jag förlorade på att vara ledig från jobbet, vilket innebar att man kan säga att jag gjorde ett gratisjobb för samhället då jag satt som nämndeman. Med den typen av ersättningar kommer vi aldrig nå upp till Domstolsverkets mål.

Avslutningsvis upprepar jag mitt motstånd mot en sammanslagning mellan Folkpartiet och Centern. I en blogg av Rasmus Jonlund (FP) tar Rasmus upp en av de frågor som för mig blir problematiska vid en eventuell sammanslagning. I övrigt hänvisar jag till tidigare blogginlägg på den här sidan!

Kris inom (S)

Inget parti passar bättre in på ordet "kris" just nu än socialdemokraterna. Jag ska ge tre exempel.

1. Socialdemokraternas egen kriskommission levererade för en tid sedan sin slutrapport och det är väl bra att man fullföljer sitt uppdrag, men särskilt mycket nytänkande fanns inte i rapporten. Den bestod mest av råd som att Sverige måste höja skatterna och en önskan om att man med politiska beslut måste styra mer. Den fokuserade också väldigt mycket på fördelning av befintliga resurser och på återställare inom skolans område.

Min fråga till den socialdemokratiska kriskommissionen är om man inte har lärt sig någonting? Det var ju den här typen av politiska förslag som förkastades av väljarna i valet 2010!

2. Det är uppenbarligen kris även inom den socialdemokratiska partiledarfrågan. Göran Persson har liknat det vi nu ser som lite av tv-programmet Idol, och jag kan hålla med. Nu i veckan trodde jag att vi kunde se att någon av alla kandidater, i det här fallet Mikael Damberg, klev fram och sa att han vill leda partiet, men sen i en senare intervju så mesade han till sig och sa att han bara menade att han ville ha en ledande position inom partiet, något som han redan har. Suck!

Som icke socialdemokrat så bryr jag ju mig inte så jättemycket, men jag tycker ändå att hela den här processen med att få fram en ny partiledare för socialdemokraterna är ytterst märklig.

3. Den tredje krisstämpeln som det går att sätta på (S) är på ett lite annat sätt. Socialdemokraterna i landstinget har nämligen föreslagit att vi ska tillsätta en kriskommisson inom vården, som dessutom ska vara ledd av oss inom Folkpartiet. Det är bara det att någon sådan kommission inte behövs och varför det är så uttrycker Birgitta Rydberg (FP) väldigt bra på sin blogg.

Som sagt - "Det är kris nu, sa Bill. Kris var ordet, sa Bull."

Det finns bra och dåliga journalister

Som politiker är det lätt att ha en något Schizofren inställning till journalister. När de är alltför ihärdiga med sina frågor, när man inte kan svara eller när man tycker att de skriver fel saker, är de jobbiga. Samtidigt är det bra att de förmedlar budskap och många gånger förmedlar de faktiskt budskap som man själv tycker är väsentligt för andra att få reda på.

Högst på min lista över journalister finns nog utrikeskorrespondenterna. De förmedlar ständigt budskap från när och fjärran och ibland gör de det t o m med livet som insats. Nu senast är Bert Sundström från Rapport ett exempel på det sistnämnda, sedan han knivhöggs när han jobbade nere i Egypten.

Däremot har jag svårare för journalister som är slappa i sin faktainsamling eller som bara påstår saker, är åsiktsmaskiner och som alltsom oftast har fel grundinställning till det de skriver om. Ett exepel på det är en artikel från Metro nu i veckan, där journalisten ifråga påstod att begreppet "NK-express" användes "i folkmun" när man talade om spårväg city. Jag skrev ett mail tillbaka till journalisten ifråga, där jag talar om för honom att det inte alls är så att folk i allmänhet kallar spårvagnen för NK-express, men att det istället används som skällsord av den politiska oppositionen. Jag har inte fått något svar på mitt mail. Jag kan ana varför.

För övrigt så har jag nu skrivit en del på min hemsida om varför vi behöver spårvagnar i Stockholm.

Ett annat exempel är Malin Siwes ledare i Expressen om oss landstingspolitiker, som "politikens division 2". Om den ledaren skulle jag kunna skriva mycket och som landstingspolitiker gör jag mitt bästa för att inte ta åt mig alltför mycket personligt av det hon skriver, men helt objektiv kan jag naturligtvis inte vara. Det är riktigt att sjukhusen kostar mycket pengar. Men när Siwe skriver att hon vill överföra de stora sjukhusen till staten, så att landstingen kan läggas ned, hamnar hon helt fel. Varför skulle det bli en bättre pli på klinikchefer och deras kostnader bara för att de får staten som arbetsgivare? Då hamnar de ju bara ännu längre från sina politiker än vad de är nu.

