En livslång lärdom - För att trivas i tillvaron så gäller det att hitta ställen där du är uppskattad!

I mitt förra blogginlägg beskrev jag mina tankar kring min kandidatur till landstinget. I åtta valrörelser har jag kandierat till landstingsfullmäktige och jag hade inför årets val många funderingar innan jag bestämde mig för att kandidera ännu en gång. Nu är landstingslistorna fastställda och jag placerades i enlighet med förslaget från nomineringskommittén, vilket med allra största sannolikhet leder till att jag inte kommer att väljas in vare sig som ledamot eller ersättare under nästa mandatperiod.

Jag kommer att sakna arbetet i landstinget och det interna arbetet inom Folkpartiets landstingsgrupp, men jag kan lova att jag kommer att fortsätta att agera för Folkpartipolitik, men att detta då kommer att ske på andra sätt. Jag kan också mycket tvärsäkert lova att jag kommer agera för mina hjärtefrågor på flera olika sätt. Hur och i vilka forum kommer jag att återkomma till.

Nu har jag tur att det finns ett område där det har gått bättre för mig personligen än vad det gjorde i i landstingsvalet, nämligen i valet till Svenska kyrkan. Det var ju några månader sedan som det ägde rum och jag har bara berättat ytterst lite om min kandidatur i det valet. Jag fick den stora äran att av min nomineringsgrupp FiSK (Fria liberaler i Svenska kyrkan) få chansen att ställa upp i hela tre val; till kyrkomötet, till Stockholms stiftsfullmäktige och till kyrkofullmäktige i Adolf Fredriks församling.

Eftersom FiSK tidigare inte varit representerat i Adolf Fredriks församling så räknade jag inte med att vi skulle komma in där, men det gjorde vi! Vi kom in med ett mandat och det visade sig senare vara ett väldigt betydelsefullt mandat. Det mandatet ledde nämligen till att jag, efter förhandlingar med de andra nomineringsgrupperna, blev vald till vice ordförande i kyrkofullmäktige. Tänk vad det ibland går att åstadkomma med bara ett enda litet mandat! 

På stiftsfullmäktigelistan så stod jag på fjärde plats på listan. I det valet så minskade vi från åtta till fyra mandat, vilket var ledsamt, men det gjorde ju ändå att sista mandatet gick till mig och det var ju roligt.

Det känns också roligt att komma tillbaka till kyrkopolitiken. Jag har engagerat mig förut, men det var under 80-talet, då jag bodde i Botkyrka kommun, så det känns väldigt länge sedan. Men nu kan ni förvänta er rapporter från Svenska kyrkan här på min blogg!

Min landstingskandidatur

Första gången jag gick in i landstingshuset på Kungsholmen var i slutet av 1982. Jag hade av ungdomsförbundets distriktsstyrelse i Stockholm valts som representant i Folkpartiets landstingsgrupp och var spänd av förväntan.

Det hela motsvarade mina förväntningar så väl att jag i valet efter, år 1985, kandiderade till landstingsfullmäktige och kom då in som ersättare (eller suppleant som det hette på den tiden). Första gången jag sedan blev ledamot var 1991. Sedan dess har jag varit ledamot eller ersättare fram tills nu. Jag planerar att sitta denna mandatperiod ut, vilket gör att jag då nästintill ägnat hela 30 år av mina snart 56 levnadsår till landstingspolitiken.

Detta innebär också att jag har kandierat till landstingsfullmäktige i åtta valrörelser och mot den bakgrunden så är det nog inte så svårt att förstå när jag säger att jag funderade ganska så länge innan jag bestämde mig för att kandidera ännu en gång.

Nu gjorde jag så, men dessvärre för min del till ett inte särskilt lyckat resultat. Jag gjorde ett sämre provval än för fyra år sedan, vilket har fått till följd att jag av nomineringskommittén placerats på en plats på listan som med största sannolikhet inte leder till att jag kommer väljas in vare sig som ledamot eller ersättare under nästa mandatperiod.

Jag har, liksom nog flera andra, synpunkter på nomineringskommitténs förslag, men de kommer jag att framföra vid andra tillfällen.

Sedan provvalsresultatet blev känt har jag funderat och även i olika sammanhang framfört tankar om att jag skulle avstå från min kandidatur, d v s att jag inte alls skulle stå på listan. Jag har nu bestämt mig för att inte göra så, utan att tvärtom tacka ja till den plats som jag är föreslagen till. Den främsta anledningen till det är att jag alltid har åtagit mig de uppdrag som Folkpartiet velat lägga på mig. Väldigt ofta har naturligtvis de uppdragen sammanfallit med mina egna ambitioner, men inte alltid.

Men de som känner mig väl vet att ordet ”lojal” är ett av mina ledord. I det här sammanhanget är jag således lojal gentemot partiet och de medlemmar inom partiet som ändå röstat på mig i provvalet. Jag vill inte svika er, jag vill inte svika Folkpartiet, utan jag kommer göra vad jag kan för att vi tillsammas ska få ett så bra valresultat som möjligt.

Men jag kan, avslutningsvis, inte komma ifrån att den kommande valrörelsen kommer att kännas annorlunda för mig och jag anser att när jag nu inte längre kommer vara en toppkandidat så kommer mitt ansvar att vara mindre än förut. Mitt engagemang kommer dock alltid att vara på topp, men omfattningen på engagemanget kommer vara mindre än under de åtta tidigare valrörelserna. Jag hoppas och tror att ni alla har förståelse för det!    

Folkpartimedlem? Rösta i provvalet!

Folkpartiets provval i Stockholms stad pågår just nu och avslutas den 4 november. Jag vill på detta sätt uppmana alla folkpartiets medlemmar i Stockholms stad att rösta i provvalet.

Det finns en rad kandidater att rösta på. Själv kandiderar jag till landstingsfullmäktige under min paroll ”Erfarenhet och förnyelse”. Visst behöver vi nya personer med härliga fräscha idéer i landstinget, men vi behöver också personer med erfarenhet. Jag är en sådan person!

Men jag står inte bara för erfarenhet, utan också för förnyelse! Det är dags för en radikal satsning på kollektivtrafiken! Spårväg city måste byggas klart och på sikt måste samtliga stombusslinjer omvandlas till spårvägar, med start av linje 4. Vi måste överlag satsa mer på spår, även tunnelbana. Bilarna måste radikalt minskas i Stockholms centrala delar och bussar ska trafikera mer i ytterområden och mindre i innerstaden. 

En provvalsröst på mig innebär både erfarenhet och förnyelse!

