Att delta i prideparaden är en självklarhet!

Igår gick jag än en gång med i prideparaden. Det var den nionde gången som jag gjorde det och det känns mer och mer rätt att göra det för varje år som går. Eftersom det är ca en och en halv månad fram till valdagen, så var det givetvis extra många ministrar och partiledare som gick med i tåget, men det förtar inte på något sätt paradens främsta budskap om jämlikhet och mänskliga rättigheter.

Att det är en och en halv månad fram till valet innebär också att det kändes som om upptakten på valrörelsen har inletts på allvar, även om vi från Folkpartiets sida har vår officiella valupptakt den 17 augusti.

Bland Folkpartister är ett deltagande i prideparaden inget kontroversiellt. Då är det värre med den idrottsklubb jag stödjer. I AIK diskuteras det flitigt på Facebook om AIK:s deltagande i paraden. De som är emot detta säger att AIK inte ska ta politisk ställning genom att delta i paraden. Detta är för mig en väldigt märklig åsikt. AIK tar redan idag ställning i en rad samhällsfrågor. Som AIK-supporter sedan tolvårsåldern och numera även engagerad inom klubben, (som vice ordförande i AIK Innebandy), så är jag väl förtrogen med det som kallas för AIK-stilen. Den innebär att klubben ser alla människors lika värde och att klubben därmed är mot mobbning våld och rasism.

AIK jobbar hårt för att integrera invandrarungdomar i verksamheten och inom alla våra idrotter finns numera kvinnor med. Det var inte på något sätt självklart från början. Allt detta är ställningstaganden som AIK som en del av samhället med självklarhet ska ta ställning för och i det perspektivet är det lika självklart att stödja den jämlikhet som bygger på att man ska kunna få älska vem som helst.

De som är mot detta och mot att AIK deltar i prideparaden borde fråga sig själva varför man är emot. Jag skulle tro att deras egentliga argument är något annat än det de säger. Jag tror att de helt enkelt inte vill att deras klubb ska förknippas med HBTQ-aktiviteter. Deras argumentation att AIK inte ska ta politisk ställning är med största sannolikhet ett klart pseudoargument i sammanhanget.      

Jag gillar och dissar!

Så här vid nyårstider så har jag under de senaste åren gjort en lista över sådant som jag gillar och sådant som jag dissar. Så även i år. Håll till godo!

Jag gillar:

1. Min familj (förra årets placering: 1)
Det är naturligtvis inte så konstigt att jag gillar min familj. De innehar på min lista en klar första plats. I min familj, (som inte precis är någon genomsnittlig kärnfamilj), så inbegrips inte bara mina allra närmaste, utan även mina gudbarn Fanny och Celinne och mitt fadderbarn Gabriel, som bor i Brasilien. Jag älskar er allihopa!

2. AIK (3) 
Jag har varit AIK:are sedan 12-årsåldern. Jag är medlem i klubben sedan 1980. Även om vissa av lagets fans inte alltid kan uppföra sig ordentligt, så känns det fantastiskt att få tillhöra denna svart-gula klubb. Inte minst var det en häftig känsla att kliva in på Friends Arena för första gången. Mäktigt!

Lika mäktigt är det som pågår i Solnahallen. AIK:s innebandyherrar är där på väg att skapa något stort. Laget leder högsta serien och kan vara på väg mot ett efterlängtat guld. Mäktigt var ordet!

3. Kungahuset (2)
Oavsett vad alla republikaner tycker så står sig PR-värdet för monarkin. I en föränderlig värld är det tryggt med något som är bestående. Att jag under det gångna året fick den stora äran att träffa Prins Daniel vid ett idrottsevent gjorde ju inte saken sämre.

4. Folkpartiet (4)
Jag ska göra vad jag kan för att hålla den liberala fanan högt. Nu går vi in i det s k supervalåret (även om det inte är något ord jag gillar), med val till Europaparlamentet, riksdagen, landstingen/regionerna och kommunerna. Jag har nu varit med i nio valrörelser, den kommande blir således den tionde. Jag tror att riksdagsvalet kommer bli jämnare än vad nuvarande opinionssiffror skvallrar om och jag tror också att de borgerliga partierna kommer behålla makten i Stockholms läns landsting och i Stockholms stad!

5. Svensk film (-)
Jag gillar att gå på bio. Jag och min fru Agneta försöker att göra det i varje fall en gång i månaden. Det är sällan som jag och filmrecensenterna tycker om samma filmer, men nu har det faktiskt inträffat två gånger på senare tid, dels för filmen Monica Z och dels för Återträffen. Faktum är att de också har hyllat Känn ingen sorg, vilket i mitt tycke var den bästa svenska filmen under förra året, så något konstigt har inträffat. Jag och recensenterna brukar inte vara överens. Hur som helst – svensk film är bra!

Jag dissar (i bokstavsordning):

Alla rasister och andra som ställer olika grupper mot varandra 
Det är givetvis omöjligt att skapa ett samhälle där alla tycker om och älskar varandra. Däremot anser jag det är fullt möjligt att vi ha ett samhälle där vi alla har respekt för varandra. Ett samhälle där vi inte talar om ”vi och dom” utan känner en gemenskap och respekt för varandra som boende i Sverige. Allt detta hotas idag av olika typer av vänster- och högergrupper. Därför dissar jag allt från grupper som AFA och Rättvisepartiet till nazistiska grupperingar på yttersta högerkanten. Det gör ju inte heller saken bättre att det finns ett parti i Sveriges riksdag som har samma grundsyn. Sverigedemokraterna (vars människosyn är långt ifrån demokratiskt) odlar framgångsrikt sitt hat mot invandrare och andra minoriteter, även om de klär in orden i något som ibland låter väldigt bra och gulligt.

