Folkpartiet ska gå i opposition!

Valresultatet den 14 september innebar, med undantag för vissa enstaka kommuner, en valförlust för mitt parti Folkpartiet liberalerna. Vi gick tillbaka i riksdagen med 1,7 %, den största minskningen av alla partier, förutom Moderaterna.

Jag har varit med i över tio valrörelser och därmed fått uppleva både framgångar och motgångar för Folkpartiet. Om det är något jag lärt mig under alla dessa år så är det att man måste lära sig att tolka valresultaten på ett korrekt sätt, så att man till nästa val gör ett bättre resultat.

Observera att med det jag nu skrev här ovan, så menar jag inte att man nödvändigtvis ska förändra sin politik, utarma sin ideologiska hållning och på det sättet anpassa sig till det man tror röstmaximerar sitt eget parti. Nej, det jag menar är att man främst måste fundera på vilken roll man har som parti inom politiken. För Folkpartiets del så handlar det då om att ställa sig frågan om folket vill ha mer eller mindre av liberal politik och om man i så fall vill att Folkpartiet ska kämpa för att hamna i regeringsställning för att förverkliga den politiken.

Den senaste mandatperioden har i det sammanhanget varit själklar. Våra väljare ville att vi skulle fortsätta inom Alliansen och ta det ansvar som åvilar oss inom det samarbetet. Men hur är det nu efter valet den 14 september? Folkpartiet har som sagt gått tillbaka med 1,7 % och den gamla Alliansen är mindre än de rödgröna partierna. Men även om det inte låter så är faktiskt situationen tämligen lika som under förra mandatperioden, även om den nu är omvänd. Då var Alliansen större än de rödgröna, men hade inte någon egen majoritet.

Bekymret ur ett rödgrönt perspektiv är dock att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte vill samarbeta med Vänsterpartiet. Därför drar nu, framförallt socialdemokratiska debattörer, slutsatsen att Folkparitet och Centerpartiet måste samarbeta med (S) och (MP). Men det är nu som vi Folkpartister måste fundera över den frågeställning som jag skrev om här ovan. Hur ska vi tolka vårt valresultat? Min tolkning är att väljarna har sagt, (och då talar jag om hela väljarkåren, inte bara om de som röstade på FP), att de vill ha mindre av liberal politik och de vill inte heller ha oss i någon regeringsställning. All annan tolkning anser jag är fel. Vi har nästintill förlorat var fjärde väljare. Att då tolka vårt valresultat som att vi ska sätta oss i en regering med (S) eller på något annat sätt utgöra ett regeringsunderlag och på det sättet ta ansvar, är inte det mandat som svenska folket har givit oss. Att många ändå vill att vi ska göra det är något helt annat. Men många av dem ser inte Folkpartiets bästa för ögonen.

Det som är minst sagt ledsamt i detta sammanhang är att det är extremt mycket taktik i detta från socialdemokratiskt håll. Socialdemokraterna har allt att vinna på att Allianssamarbetet splittras. Om (S) skulle lyckas med det, skulle det innebära att socialdemokraterna skulle bli helt dominerande på den politiska arenan. Allt regeringsbildande skulle kretsa kring socialdemokraterna, trots att de numera bara har ett väljarunderlag på 30 % och inte som tidigare mellan 40-45 %.

Jag är avslutningsvis fullt medveten om att det största problemet i valet var att Sverigedemokraterna fick hela 13 %. Men lösningen på hur det partiet ska bli mindre är inte att Folkpartiet går i regeringsställning med socialdemokraterna. Det är mycket mer problematiskt än så. Sverigedemokraternas politik och lösningar på problem måste bemötas på ett mer effektivt sätt än vad som gjorts hittills och om det kommer jag att återkomma till här på bloggen. Liberalismen och Folkpartiet har haft många utmaningar genom åren. Under den kommande mandatperioden saknas det inte sådana. Folkpartiet kommer att komma tillbaka, var så säkra. Men det blir ifrån ett nuvarande utgångsläge i opposition.

Man vet vad man har och man borde också rösta så att man vet vad man kan få

Nu är det två veckor kvar till valdagen. Jag är väl medveten om att opinionsundersökningarna inte precis utvisar någon Alliansseger, snarare tvärtom. Men jag tror ändå att vi på valdagen kommer att få uppleva ett jämt val.

Diverse statsvetare har i vanlig ordning sagt att det hela är kört för Alliansen. Jag tror inte att så är fallet. Någon gång under de två veckorna som är kvar kommer väldigt många att fundera över det faktum att man vet vad man har, men inte vad man kan komma att få.

Jag anser inte att allt som Alliansregeringen gjort är bra. Det finns en del dåliga beslut också. Men bortsett från det så kvarstår det faktum att det är hundratusentals fler människor som idag har ett jobb att gå till, Sveriges ekonomi tillhör en av Europas absolut starkaste och statsskulden är rekordlåg. Vi har även fått fler vårdcentraler, kortare vårdköer, höjda lärarlöner och en skola som fokuserar på kunskap och inte på flum.