Om det finns regionala frågor som bör hanteras politiskt (och det finns det), så är det naturligtvis så att dessa frågor ska handhas av regionala politiker. Svårare än så är det inte. Trafikverksamheten kunde tas över av kommuner i samverkan, säger Siwe. Dumheter, säger jag. Tala om det skulle bli ett allmänt kattrakande bland alla kommunalpolitiker om var trafiken skulle utvecklas mest. Det är ytterligare ett argument för att landstingen/regionerna behövs. Men det förstår nog inte Malin Siwe.

Liten uppföljning av tidigare bloggar och lite grann om andra partier än mitt eget

Det finns väl inget land som under de senaste veckorna så totalt dominerat nyhetsdebatten som Egypten. Vad som exakt kommer att hända i landet är fortfarande väldigt osäkert. Jag är däremot ganska så säker på att Hosni Mubarak inte kommer att bli kvar så länge till som president. Hur länge återstår att se. Sedan är det väl bara att hoppas att demokratiska krafter tar över.

Till min stora glädje har Stockholms idrottsnämnd gjort helt om när det gäller föreningsbidragen. Det var det enda rätta. Jag skrev tidigare att det här var ett dumt beslut. Det står jag för. Men jag vill ändå se det hela positivt och ger gärna en eloge till det ansvariga idrottsborgarrådet Regiana Kevius (M), som tagit tillbaka besparingen på 10 miljoner kronor på föreningsbidragen. Det är bra att hon och den övriga borgerliga majoriteten lyssnat på idrottsröreslen i det här sammanhanget.

Sedan håller det stora oppositionspartiet socialdemokraterna och dess valberedning att ragga ny partiledare. Jag har ju inte precis (av kända skäl) någon insyn i den processen, men nog förefaller det som en väldigt omfattande och i mitt tycke också omständlig process. Valberedningen har nu ställt upp något som kan liknas vid en kravprofil för en ny partiledare. Det är inte ofta jag genom åren har hållit med Göran Persson, men i dagens Expressen så jämför han socialdemokraternas partiledarletande med tv-programmet "Idol". Jag tycker faktiskt att det är en bra liknelse och jag har funderat ett tag på varför jag tycker det. Kan det vara så att sossarna i nuvarande läge saknar någon som kan liknas vid en pappa eller en "kungamakare". Man ska nämligen inte underskatta den typen av personer. En sådan är en äldre person (väldigt ofta en man), som inte själv har någon ambition av att erhålla det aktuella uppdraget, men som är som klippt och skuren för att se till att en sådan kandidat förs fram och som sedan så gott som alla tycker är bra. En sak vet jag - valberedningens ordförande Berit Andnor är inte den typen av person!

Avslutningsvis så noterar jag också att en av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter har gjort bort sig. Att förtroendevalda på olika sätt gör bort sig händer inom alla partier. Jag ska inte på något sätt sätta mig på någon hög häst och säga att sånt händer aldrig oss i Folkpartiet, för det gör det. Men jag har en viss föraning om att det här inte är första gången som en riksdagsledamot från Sverigedemokraterna gör bort sig. Tvärtom - jag är tämligen övertygad om att det kommer hända igen!

När diktaturer faller

Som liberal och demokrat glädjs jag naturligtvis åt över alla diktaturer som faller, detta oavsett vilken sorts diktatur som det handlat om. Min glädje har därför varit lika stor när Francoregimen föll i Spanien, som när många av de kommuniststyrda öststatsländerna föll som käglor i början på 90-talet.

Bekymret för mig och alla andra demokrater är bara att vi aldrig riktigt vet vad som kommer efter den styrande diktatorn. Det är inte helt säkert att en diktatur åtföljs av en fullt ut demokratisk regim. I fallet med Spanien blev det så, även om Franco egentligen ville annat. I öststatsländerna kan man ju i vissa sammanhang fråga sig hur demokratiska en del av länderna blev. I en del fall gick det bra, i andra gick det sämre.

