Det är skillnad mellan politik och fotboll

Ibland ligger jag efter i min tidskriftsläsning. Ja, inte bara ibland, utan väldigt ofta. Därför händer det att jag först långt senare hittar något som jag vill kommentera. Så är det den här gången.

I tidskriften NU från september i år (nr 36) har folkpartisten Annika Beijbom skrivit en artikel om att den f d folkpartisten, numera kristdemokraten, Roland Utbult förtjänar en rejäl avtackning. Det hela går tillbaka till en debatt som förts i NU mellan olika representanter huruvida Utbult ska avtackas. Beijbom anser att så ska ske. Några andra folkpartister anser det inte.

Jag vill här inte ta ställning i den själva sakfrågan, utan vill kommentera ett argument som Annika Beijbom för fram. I sin artikel gör hon nämligen en jämförelse med när vår (enligt mitt tycke) den just nu klart lysande svenske fotbollsstjärnan Zlatan Ibrahimovic gick över från den italienska klubben Inter till spanska Barcelona. Zlatan blev då ordentligt hyllad och avtackad av Inter, som önskade honom lycka till, bl a på sin egen hemsida.

Förutom att det är skillnad mellan personerna Utbult och Ibrahimovic, både beträffande det de har uträttat och deras respektive personligheter, så haltar jämförelsen betydligt på ett mycket avgörande sätt, nämligen på det sätt alla involverade ser på ett medlemskap i ett parti och ett medlemskap i en idrottsförening.

När det gäller idrottare, speciellt på elitnivå, så är det accepterat att ett klubbyte kan ske. Det kan naturligtvis skapa stora diskussioner när en spelar byter klubb efter att ha varit i en och samma klubb ganska så länge, men det är ändå något som de allra flesta tycker är ok, eftersom det som det handlar om är att idrottaren byter arbetsgivare. De flesta är ju fullt ut arvoderade, betalda, av den klubb de spelar i, så det ligger ju i systemet att det är ok att därmed också byta klubb.

Men när det gäller partibyten så är det ju radikalt annorlunda. Ett parti går man med i för att man ansluter sig till en ideologi. Jag skulle vilja gå så långt så att jag säger att denna, i varje fall om man är med i ett parti väldigt länge, blir en del av ens personlighet. Partibyten är alls inte lika accepterade som klubbyten inom idrotten och bör så heller inte vara, tycker jag. Så mycket känsla bör man ha för sitt parti, så man inte bara hux flux byter från det ena till det andra. Lojaliteten bör i det fallet vara mycket stor.

Adam Cwejman har rätt och influensan allt närmre!

I senaste numret av tidskriften NU intervjuas nye LUF-ordföranden Adam Cwejman. I intervjun så upprepar han en hel del av det han sa i en intervju i Dagens Nyheter för en tid sedan.

Att Adam tycker att folkpartiet ska försöka vinna de ungas hjärtan är naturligtvis självklart för en LUF-ordförande. Fast nu har han ju dessutom helt rätt! Det har jag skrivit om förut här på bloggen, men det tåls att upprepas. Vi äldre måste lyssna på de yngre. Det gällde när jag själv var ung liberal och det gäller även nu. Folkpartiets ungdomsförbund (oavsett om det har förkortats FPU eller LUF) har alltid haft som sin största uppgift att driva på det oftast mer trögstartade moderpartiet. Så har det varit i många frågor. Vi måste få en större andel yngre, vi måste göra politiken mer lättillgänglig och till viss del också mer anpassad, för att locka fler unga väljare.

I NU-artikeln så har Adam några tips till oss äldre folkpartister, bl a att det är de yngre som bör informera om partiet ute i skolorna och att vara på nätet där yngre ofta är. Det första har jag alltid tyckt, oavsett vilken ålder jag själv varit i. När det gäller det andra så får Adam nog tipsa oss äldre. Jag vet några siter, men det finns nog fler. Hjälp oss Adam!

Jag har tidigare kommenterat svininfluensan i Skellefteå. Nu konstaterar jag att den kryper närmare och närmare. Länstidningen kan nu rapportera om att det första fallet i Södertälje har upptäckts. Jag kan låta lite tjatig, men jag säger bara; gå och vaccinera er, när ni får möjlighet till det!