Vad Alliansen vill göra om vi vinner valet kan du läsa om här
Snart kommer också Allianspartierna Folkpartiet, Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna att presentera sitt valmanifest där det står klart och tydligt vad som kommer hända under de närmaste fyra åren. Vad som däremot händer om socialdemokraterna,  miljöpartiet och vänsterpartiet hamnar i majoritet är fullständigt oklart. De har inga gemensamma planer för framtiden.

Så någon gång borde väldigt många under de två närmaste veckorna konstatera att man vet vad man har och att det därmed borde vara bäst att rösta på ett av de partierna, så att man också vet vad man kommer att få. Gör det du också, och rösta då helst på Folkpartiet.

Intressant SIFO - ur statsvetenskaplig synvinkel

Den senaste SIFO-undersökningen är inte bra, sett ur Alliansens synvinkel. Två av partierna, centern och kristdemokraterna hamnar under fyraprocentspärren och oppositionen har ett övertag i opinionen. Sett med mina strikt folkpartistiska glasögon så är det inte heller någon munter läsning. Även om FP ligger still sedan den senaste mätningen, så ligger vi under vårt valresultat.  

Däremot är undersökningen intressant ur statsvetenskaplig synvinkel. Fortfarande finns ingen klar majoritet vare sig för alliansen eller för (S), (V) och (MP). Sverigedemokraterna innehar fortfarande en vågmästarposition. Men om undersökningen skulle vara lika med valresultatet så skulle Miljöpartiet få en intressant roll. Även om många placerar MP tillsammans med (S) och (V), så ser jag det inte som självklart. Det gör för övrigt inte heller statsvetaren Jenny Madestam.

Mest problematisk är dock undersökningen för Alliansen. Om både (C) och (KD) är på gränsen att åka ur riksdagen när vi närmar oss valet nästa år, så är det frågan om båda partierna kan klara sig kvar i riksdagen med hjälp av moderata stödröster. I Stockholm var det ju dessutom så att en del folkpartister röstade på centern och det är väl inte lika självklart att så blir fallet den här gången, nu när Folkpartiet inte längre har så många procent "över" för taktikröstning.

Men, mycket kan ju hända. Det återstår ju fortfarande ca 1,5 år till valet, i september 2014!

Jag förstår att avståndet minskar mellan (S) och (MP)

I den senaste SIFO-undersökningen som idag presenteras i bl a Svenska Dagbladet sker den största förändringen på oppositionssidan. Socialdemokraterna går tillbaka med ca två procentenheter, medan Miljöpartiet går framåt med ungefär lika mycket. Det här innebär att partierna aldrig någonsin varit så nära varandra i opinionen. Det skiljer nu 13 procentenheter i förhållande till för några år sedan, då skillnaderna låg på ca 30 procentenheter.

Att partier går framåt eller bakåt i opinionen kan ju bero på väldigt många olika saker. Men genom åren har det visat sig att det finns i huvudsak tre sätt som partier vinner i opinionen.

1. Partiet har en populär partiledare
2. Partiet förknippas med en fråga som visar sig vara populär
3. Partiet har en story att berätta, oftast bestående av en vision om vad man vill göra på både kort och lång sikt

För miljöpartiets del så är det väl lite för tidigt att säga att deras nuvarande språkrör är populära, men Maria Wetterstrand var det. Partiet förknippas däremot med en fråga som är populär och "inne", nämligen miljöfrågan. Men allra mest så upplever jag att miljöpartiet har en story att berätta. Storyn om det hållbara samhället. Alla delar inte miljöpartiets vision. Själv tror jag inte att deras samhälle är så särskilt hållbart i längden, men över 12% av svenska folket tycker det just nu.

För socialdemokraterna är det tvärtom. De har en partiledare som är otroligt impopulär. De har ingen fråga som de förknippas med och de har i varje fall just nu ingen story att berätta. Mot bakgrund av det är det lätt att förstå att avståndet minskar mellan dessa båda partier.

Kan socialdemokraternas kris bli en fara för regeringen?

Som liberal och folkpartist är jag givetvis glad över att mitt parti tillsammans med övriga borgerliga partier sitter i regeringsställning sedan 2006. Det har givit folkpartiet chansen att få igenom en politik som vi kämpat för under många år.

Samtidigt så är det viktigt att påpeka att jag som demokrat även ser vikten av en bra bra opposition. En av demokratins fundament handlar om att politiska partiers idéer mäts mot varandra och att det är folket som sedan väljer vilka partiers politik som ska få bli verklighet via en regeringsställning. Den sittande regeringen blir alltid mycket bättre om den får skärpa sig i argument mot en bra oppostion. Den sittande oppostionen kan ju efter ett val hamna i majoritet och det sporrar den sittande regeringen att göra bra ifrån sig.

Det här har inte Vladmir Putin och hans maktparti Enade Ryssland förstått. Istället för att på lika villkor argumentera gentemot oppositionen, så försöker man i stort sett med alla medel förstöra för oppositionen, bl a genom arresteringar av oppositionspolitiker och försvåranden för oppostionen att bedriva politisk argumentation, t ex via nätet. Om det går det att läsa i den här artikeln i DN. Som sagt, i Ryssland har man inte förstått värdet av en bra opposition. Men risken finns att det i slutänden kommer att slå mot Enade Ryssland, även om det kommer att dröja innan folket tröttnar på partiet.