Idag kan alla tidningar rapportera om vad som händer i Egypten, bl a Expressen. Både här och tidigare i Tunisien vill nog den allmänne medborgaren ha ett demokratiskt system. De vill inte längre leva under diktatoriska förhållanden. Det är bra, men kommer det att bli så? Man kan som demokrat bli aningen, för att inte säga mycket oroad, när regeringsföreträdare i Iran tycker att det som nu sker i Egypten är bra. Iran ser naturligtvis en chans till att forma ett grannland till att bli som de själva, d v s styrt av islamiska lagar och mycket långt ifrån vad vi här i västvärlden skulle kalla för demokrati.

Så, vi ska glädjas med folket i länderna som nu gör uppror mot sina sittande diktatorer, men vi kan bara hoppas att folket i samma länder inte kommer ur askan i elden, in i en om möjligt ännu värre regim än den de blev av med.

Idrottsnämnden måste ändra sitt beslut om föreningsbidragen

Svenska Dagbladet har i flera artiklar berättat om Stockholm stads idrottsnämnds beslut att skära ner föreningsbidragen med 10 (av totalt 40) miljoner kronor. Det är ett minst sagt dumt beslut. Dessvärre har företrädare för mitt eget parti varit med och fattat beslutet och det gör inte precis saken bättre. Men jag tolkar det hela som att vare sig de eller några andra i den politiska majoriteten riktigt förstått vad man beslutat.

Detta framgår också av de argument som framförs av det ansvariga idrottsborgarrådet Regiana Kevius (M), som anser att idrottsklubbarna inte bara ska luta sig tillbaka och vänta på kommunala bidrag, utan istället borde ragga sponsorer. Det uttalandet avslöjar dessvärre att Kevius inte förstått något om verkligeheten.

Verkligheten är dessvärre en annan. Jag är aktiv inom AIK Innebandy. I föreningsbidragssammanhang tillhör vi Solna och inte Stockholm, så vi drabbas inte av den här besparingen, men situationen vi lever under är liknade som för alla andra idrottsklubbar. När det gäller sponsring så får vi sponsring till vårt herrlag, som tack och lov är ganska duktiga och som t o m har ett antal världsstjärnor i laget. Jag kan dock inte påstå att det regnar manna från företagen till vårt herrrlag heller, men de har en relativt bra tillvaro i sponsorsammanhang.

Om herrlaget inte har extremt svårt att skaffa sponsorer, så är det precis tvärtom när det gäller våra ungdomslag. När Kevius säger att de ska ut och ragga sponsorer för att täcka förlusterna för föreningsbidragen, så kan jag nästan säga att det är som att slå våra idrottsledare i ansiktet. De lutar sig definitivt inte tillbaka. Istället sliter de som djur, på ideell basis, utan att tjäna en enda krona, men att få in så värst mycket sponsorpengar är tämligen omöjligt. Vi måste vara realistiska. Alla idrottsklubbar är beroende av de kommunala bidragen.

Det här beslutet får en rad konsekvenser. I förlängningen kan idrottsklubbarna inte ta emot alla ungdomar som vill idrotta. De får istället göra annat. Inte för att det finns några direkta kopplingar, men om inte ungdomarna tränar nere i idrottshallarna och på idrottsplanerna, så kommer de ju vara någon annanstans. Det tycker jag hela idrottsnämnden ska komma ihåg den dagen vi hör om en ökad kriminalitet bland våra ungdomar. Därför bör idrottsnämnden ändra sitt beslut!

Slå inte samman Folkpartiet och Centern

Liberalismen är en ideologi med en fin historia. Ordet liberal började användas i sin nuvarande politiska betydelse omkring år 1820, men som ideologi har liberalismen sin rot långt tidigare. Med andra ord är det många som bekänner sig till liberalismen och är liberaler. Vi har en fin historia att bevara, ta vara på och även vårda inför framtiden. I Sverige är det Folkpartiet som sedan generationer tillbaka värnat om liberalismens idéer. Folkpartiet bildades 1934 och har sina rötter i Frisinnade landsföreningen och Sveriges liberala parti, samt diverse olika historiska liberala föregångare och framför allt rösträttsrörelsen.

Men idag vill många andra än folkpartister kalla sig för liberaler, om inte annat för att liberalismen är en populär populär ideologi. Oavsett detta hävdar jag att Folkpartiet är det svenska liberala orginalet, medan alla andra partier, som till viss eller till en större del anser sig vara liberala, är mer eller mindre bleka kopior av detta orginal.

