Ukraina, FP-regeringar och Melodifestivalen

Åtskilligt har redan skrivits om den ryska invasionen på Krim i Ukraina. Jag väljer att skriva invasion, även om Ryssland inte vill kännas vid någon sådan. Ryssland har nämligen inte rätt att gå in med militär trupp i Ukraina, oavsett vilken del av Ukraina vi talar om och oavsett hur befolkningssammansättningen i den delen av Ukraina ser ut. En invasion ska också kallas för en invasion.

Jag medger att man naturligtvis inte, (i varje fall inte ännu), ska dra alltför stora paralleller till vår tids störste krigshetsare nummer 1, Adolf Hitler, men faktum är att Vladimir Putins argument för en invasion är samma argument som Adolf Hitler använde. År 1938 genomförde nämligen Hitler en motsvarande invasion i en del av det dåvarande Tjeckoslovakien (Sudetlandet), med argumentet att de som bodde där huvudsakligen var tyskar och alltså borde få tillhöra det tyska riket. (Hillary Clinton har f ö dragit liknande paralleller i en intervju i Dagens Nyheter).

Det är bara att hoppas att omvärlden inte reagerar så lamt som man gjorde då. I en konferens i München år 1938 gick Storbritanniens dåvarande premiärminister Neville Chamberlain med på en försäkran från Hitler att denne inte skulle göra anspråk på fler landområden i Europa. Alla vet vi hur det gick. Låt oss hoppas att historien inte upprepar sig.

Flera av mina liberala vänner har skrivit om Ukraina, bl a Jesper Svensson, Sivert Aronsson, Anders Ekegren, Rasmus Jonlund och Martin Skjöldebrand

Inom Folkpartiet har det uppstått en diskussion om vilka vi som parti ska regera med efter valet. Varje gång som en sådan diskussion kommer upp är det viktigt att komma ihåg att de gånger som Folkpartiet varit otydliga med vilken regeringskoalition vi kan tänka oss att tillhöra efter ett val, så har det gått dåligt i det kommande valet.

Därför anser jag, i likhet med Jan Björklund, att vi klart och tydligt uttalar det som redan landsmötet beslutat, nämligen att det enda tänkbara regeringsalternativ som Folkpartiet kan tänka sig, är en fortsatt alliansregering. Om inte alliansen får tillräckligt antal mandat för detta, ska Folkpartiet gå i opposition. Alla tänkbara tvetydigheter i detta avseende gör att väljarna inte tycker sig veta vad de röstar på och detta leder enbart till att Folkpartiet förlorar röster.

Däremot tycker jag man kan vara öppen för vad som händer vid en valförlust, d v s hur omfattande samarbetet då ska vara mellan allianspartierna. Men det är en sekundär fråga. Det viktigaste beskedet är att Folkpartiet enbart ska finnas med i en alliansregering.

Avslutningsvis vill jag kommentera Melodifestivalen. Den som nu kommer få representera Sverige i Köpenhamn den 10 maj blir alltså Sanna Nielsen med låten Undo. Jag gillar ballader och låten är inte dålig, men jag tycker att det fanns bättre låtar. Sanna Nielsen ställde upp i tävlingen för sjunde gången och det kändes lite grann som att hon fick bli etta för lång och trogen tjänst.

Om svenska folket tänkte så vet jag inte. Men låt mig ge lite varningens tecken. För det första så är det många s k experter som tyckte det var bra att Sanna Nielsen vann. Det brukar inte vara ett gott omen. För det andra så har Sverige aldrig vunnit med en ballad och brukar inte heller få någon framskjuten placering med ballader. Men inte desto mindre så önskar jag Sanna Nielsen lycka till i finalen och självfallet så kommer även jag att hålla tummarna den 10 maj!

Emmas målade naglar!

Sällan har väl ett par målade naglar skapat sådan debatt som när Emma Green Tregaro målade sina i regnbågens färger. All heder även åt Moa Hjelmer som gjorde detsamma.