Alla skenheliga kommunister

Jag anser att Vänsterpartiet fortfarande är ett kommunistiskt parti. Partiets kontakter med kommunistiska förtryckarregimer pågick ända fram till Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens kollaps 1991. Partiet har visserligen ”förnyats” genom borttagande av ordet ”kommunisterna” i partinamnet, men så sent som för några år sedan sa den dåvarande partiledaren Lars Ohly fortfarande att han var kommunist. Vänsterpartiet har aldrig rensat ut sitt kommunistiska förflutna, vilket framgår också med all tydlighet när partiet röstat emot kampanjer som handlar om ”kommunistiska synder”, medan man gärna röstar för nazistiska diton.

De svenska storbankerna
De svenska storbankerna Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank går för närvarande alldeles lysande. Det borde gynna oss kunder, men det gör det inte. Istället gynnas toppchefer och andra anställda med höga löner och bonussystem och aktieägarna får höga aktieutdelningar. Däremot när det är finanskris i Sverige så skriker storbankerna som stuckna grisar och vi då som skattebetalare ska stötta dem så de inte går omkull. Och inte blir det bättre när storbankerna representeras av skitstövlar som exempelvis Nordeas Björn Wahlroos.

 

Idrott - en del av mitt liv!

Eftersom det just nu är lite stiltje i mitt politiska liv, så tänkte jag berätta om mitt andra stora intresse, idrotten!

Jag betraktar mig själv som allmänt idrottsintresserad. Vissa idrotter intresserar jag mig väldigt lite för, medan jag har stort intresse för främst tre sporter; fotboll, handboll och innebandy. Fotboll har de flesta spelat någon gång, jag själv gjorde det mest under tonårstiden och eftersom jag då bodde i Rosersberg, så spelade jag följaktligen i Rosersbergs IK. Sedan dess har jag varit intresserad av fotboll och min favoritklubb blev AIK i rätt så unga år.

Handboll började jag spela i de äldre tonåren. Jag lärde känna en kille som drog med mig på några träningar med det lag han spelade i, Essinge IK. Jag kan inte säga att jag var bra i handboll, därtill var jag inte tillräckligt lång och muskulös, men det var rätt så roligt och jag har följt handbollen sedan dess, dock utan att egentligen ha ett riktigt favoritlag.

Innebandy spelade jag väldigt mycket när jag gick i gymnasiet. Då var den ingen riktig idrott, utan spelades enbart på lek. Jag har aldrig spelat innebandy i något riktigt lag, men eftersom jag haft en koppling till AIK tog jag kontakt med en av ledarna för AIK Innebandy och frågade om jag kunde hjälpa till. Sedan dess har jag varit klubben och innebandyn trogen. Jag har innehavt olika poster i klubbens styrelse; ansvarig för damverksamheten, sekreterare och ordförande för både föreningen och det bolag som bedriver herrverksamheten.

Jag sitter fortfarande i AIK Innebandys styrelse och kan just nu njuta över att vårt herrlag leder Svenska Superligan. Det är riktigt, riktigt kul!

Oslo, idrottsvärldens naivitet och kasta poliskostnadsutredningen i papperskorgen!

Under den gångna helgen var jag i Oslo på en weekendresa. Jag passade då på att utnyttja deras kollektivtrafik och konstaterade då att Oslo har något som inte Stockholm har, nämligen ett väl utbyggt tunnelbane- och spårvägssystem. Oslo kombinerar ett bra tunnelbanenät med ett väl utbyggt spårvägsnät på ett sätt som jag hoppas att Stockholm kan göra i framtiden. I det avseendet har vi i Stockholm lite att jobba med, men så hade ju inte Oslo dumheten att lägga ned sitt spårvägssystem som Stockholm gjorde på 60-talet.

I en sportkrönika i Dagens Nyheter skriver Johan Esk om den propagandatriumf som idrottsvärlden ger Ryssland och Vladimir Putin. Genom historien finns en rad exempel där man önskat att de som arrangerar spelen skulle ha givit uppdraget till något annat land. Det gäller alltifrån Hitlers vedervärdiga naziregim i Tyskland under OS år 1936 till motsvarigheten för Beijing år 2008. Det som idrottsvärldens pampar inte verkar förstå (eller ännu värre, inte låtsas om att förstå?), är att genom dessa arrangemang så legitimerar de dessa länders politik. Propagandan får fritt spelrum.

Avslutningsvis en annan idrottsfråga. Det är inte så ofta som jag som AIK:are håller med Djurgårdare, men nu har det hänt (och det kanske i sig inte är så konstigt, med tanke på ämnet). I en artikel med rubriken "Regeringen bör kasta bort poliskostnadsutredningen" skriver Djurgårdens fotbolls VD tillsammans med två andra idrottsrepresentanter att den nämnda utredningen är full av fel och att det måste finnas en tydlig koppling mellan åtgärder och kostnader.

Inget kan vara mera riktigt. Jag har skrivit om detta förut här på min blogg och kan bara konstatera att regeringen inte verkar riktigt förstå vad som är rätt och riktigt i den här frågan.    

 

Ett personligt beslut under semestern och dagens höjdpunkter!

Det var länge sedan jag skrev något här på bloggen. Jag har inte gjort det under hela min semester. Jag har inte gjort det för att jag tycker det är skönt att helt koppla av från allt som har med jobb, politik och annat som jag sysslar med till vardags. Istället har jag solat, läst, tittat lite på tv och allmänt kopplat av från det mesta som jag vanligtvis gör.

Men nu när jag har börjat jobba igen så börjar allt så sakteliga återgå till den vardag jag kopplat av ifrån. Men att helt koppla bort från politiken går inte. Den finns ju på något sätt där så fort man läser en dagstidning eller ser på tv.