Läs gärna mycket mer om mig och min kandidatur på min hemsida!

Olov - kandidat till landstingsfullmäktige 2014

Idag börjar folkpartiets provval till landstingsfullmäktige. Jag kandiderar på nytt till landstinget under min paroll ”Erfarenhet och förnyelse”. Jag har stor erfarenhet av landstingets huvudfrågor sjukvård och kollektivtrafik, bl a har jag tidigare varit ordförande i sjukvårdsstyrelsen söder och i det som då kallades för SL:s södra regionstyrelse.

Men nu anser jag att det är hög tid att lägga om trafikpolitiken. Vi måste satsa mer på kollektivtrafiken i förhållande till privatbilismen. Spårväg city måste byggas klart och på sikt måste samtliga stombusslinjer omvandlas till spårvägar, med start av linje 4. Vi måste överlag satsa mer på spår, även tunnelbana. Bilarna måste radikalt minskas i Stockholms centrala delar och bussar ska trafikera mer i ytterområden och mindre i innerstaden. 

Vi måste också utveckla husläkarsystemet. Ju fler vårdcentraler som öppnas och ju fler läkare som ingår i vårdvalssystemet, desto bättre. Äldre och barnfamiljer ska på ett lättare sätt än nu kunna få hembesök från husläkarmottagningarna när det behövs.

Avslutningsvis ska landstinget satsa på den kulturen. Landstinget bedriver och stödjer kulturverksamhet genom ekonomiskt stöd till kulturinstitutioner och organisationer, folkbildning, föreningsliv samt barn- och ungdomsteater. På detta sätt skapas förutsättningar för ett mångsidigt kulturliv i länet.

Sammanfattningsvis: Erfarenhet eller förnyelse? Med mig får du både och!

• Antalet husläkare måste öka, för att vi ska få en ökad valfrihet och förbättrad kvalité. Äldre och barnfamiljer ska kunna få fler hembesök från husläkarmottagningen när det behövs
• Mer spårtrafik! Bygg klart Spårväg City och omvandla samtliga stombusslinjer till spårvagn.
• Satsa på kulturen! Kulturen är viktig i ett Stockholms län som växer och utvecklas! 

Läs gärna mer om min kandidatur på min hemsida www.folkpartiet.se/Olov

  

Provvalsmingel och ett glädjande besked om Södertälje sjukhus!

Igår anordnade Folkpartiet i Stockholms stad ett så kallat Kandidatmingel för oss som ställer upp som kandidater till stadsfullmäktige och landstinget. Platsen var Postmuseet i Gamla stan och under ca en och en halv timme fick vi som kandidater mingla runt bland andra kandidater och övriga medlemmar.

Själv delade jag ut flygblad med mina tre huvudsakliga budskap, under min kampanjslogan "Erfarenhet och förnyelse"!

• Antalet husläkare måste öka, för att vi ska få en ökad valfrihet och förbättrad kvalité. Äldre och barnfamiljer ska kunna få fler hembesök från husläkarmottagningen när det behövs
• Mer spårtrafik! Bygg klart Spårväg City och omvandla samtliga stombusslinjer till spårvagn.
• Satsa på kulturen! Kulturen är viktig i ett Stockholms län som växer och utvecklas!

Om du vill läsa mer om min kandidatur kan du göra det på min hemsida.

I övrigt börjar nu planerna för Södertälje sjukhus att ta konkret form. I förslaget, som ska beslutas i landstingsfullmäktige under våren, ökas antalet vårdplatser i akutsjukhusdelen från dagens 100 till 120. Investeringen är på 1,2 miljarder kronor i ny byggnad för akutmottagning och operationer, inklusive en ny operationssal, och upprustade vårdavdelningar.

Detta är mycket glädjande! Södertälje sjukhus är viktigt för Södertälje och den södra delen av länet. Södertälje med stora viktiga arbetsplatser, stora kommunikationsleder på väg och järnväg, och en växande befolkning behöver ett akutsjukhus. Men detta har dock inte alltid varit en självklarhet. Åtminstone två gånger under min tid som landstingspolitiker har sjukhuset varit nedläggningshotat. Som före detta Södertäljebo tycker jag därför att det nu är mycket glädjande att sjukhuset bevaras och utvecklas!

Loosers, KD:s riksting, skärgårdstrafiken och landstinget 150 år

På min blogg idag vill jag skriva om en organisation och ett företag som man kalla för loosers! De ska väl egentligen inte jämföras med varandra, men båda har det gemensamt att de har gjort bort sig.  

De första är ledarna och det högerextrema partiet Gyllene Gryning i Grekland. Efter mordet på musikern Killah P, eller som han egentligen heter, Pavlos Fyssas, så har mördaren erkänt sin koppling till det extrempolitiska partiet i Grekland. Mordet var bara det senaste i en rad våldsdåd som partiet kopplats samman med. Det blev också startskott för de polistillslag som ledde till att 17 ledargestalter greps under lördagen.

Man skulle därmed kunna säga att brallorna är neddragna på ledargarnityret i Gyllene Gryning!

De andra som kan kallas loosers är pastatillverkarna Barilla. I en radiointervju i onsdags talade en av företagets ägare om att han ansåg att företaget aldrig skulle låta göra reklam för produkterna med en "regnbågsfamilj" och han tillade att homosexuella som inte gillar det kan äta pasta från andra tillverkare.

Nu har olika typer av aktivister tagit Barilla på orden och uppmanar nu så många som möjligt till bojkott. På nätet finns protestskrivelser på flera språk och med olika avsändare, bland dem Nobelpristagaren Dario Fo som uppmanar Barilla att göra avbön. 

Vad Barilla kanske inte tänkte på är att homosexuella inte bara känner homosexuella, utan även heterosexuella och med alla de kontakter som detta innebär, kan en bojkott av Barillas varor bli mycket kännbar.

Hur löd det där gamla ordspråket? Som man bäddar får man ligga!

Några som man inte direkt kan kalla för loosers (och som därmed inte på något sätt är jämförbara med vare sig Gyllene Gryning eller Barilla) är Kristdemokraterna (KD). De har under några dagar nu haft sitt riksting, vilket är deras hösta politiska organ. På detta riksting har de enligt min mening fattat en del beslut som gör att de nu tagit ytterligare steg till höger på den politiska skalan. (KD) söker annars med ljus och lykta efter en profilfråga som kan lyfta partiet. Att då som Göran Hägglund hitta frågan om att avskaffa landstingen leder i det fallet helt fel. Förutom att det är fel i sak, så är det sällan som organisatoriska frågor engagerar medborgarna (förstatligandet av skolan är dock ett lysande undantag). Medborgarna vill att sjukvården ska fungera. Vem som ansvarar för densamma är sällan något som bekymrar dem.