Hoppas nu bara att den ryska publiken uppför sig väl under finalen. För till skillnad från Moa, som tävlat klart, har Emma höjdhoppsfinalen framför sig.

Det finns en hel del att säga om Emmas ställningstagande, men det som är extra intressant är att det verkar som om vi har fått lite grann av en ny trend bland i varje fall svenska idrottsmän och kvinnor. Förut hette det alltid att idrott och politik inte hörde ihop och ingen verkade vare sig våga eller vilja uttala sig om någonting som var minsta känsligt ur politisk synvinkel.

Genom historien har det naturligtvis funnits undantag, men rent generellt har det varit tämligen neutrala uttalanden när våra idrottshjältar fått den typen av känsliga frågor. Men nu har t ex även några av våra mest namnkunniga ishockeyspelare fördömt Rysslands antigaylagar och då känns det definitivt som att något positivt har hänt i sammanhanget.

Det här med att idrott och politik inte hör ihop har ju för övrigt aldrig varit sant. Som jag skrev i ett annat blogginlägg så har idrott för diktatorer världen över alltid använts i propagandasyfte. Så varför ska inte vi i den fria världen använda kombinationen av politik och idrott på samma sätt?    

Så alla de idrottsmän och kvinnor som målar sina naglar i protest eller som på något annat sätt demonstrerar för mänskliga rättigheter, kommer jag fortsättningsvis att heja lite extra på!

 

Andra bloggar: Christina Örnebjer

Oslo, idrottsvärldens naivitet och kasta poliskostnadsutredningen i papperskorgen!

Under den gångna helgen var jag i Oslo på en weekendresa. Jag passade då på att utnyttja deras kollektivtrafik och konstaterade då att Oslo har något som inte Stockholm har, nämligen ett väl utbyggt tunnelbane- och spårvägssystem. Oslo kombinerar ett bra tunnelbanenät med ett väl utbyggt spårvägsnät på ett sätt som jag hoppas att Stockholm kan göra i framtiden. I det avseendet har vi i Stockholm lite att jobba med, men så hade ju inte Oslo dumheten att lägga ned sitt spårvägssystem som Stockholm gjorde på 60-talet.

I en sportkrönika i Dagens Nyheter skriver Johan Esk om den propagandatriumf som idrottsvärlden ger Ryssland och Vladimir Putin. Genom historien finns en rad exempel där man önskat att de som arrangerar spelen skulle ha givit uppdraget till något annat land. Det gäller alltifrån Hitlers vedervärdiga naziregim i Tyskland under OS år 1936 till motsvarigheten för Beijing år 2008. Det som idrottsvärldens pampar inte verkar förstå (eller ännu värre, inte låtsas om att förstå?), är att genom dessa arrangemang så legitimerar de dessa länders politik. Propagandan får fritt spelrum.

Avslutningsvis en annan idrottsfråga. Det är inte så ofta som jag som AIK:are håller med Djurgårdare, men nu har det hänt (och det kanske i sig inte är så konstigt, med tanke på ämnet). I en artikel med rubriken "Regeringen bör kasta bort poliskostnadsutredningen" skriver Djurgårdens fotbolls VD tillsammans med två andra idrottsrepresentanter att den nämnda utredningen är full av fel och att det måste finnas en tydlig koppling mellan åtgärder och kostnader.

Inget kan vara mera riktigt. Jag har skrivit om detta förut här på min blogg och kan bara konstatera att regeringen inte verkar riktigt förstå vad som är rätt och riktigt i den här frågan.    

 

Vem bör dömas till fängelse?

Efter domen i Moskva mot den ryska punk- och feministgruppen Pussy Riot för huliganism, så finns det anledning att fundera över vilka som borde och inte borde dömas till fängelsestraff och även vilka som borde få sitta av sina fängelsestraff.

