Jag gillar och dissar!

Liksom förra året så har jag gjort en lista över sådant som jag gillar och sådant sådant som jag dissar. Håll till godo!

Jag gillar:

1. Min familj (förra årets placering: 1)
Det är naturligtvis inte så konstigt att jag gillar min familj och det finns ju därmed en klar anledning till att de har en klar förstaplats på min egen "gilla-lista". Men i min familj (som inte precis är någon genomsnittlig kärnfamilj) så inbegriper jag inte bara mina allra närmaste, utan även mina gudbarn Fanny och Celinne och mitt fadderbarn Gabriel, som bor i Brasilien. Jag älskar er allihopa!

2. Kungahuset (4)
Sedan Prinsessan Estelle föddes har PR-värdet för den svenska monarkin ökat ännu mer. Det är väl bara republikaner som vägrar att inse detta. Att vi i år får vara med om ännu ett kungligt bröllop är ett extra plus för PR-värdet. Hur vore det med ett år med lite normal kritisk granskning av kungahuset, för omväxlingens skull och inte det extrema mediadrev som varit de senaste åren?

3. AIK (2) 
Under året har jag valts som ordförande i AIK Innebandy. Det är en oerhört stor ära, men samtidigt ett stort ansvar. Nu om inte förr inser jag vilka stora summor det handlar om, även i en lite mindre sport som innebandy. Som åskådare ser jag fram emot fotbollen på den nya Friends Arena. Det är bara att hoppas på ett bra AIK-år!

4. Folkpartiet (3)
Jag har nu varit med i detta älskade parti i 30 år. Det är en lång tid och det är lätt att glömma motgångarna och tänka på framgångarna. 2013 är lite grann av ett mellanår. Nästa år är det ju något som kan liknas vid ett supervalår, med val till både EU-parlamentet och till riksdag/landsting/kommun.

5. Zlatan Ibrahimovic (-)
Jag vet att Zlatan är kontroversiell. Den typ av spelare som Zlatan representerar är kontroversiella. Men jag har hellre en kontroversiell Zlatan med i svenska fotbollslandslaget än enbart en massa mesiga och tillintetsägande spelare som inte säger någonting. Under året visade Zlatan sin storhet vid flera tillfällen, men det tillfälle som jag kommer ihåg bäst är matchen mot Tyskland i Berlin. Sverige låg under i halvlek med 4-0, men vände i andra till 4-4. Naturligtvis gjorde inte Zlatan detta själv, det var laget som fixade oavgjort. Men det var helt klart Zlatan som var pådrivare. Inte minst ser man det i slutet mot matchen då han springer fram till en olycklig Tobias Sana, som just missat öppet mål. Några minuter senare fick både Tobias och Zlatan och alla andra lyckliga svenskar se kvitteringsmålet komma. Magiskt Zlatan! Magiskt Sverige!


Jag dissar (i bokstavsordning):

Alla svenska kommunistälskare 
Jag har så oerhört svårt för personer som trots att någon dragit ned brallorna på dem, ändå vägrar att erkänna att de är nakna. Berlinmuren föll 1989 och Sovjetunionen upplöstes några år senare. Det finns inga exempel någonstans i världen på att det kommunistiska systemet på lång sikt har medfört något bra invånarna i de länder där kommunismen har praktiserats. Ändå finns det svenskar som fortsätter att förneka och försvara kommuniststyren. Jan Myrdal är en av dem. Myrdal förnekar folkmorden av diktatorn Pol Pot i Kambodja och den gamla övervintrade Hola-Bandoolamedlemmen Mikael Wiehe fortsätter oförtrutet att försvara kommunistregimen på Kuba. Jag blir så trött..... 

Alla världens diktatorer
I den här kategorin finns ju inte enbart kommunister. Då hade den ju inte varit så stor. Men det gör ju inte precis det hela bättre. Forfarande har vi minst en idiot kvar i Europa, nämligen Aleksandr Lukasjenko i Vitryssland. I övriga världen finns dessvärre fler och en av dem som jag verkligen skulle vilja se störtad tämligen omgående är Syriens idiot Bashar Al-assad. Att vi sedan har det stora landet i öster är ju en annan sak.