Sedan har också (KD) på sitt riksting beslutat att utreda ett NATO-medlemskap. Jag tycker utreda är lite väl mesigt. Jag tycker (KD), i likhet med Folkpartiet, ska ta klar ställning – Säg ja till medlemskap i NATO!

Om jag nu istället går in på veckans vinnare, så anser jag att Folkpartiets landstingsgrupp och vår skärgårdstrafikpolitik är en sådan given vinnare. Nu har nämligen det moderata trafiklandstingsrådet meddelat att hela skärgårdsupphandlingen ska göras om. Det har vi i Folkpartiet tyckt i ca 1,5 år. Gör om och gör rätt, har vi sagt sedan dess. Det är bara att beklaga att det har tagit så lång tid och att det har kostat väldigt mycket pengar under den här tiden.

En som berättar mer ingående om detta är min partikollega Stella Fare.

Allra sist. Stockholms läns landsting firade sitt 150-års jubileum nu i helgen med en fest på landstingstomten vid Hantverkargatan 45. Jag var där och stod några timmar i Folkpartiets tält. Här nedan ser ni en bild på några av oss Folkpartister som var närvararande.

Ett personligt beslut under semestern och dagens höjdpunkter!

Det var länge sedan jag skrev något här på bloggen. Jag har inte gjort det under hela min semester. Jag har inte gjort det för att jag tycker det är skönt att helt koppla av från allt som har med jobb, politik och annat som jag sysslar med till vardags. Istället har jag solat, läst, tittat lite på tv och allmänt kopplat av från det mesta som jag vanligtvis gör.

Men nu när jag har börjat jobba igen så börjar allt så sakteliga återgå till den vardag jag kopplat av ifrån. Men att helt koppla bort från politiken går inte. Den finns ju på något sätt där så fort man läser en dagstidning eller ser på tv.

Därför har jag ägnat mig åt att fundera på framtiden. Ännu så länge har Folkpartiet bara bett att få in nomineringar till riksdagen, men snart är det även dags för motsvarande när det gäller valen till landsting och kommuner.

Under sommaren har jag därför bestämt mig för att kandidera för ytterligare en mandatperiod i landstinget. Det var ju inte precis igår jag satte min fot i landstingshuset för första gången, utan jag har funnits med i landstingssammanhang sedan 1985, först som ersättare, senare som ledamot och den innevarande perioden återigen som ersättare. Nu tar jag sikte på att bli ledamot på nytt!

Anledningen till min kandidatur är flera. Jag känner att det finns så mycket spännande och roligt att ta tag i inom Stockholms läns landsting och så mycket kvar att göra för min del. Inte minst är det spännande att få fortsätta med att se till att vi får fler spårvagnslinjer i Stockholms innerstad. Närmast står en konvertering av stombusslinjerna på den agendan!

Jag vill därför gärna få fortsätta med trafikpolitiken, men även inom de andra politikområdena. Jag vill helt enkelt gärna få chansen att få fortsätta att utveckla, förändra och förbättra landstinget.

Genom åren har mitt politiska fokus förflyttats. I de tidiga ungdomsåren drev jag frågor som till stor del handlade om förbättringar för den generation jag tillhör, men givetvis också, vilket varit viktigt för alla ungliberaler genom alla tider, förbättring för folk i fattiga länder.

Mina föräldrar är dessvärre inte i livet. Min mamma blev nästan 90 år gammal och ca sex år innan hon dog blev hon dement. Det är en väldigt hemsk sjukdom. I och med mammas sjukdom kom äldrefrågor att bli viktiga för mig.

Men snart är nog ändå cirkeln sluten! De viktigaste personerna för mitt politiska engagemang är två små killar på 3 och 5 år. De är mina barnbarn och är alldeles fullständigt underbara! Jag vill att de själva ska få chansen att forma och ta ansvar för sitt liv och få chansen att förverkliga sina drömmar. Men de ska också få leva i ett samhälle som är tryggt, att det finns ett skyddsnät omkring dem, ifall de behöver det, som t ex en bra sjukvård och en kollektivtrafik som fungerar!

Avslutningsvis dagens höjdpunkter! Prideparaden kl 13.00 utgår det här året från Medborgarplatsen och går till festivalområdet på Östermalms IP. Jag har för avsikt att gå med och i så fall blir det för åttonde gången, om jag räknat rätt.

Sedan spelar också AIK fotboll mot Elfsborg kl 16.05 på Friends Arena. Förutom att det här är en toppmatch så är det en alldeles speciell match för Daniel Tjernström. Daniel har spelat sedan 1999 i AIK och det här är hans sista. Så det är återigen dags för många olika sorters känslor på Friends!  

Tunnelbaneutbyggnader, Läkaruppropet och statsvetarprofessorer

Under veckan som gått har regeringens trafikförhandlare skrivit i Dagens Nyheter om tunnelbanans utbyggnad. Det är bra, inte minst för att man därmed också markerar hur viktig trafikutbyggnaden i Stockholmsregionen är för hela Sverige. Problemet är bara att tunnelbaneutbyggnader tar väldigt lång tid. Mycket av det trafikkaos som finns, måste lösas tidigare!

Dessutom så skulle jag (och för övrigt även Folkpartiets landstingsgrupp) hellre se en utbyggnad av tunnelbanan till Täby än en utbyggnad till Hagastaden. Jag har väldigt svårt att förstå varför vi ska dra t-banan till Hagastaden, när det är betydligt fler fördelar att dra en spårväg dit, en spårväg som sedan på ett naturligt sätt kan sammanlänkas med tvärbanan vid Solna centrum och vidare mot Solna station.

Från kollektivtrafik över till sjukvård. Det s.k."Läkaruppropet” kräver att vård ska ges till alla utifrån patienternas behov. Det är egentligen ganska så självklart, men dessvärre även ganska så svårgenomförbart.

 

När jag kom in som ersättare i landstinget i mitten 80-talet var all sjukvård anslagsfinansierad. Det innebar att det var politikerna i landstingsfullmäktige som beslutade i detalj om hur mycket som skulle gå till varje verksamhet. Tanken var då att det skulle gå till verksamheter där behoven var som störst. Så - det låter väl bra? Så viss ska vi väl då också går tillbaka till det gamla anslagssystemet?