Speciellt viktigt att tänka på detta med Folkpartiet som liberalismens orginal, är det i den nu aktuella debatten om en eventuell sammanslagning mellan Folkpartiet och Centerpartiet. Centern har ingen som helst liberal idétradition att falla tillbaka på. Även om flera centerpartister idag bekänner sig till liberalismen, så är centern sprunget ur bonderörelsen, med en stark landsbygdsförankring, utan någon större ideologisk bakgrund, mer än den som de själva betecknar som ekohumanism. Jag har ärligt talat lite svårt att se att den "vanliga centerpartisten" (och då talar jag inte om de som finns längs Stureplan) känner så mycket gemensamt med den "vanliga folkpartisten". Det skiljer sig helt enkelt för mycket mellan de båda "urtyperna" av centerpartister och folkpartister.

Det är också här alla larmklockor borde ringa hos de som förespråkar en sammanslagning. De som gör det, för ofta fram argument som att en sammanslagningen skulle ge ett mervärde, att ett parti med större liberal kraft skulle ge ett ökat medlemsantal och en ökad röstandel. Jag menar att det skulle bli precis tvärtom. Mot bakgrund av det jag skrev tidigare om de båda "urtyperna", så riskerar dessa att i ett sammanslaget parti inte känna igen sig, vilket gör att de endera flyr till något annat parti (troligtvis då (M) eller (KD) ), alternativt inte röstar alls.

Det här beskrivs också på ett väldigt bra sätt av Expressens ledarskribent Anna Dahlberg som argumenterar mot en sammanslagning. Bl a skriver hon att "Mångfalden är en styrka för borgerligheten, inte en svaghet. De som med jämna mellanrum ropar efter sammanslagningar - oavsett om det handlar om att slå ihop C och FP eller att bilda en valallians under den gemensamma beteckningen alliansen - blundar för de skillnader som finns inom borgerligheten och dess väljarled."

Jag kan inte mer än att hålla med. I matematikens lagar är alltid 1+1 = 2 och i det här fallet så hoppas väl förespråkarna för en sammanslagning att 1+1 skulle bli 3, men dessvärre riskerar 1+1 i det här fallet att bli 1, eller kanske 1,5 och vad har vi då fått. Ja inte ett större liberalt parti, om man inte med det menar ett större moderat parti. Det vill inte jag medverka till.

Läs även andra som tycker i denna fråga; Martin Hall, Christer Sörliden, Andreas Froby, Adam Cwejman, Gabrielle Peteri

Eftervalsanalys - ett litet inlägg i debatten

I och med den nya mandatperioden så har jag förändrat min hemsida. Ni får gärna kolla in den på folkpartiet.se/olov

Under en av flikarna på hemsidan har jag gjort en eftervalsanalys. Fast det låter nog mer ambitiöst än vad det är. Snarare är det lite reflektioner över Folkpartiets valresultat. Här är några korta utdrag av det jag skriver på hemsidan.

"Gjorde Folkpartiet ett dåligt val 2010?

Jag tror att svaret på frågan i rubriken till stor del handlar om vilket perspektiv man har och hur länge man varit med i partiet. Själv har jag varit med i över 30 år och vet att FP gör både bra och dåliga val. Det går både upp och ned.

En annan trend som jag märkt är att de som blivit aktiva i Folkpartiet under senare år, har kortare tålamod med partiet än vad jag själv har. Jag tänker inte här nämna någon vid namn, men det finns en del mer eller mindre anmärkningsvärda avhopp. Allt som oftast så skyller dessa personer på att Folkparitet blivit mindre liberalt. Jag tycker de har fel, men oavsett vilket, varför stannar dessa personer inte kvar inom partiet och kämpar för sina idéer och tankar om liberalismen? Varför hoppa av?

Årets valresultat anser jag måste sättas in i ett historiskt perspektiv och då är 2010 ett rätt så godkänt val för vår del. Vi har alltid gått tillbaka i ett val då vi innehaft regeringsmakten och 7,1 % anser jag inte är dåligt. I många val har vi hamnat under den nivån."

Som sagt, ni kan läsa mer på min hemsda. En debatt som annars hör ihop med hur det gick i valet, är vad som ska hända framöver. Det ena är oftast en konsekvens av det andra. Ännu en gång så har nu förslaget om att slå ihop Folkpartiet med Centerpartiet kommit upp till ytan. Jag tycker det är fel väg att gå och vill i det här sammanhaget hänvisa till ett alldeles utmärkt inlägg från min partikollega Christer Sörliden. Han argumenterar på ett alldeles utmärkt sätt för att vi fortfarande ska vara två partier.