Därför har jag ägnat mig åt att fundera på framtiden. Ännu så länge har Folkpartiet bara bett att få in nomineringar till riksdagen, men snart är det även dags för motsvarande när det gäller valen till landsting och kommuner.

Under sommaren har jag därför bestämt mig för att kandidera för ytterligare en mandatperiod i landstinget. Det var ju inte precis igår jag satte min fot i landstingshuset för första gången, utan jag har funnits med i landstingssammanhang sedan 1985, först som ersättare, senare som ledamot och den innevarande perioden återigen som ersättare. Nu tar jag sikte på att bli ledamot på nytt!

Anledningen till min kandidatur är flera. Jag känner att det finns så mycket spännande och roligt att ta tag i inom Stockholms läns landsting och så mycket kvar att göra för min del. Inte minst är det spännande att få fortsätta med att se till att vi får fler spårvagnslinjer i Stockholms innerstad. Närmast står en konvertering av stombusslinjerna på den agendan!

Jag vill därför gärna få fortsätta med trafikpolitiken, men även inom de andra politikområdena. Jag vill helt enkelt gärna få chansen att få fortsätta att utveckla, förändra och förbättra landstinget.

Genom åren har mitt politiska fokus förflyttats. I de tidiga ungdomsåren drev jag frågor som till stor del handlade om förbättringar för den generation jag tillhör, men givetvis också, vilket varit viktigt för alla ungliberaler genom alla tider, förbättring för folk i fattiga länder.

Mina föräldrar är dessvärre inte i livet. Min mamma blev nästan 90 år gammal och ca sex år innan hon dog blev hon dement. Det är en väldigt hemsk sjukdom. I och med mammas sjukdom kom äldrefrågor att bli viktiga för mig.

Men snart är nog ändå cirkeln sluten! De viktigaste personerna för mitt politiska engagemang är två små killar på 3 och 5 år. De är mina barnbarn och är alldeles fullständigt underbara! Jag vill att de själva ska få chansen att forma och ta ansvar för sitt liv och få chansen att förverkliga sina drömmar. Men de ska också få leva i ett samhälle som är tryggt, att det finns ett skyddsnät omkring dem, ifall de behöver det, som t ex en bra sjukvård och en kollektivtrafik som fungerar!

Avslutningsvis dagens höjdpunkter! Prideparaden kl 13.00 utgår det här året från Medborgarplatsen och går till festivalområdet på Östermalms IP. Jag har för avsikt att gå med och i så fall blir det för åttonde gången, om jag räknat rätt.

Sedan spelar också AIK fotboll mot Elfsborg kl 16.05 på Friends Arena. Förutom att det här är en toppmatch så är det en alldeles speciell match för Daniel Tjernström. Daniel har spelat sedan 1999 i AIK och det här är hans sista. Så det är återigen dags för många olika sorters känslor på Friends!  

Kommentarer kring ungdomars frustration, om skärgårdstrafiken samt om den s k 51%-regeln

Jag brukar ju vanligtvis skriva här på bloggen ca en gång i veckan. Det är naturligtvis därför väldigt svårt att undgå att kommentera de rena upplopp och kravaller som varit denna vecka, främst i Husby och på andra ställen i västra och i södra Stockholm.

Jag kan ha förståelse för att de personer som har misslyckats i skolan, de som inte har något jobb, eller de som på annat sätt ser att de inte har en plats i samhället, känner frustration. Att de här upploppen och kravallerna inte sker i t ex Danderyd eller Lidingö beror självfallet på att de ungdomar som bor där har det så mycket bättre ställt än på de ställen där oroligheterna har uppstått. Men att från denna frustration gå till attack mot polisen eller brandkåren eller utveckla kravaller på annat sätt, får aldrig försvaras. Att det från den frustration övergår till rent kriminell verksamhet är inte försvarbart.

Jag tycker i övrigt att Peter Wolodarski i Dagens Nyheter sammanfattar mycket av de åsikter som jag själv har.

Från de södra och västra förorterna till Stockholm är det ju inte så långt till skärgården. På Trafiknämndens senaste sammanträde lade vi i FP-gruppen fram en skrivelse om båttrafiken i skärgården.  

Under vinter- och vårmånaderna har det framkommit en omfattande kritik kring väntade förändringar i Waxholmsbolagets trafikutbud. Dessa förändringar har beslutats utan bred politisk förankring. För en del bryggor är det en mycket kraftig minskning av trafiken. Genom ändrad linjedragning av vissa båtlinjer och förändringar av vilka båtar som läggs ut på linjerna innebär en del av dessa att resenärerna måste åka buss ut från Stockholm i stället för att utgå från Strömkajen.

De största förändringarna sker i det mellersta trafikområdet. Detta har i upphandlingen blivit mycket större än dagens trafikområde. Samtidigt finns här en viktig besöksnäring. Stora volymer besökare kommer i förfrågningsunderlaget sakna garantier för att dagens tillgänglighet består.

Vi anser därför att det är viktigt att vi i Trafiknämnden får garantier för att trafiken i mellanskärgården bibehålls i minst nuvarande omfattning innan nämnden tar ställning i tilldelningsbeslut. Det är också viktigt att det redovisas hur och i vilken omfattning de små entreprenörerna kommer att anlitas som underleverantörer. Om man slår ut de små entreprenörerna riskerar man i i en kommande upphandling hamna i en monopolsituation. 

Kritiken från skärgårdsbefolkningen har varit stor. Vi vill nu att Trafikförvaltningen skall återkomma med en redovisning som innebär att det finns garantier för att inte trafiken i skärgården försämras på det sätt som vi befarar.