 

Svaret på de frågorna är nej. Det var nämligen oftast så att det var de verksamheter som skrek mest och sa att de hade långa köer eller på annat sätt uppmärksammades, som vid nästa budgettillfälle fick mer pengar. Problemet vara bara att detta inte var någon garanti för att pengarna hamnade där behoven var som störst. Det kunde helt enkelt vara någon helt annan verksamhet som hade större behov än de som fick ökade medel.

 

Grundproblemet med allt det här är egentligen att det inte finns något perfekt system. Man kan säga mycket om det system vi har idag, "Vårdval Stockholm". Det går att diskutera en hel del om det systemet och det går att förändra ersättningarna i systemet, men systemet i sig, som utgår från enskilda patienteras val, är faktiskt ett bra system!

Avslutningsvis så hörde jag återigen en statsvetarprofessor säga att det nuvarande läget i opinionen bland de politiska partierna är så gott som kört för Alliansen. Den här gången var det professor Mikael Gilljam som uttryckte sig på det här sättet. Att de aldrig lär sig! Förra gången det uttalades var av Sören Holmberg. Jag säger istället som Gunde Svan brukar säga som lekledare på "Fångarna på fortet". Ingenting är omöjligt!

Läs även bloggar från Birgitta Rydberg, Anna Starbrink och Hans Åberg i dessa ämnen.

 

 

Blåsarsymfonikerna lever!

I mitt förra blogginlägg skrev jag om den svåra ekonomiska situation som Blåsarsymfonikerna hamnat i. I tisdags kom det glädjande beskedet att landstinget ger Blåsarsymfonikerna det förskott som föreningen behöver för att leva vidare.

Därmed är dock inte problemen ur världen. Men med en ny reviderad ekonomisk plan så finns det stor chans att föreningen framöver klarar sig igenom de framtida svårigheterna. Planen lever upp till de krav som landstingets kulturnämnd satt upp och utgår från att hyreskontraktet upphör tidigare än beräknat och att hyran sänks. Dessutom ska man spara in på marknadsföring och på konsulter. På så sätt räknar Blåsarsymfonikerna med att kunna fortsätta driva konsertlokalen Musikaliska med vinst under 2013.

Tisdagen den 25 september blev därför en glädjens dag för för oss alla som kämpat för att Blåsarsymfonikerna även ska kunna höras i fortsättningen. Som f d ledamot i styrelsen för Blåsarsymfonikerna kan jag inte annat än att säga grattis och lycka till framöver!

Läs också gärna vad kulturlandstingsrådet Anna Starbrink skriver om Blåsarsymfonikerna på sin blogg!

Blåsarsymfonikernas ekonomiska problem

Den ekononomiska situationen i Blåsarsymfonikerna har varit ett aktuellt tema under den gångna veckan, både i Dagens Nyheter och på VD Fredrik Österlings blogg. Sedan 2009 har jag varit landstingets representant i Blåsarsymfonikernas styrelse. Tisdagen den 11 september 2012 lämnade jag in min avsägelse för detta uppdrag. 

Blåsarsymfonikerna, som är en förening och som är ägare till ett bolag, (Musikaliska Nybrokajen AB), har länge haft ekonomiska problem. När jag kom med i styrelsen hade föreningen ett balanserat underskott på ca 2,5 Mkr. Redan från början hävdade jag att föreningen måste ha som ambition att få ned detta underskott. I detta sammanhang är det viktigt att komma ihåg att landstinget inte är ägare till Blåsarsymfonikerna eller till Musikaliska. Detta är en stor skillnad, t ex i förhållande till Kungliga filharmonikerna i Stockholms konserthus, där landstinget har ett ägaransvar. Detta anser jag spelar stor roll.

Fram till 2011 hade Blåsarsymfonikerna sin verksamhet i Sickla. Detta i ganska så dyra och inte heller så väl anpassade lokaler för sitt ändamål. Under större delen av 2010 undersöktes en flytt och såsmåningom fick styrelsen information av VD om att en flytt till Nybrokajen 11-13 var möjlig.

Jag har avgått ur styrelsen på grund av den kritik som riktas i en PM författad av kuturförvaltningens chef Hans Ullström. I denna riktas kritik mot styrelsen på flera punkter, men bl a när det gäller engagemanget i bolaget Musikaliska och ägandet av lokalerna vid Nybrokajen 11-13. Det här är också en av punkterna där jag så här i efterhand kan tycka att styrelsen gjorde ett strategiskt misstag, även om engagemanget i lokalerna omgärdades av en hel del otur.

Landstinget har i många år givit förskott på det bidrag som Blåsarsymfonikerna skulle få nästkommade år. Så gjordes även under 2011. Detta har varit nödvändigt beroende på den hårt ansträngda ekonomiska situationen, framförallt den likviditetsmässiga. Om inte landstinget hade ställt upp på tidigare förskott, hade Blåsarsymfonikerna ännu tidigare hamnat i den situation som de är i nu. 

Men till skillnad från tidigare år, så hade nu landstingets kulturnämnd ett tillägg till beslutet om förskott. Kulturnämnden ville nämligen att det skulle upprättas en ekonomisk plan som gjorde att Blåsarsymfonikerna framöver skulle undvika att inkomma med begäran om förskott.

Det som sedan inträffade var att bolaget Musikaliska gick med stor förlust. Även föreningen gick med förlust och det samlade balanserade underskottet för bolag och förening uppgick i storleksordningen till ungefär 6 miljoner kronor.

Jag insåg att detta var på väg att bli en stor katastrof. Några i styrelsen, där både anställda och några som är rekryterade externt sitter, såg det som självklart eller i varje fall nästintill självklart att det var landstinget som skulle rädda situationen genom att gå in med pengar. Jag försökte då påtala att detta definitivt inte var en någon självklarhet. Jag menade istället att vi skulle arbeta i enlighet med landstingets önskan, d v s att ta fram en åtgärdsplan för att förhindra framtida förskott och dessutom reda ut vår ekonomiska situation.

I april såg jag mig tvungen till att skriva en skrivelse till styrelsen. Skrivelsen gick ut på att Blåsarsymfonikerna inte med automatik kan räkna med (som jag uttryckte det) "att någon extern organisation ordnar upp finanserna". Med detta ville jag markera att det definitivt inte fanns någon automatik i att landstinget, staten eller någon annan offentlig aktör, bara skulle gå in och täcka ett så stort underskott.

Jag ville också med skrivelsen säga att vi skulle följa landstingets beslut och upprätta en plan för hur förskott skulle undvikas framöver. Styrelsen beslutade i enlighet med min skrivelse, men jag inser nu att jag borde ha lagt den ca två månader tidigare.