Polisnotorna till klubbarna som drivs via ett aktiebolag
Polisen fortsätter att skicka de orättvisa räkningarna för bevakning till de klubbar som bedriver sin verksamhet via aktiebolag. Hur länge ska detta pågå? När får vi till en rättvisa mellan klubbarna?

De ryska makthavarna skjuter sig själva i svansen!

Flera tidningar kan ikväll på sina hemsidor rapportera om valfusk i presidentvalet i Ryssland, bl a Svenska Dagbladet. Frågan är naturligtvis inte om fusk har förekommit eller inte, utan snarare hur stor omfattning fusket är.

Det är alltid allvarligt när det fuskas i val, men det är extra allvarligt när fusket görs i s k demokratiska val. I vissa odemokratiska stater är ju ändå utgången given, men i t ex Ryssland så försöker de nuvarade makthavararna få oss att tro att allt går rätt till när det i själva verket är ett omfattande fusk.

Men de här fuskande politikerna får alltid till slut sin dom. Den brukar hård. Folket brukar tröttna och en majoritet kommer att kräva rättvisa val och de sittande makthavarna sopas från banan. Så hände i t ex Ukraina via den s k oranga revolutionen. Att sedan samma makthavare nu har kommit tillbaka är en annan sak. Vi får väl nu se hur det går för Ryssland på lång sikt. För min del tror jag att Vladmir Putins saga snart är all.

Avslutningsvis vill jag från sportens värld gratulera Zlatan Ibrahimovic till en storartad insats i Milantröjan, med ett äkta hattrick i målprotokollet, Jörgen Brink till tredje raka vinsten i Vasaloppet och inte minst en vinst för mitt kära herrlag i AIK Innebandy som gjorde bra ifrån sig högt uppe i norr, när laget slog Umeå med 5-4.

Det är skillnad mellan politik och fotboll

Ibland ligger jag efter i min tidskriftsläsning. Ja, inte bara ibland, utan väldigt ofta. Därför händer det att jag först långt senare hittar något som jag vill kommentera. Så är det den här gången.

I tidskriften NU från september i år (nr 36) har folkpartisten Annika Beijbom skrivit en artikel om att den f d folkpartisten, numera kristdemokraten, Roland Utbult förtjänar en rejäl avtackning. Det hela går tillbaka till en debatt som förts i NU mellan olika representanter huruvida Utbult ska avtackas. Beijbom anser att så ska ske. Några andra folkpartister anser det inte.

Jag vill här inte ta ställning i den själva sakfrågan, utan vill kommentera ett argument som Annika Beijbom för fram. I sin artikel gör hon nämligen en jämförelse med när vår (enligt mitt tycke) den just nu klart lysande svenske fotbollsstjärnan Zlatan Ibrahimovic gick över från den italienska klubben Inter till spanska Barcelona. Zlatan blev då ordentligt hyllad och avtackad av Inter, som önskade honom lycka till, bl a på sin egen hemsida.

Förutom att det är skillnad mellan personerna Utbult och Ibrahimovic, både beträffande det de har uträttat och deras respektive personligheter, så haltar jämförelsen betydligt på ett mycket avgörande sätt, nämligen på det sätt alla involverade ser på ett medlemskap i ett parti och ett medlemskap i en idrottsförening.

När det gäller idrottare, speciellt på elitnivå, så är det accepterat att ett klubbyte kan ske. Det kan naturligtvis skapa stora diskussioner när en spelar byter klubb efter att ha varit i en och samma klubb ganska så länge, men det är ändå något som de allra flesta tycker är ok, eftersom det som det handlar om är att idrottaren byter arbetsgivare. De flesta är ju fullt ut arvoderade, betalda, av den klubb de spelar i, så det ligger ju i systemet att det är ok att därmed också byta klubb.

Men när det gäller partibyten så är det ju radikalt annorlunda. Ett parti går man med i för att man ansluter sig till en ideologi. Jag skulle vilja gå så långt så att jag säger att denna, i varje fall om man är med i ett parti väldigt länge, blir en del av ens personlighet. Partibyten är alls inte lika accepterade som klubbyten inom idrotten och bör så heller inte vara, tycker jag. Så mycket känsla bör man ha för sitt parti, så man inte bara hux flux byter från det ena till det andra. Lojaliteten bör i det fallet vara mycket stor.