Avslutningsvis så är jag som ordförande i AIK Innebandyförening och tillika ordförande i vårt bolag, AIK Innebandy AB, glad åt att Riksidrottsförbundet på sitt möte röstade för att bibehålla den s k 51%-regeln. Vad den innebär kan ni läsa i bifogad artikel. 

 

 

Sorg, ilska och en förening som inte borde ägna sig åt partipolitik

Den vecka som snart är till ända fick för mig en oerhört känslosam inledning. Som årskortsinnehavare vid AIK:s hemmamatcher i fotboll på Friends Arena, så var det inte bara jag som grät en tår över den makalösa tillställning och fantastiska hyllning som hölls för AIK:s avlidne målvakt Ivan Turina. Jag läste om Ivans bortgång på nätet när jag satt på jobbet och jag hade ärligt talat väldigt svårt att göra något mer nyttigt under resten av den dagen.

Vila i frid, Ivan! Tack AIK Fotboll för en fantastisk uppvisning i en extrem svår stund för oss alla i klubben och tack till alla andra klubbar, inte minst IFK Göteborg, som innan matchens start ställde upp mangrant för att det hela skulle bli extra värdigt.

Något som man också kan fälla en och annan tår över, fast på ett helt annat sätt, är regeringens utredare Bo Svenssons förslag om idrottsaktiebolagens betalningar för polisbevakningar. Svenssons utredning anser jag är ett beställningsjobb av justitieminister Beatrice Ask (M), som inte var nöjd med Björn Erikssons utredning, som bland annat behandlade samma uppgift. Svenssons utredning är ingen utredning. Det är en politisk pamflett där Svensson redan från början haft förutfattade meningar om hur klubbarna är och sedan lägger förslag därefter.

Att Svensson inte vet vad han pratar om framgår tydligt i uttalanden som att de idrottsklubbar som drivs som aktiebolag måste ha incitament för att jobba med säkerheten. Frågan man då lätt ställer sig är om de klubbar som inte drivs som aktiebolag också måste ha de incitamenten? Bara för att en klubb drivs via ett aktiebolag så måste ju alla klubbar jobba för en bättre säkerhet.

Sedan har Svensson fått för sig klubbarnas aktiebolag drivs som vanliga börsnoterade företag och tycker att ”gratis polisbevakning” är som att skänka pengar till höjda styrelsearvoden. Det är bara det att i AIK så betalas inga arvoden ut. Jag vet inte hur det är i de andra klubbarna. Men av tradition så arvodera AIK inga styrelseuppdrag. Jag har som ordförande i AIK Innebandy 0 kr i arvode. Ingen annan i styrelsen uppbär heller något arvode och det är likadant inom fotbollen.

Ilskan är stor bland de klubbar som drivs som idrottsaktiebolag och det med rätta. Jag kan bara hoppas att det finns fler vettiga politiker, likt min FP-kollega, kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt, som anser att polisens faktureringsiver är ett reellt och allvarligt hot mot Stockholms kultur- och idrottsliv och något som borde avskaffas fortast möjligt.

Avslutningsvis har jag läst en intressant blogg av min partikollega Staffan Werme, FP:s kommunalråd i Örebro. Staffan har skrivit om Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) och beskriver på ett intressant sätt hur föreningen undan för undan har partipolitiserats. Till skillnad från Staffan så är jag sedan bra många år en f d medlem i SNF. Jag tröttnade på föreningens ensidiga propaganda mot kärnkraft. Men i likhet med Staffan så tycker jag det är synd att SNF har gått från att vara en politiskt neutral organisation till att allt mer likna någon sorts grönvänster som skriker sig hesa så fort någon uttalar sig för kärnkraften. Min uppmaning till SNF är därför att avpolitisera sig själva och det fortast möjligt!

 

En dag som denna - positivt och negativt

Under en dag som denna, söndagen den 28 april 2013, hinner det ju hända en hel del. Dessvärre är det som händer inte alltid positivt, även om det är lätt att glömma att det mesta faktiskt är det.

Det började med något bra redan på morgonen. I Dagens Nyheter läste jag om den senaste SIFO-undersökningen. Folkpartiet går framåt en hel procentenhet, sossarna tillbaka ungefär lika mycket och - framförallt - Sverigedemokraterna tillbaka till ungefär samma procentandel som FP. Bra!

Dagen har annars gått i idrottens tecken. Klockan 11.30 var jag på plats i Eriksdalshallen. AIK:s pojklag födda 1998 hade på ett storstilat sätt gått till final i Mitt-i cupen, men tyvärr förlorades finalmatchen mot Huddinge med 3-1.

Sedan var det match på Friends Arena, fotboll AIK mot Halmstad. AIK gör äntligen ett godkänt mål på vår nya hemmaarena, vilket innebar kvittering. Positivt! Sedan löper matchen på och AIK gör såsmåningom 3-2 via ett drömmål av Kennedy Igboananike. Tyvärr så kvitterar Halmstad på slutet, vilket gör att hela matchen till slut hamnar i moll.

Men jag får ju inte glömma att hela Sveriges ishockeylag, Tre kronor, har vunnit Czech hockey games. Bra gjort!

Några timmar är kvar av söndagen den 28 april 2013. Förhoppningsvis händer det bara positiva saker till midnatt.

Idrottens "största parti"

I politikens värld så borde det väl ara så att socialdemokrater nu är ganska så irriterade på jagande journalister, som har frågor kring Omar Mustafa. Jag kan lite grann förstå hur sossarna har det. Fast kanske inte på det sätt som ni tror, utan för att jag kan dra en parallell mellan det största partiet inom politiken och den största klubben inom idrotten.