Vi är många som bär ansvar för den uppkomna situationen. Landstingets kulturnämnd sammanträder den 25 september. Då tar nämnden ställning till Blåsarsymfonikernas ansökan om bidrag. Förhandsbeskedet är att ansökan kommer att avslås. Det kan naturligtvis rent teoretiskt bli någon form av politisk uppgörelse, men min bedömning är att det dessvärre är politiskt omöjligt. Jag beklagar det och jag beklagar hela den uppkomna situationen. Jag kan bara hoppas att situationen på något sätt löser sig. Hur vet jag inte.
         

T-bana till Nacka är bra, men nu måste innerstadsproblematiken lösas!

Under den här veckan kom beskedet att det blir tunnelbana till Nacka. Beskedet är logiskt, eftersom fler och fler väljer att bosätta sig i vårt län och kommunerna Nacka och Värmdö är två av de kommuner som växer snabbast, sett i förhållande till sin folkmängd.

Med tunnelbanebygget förbereds ett trafiksystem i ett län där det i en framtid kommer bo 3 miljoner invånare. För att hitta en motsvarande tunnelbaneutbyggnad, så måste vi gå tillbaka till 1970-talet. Länet står inför ett behov av att att knyta ihop ett växande län med nya spårlösningar, bland annat tunnelbana.

Jag är för den här tunnelbaneutbyggnaden och har varit det länge. När väl det är sagt ska man veta att att den medför två nackdelar. För det första tar den lång tid att bygga. Det är nästan så att jag kommer att hinna gå i pension innan den är färdig, (den beräknas vara klar år 2020). För det andra slukar utbyggnaden en stor del av de framtida investeringsresurserna. Beroende på vilken lösning som väljs så kostar utbyggnaden någonstans mellan 11-16 miljarder kronor.

Därför blir det framöver än mer viktigare hur vi prioriterar bland de framtida trafikinvesteringarna. Tunnelbana till Nacka är en bra prioritering, men i fortsättningen kan vi, av flera skäl, inte stirra oss blinda på tunnelbanelösningar.

Kommande investeringar måste istället lösa problemet med ytträngseln i innerstaden och det kan inte göras med tunnelbana. För att stadsmiljön ska bli attraktiv ur trafiksynpunkt, så måste trafiken minska och den trafik som finns måste komma fram på ett bättre sätt. En del i detta kan göras genom en minskning av privatbilismen. Detta åstadkoms genom införade av olika former av restrktioner. Men kollektivtrafiken i sig måste också bli mer attraktiv.

Jag har sagt det förr och kommer säga det fler gånger. De blå bussarna måste konverteras till spårvagnslinjer. Det stomlinjenät som nu är ute på remiss måste innebära en spårvagnsutbyggnad och då gärna med start av den mest belastade linjen, nuvarande blåbusslinje 4. Den borde redan nu har varit konverterad. Så - ju förr desto bättre!

Läs gärna också följande bloggar i samma ämne
Lotta Edholm (FP
Birgitta Rydberg
Anna Starbrink
Christoffer Fagerberg
Ander Ekegren
Jesper Svensson

Färdtjänst, Arvikas kulturbyggnader och äldrefonder

Juholt (S)
Den mest uppmärksammaste händelsen nu i helgen är givetvis Håkan Juholts avgång, men den tänkte jag inte kommentera, mer än att säga att den var väntad. I längden blev Juholt ohållbar även för de mest inbitna sossarna.

Färdtjänstens resetilldelning
Istället tänkte jag kommentera lite andra saker. Från årsskiftet är jag inte längre ledamot i sjukvårdsstyrelsen city, utan har istället gått över till landstingets trafiknämnd. Jag har också fått ett uppdrag som ledamot i trafiknämndens färdtjänstutskott, som hanterar resor för funktionshindrade. Färdtjänstfrågor har genom åren varit en prioriterad verksamhet för Folkpartiet. Under förra mandatperioden var folkpartisten (och numera landstingsrådet) Anna Starbrink Färdtjänstnämndens ordförande och då återinfördes det som kallas för rullstolstaxi. Utan att gå in på det mer, så kan jag säga att Folkpartiet har en bra tradition när det gäller införande av reformer inom färdtjänsten, så jag har som ny ledamot mycket att leva upp till i det avseendet.

En av Folkpartiets nuvarande hjärtefrågor är att taket för antalet tilldelade resor på sikt ska försvinna. Vissa grupper har redan en friare resetilldelning och den möjligheten ska i en framtid även gälla alla färdtjänstens resenärer. Detta har vi ännu så länge inte med oss de andra allianspartierna på, men på mitt första möte med Färdtjänstutskottet så antog vi ett särskilt uttalande som gick i den riktningen.

Arvikas kulturbyggnader
Min mamma föddes i Arvika, i Värmland, nära den norska gränsen. Vi har en del släktingar kvar där och under min skoltid var jag ofta i Arvika, främst under sportloven. Arvika är en fin stad, med en modern bebyggelse, men staden har också bevarat många gamla fina hus. Av någon outgrundlig anledning har det kommit upp en diskussion i Arvika om att riva några av dessa gamla hus. De rivningshotade husen är fyra till antalet och finns beskrivnina i en artikel i Arvika Nyheter.

Till min och andras stora glädje har det blivit en massiv kritik från Arvikaborna och bl a har en Facebookgrupp bildats som jag har gått med i. Den heter Vi som vill bevara Arvikas kulturbyggnader. Jag tycker det är minst sagt synd om Arvika gör om samma misstag som många andra kommuner och inte bevarar sin äldre bebyggelse.

Fy för fonder
Avslutningsvis kan jag inte mer än att hålla med Expressen i en av sina ledare, vars rubrik är "Fy för fonder". Den statlige utredaren Bo Könberg har kommit fram med ett förslag om att bilda äldrefonder för den stora 40-talistgenerationen. Bo Könberg är folkpartist och tidigare statsråd och han har framfört liknande tankegångar vid ett av Folkpartiets landsmöten. Jag var en av dem som talade emot detta förslag och det röstades också ned på landsmötet. Dessvärre Bo; det som var fel då är lika fel nu!