I en annan DN-artikel för statsvetarprofesson Tommy Möller en liknande diskussion om den svenska politiken. Möller menar mycket riktigt att en vital demokrati förutsätter en stark opposition. Men sedan menar Möller också att socialdemokraternas kris kan bli en fara för demokratin. Jag tror det är att föra resonemanget för långt.

Om det vore så att Socialdemokraterna var det enda oppositionspartiet, så skulle jag nog hålla med Tommy Möller fullt ut. Men så är inte fallet. Vänsterpartiet kan mycket väl välja en mer folklig partiledare i form av Jonas Sjöstedt och Miljöpartiet är ett uppåtgående parti. Detta gör att alliansen triggas till att skärpa sig. Dessutom - och det här är något som kanske inte alla tänker på - finns det en intern konkurrens mellan regeringspartierna, där varje parti vill visa upp sig på allra bästa sätt. Så jag tror inte, i varje fall inte ännu så länge, att den socialdemokratiska krisen innebär en totalt förstelnad regering.

Studiebidrag, Miljöpartiet och Vårdval stockholm

Som borgerlig politiker har jag flera gemensamma åsikter med Svensk Näringsliv. Men ibland blir det uppenbarligen tankefel även i den organisationen. Jag tänker givetvis på den senaste tidens debatt om sänkt studiebidrag för humaniorastudenter i förhållande till ingenjörsstudenter.

Sannolikt så är det så att vi i Sverige behöver fler ingenjörer i framtiden. Men det ska givetvis inte fixas fram genom en viktning av studiemedlen. Jag tror studenterna är kloka nog att välja sådana utbildningar som de faktiskt tror ska leda till jobb. För det kan väl ändå inte vara så att om det finns ett antal studenter som faktiskt är oerhört lämpade för att t e x bli bibliotikarier och som bara längtar efter att få utbilda sig till det, ska behöva drabbas av att få lägre studiemedel, när de till råga på allt dessutom får en lägre lön än den som studerar till att bli ingenjör.

Den här typen av urval ska naturligtvs inte ske via studiemedelsystemet, utan på annat sätt, genom att högskolorna själva bestämmer antalet platser och på det sättet begränsar eller utökar utexaminationen för respektive yrkeskategori.

Bara för att jag nu inte ska ansluta mig till många andra blogginlägg som bara skäller på Svenskt Näringsliv, så vill jag passa på att ge chefen för organisationen, Urban Bäckström, rätt när han i en intervju i DN säger att regeringen borde inleda samtal med Miljöpartiet för att få genom sina förslag till riksdagen.

Jag är medveten om att det finns svårigheter i en sådan strategi, men jag tror den är nödvändig. En sån här överenskommelse finns redan idag om integrationspolitiken. Denna har på ett effektivt sätt hindrat Sverigedemokraterna från inflytande i de frågorna och det har på många sätt varit en välgärning. Det borde finnas fler områden där regeringen och miljöpartiet borde kunna kompromissa fram liknande lösningar.

Avslutningsvis vill jag hänvisa till Birgitta Rydbergs blogg. Birgitta tar upp Vårdval Stockholm, där en utvärdering än en gång visar att vården i Stockholms län blivit mer jämlik. Detta går att läsa i Karolinska insitutets senaste uppföljningsrapport. Ännu en gång visas hur läkarbesöken ökar mest i områden med lägst medelinkomst och att även resurser till mottagningar i områden med högre inkomster kommer människor i socioekonomiskt utsatta områden till del, eftersom de mottagningarna nu har fler patienter från kommuner med lägre medelinkomst. Socialdemokraterna och den övriga oppositionen i landstinget har skällt på vårdval Stockholm i snart en och en halv mandatperiod nu. Jag har sagt det förut och säger det igen - Vårdval Stockholm är en lyckad reform!

Fp.s framgång i Landskrona är dubbelt bra!

En artikel i Göteborgsposten, (dock publicerad via TT), gör mig dubbelt glad! Artikeln publicerar en opinionsundersökning som dels visar att Sverigedemokraterna backar rejält i sitt starkaste fäste, Landskrona, dels att de tre styrande partierna, M, FP och MP, får egen majoritet i kommunen. Det mest glädjande är att folkpartiet, som i kommunalvalet i Landskrona fick 22 % nu ökar till hela 30,1 %!

Det här är ju bara en opinionsundersökning, men är ändå ett gott betyg för kommunstyrelsens ordförande, det folkpartistiska kommunalrådet i Landskrona, Torkild Strandberg. Jag kan inte annat än att säga "Grattis Torkel!"

En OPS-lösning är bra för Nya Karolinska sjukhuset

Oppositionslandstingsrådet Ilija Batljan (S) har fått för sig att upphandlingen av Nya Karolinska sjukhuset innebär en blåsning för oss skattebetalare och att vi därmed kommer få betala ett överpris till entreprenören Skanska. Allt detta enligt en artikel i Svenska Dagbladet. Enligt min åsikt är detta helt felaktigt!