AIK, som jag har haft som favoritklubb sedan barnsben och som jag är medlem i sedan 1980, är idrottens motsvarighet till socialdemokrater. Jag menar nu inte att det finns någon som helst likhet, mer än just att AIK är Sveriges och nordens största klubb med 17 000 medlemmar.

Däremot har alla åsikter om AIK och ibland känns det ärligt talat väldigt jobbigt. Då tänker jag inte på bortdömda mål som i den senaste fotbollsmatchen mot Malmö, utan mer när journalister har åsikter som vi från AIK:s sida har svårt att bemöta. Det senaste tillfället i den grenen är Uppdrag granskning, som hävdade att medlemmar från den s k Firman infiltrerat styrelser och andra typer av maktorgan. Men ger man några namnexempel på dessa personer? Svaret är nej.

När hörde vi något positivt om AIK från journalister? Det var dessvärre våldsamt länge sedan. Istället borde dessa journalister ta till sig det arbete som görs från AIK:s sida om en positiv läktarkultur. Men det säljs det förstås inga lösnummer på och tittarsiffrorna blir ju heller inte lika höga.

Men, nu vill jag avsluta detta blogginlägg på ett positivt sätt. Jag vill tacka alla som var med och deltog vid avslutningen med AIK Innebandy nu i torsdags, den 18 april. Jag tyckte att vi hade en oerhört kul och positiv stämning. Tack än en gång, ni som var med!

Idrott och nästa helg

Det har varit svårt att nu i helgen inte ägna sig åt idrott. Ja, alltså, att titta på idrott. Visserligen simmade jag i sakta mak på Forsgrenska badet (se bild här nedan) i fredags morse, men det var nu inte riktigt det jag menade, utan de tävlingar i Fri idrott och på skidor som har hållits nu i helgen.



Det är glädjande med svenska medaljer, vilket det blev i båda dessa idrotter. Men gladast är jag faktiskt åt att AIK:s herrinnebandylag (se lagbild här nedan) slog topplaget Storveta på bortaplan i Uppsala. I nuläget kan det liknas vid att Sverige skulle slå en av toppnationerna i fotboll. Så stort är det! Bara så ni vet!



Imorgon återgår vi till vardag. Men nästa helg blir det två stora händelser för mig, för övrigt av vitt skilda slag. Dels har Folkpartiet sitt årliga liberala riksmöte, den här gången i Västerås. Dels så går den svenska finalen i Melodifestivalen. När det gäller det sistnämnda, så är det numera ganska så låga odds på att det blir en kille som kommer representera Sverige i eurovisionsschlagerfinalen i Malmö senare i vår. Jag tror och hoppas att det blir en tämligen ung kille som kommer vinna den svenska uttagningen. Ulrik Munther, David Lindgren, Anton Ewald eller "japanske" Yohio får mina tips. Vi får se nästa helg om jag får rätt. Vem min speciella favorit är av de här fyra? Nja....ni kan ju få gissa!

Jag gillar och dissar!

Liksom förra året så har jag gjort en lista över sådant som jag gillar och sådant sådant som jag dissar. Håll till godo!

Jag gillar:

1. Min familj (förra årets placering: 1)
Det är naturligtvis inte så konstigt att jag gillar min familj och det finns ju därmed en klar anledning till att de har en klar förstaplats på min egen "gilla-lista". Men i min familj (som inte precis är någon genomsnittlig kärnfamilj) så inbegriper jag inte bara mina allra närmaste, utan även mina gudbarn Fanny och Celinne och mitt fadderbarn Gabriel, som bor i Brasilien. Jag älskar er allihopa!

2. Kungahuset (4)
Sedan Prinsessan Estelle föddes har PR-värdet för den svenska monarkin ökat ännu mer. Det är väl bara republikaner som vägrar att inse detta. Att vi i år får vara med om ännu ett kungligt bröllop är ett extra plus för PR-värdet. Hur vore det med ett år med lite normal kritisk granskning av kungahuset, för omväxlingens skull och inte det extrema mediadrev som varit de senaste åren?

3. AIK (2) 
Under året har jag valts som ordförande i AIK Innebandy. Det är en oerhört stor ära, men samtidigt ett stort ansvar. Nu om inte förr inser jag vilka stora summor det handlar om, även i en lite mindre sport som innebandy. Som åskådare ser jag fram emot fotbollen på den nya Friends Arena. Det är bara att hoppas på ett bra AIK-år!

4. Folkpartiet (3)
Jag har nu varit med i detta älskade parti i 30 år. Det är en lång tid och det är lätt att glömma motgångarna och tänka på framgångarna. 2013 är lite grann av ett mellanår. Nästa år är det ju något som kan liknas vid ett supervalår, med val till både EU-parlamentet och till riksdag/landsting/kommun.

5. Zlatan Ibrahimovic (-)
Jag vet att Zlatan är kontroversiell. Den typ av spelare som Zlatan representerar är kontroversiella. Men jag har hellre en kontroversiell Zlatan med i svenska fotbollslandslaget än enbart en massa mesiga och tillintetsägande spelare som inte säger någonting. Under året visade Zlatan sin storhet vid flera tillfällen, men det tillfälle som jag kommer ihåg bäst är matchen mot Tyskland i Berlin. Sverige låg under i halvlek med 4-0, men vände i andra till 4-4. Naturligtvis gjorde inte Zlatan detta själv, det var laget som fixade oavgjort. Men det var helt klart Zlatan som var pådrivare. Inte minst ser man det i slutet mot matchen då han springer fram till en olycklig Tobias Sana, som just missat öppet mål. Några minuter senare fick både Tobias och Zlatan och alla andra lyckliga svenskar se kvitteringsmålet komma. Magiskt Zlatan! Magiskt Sverige!