Alternativa förslag till beslut ska även avges på sammanträden och inte enbart i media

Oppositionen i landstinget har naturligtvis rätt att opponera, komma med andra förslag, föreslå förändringar och överhuvudtaget komma med alternativ till den politik som vi i den borgerliga majoriteten har. Men en politisk oppostion måste också uppträda på juste sätt gentemot den politiska majoriteten. Bland annat hör det god ton att om man inte säger något på ett sammaträde där ett ärende är uppe för behandling, så är det inte ok att sedan gå ut och i efterhand kritisera det beslut som antogs. Detta har nu hänt i sjukvårdsstyrelsen city. Styrelsens ordförande föreslog att beslutet om att säga upp avtalet med Gamla stans vårdcentral skulle skjutas upp till måndag. Detta för att ge vårdcentralen en chans att på ett korrekt sätt kommentera Hälso- och sjukvårdsförvaltningen kritik. På sammanträdet i tisdags hade socialdemokraterna ingenting att erinra mot det förslaget. Det antogs i politisk enighet, ingen hade något annat förslag till beslut. Endast miljöpartiet avstod från att deltaga i beslutet, men inget annat förslag till beslut. Trots det går sedan socialdemokraterna via oppostionsladstingsrådet Helene Hellmark Knutsson och tillråga på allt även gruppledaren för (S) i sjukvårdsstyrelsen, Petra Larsson, ut och i efterhand kritiserar beslutet och säger att beslutet om att säga upp avtalet borde ha tagits i tisdags. Att på sammanträdet gå med på ett förslag till beslut och sedan kritisera detsamma är inte juste och det är dessutom en smutsig och dålig oppositionspolitik!

Högre nämndemannaarvoden och Malin Siwe har fel igen!

Då och då, i varje fall en gång varje mandatperiod, kommer signaler från Domstolsverket att de vill ha en yngre nämndemannakår. Argumenten från deras sida är bra, de vill helt enkelt att nämndemännen på ett bättre sätt ska spegla befolkningen. Det är givetvis ett vällovligt syfte.

Problemet är bara att när väl det är sagt så måste också staten och Domstolsverket ge förutsättningar för att en sådan föryngring ska komma till stånd. En avgörande sådan åtgärd är att höja arvodena för nämndemännen.

I nuläget är arvodena, minst sagt, löjligt låga. Som det nu är så är det rena ”förlustaffären” att vara nämndeman. När jag själv var det, vilket var i början på 2000-talet, så fick jag ett arvode från Södertälje tingsrätt på 500 kr. Det täckte inte min förlorade arbetsförtjänst. Jag kunde då begära att få denna, men i så fall så fick jag inget arvode, vilket innebar att jag i praktiken inte fick något mervärde när jag tjänstgjorde som nämndeman. Jag kunde likväl ha varit på mitt ordinarie arbete.

Givetvis ska inte arvodena vara skyhöga, men om man vill se en föryngring av nämndemammakåren så måste arvodena höjas. Jag har därför skrivit en motion till folkpartiets landsmöte på det här temat och yrkat på att Folkpartiet liberalerna på olika sätt ska agera så att nämndemännens arvoden höjs i domstolarna. Till min stora glädje har jag i Bengt Pettersson från Motala fått en medundertecknare till motionen.

Avslutningsvis noterar jag än en gång att Expressens Malin Siwe och jag återigen tycker olika. För en tid sedan skrev hon en ledare med rubriken "Banta ledamöterna", där hon argumenterade för att landets fullmäktigeförsamlingar måste minska antalet ledamöter.

Demokrati är tydligen inte så lätt att förstå för Malin Siwe. Fullmäktigeförsamlingarnas uppbyggnad handlar nämligen inte om att det ska finnas en rationell beslutsordning. Det är inte därför de finns. Om de fanns enbart av den anledningen, så skulle det räcka med att ha en person från varje parti som debatterade i fullmäktige och som sedan fattade beslut.

Men anledningen till att fullmäktige finns och att dessa har ganska så många ledamöter, är för att de ska spegla befolkningen. Låt mig ta mitt eget parti Folkpartiet som exempel och den fullmäktigeförsamling jag kan bäst, nämligen landstinget. Om Malin Siwe fick som hon ville så skulle bara vår gruppledare Birgitta Rydberg och möjligtvis någon mer finnas med i fullmäktige. Birgitta bor i min valkrets, på Norrmalm, så det vore väl möjligtvis bra för mig. Men då skulle inga liberala röster höras i fullmäktige från något annat område. Inte från någon annan innerstadsstadsdel, inte från de folkrika kommunerna i sydväst, t ex Södertälje och Botkyrka och ingen från de norra kommunerna. Lika snedfördelat skulle det vara hos de andra partierna. Kort sagt, de fullmäktigeförsamlingar som Malin Siwe vll ha skulle inte spegla befolkningen på ett bra sätt. Så vill inte jag ha det.

Ilija Batljan, nämndemannaarvoden och partisammanslagningar

För ca två veckor sedan avgick Ilija Batljan (S) från sin post som oppositionslandstingsråd i Stockholms läns landsting. Om någon vadhållningsfirma hade presenterat ett bra odds på att Batljan skulle avgå under innevarande mandatperiod, så hade jag nog kunnat tänka mig att sätta en rätt så rejäl slant på att så skulle bli fallet.

Ilija Batljan trivs nämligen inte i opposition. Han är tämligen van att bestämma. Som kommunalråd i Nynäshamn var det han som styrde och ställde och tog åt sig äran över positiva förslag, även om det inte alltid var han som var den som fixade till det hela. Det här fick jag själv erfara när Baltjan tog åt sig äran av att Sorunda vårdcentral öppnades under förra mandatperioden, fast det var jag som ordförande och resten av styrelsen för sjukvårdsstyrelsen söder, som såg till att den öppnades. Tvärtom var det hans socialdemokrater i landstinget som lade ner den förra vårdcentralen som fanns i Sorunda.

Nu ska (S) välja en ny gruppledare i landstinget. Om det blir det lika svårt att hitta, som det är för samma parti att hitta en ny partiledare, så lär det hela ta tid.

I veckan som gick var det också ett inslag på radion om den höga medelåldern för våra nämndemän. Trots uppmaningar från Domstolsverket om fler yngre personer, så minskar inte medelåldern. Tyvärr är det dessvärre inget konstigt med det. Domstolsverket och många andra kan skrika sig hesa över att de önskar en lägre medelålder, men det kommer inte att uppnås så länge den ekonomiska ersättningen är så katastofalt dålig som den är idag. Jag menar inte på något sätt att en nämndeman ska ha ett femsiffriga belopp för att deltaga en dag som nämndeman i t ex tingsrätten. Problemet är bara att med dagens ersättningsnivåer så känns det nästan som att man skänker bort sin tid gratis till samhället när man åtar sig uppdraget.