Landstinget är bra på sjukvård, kollektivtrafik, kultur och regionplanering, men däremot inte bra på att byggnationer. Eftersom vi vet vad vi vill ha, men inte hur det ska byggas, så har vi valt en s k OPS-lösning, som innebär ett samarbete mellan det offentliga, d v s i det här fallet landstinget och det privata, för att vi ska kunna genomföra detta gigantiska och komplexa projekt.

Alla partier har varit för att bygga ett nytt sjukhus, däremot har oppositionen hellre velat bygga i en traditionell samverkansentreprenad. Detta skulle ha inneburit lägre räntekostnader, eftersom landstinget lånar till lägre ränta än privata bolag. Men samtidigt så innebär en sådan lösning att landstinget då skulle stå för all risk, t ex för extra kostnader i samband med förseningar, fördyringar eller felbyggnation, vilket inte är helt ovanligt i den här typen av större projekt.

Vi behöver inte gå längre än till projekt som Norra länken och Citybanan för att konstatera att de projekten både blivit försenade och fördyrade. Därför har det varit viktigt för oss i alliansen att försäkra oss om att detta inte händer det nya sjukhuset. Problemet är bara att den typen av försäkringar inte är gratis. Det är därför sorgligt att oppositioneen nu använder argument som att vi skattebetalare har blivit blåsta, när vi egentligen har försäkrat oss mot förseningar och fördyrade kostnader. Alternativet hade varit att låta skattebetalarna stå för risken och hoppas att kalkylerna håller. En sådan strategi har alltför många gånger visat sig vara fel väg.

Det är bara att konstatera att det nu inte enbart är Förbifart Stockholm som i oppositionens värld skall försenas och eventuellt helt stoppas, utan att det nu också riskerar att bli samma sak med Nya Karolinska, om olyckan är framme och oppositionen vinner landstingsvalet. Det är bara att hoppas att så inte blir fallet den 19 september!

Glädje inom politik - besvikelse inom idrott

Den senaste partisympatiundersökningen från Demoskop, som bl a publicerades i Expressen, var oväntad, om än väldigt glädjande. Jo, jag vet, man ska inte dra alltför långtdragna slutsatser på en enstaka undersökning, men ändå. Min tro är att ju längre fram i valrörelsen vi kommer och ju mer (S), (V) och (MP) måste konkretisera sin politik, desto fler kommer upptäcka att deras politik minst sagt är usel för svenska folket.

Alliansen får i undersökningen 49,2% mot de rödgrönas 47,4%. En dramatisk förändring av opinionsläget med ett jätteras för de rödgröna på i stort sett 5% på bara en månad. Sedan kan man alltid fundera på inbördes relationer mellan de borgerliga partierna, men oavsett detta är jag extra glad över folkpartiets siffror på 9% i mätningen.

Om jag för min personliga del kan glädjas över en opinionsframgång inom politiken, så är det dessvärre betydligt värre inom idrotten. Jag tycker allmänt att journalister överdriver när de skriver sina krigsrubriker som "kris" och liknande, när AIK:s fotbollslag har förlorat en match. Fast nu har laget dessvärre förlorat ganska många matcher. Om inte annat så talar tabellsituationen sitt tydliga språk. Vi ligger sist och senaste matchen förlorades med 0-4. Nu tycker nog även jag att man kan tala om en "kris". Det jag nu trots allt hoppas på är att laget får en nytändning efter sommaruppehållet. Vem eller vilka som fixar detta spelar inte så stor roll. Det kan vara en ny spelare. Det kan vara en av dem som redan finns i laget. Det kan vara en ny lagledning, (vilket inte innebär att jag kräver tränare Wesströms avgång) eller det kan vara något annat som gör att laget tar sig samman och börjar vinna matcher i varje fall i sådan grad så att det allsvenska kontraktet säkras. Allt annat vore inte bara krisartat, utan en katastrof.

Maud Olofsson har rätt om miljöpartiets politik

I en artikel i Expressen idag går näringsminister Maud Olofsson (C) till hårt angrepp mot miljöpartiets politik. Det gör hon rätt i, tycker jag. Jag tycker miljöpartiet mer och mer börjar likna en ulv i fårakläder, där språkröret Maria Wetterstrand utgör det bästa exemplet på att fagert tal inte hjälper vid en närmare granskning.

I artikeln pekar Maud Olofsson på att Miljöpartiets politik kommer att kräva stora uppoffringar för människor i deras vardag. Centerpartiet har bl a räknat ut att det skulle handla om om över 2000 kr mer per år för ett vanligt hushåll, mest beroende på att miljöpartiet gör det dyrare att åka bil.

För mig, som bor mitt inne i Stockholm är det inget större problem. Jag åker inte så mycket bil och har (nästan) hur mycket kollektivtrafik som helst i min närhet, alltfrån flera busslinjer, samtliga tunnelbanelinjer, samtliga pendeltågslinjer, Arlandabanan och SJ:s alla fjärrtåg. Allt detta inom en radie med som mest en kvarts gångavstånd. Problemet är bara att de som bor i glesbygd har det inte lika förbeställt. För några år sedan var jag och min fru och besökte Kiruna kommun. Bor man mitt inne i Kiruna och har sitt jobb på kommunen eller i gruvan, så kan man nog gå till sin arbetsplats. Men de allra flesta i Kiruna och i liknande kommuner, är beroende av bilen. Så här slår miljöpartiets pålagor på bilismen hårt.