Jag dissar (i bokstavsordning):

Alla svenska kommunistälskare 
Jag har så oerhört svårt för personer som trots att någon dragit ned brallorna på dem, ändå vägrar att erkänna att de är nakna. Berlinmuren föll 1989 och Sovjetunionen upplöstes några år senare. Det finns inga exempel någonstans i världen på att det kommunistiska systemet på lång sikt har medfört något bra invånarna i de länder där kommunismen har praktiserats. Ändå finns det svenskar som fortsätter att förneka och försvara kommuniststyren. Jan Myrdal är en av dem. Myrdal förnekar folkmorden av diktatorn Pol Pot i Kambodja och den gamla övervintrade Hola-Bandoolamedlemmen Mikael Wiehe fortsätter oförtrutet att försvara kommunistregimen på Kuba. Jag blir så trött..... 

Alla världens diktatorer
I den här kategorin finns ju inte enbart kommunister. Då hade den ju inte varit så stor. Men det gör ju inte precis det hela bättre. Forfarande har vi minst en idiot kvar i Europa, nämligen Aleksandr Lukasjenko i Vitryssland. I övriga världen finns dessvärre fler och en av dem som jag verkligen skulle vilja se störtad tämligen omgående är Syriens idiot Bashar Al-assad. Att vi sedan har det stora landet i öster är ju en annan sak.

Polisnotorna till klubbarna som drivs via ett aktiebolag
Polisen fortsätter att skicka de orättvisa räkningarna för bevakning till de klubbar som bedriver sin verksamhet via aktiebolag. Hur länge ska detta pågå? När får vi till en rättvisa mellan klubbarna?

Spårbilar, AIK fotboll och presidentval

Jag har vid ett tidigare tillfälle här på bloggen kommenterat det här med spårbilar. En spårbil är enligt definitionen ett förarlöst spårbundet fordon med samma storlek som en vanlig bil. Denna åker på ett nätverk av högbanor. Fordon som liksom en hiss kommer när man trycker på "hit"-knappen, och där man sedan knappar in adressen dit man vill åka.

Under den gångna veckan har jag diskuterat spårbilar på den folkpartistiska bloggen om Stockholmstrafik med min partikollega Lars Wedén. Lars är extremt positiv till spårbilar, medan jag själv intar en avsevärt mer skeptisk hållning. Jag har sammanfattningsvis svårt att tro att det går att få ekonomi i spårbilsprojekt, eftersom nätet är tänkt att vara så finmaskigt och jag har också svårt att ta till mig det estetiska. Jag tror spårbilar helst enkelt skulle förfula miljön. Men vem som har rätt och fel överlåter jag till er läsare att bedöma.  

För övrigt vill jag gratulera AIK:s fotbollslag till en hedrande fjärdeplats i årets allsvenska. Laget vann med 2-0 mot Malmö tidigare idag. En match som för övrigt kommer att gå till historien, eftersom det var den sista allsvenska matchen på Råsunda. Nu återstår endast några europacupmatcher innan Råsunda ska rivas för gott. Lite vemodigt och nostalgiskt, men jag är övertygad om att vi AIK:are får det bra på nya Friends Arena.

Avslutningsvis så hoppas jag att förnuftet segrar hos det amerikanska folket när de nu på tisdag ska ha sitt presidentval. Allt visar på ett jämt val, men jag hoppas att Obama kan knipa de viktiga rösterna i de delstater där det väger jämt och således kan säga att han fått "Four more years"!

En AIK inspirerad blogg!

Dagens blogg är helt AIK-inspirerad. Imorgon händer nämligen minst två saker som AIK är involverade i, bland mycket annat.

Det första är det s k Gnagisloppet, som är en löptävling för barn mellan 6-12 år. Läs mer här!

Det andra som AIK är involverade i (på flera olika sätt) är Solnadagen. En höjdpunkt blir givetvis fotbollslaget som nyss gjorde en bragd i Moskva, men även andra idrotter kommer vara närvarande, t ex innebandyn, där jag själv är involverad.

Välkomna till en rolig dag! 

Sommaruppehållet är över!

Det var länge sedan jag skrev här på bloggen nu. Som så många andra har jag haft semester och sommaruppehåll från bloggandet. Men nu, efter återgång till jobb och annat, så börjar det mesta kännas lite mer normalt igen.

Det har naturligtvis hänt en hel del under min frånvaro från bloggandet. Men jag lämnar konflikten i Syrien och OS (för att ta två vitt skilda händelser) därhän och försöker istället blicka lite framåt och jag håller mig då till min egen lilla värld, trafikpolitiken här i Stockholm och i länet i övrigt.

Det blir nämligen en ganska så intressant höst. I december kommer landstingets trafiknämnd att fatta beslut om en förstudie, som bygger på den stomnätsstrategi som tidigare antagtis. Detta är viktigt ur främst två synvinklar, dels för att det avgör hur den framtida Hagastaden ska trafikeras, dels för att det anger en inriktning för om de blå bussarna i Stockholms innerstad ska konverteras till spårvagnar och i så fall i vilken takt detta ska ske.

En förstudie är dock inte ett beslut om att genomföra några projekt, men beslut om genomförande måste också komma inom kort, eftersom projektet för Hagastaden har en kritisk tidpunkt, nämligen det år, 2017, som Nya Karolinska ska vara färdigt.

Jag vågar ännu så länge inte tro på vare sig spårväg till Hagastaden eller på de nuvarande blåbusslinjerna. Men jag hoppas!

Avslutningsvis. Det är inte så ofta som jag här på blobben gör reklam för mig som person. Mest gör jag ju det indirekt genom tyckande. Men nu kan jag inte låta bli - mest på grund av stolthet!