En rysk kyrka kanske inte var den mest lämpligaste platsen som Pussy Riot valde för att föra ut sitt budskap. Protesten borde kanske ha framförts på en annan plats och vid ett annat tillfälle. Men oavsett detta så är det givetvis fullständigt absurt att de tre gruppmedlemmarna döms till fängelse. Som mest kan jag tycka att gruppen har visat lite dåligt omdöme när de framfört sina protester i en kyrka, men dåligt omdöme brukar man sällan få fängelse för. Utan att exemplifiera, så finns det bra många personer som genom historien visat prov på dåligt omdöme, men som värst brukar domarna i sådana fall på sin höjd bli böter.

En annan person som råkat illa ut är Julia Tymosjenko. Hon har dömts till hela 7 års fängelse för maktmissbruk. Men här handlar det mer om att den sittande presidenten i Ukraina, Viktor Janukovytj, vill få bort en politisk motståndare. Så givetvis har Pussy Riot och Julia Tymosjenko ingenting med varandra att göra, mer än att de är felaktigt dömda. Det är möjligt att man även i Tymosjenkos fall kan säga att hon hade dåligt omdöme när hon skrev på avtalen om gasleveranser med Ryssland, men i de allra flesta länder som med gott samvete kan kalla sig för rättsstater, hade inte någon åklagare ens funderat på att åtala Tymosjenko.

En person som däremot åtminstone borde prövas mot rättvisan är Julian Assange. Under ett besök i Sverige i augusti 2010 anhölls Assange i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande av två kvinnor. Efter många turer så häktades Assange i sin frånvaro och den 7 december rapporterades att han gripits av brittisk polis då han kommit till polisstationen. Den 16 december släpptes Julian Assange fri mot borgen och återigen efter många turer och överklaganden har Assange nu fått asyl i Ecuador (av alla länder på jorden).

Förutom att Assange i mina ögon med fog kan kallas för en rättshaverist, så är det rent fegt av honom att inte låta sin sak bli prövad i svensk domstol. Om detta har för övrigt även riksdagsledamoten Carl B Hamilton (FP) skrivit om.

Jag vet inte om Assange är skyldig, men är han det, så anser jag med fullständig bestämdhet att han bör skickas i fängelse här i Sverige. Däremot borde en demonstrerande punkgrupp i Ryssland och en före detta preminärminister i Ukraina omdelbart släppas på fri fot!


   

De ryska makthavarna skjuter sig själva i svansen!

Flera tidningar kan ikväll på sina hemsidor rapportera om valfusk i presidentvalet i Ryssland, bl a Svenska Dagbladet. Frågan är naturligtvis inte om fusk har förekommit eller inte, utan snarare hur stor omfattning fusket är.

Det är alltid allvarligt när det fuskas i val, men det är extra allvarligt när fusket görs i s k demokratiska val. I vissa odemokratiska stater är ju ändå utgången given, men i t ex Ryssland så försöker de nuvarade makthavararna få oss att tro att allt går rätt till när det i själva verket är ett omfattande fusk.

Men de här fuskande politikerna får alltid till slut sin dom. Den brukar hård. Folket brukar tröttna och en majoritet kommer att kräva rättvisa val och de sittande makthavarna sopas från banan. Så hände i t ex Ukraina via den s k oranga revolutionen. Att sedan samma makthavare nu har kommit tillbaka är en annan sak. Vi får väl nu se hur det går för Ryssland på lång sikt. För min del tror jag att Vladmir Putins saga snart är all.

Avslutningsvis vill jag från sportens värld gratulera Zlatan Ibrahimovic till en storartad insats i Milantröjan, med ett äkta hattrick i målprotokollet, Jörgen Brink till tredje raka vinsten i Vasaloppet och inte minst en vinst för mitt kära herrlag i AIK Innebandy som gjorde bra ifrån sig högt uppe i norr, när laget slog Umeå med 5-4.