Det är mycket som är fel i miljöpartiets politik. De säger sig vilja värna om glesbygden. Inte ens det är sant.

På tal om Kiruna, så kan jag avslutningsvis inte låta bli att visa en bild på deras vackra kyrka!

Maria Wetterstrand (MP) kandiderar INTE till kommunfullmäktige

Miljöpartiet går kraftigt framåt i en opinionsundersökning som SIFO gjort bland invånare i Stockholms stad. Om detta har bl a Dagens Nyheter berättat. Enligt den mätningen skulle Miljöpartiet få nästan 18% av rösterna i Stockholm stad och bara vara några få procent efter Socialdemokraterna. Man ska inte underskatta medborgarna, men jag bara undrar om de som nu anger att de ska rösta på miljöpartiet, verkligen vet vad de säger att de ska rösta på?

Det är nämligen inte Maria Wetterstrand som ställer upp i kommunfullmäktigevalet i Stockholms stad, utan den tilltänkta ledaren heter Yvonne Ruwaida. Jag kan förstå att Maria Wetterstrand är populär. Hon har en bra framtoning, är kunnig och pratar på ett sätt som alla förstår. Att hon däremot framhåller en politik som jag inte delar är en annan sak.

Men nu är det som sagt inte Maria W som ställer upp i kommunfullmäktigevalet och med tanke på den nyss nämnda undersökningen, så vägrar jag att tro att det är närmare 18% som egentligen vill ha miljöpartiets politik tillsammans med de kandidater som miljöpartiet har på sin kommunfullmäktigelista. Förutom Wetterstrands popularitet så tror jag att det här handlar om missnöjda socialdemokrater som av någon anledning inte längre känner samhörighet med socialdemokraterna i Stockholms stad.

Men detta faktum, att inte Maria Wetterstrand kandiderar vare sig till Stockholms stad eller till Stockholms läns landsting måste uppenbarligen bli en uppgift för oss andra att tala om. Om inte annat så handlar det om ren och skär konsumentupplysning!

Sex månader till valet

Expressen publicerar idag en opinionsmätning som innebär att man som allianspolitiker inte kan bli annat än nedstämd. Egen majoritet för de rödgröna är inget drömutgångsläge så här nästintill sex månader innan valdagen.

Lite grann hade jag väl det på känn, trots allt. Att moderaterna tappar var väntat, eftersom deras interna diskussion om fusk i provvalen borde ge en väljarreaktion. Däremot förvånar det mig att skillnaden mellan blocken är så stor som den är.

Är det verkligen så att svenska folket vill ha massiva skattehöjningar, en återgång till en skolpolitik som innebär att kraven på eleverna sänks radikalt, ett accepterande av ROT-avdrag, men inte RUT-avdrag och en energipolitik som skulle innebära att våra stora industrier i bl a Luleå och Oxelösund skulle få lägga ned?

Jag vägrar att tro det! Just nu ser det mörkt ut, men det är som sagt sex månader till valet!

Som folkpartist kan jag i varje fall glädja mig över en undersökning som är gjord av Svenska Dagbladet och som handlar om partiernas hemsidor och anpassning till fuktionshindrade. Folkpartiet är i den undersökning bästa parti! Glädjande!

RUT-avdraget är en vinnarfråga för alliansen!

DN kan idag rapportera att om de rödgröna vinner valet så kommer det s k RUT-avdraget att avskaffas. Avdraget för hushållsnära tjänster är uppenbarligen något som oppositionen inte gillar. Det är nu värt att notera att det här är bland de första gångerna som oppositionen är emot ett förslag som uppfattas som väldigt populärt av medborgarna. Den här gången ligger man långt från att kunna anklagas för populism.

I själva sakfrågan så tycker jag att motståndet mot hushållsnära tjänster är svårbegripligt. Det ger många jobb, underlättar vardagen för de som utnyttjar det, vilket inte bara är höginkomsttagare och man får jobbet också utfört på ett professionellt sätt.

Samtidigt är det ju bara att tacksamt ta emot att oppositionen nu ger oss borgerliga en bra valfråga. Det är också bra att folkpartiets partiledning beslutat att ett steg två av reformen bör genomföras. Dagens regler innebär att hushåll som anlitar ett företag som hjälper till med till exempel städning, fönsterputsning eller tvätt får tillbaka halva kostnaden av staten. Folkpartiet vill nu att familjer med barn under åtta år och äldre pensionärer över 80 år ska få en utökad reduktion. Istället för hälften bör reduktionen utökas till 75%. För den som normalt betalar 400 kronor för en timmes städhjälp blir kostnaden 100 kronor. Med Folkpartiets förslag blir vardagen något lättare för de som bäst behöver extra avlastning.

Då kanske man också skulle få än mer tyst på de som idag säger att det bara är höginkomsttagare som nyttjar RUT-avdraget!

Grattis till alla duktiga FP-kvinnor och tankar om opinionsmätningar

Först av allt vill jag idag säga grattis till ett helt gäng av våra duktiga folkpartikvinnor, som igår fick nya uppdrag. Först och främst ett stort grattis till Birgitta Ohlsson, som igår utnämndes till vår nya EU-minister. Men även Karin Pilsäter får ett stort grattis till sin nya tjänst som statssekreterare i utbildningsdepartementet.