Jag satt i tingsrätten under några år i början av 2000-talet. Då var arvodet för en heldag 500 kr. Ersättning för förlorad arbetsförtjänst kunde jag få, men då fick jag inget arvode. Med andra ord så var det så att i bästa fall så att jag kunde få ut i ersättnng för det jag förlorade på att vara ledig från jobbet, vilket innebar att man kan säga att jag gjorde ett gratisjobb för samhället då jag satt som nämndeman. Med den typen av ersättningar kommer vi aldrig nå upp till Domstolsverkets mål.

Avslutningsvis upprepar jag mitt motstånd mot en sammanslagning mellan Folkpartiet och Centern. I en blogg av Rasmus Jonlund (FP) tar Rasmus upp en av de frågor som för mig blir problematiska vid en eventuell sammanslagning. I övrigt hänvisar jag till tidigare blogginlägg på den här sidan!

Kris inom (S)

Inget parti passar bättre in på ordet "kris" just nu än socialdemokraterna. Jag ska ge tre exempel.

1. Socialdemokraternas egen kriskommission levererade för en tid sedan sin slutrapport och det är väl bra att man fullföljer sitt uppdrag, men särskilt mycket nytänkande fanns inte i rapporten. Den bestod mest av råd som att Sverige måste höja skatterna och en önskan om att man med politiska beslut måste styra mer. Den fokuserade också väldigt mycket på fördelning av befintliga resurser och på återställare inom skolans område.

Min fråga till den socialdemokratiska kriskommissionen är om man inte har lärt sig någonting? Det var ju den här typen av politiska förslag som förkastades av väljarna i valet 2010!

2. Det är uppenbarligen kris även inom den socialdemokratiska partiledarfrågan. Göran Persson har liknat det vi nu ser som lite av tv-programmet Idol, och jag kan hålla med. Nu i veckan trodde jag att vi kunde se att någon av alla kandidater, i det här fallet Mikael Damberg, klev fram och sa att han vill leda partiet, men sen i en senare intervju så mesade han till sig och sa att han bara menade att han ville ha en ledande position inom partiet, något som han redan har. Suck!

Som icke socialdemokrat så bryr jag ju mig inte så jättemycket, men jag tycker ändå att hela den här processen med att få fram en ny partiledare för socialdemokraterna är ytterst märklig.

3. Den tredje krisstämpeln som det går att sätta på (S) är på ett lite annat sätt. Socialdemokraterna i landstinget har nämligen föreslagit att vi ska tillsätta en kriskommisson inom vården, som dessutom ska vara ledd av oss inom Folkpartiet. Det är bara det att någon sådan kommission inte behövs och varför det är så uttrycker Birgitta Rydberg (FP) väldigt bra på sin blogg.

Som sagt - "Det är kris nu, sa Bill. Kris var ordet, sa Bull."

Oppositionen i landstinget talar inte om sina egna förslag

I tisdags och onsdags under den här veckan debatterade och antog landstingsfullmäktige sin budget för 2011. Både under trafikdebatten och sjukvårdsdebattenbuden var det påfallande hur mycket oppositionen skällde på det som vi gör i alliansen, utan att för den skull presentera några egna alternativ. I varje fall var så fallet under den allmänpolitiska debatten.


I trafikdebatten sa socialdemokraterna att man var emot satsningar på spårväg city och båttrafik. Man sa att man ville göra mer "viktiga satsningar". Frågan är dock vad det är? Kanske den onödiga t-banegrenen till Karolinska, som istället kan genomföras med spåväg, eller?

I övrigt så fortsätter vi i landstingsmajoriteten att att i första hand koncentrera oss på kärnverksamheterna sjukvård och kollektivtrafik. Den nya budgeten omfattar drygt 72 miljarder kronor, varav cirka 51 miljarder används inom hälso- och sjukvården. Landstingsskatten blir oförändrad, 12,10, men vissa av taxorna inom hälso- och sjukvården höjs. Taxorna inom SL-trafiken blir dock oförändrade.

Landstinget står inför flera stora utmaningar under de närmaste åren. Befolkningen i länet ökar med ungefär 30 000 personer per år. Allt fler blir allt äldre. Det ställer krav på investeringar, både inom vården och kollektivtrafiken, och en väl fungerande organisation. Det nya sjukhuset Nya Karolinska Solna står för en viktig del av landstingets arbete med att utveckla vården och knyta den närmare forskningen.

Avslutningsvis lite om kulturen, som har en liten del av den totala budgeten. Landstinget producerar inte kulturell verksamhet i egen regi, utan tecknar avtal med externa verksamheter som driver den externt. Kontaktytorna mellan kultur- och näringslivet ska stärkas. Landstingets kultursatsningar vänder sig i första hand till barn- och unga, samt vården. Dessutom finansierar landstinget verksamheten vid Stockholms konserthus, samt ett antal länsuppdrag, till exempel Film Stockholm, Stockholms länsmuseum och Länsmusiken. Den sistnämnda är jag för övrigt själv en stark värnare av, som den ledamot jag råkar vara i deras styrelse!

Socialdemokraternas budget är orealistisk!

December är ju en månad då det händer mycket. Det mest påtagliga är självfallet all julsress inför den 24:e december, men det händer också annat. I Stockholms läns landsting beslutas det om budget för 2011. Det är ganska så långdragna tillställningar som dessvärre kan kännas aningen sega.

Folkpartiet, tillsammans med den övriga alliansen, uppvisar en stark budget med ett överskott på drygt 700 Mkr. Landstingsskatten förblir oförändrad och satsningar görs på både sjukvård och kollektivtrafik. Under 2011 kommer också ett nytt ersättningssystem för husläkarmottagningarna, vilket jag ser fram emot och med säkerhet kommer att kommentera här på bloggen vid andra tillfällen.

Även oppositionen har lagt sina förslag. Både miljöpartiet och vänsterpartiet vill höja skatten, medan socialdemokraterna nu frångår det de sa i valrörelsen och föreslår nu oförändrad skatt. Det är i och för sig bra, men deras balans- och resultaträkning är däremot en bluff med siffror av sällan skådat slag. Något som resulterar i att deras budget inte skulle gå att genomföra.

Eller i och för sig, det skulle nog gå. Problemet är bara vad som i så fall händer. (S) föreslår nämligen ganska så drastiska besparingar på den s k administrationen. Naturligtvis går det att effektivisera administration. Det gör det alltid. Men för att kunna göra de kraftiga besparingar som (S) vill göra, så handlar det om extremt många personer som faktiskt måste sägas upp.