Vid AIK Innebandys årsmöte den 19 juni valdes jag till ordförande. Det är ett stort förtroende, som givetvis också är förpliktigande, men som jag tycker är oerhört roligt. Tack alla underbara AIK:are för det förtroendet!

Eftersom jag också ibland också extraknäcker som statist så vill jag tipsa om två helt olika filmer där jag är med. Den första är en reklamfilm för Suzuki

I den andra är jag med som journalist i inledningsscenerna till filmen Cockpit . Den får ni gärna gå och se på bio. Gör det! Inte bara för att försöka se om ni hinner att se mig, utan för att det är en bra film. Jonas Karlsson har huvudrollen och spelar i mitt tycke väldigt bra!

Björn Eriksson föreslår det enda rätta!

En av de motioner som jag lämnade in till folkpartiets landsmöte förra året handlade om att polisen inte ska kunna ta godtyckligt betalt av våra idrottsföreningar. Via en dom i kammarrätten så har polisen fått rätt att ta betalt för sin polisbevakning om det bevakande evenemanget arrangeras av vinstdrivande bolag. Detta har naturligtvis varit fullkomligt absurt, eftersom det givetvis inte bör vara någon skillnad i polisens behandling av idrottsklubbarna. Förutsättningarna för klubbarna är faktiskt desamma, oavsett om klubben drivs via ett aktiebolag eller på traditionell föreningväg.

Till min stora glädje så tycker även regerings utredare på området, Björn Eriksson detta. I Dagens Nyheter skriver han bl a att "Skillnaden i sak mellan ett arrangemang som till exempel IFK Göteborg (ideell förening) och Djurgården (Idrotts AB) anordnar är lindrigt uttryckt hårfin. Jag föreslår att kostnaderna för polisbevakning likställs mellan Idrotts AB och ideella föreningar under vissa villkor, till exempel måste den verksamhet som drivs i bolagsform till minst 51 procent ägas av en ideell förening. I dessa fall bör alltså utgifterna för polisbevakning täckas av allmänna medel."

Så mycket bättre än så kan väl inte det hela sägas. Nu hoppas jag bara att regeringen kommer fram till samma förslag.

Även kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt är positiv till Björn Erikssons förslag. Läs gärna om det i hennes blogg!

Det är inte lätt att vara med i idrottsrörelsen

Just nu är det väldigt mycket sport som rör sig i mitt huvud. Fotbollssäsongen startade idag. AIK:s ishockeylag lyckades idag att utjämna semifinalserien mot Skellefteå till 2-2 i matcher och själv sitter jag med i styrelsen för AIK Innebandy och kämpar där med många olika frågor, men oftast med frågor som har bäring på ekonomin. Något som jag är övertygad om är alltför vanligt i alla våra idrottsklubbar.

Trots att idrottsrörelsen är Sveriges största folkrörelse och trots att den folkrörelsen gör oerhört mycket för att aktivera våra barn och ungdomar, så känner jag till stor del att vi kämpar i motvind. Det handlar då om en kamp med både politiker och byråkrati.

Jag skall inte här sätta mig själv på alltför höga hästar eftersom jag är politiker själv, men som sådan så känner jag ibland inte någon större förståelse från mina politikerkollegor när jag tar upp de problem som finns ute i klubbarna.

Jag har tidigare beskrivit de problem som nu hopat sig när det gäller betalning till polisen i samband med matcher. Av någon outgrundlig anledning är det bara ifall klubbarna bedriver sin verksamhet i bolag som betalning ska ske.

Fram till nu har också alla idrottsklubbar varit momsredovisningsbefriade. Det kan det bli ändring på enligt ett direktiv från EU. Jag är kassör i två andra föreningar (ingen idrottsförening) och bävar för att det här med att hålla på att redovisa moms kommer uppta alltför mycket tid och ork för att få ordning på.

När det sedan gäller intäkter för föreningarna så bygger det mesta på ideella krafter. Men de ideella krafterna får sällan inte mycket mer än ersättning för sina resor som "betalning". Föräldraengagemang lever idrotten högt på, men oftast så ställer föräldrarna inte bara upp med tid, utan även ekonomiskt i form av medlemsavgifter och spelaravgifter för att barnen ska kunna få vara med att spela. Att idrotten dessutom, i varje fall vår elit, till stor del är beroende av sponsorintäker gör inte det hela lättare och då kan jag tala om att man inte blir särskilt glad när man får en diskussion om minskade kommunala bidrag. En diskussion som fanns så sent som under förra året här i Stockholm.

Så här skulle jag kunna hålla på att skriva väldigt länge. Det tänker jag inte göra. Jag vill bara att vi alla ska uppskatta idrotten. Även om du som läser inte håller på något lag, även om du inte som jag gläds över när AIK vinner och blir ledsen när AIK förlorar, så vill jag ändå att du gläds över när våra ungdomar har något vettigt att göra. Motsatsen är nämligen mycket värre.

De ryska makthavarna skjuter sig själva i svansen!

Flera tidningar kan ikväll på sina hemsidor rapportera om valfusk i presidentvalet i Ryssland, bl a Svenska Dagbladet. Frågan är naturligtvis inte om fusk har förekommit eller inte, utan snarare hur stor omfattning fusket är.

Det är alltid allvarligt när det fuskas i val, men det är extra allvarligt när fusket görs i s k demokratiska val. I vissa odemokratiska stater är ju ändå utgången given, men i t ex Ryssland så försöker de nuvarade makthavararna få oss att tro att allt går rätt till när det i själva verket är ett omfattande fusk.

Men de här fuskande politikerna får alltid till slut sin dom. Den brukar hård. Folket brukar tröttna och en majoritet kommer att kräva rättvisa val och de sittande makthavarna sopas från banan. Så hände i t ex Ukraina via den s k oranga revolutionen. Att sedan samma makthavare nu har kommit tillbaka är en annan sak. Vi får väl nu se hur det går för Ryssland på lång sikt. För min del tror jag att Vladmir Putins saga snart är all.