Eftersom både Birigitta och Karin var riksdagsledamöter och nu lämnar dessa uppdrag, fick detta följdkonsekvenser för andra. Således vill jag även här gratulera Nina Lundström och Gulan Avci till att nu ha blivit riksdagsledamöter!

I övrigt har jag idag funderat lite grann över det här med opinionsundersökningar. Det är väl inte bara jag som noterat att de senaste mätningarna har visat skillnader mellan de olika undersökningarna. Dagens Nyheter har försökt att reda ut varför de olika mätningarna ser ut som de gör och ni får gärna läsa den aktuella artikeln här.

Det vore ju intressant att veta vilket opinionsinstitut som har mest rätt, men det är ju inte så lätt att veta. Det beror säkert på när man frågar och hur urvalet görs. Men en sak är jag säker på och det är att opinionsinstitutet United Minds mätningar nog inte kan vara mycket att lita på. Att bygga sina undersökningar på s k webbpaneler och inte ett statistiskt urval, kan ju inte bli annat än fel. Med största sannolikhet finns det i deras undersökningar en kraftig övervikt av yngre personer, företrädesvis sådana som besöker nätet dagligen. Mycket riktigt så erhålls högre siffror då också för vänstersidan, med kraftig slagsida för Miljöpartiet.

"Alliansen vann på knockout"

Ovanstående rubrik är tillika rubrik i en artikel i dagens Expressen. Det som Expressen hänvisar till är en tittarundersökning som genomfördes efter gårdagens partiledardebatt. Den talar sitt tydliga språk, liksom f ö Expressens egen omröstning där snittbetyget på alliansens partiledare blev; Fredrik Reinfeldt 3,9, Jan Björklund 3,3, Göran Hägglund 3,1 och Maud Olofsson 2,7. Att jämföras med Mona Sahlin 1,5, Peter Eriksson 1,4 och Lars Ohly 1,3.

Jag är givetvis glad åt att tittarna och Expressens läsare tycker som de gör, även om jag själv kanske inte riktigt skulle beskriva det hela som en knockout. Till stor del tycker jag debatten var jämn. En särskild knepig fråga för alliansen är det här med sjukförsäkringen. Där tyckte jag t o m att alliansföreträdarna vecklade in sig i svar som var ganska så svårbegripliga. Däremot var det påfallande ofta som oppositionen bara klagade på regeringsalliansen och inte förde fram sin egen politik. Särskilt Mona Sahlin gjorde sig skyldig till detta.

Fast jag är både glad och nöjd över Jan Björklunds insats. Han dominerade de delar av debatten som handlade om kärnkraft och om skola. Hur någon ens kan ha som förslag att avskaffa kärnkraften när den står för 50% av dagens energiförsörjning är för mig en gåta och när det gäller skolan, så är det enda pedagogiska problemet för FP och alliansen att de förbättrade resultat när det gäller kunskaper, d v s skolans viktigaste mål, kommer först om ca tio år. Om inte annat av den anledningen så är det en nödvändighet för alliansen att bli omvald. Annars rullar vi tillbaka hela kunskapsinlärningen till 70-tal á la "Hej Matematik", med inte mycket till betyg och kunskapskontroll. I varje fall om man lyssnar till den värste av dem alla på det här området, Lars Ohly (V). Då kan man inte bli annat än mörkrädd.

Min lista!

Det återstår ju ännu några dagar av 2009, men så här inför slutet av ett år så brukar ett populärt inslag i allehanda nyhetsmagasin vara att lista saker som varit bra och dåligt under det gångna året. Jag ska därför inte vara sämre, så här nedan kan den som vill läsa om saker jag gillat under året och saker jag definitivt är mindre glad åt!

Med denna lista ber jag att få önska en fortsatt god jul och ett gott nytt år!

JAG GILLAR! (i bokstavsordning och därför utan inbördes rangordning)

AIK - mitt favoritlag!

Det är (i varje fall för det mesta) alltid roligt att vara AIK:are och i år var det extra skoj, med både SM-guld och cup-guld för fotbollslaget. De s k "experterna" tvivlade, men vi som tillhör fansen lyssnade inte. Till detta kan läggas att jag som stolt sekreterare i AIK Innebandy kunde notera herrarnas oerhörda framfart i inledningen av elitserien med bl a tio raka matcher utan förlust och en nuvarande målskillnad på 106-47! Sanslöst bra!

Alliansen

Att vi i alliansen (folkpartiet, moderaterna, centerpartiet och kristdemokraterna) inte har fler väljare bakom oss i de opinionsundersökningar som gjorts den senaste tiden är bara att beklaga. Men jag har ändå under de tre senaste åren njutit av att slippa se socialdemokraterna vid makten i de för mig tre viktigaste offentliga organisationerna; riksdagen, Stockholms läns landsting och Stockholms stad. Jag hoppas innerligt att det blir så även efter valet nästa år, om inte annat för att väldigt många fler då kommer upptäcka att maktfullkomlighetens parti inte är något att rösta på. När dessutom alternativt till alliansen, förutom maktfullkomlighetens parti, är en avdankad kommunist(?) och en grön röra med alltför orealistiska miljökrav, så tror jag även på fortsatt majoriet i riksdagen, landstinget och Stockholms stad.