Att kraftigt skära ned administrationen, eller som det också populärt brukar heta, rationalisera i byråkratin, kan förefalla vara bra. Det är ju bara det att de där byråkraterna faktiskt också gör något. De rullar inte tummarna dagarna i ända. Jag själv råkar vara en av dem, om än inte inom landstinget. Men jag och många av mina kollegor är de som förser politiker med underlagsmaterial för beslut. Det konstiga är att det oftast är den typen av politiker som skriker högst om att skära i byråkratin som samtidigt kräver betydande utredningar och underlag för sina beslut och som med motioner och interpellationer gör att "vi byråkrater" faktiskt får mer jobb.

Så det hela går faktiskt inte ihop. Om man menar allvar med att skära kraftigt i byråkratin, så kommer det ske på bekostnad av underlag för politiska beslut. Det är vi byråkrater som är mellanledet mellan de som direkt jobbar i verksamheten och den politiska nivån. Om det sker drastiska besparingar på administrationen, så kommer det obönhörligen att drabba den politiska nivån. Jag tror faktiskt Ililja Batljan och hans socialdemokrater är mer kloka än så, och ser mer budgetposten "nedskärningar i byråkratin", som ett spel för galleriet!



Läs även bloggar av Birgitta Rydberg och Anna Starbrink.

Insändare i "Vi i Vasastan"

Jag vill gärna delge er alla en insändare som jag fick in i lokaltidningen "Vi i Vasastan". För närvarande är det ju många inom socialdemokraterna som inte verkar tycka om varandra och det pågår minst sagt ett maktspel. Det är väl inte särskilt tänkbart, även om det vore roligt, att det därefter kom någon sosse som sa att spårvagnar skulle vara bra i Stockholms innerstad. Men det låter väl vänta på sig och det blir nog inte Jan Valeskog (S) som säger det först. Läs här nedan så förstår ni vad jag menar.



Därför är spårväg City är en succé
Den socialdemokratiske spårvagnshataren nr 1, Jan Valeskog, har ännu en gång uttalat sin spårvagnsfientlighet i nummer 41 i "Vi i Vasastan". Detta efter det att linje 47 nu har upphört. Noterbart är att i samma tidning finns en insändare om att det blivit bättre nu när 47:an försvunnit, men Valeskog går på i sina gamla vanliga hjulspår, det sistnämnda i dubbel bemärkelse!

Bakgrunden till kritiken är att den borgerliga majoriteten, med stöd av miljöpartiet, drivit igenom ett beslut i landstingsfullmäktige som innebär en första etapputbyggnad av en förlängning av spårvagnlinjen mellan Norrmalmstorg till Djurgården. Den första etappen, som nu alltså har genomförts, avser en förlängning mellan Norrmalmstorg till Hamngatan. Det är ett första steg på vägen mot en modern spårvagnstrafik. På sikt kan vi få flera linjer och ett nät av spårvägslinjer, även om det ligger ganska så långt fram i tiden. Men inom bara ett par år så kommer vi kunna ha en ny spårväg mellan Kungsholmen till Centralen och sedan återstår bara att knyta ihop spåren via Sergels torg.

Det är alltså detta som Valeskog anser är en stor skandal. När Valeskog dessutom använder sig av uppgiften att problemen vid Sergels torg kommer att hålla i sig i tio år, använder sig Valeskog av felaktiga uppgifter, som inte är sanna och som underkänts av SL.

Det är möjligt att det kan bli lite smårörigt under byggtiden, men det är ju ändå så att man måste se på helheten i en sådan här investering. Det som vi nu genomfört är ett första steg på vägen mot en modern spårvagnstrafik.

Spårvagnar är inte bara uppskattade som färdmedel, de är också kapacitetsstarka och ger en stor del av nyttan till en bråkdel av kostnaden för ny tunnelbana, inte minst i innerstaden. Det här borde vara en självklarhet för alla, men så är inte fallet. Istället för att se den här etappen som en del i en vision - spårvagnen tillbaka i Stockholms innerstad - så ser socialdemokraterna och Jan Valeskog bara problem. Det är inte bara beklagligt, utan oerhört sorgligt.

Olov Lindquist (FP)
landstingspolitiker

Gratulationer och kommentarer kring en viss bok

Först av allt vill jag säga grattis till våra två folkpartistiska landstingsråd, som strax kommer väljas av landstingsfullmäktige, Birgitta Rydberg och Anna Starbrink! Den sistnämnda fyller ju dessutom år just denna dag, så för Annas del blir det ett dubbelgrattis!

Sedan kanske en och annan har noterat att det var ett tag sedan jag skrev något här på bloggen. En av anledningarna till det är att jag fått ett nytt jobb eller jag kanske ska säga "nygammalt", eftersom min arbetsgivare är densamma sedan drygt 20 år tillbaka. Således är jag sedan den 1 november tillbaka som anställd på Botkyrka kommuns samhällsbyggnadsförvaltning. Det gör att jag troligtvis kommer ha mindre tid att skriva här på bloggen och jag kommer också att fortsättningsvis avstå från att kommentera politiken i Botkyrka.

Det stora samtalsämnet just nu är väl annars en viss bok, om vår kung. Jag har inte läst boken och kommer med största sannolikhet inte heller att läsa den. Det jag har förstått är att boken bygger på skvaller och lösa rykten, samt intervjuer med personer som inte namnges i boken.

Jag tycker det är helt i sin ordning att kungen och hovet granskas. Däremot anser jag inte att det vare sig kungen eller någon annan av den kungliga familjen behöver kommentera sådant som skrivs om dem i tidningar, böcker och andra medier och i det här sammanhanget kan jag inte annat än att hålla med Expressens Johan T Lindwall när han skriver och frågar sig hur hovet kunde låta detta hända?

Med det menar jag kungen faktiskt inte har någon skyldighet att arrangera presskonferenser eller besvara mediers frågor, men om kungen nu gör det, så måste hovet ha förberett kungen bättre än vad som nu har varit fallet. Ansvaret för denna enorma fadäs måste givetvis hovets informationschef, Nina Eldh, ta på sig.

Fast hela den här historien blir inte bättre av att det uppenbarligen också är en riktigt dålig bok. I varje fall om man ska tro historikern Dick Harrison, som i en artikel i Svenska Dagbladet sågar boken längs fotknölarna. Harrison avslutar sin artikel med att skriva följande: "Slutsats:”Carl XVI Gustaf. Den motvillige monarken” är ett beklämmande stycke kvällstidningsprosa som lär oss ytterst lite om vår statschef. Detta är, med andra ord, en riktigt dålig biografi." Jag tycker det säger allt!