Mitt barnbarn - Jacob

Jacob är faktiskt den viktigaste personen för mitt fortsatta politiska engagemang. Han är mitt barnbarn och naturligtvis världens sötaste! Jag hoppas att Jacob själv ska få chansen att forma och ta ansvar för sitt liv och få chansen att förverkliga sina drömmar, att han ska få leva i ett samhälle som är tryggt och att det finns ett skyddsnät omkring honom, ifall han behöver det.

Svensk film!

Många säger att svensk film inte är något bra. Jag tycker de har fel, i alla fall om man jämför med alternativen. Jag är bara så trött på alla actionrullar från det stora landet i väster och framförallt är jag glad över att få höra mitt eget modersmål när jag sätter mig ned i biosalongen och filmen rullar igång. Under det gångna året har jag sett alla filmerna som ingår i den s k Milleniumtrilogin, men också andra svenska filmer. Inte helbra alla gånger kanske, inte så man tycker att det är högtidsstunder hela tiden i biosalongen, men tillräckligt bra för mig!

Zlatan Ibrahimovic

Det enda felet med Zlatan är att han inte är AIK:are. I övrigt så är han Sveriges och i mitt tycke världens bästa fotbollsspelare! Zlatan har spelat in sig som världsspelare i alla lag han har spelat i, senast nu i Barcelona, där han t ex avgjorde matchen mot självaste Real Madrid. Med rätt omgivning kan Zlatan uträtta stordåd. Det har vi sett då och då även i svenska landslaget. Det enda jag är rädd för är att Zlatan är för "ovsvensk". Att säga att man är bäst och faktiskt också har rätt, är så långt från vår svenska jante-lag som det någonsin kan bli. Men det är också därför som jag gillar och hyllar Zlatan väldigt mycket!

JAG DISSAR! (alltså företeelser jag ogillar, även i det här fallet utan rangordning)

Anna Anka

Kan hon inte bara försvinna på samma sätt som hon kom, d v s väldigt snabbt? Vi behöver inte hennes störtkonservatism. Den och hennes åsikter är enbart pinsamma. Anna Anka lever i en fantasivärld som de allra, allra flesta av oss inte kommer att besöka och hon förstår inte heller hur flertalet av oss lever här i Sverige. Ta bort henne - nu med en gång, tack!

General Motors (GM)

Vad ville egentligen GM med SAAB från första början? Vilka förväntningar hade GM? Varför gick det som det gick? Ja, frågorna om General Motors ägande av SAAB är fler än dess svar. När världens näststörsta biltillverkare blir ägare till ett av Sveriges viktigaste företag (oavsett nu vad man än tycker om SAAB som bil) så hade åtminstone jag förväntningar och jag hade väntat mig i varje fall lite mer av offensiva satsningar från GM. Men jag konstaterar, framförallt på senare tid, att man varit en oerhört passiv ägare och för mig känns de s k förhandlingarna som förts på senare tid, enbart som ett spel för galleriet. För min del får gärna hela GM gå i konkurs!

Klimatmötet

Om Klimatmötet i Köpenhamn var det ju inte så länge sedan jag skrev om här på min blogg, så jag ska inte återupprepa det jag skrev då. Men jag kan ändå inte låta bli att lägga en stor skuld på USA och Kina, men faktum är att jag också, så här i efterhand konstaterar att sådana här möten där alla länder ska bli överens, nog har spelat ut sin roll. För hur ska de oljeproducerande länderna kunna komma överens om något som är nödvändigt, nämligen produktionsminskningar av fossila bränslen, när det är just det som de lever av och som de får som inkomster till deras respektive länder. Det är dags att tänka nytt i klimatdebatten. En överenskommelse mellan färre länder är en bra början!

Bra att regeringen ändrar en ohållbar situation!

Mycket svårt sjuka ska inte prövas mot arbetsmarknaden som helhet. Ett nytt lagtillägg ska ge dessa personer ett nytt skydd från och med 1 januari. Det sa representanter för regeringsalliansen vid en presskonferens klockan 17 på fredagen. Om det kunde bl a DN rapportera om igår.

Att sedan alliansens representanter nu säger att Försäkringskassans praxis inte har följt den som lagstiftarna tänkt sig är egentligen en bifråga. Huvudsaken är nu att man gör ett tillägg till lagen som gör att denna blir tydligare. Svårt sjuka ska naturligtvis inte tvingas till att söka ett heltidsarbete efter 180 dagars sjukskrivning. Det är absurt och inhumant och det är bra att alliansen ser till att lagstiftningen ändras.

Att det hela kritieras av oppositionen är naturligt, men vare sig socialdemokraterna eller deras stödpartier bör sätta sig på alltför höga hästar. För att hyfsa siffrorna när det gällde antalet arbetslösa så såg de till att antalet förtidspensioneringar under förra mandatperioden ökade radikalt. Det är definitivt inget att skryta med. (S), (V) och (MP) borde hålla tand för tunga i den här debatten.

Miljöpartiet gör det sämre för trafikanterna

Jag har ikväll sänt in en insändare till "Vi i Vasastan". Delar av insändaren framgår här nedan.

VARFÖR VILL MILJÖPARTIET GÖRA DET SÄMRE FÖR TRAFIKANTERNA?
Yvonne Blombäck har rätt att vi har höjt SL-kortet under mandatperioden. Det höjdes 2006 med 90 kr, från 600 till 690. Sedan dess har det inte höjts. Men vad Yvonne Blombäck däremot inte talar om är att miljöpartiet under förra mandatperioden höjde kortet med 100 kr, från 500 till 600. Alltså; er höjning är större än vår, det kan ju vara bra för alla att veta!

Avslutningsvis så argumenterar Blombäck för den enhetliga enkelbiljetten och som vi borgerliga mycket riktigt avskaffat under mandatperioden. Förutom att en omläggning till en enda avgift för samtliga enkelbiljetter kostar flera hundra miljoner kr för landstinget, så frågar jag mig varför miljöpartiet vill gynna de personer som åker sällan med SL? Varför är det just de, som åker någon enstaka gång, som ska få ett enkelt enhetligt system och kunna åka hur långt som helst i länet för samma avgift? Detta ger heller ingen mer trafik för pengarna.

Skräcksenario efter valet 2010?

I dagens Expressen finns en artikel som handlar om det arbete som sker bakom kulisserna när det gäller maktfördelningen i socialdemokraternas innersta krets. Artikeln i sig tar upp att Thomas Bodström inte verkar få plats i deras innersta maktelit, men det är inte min huvudpoäng med det här blogginlägget, utan jag vill istället peka på att jag hoppas att den nuvarande alliansregeringen får förnyat förtroende efter valet nästa år.

Det är väl i och för sig naturligt att jag som folkpartist tycker så, skam vore det väl annars. Men om jag kände att oppositionen i varje fall var i närheten av att ha ett någorlunda starkt lag, så vore jag mer lugn än vad jag är nu. Bara statsministerkandidaten Mona Sahlin kan ju skrämma en hel del. Sahlin har misslyckats på varje tidigare ministerpost hon har blivit satt vid. När hon t ex var arbetsmarknadsminister så ökade arbetslösheten rekordartat, när hon var näringsminister tillsammans med Björn Rosengren så fick hon och Rosengren i stort sett noll uträttat, och det finns fler exempel.

Sägas skall väl att det finns en del bra socialdemokrater, men (S) ska ju nu regera med (V) och (MP) och det är här min totala skrämselhicka kommer. Bara tanken på att kommunisten Lars Ohly överhuvudtaget ska få en ministerpost ger mig kalla kårar längs ryggraden. Ohly som finansminister kanske? Skattechock är väl bara ett lindrigt ord när det gäller allt elände som Ohly skulle hitta på som finansminister.

Och vilka ministerposter skulle man sätta miljöpartisterna på? Ja, en av dem lär väl, om olyckan nu är framme, bli just miljöminister. Eftersom så gott som ingen miljöpartist är så mycket för det här med ekonomisk tillväxt så lär det ju heller inte finnas så mycket pengar i kassakistan att rädda miljön för, utan allt "räddande" kommer ske (även det) med höjda skatter.

Snälla svenska folk, låt inte detta ske! Rösta med något av de borgerliga partierna även i valet 2010 och då, sett ur mina ögon, helst på folkpartiet!

Ett litet steg mot en modern spårvagnstrafik i Stockholms innerstad

Vid dagens landstingsfullmäktige så antog den borgerliga majoriteten, med stöd av miljöpartiet, ett förslag som innebär en första etapputbyggnad av en förlängning av den nuvarande spårvagnlinjen mellan Norrmalmstorg till Djurgården. Den första etappen avser en förlängning mellan Norrmalmstorg till Hamngatan.

Det ska medges att det inte är inte någon lång etapp, enbart ca 250 meter. Men det är ett första steg på vägen mot en modern spårvagnstrafik. På sikt kan vi få flera linjer och ett nät av spårvagnslinjer, även om det ligger ganska så långt fram i tiden. Men inom bara ett par år så kommer vi kunna ha en ny spårväg mellan Kungsholmen till Centralen och sedan återstår bara att knyta ihop spåren via Sergels torg. Längre fram väntar en förlängning över Östermalm mot Värtan.

Spårvagnar är inte bara uppskattade som färdmedel, de är också kapacitetsstarka och ger en stor del av nyttan till en bråkdel av kostnaden för ny tunnelbana, inte minst i innerstaden. Det här borde vara en självklarhet för alla, men så är inte fallet. Istället för att se den här etappen som en del i en vision - spårvagnen tillbaka i Stockholms innerstad - så röstade socialdemokraterna och vänsterpartiet avslag vid dagens fullmäktigedebatt. Jag tolkar det som att de inte delar visionen om modern spårvagnstrafik tillbaka till innerstan, vilket är oerhört märkligt, för att åtminstone vänsterpartiet har i många år tjatat och tjatat om återinförande av modern spårvagnstrafik. Nu när de hade chansen, så röstade de nej! Sorgligt!