Avslutningsvis vill jag från sportens värld gratulera Zlatan Ibrahimovic till en storartad insats i Milantröjan, med ett äkta hattrick i målprotokollet, Jörgen Brink till tredje raka vinsten i Vasaloppet och inte minst en vinst för mitt kära herrlag i AIK Innebandy som gjorde bra ifrån sig högt uppe i norr, när laget slog Umeå med 5-4.

Jag gillar och dissar!

Så här vid årsskiften är det ju populärt att göra listor av olika slag och därför vill jag inte vara sämre. Så här följer min lista över det jag gillar just nu och sådant som jag dissar!

Jag gillar:

1. Min familj
Ju äldre jag blivit desto mer inser jag min familjs betydelse! Om någon nu tror att detta innebär en hyllning till kärnfamiljen så tror dock denne fel. Mina nära och kära finns inte precis i något rakt nedstående led. Jag är gift med Agneta, men vi har inga gemensamma barn. Hon var tidigare gift med Gunnar och i deras förhållande så fick de Mikael, som alltså är min styvson. Han har i sin tur en halvsyster som heter Maria. Gunnar fick Maria när han var tillsammans med Ingrid. Ingrid är också namnet på min halvsyster. Hon bor i Canada och har två barn, Therese och Toby, som har olika pappor. Min styvson Mikael är gift med Kristina. De har två barn, Jacob och Emil, som är de gulligaste barnen i hela världen och jag är naturligtvis fullständigt objektiv i det omdömet!

2. AIK
Vissa föds in i ett lag, men eftersom jag inte hade en så särskilt sportintresserad pappa så blev det inte så för mig. Jag upptäckte det här med idrott först när jag började skolan, men sedan 12-årsåldern har jag haft ett favoritlag som jag följt sedan dess. I år kom AIK:s herrlag i fotboll tvåa i allsvenskan, efter en relativt dålig inledning och damernas dito gick upp i högsta serien. Just nu är det lite värre för innebandyn. Trots en värdsstjärna som Kim Nilsson så har våra herrar ytterst svårt att få till det. Men det blir förhoppningsvis bättre under 2012!

3. Folkpartiet
I år kan man säga att jag firar 30-årsjubileum tillsammans med Folkpartiet, eftersom jag blev medlem 1982, när jag var 24 år gammal. Då hade jag varit medlem i ungdomsförbundet sedan 1979. Precis som inom idrotten har jag fått uppleva både framgång och motgång med Folkpartiet. Utan att göra några recensioner över hur jag tycker det går just nu, så vill jag ändå säga att jag tycker det är kul att partiet sitter med i regeringsställning i riket, i landstinget och i Stockholms stad!

4. Kungahuset
Det oerhörda mediadrev som drabbade kungahuset överkuggade det kungliga bröllop som ägde rum mellan kronprinsessan Victoria och prins Daniel den 19 juni i år. Anledningen till drevet var till stor del en publicering av en viss bok. Vad som är sant eller falskt kommer för evigt att diskuteras, men när ett av bevisen för kungens snedsteg visar sig vara en fejkad bild och denna utan kritisk granskning av medierna ändå publiceras, så bli i alla fall jag tämligen upprörd över detta mediadrev. Nu mer än någonsin märks det att journalistkåren är vänstervriden och att sedan Republikanska föreningen hakar på och kräver införande av republik kommer ju bara som ett brev på posten. Men hur vore det med lite vett och sans? Faktum är att hovets PR-värde utomlands fortfarande är ovärderligt och att monarkin fortfarande har svenska folkets stöd.

5. SEB:s kampanj för oss 50-talister
Det är inte varje dag som vi 50-talister blir uppmärksammade, klämda som vi är av de stora 40- och 60-talistgenerationerna. Men SEB har gjort det! De har gjort en hel kampanj för oss som är födda på 50-talet. Jag vet att det är en reklamkampanj, men jag känner mig ändå hedrad. Ni får väl kalla mig patetisk om ni vill! (Om du inte vet vad jag pratar om föreslår jag att du klickar på länken här nedan).
http://www.resume.se/nyheter/reklam/2011/11/08/seb-siktar-pa-55-plussarna/

Jag dissar (i bokstavsordning):

Alla republikanska presidentkandidater i USA
Den sittande presidenten, Barack Obama, kommer väl under den här mandatperioden dessvärre mera bli känd för att prata än att verkställa. Men faktum är att om man granskar samtliga av hans republikanska motståndare så kan man bli mer eller mindre mörkrädd. Utan att gå in på vem som exakt tycker vad, så hoppas jag att vare sig Rick Perry, Mick Romney, Michelle Bachman eller någon annan kandidat på den republikanska sidan vinner över Obama. Inte bara det att de samtliga har en förvriden världsbild, de är alla abortmotståndare och vill väl helst att kvinnorna ska förbli vid spisen. De är alla homofober och verkar se varje skattehöjning som en stöld från de rika. Detta i ett land som, till skillnad från många andra, skulle klara av högre skatter för de rika. För övrigt får gärna hela den s k Tea-partyrörelsen fortsättningsvis enbart ägna sig åt just tedrickning och inte åt politiskt engagemang.

Alla världens diktatorer
Tyvärr finns det alltför många som ryms inom den här kategorin. Det gör ju inte precis det hela bättre, även om jag kan medge att det är gradskillnader mellan de olika diktatorerna. Själva kan vi ju glädjas åt att det i varje fall i Europa enbart finns en idiot kvar, nämligen Aleksandr Lukasjenko i Vitryssland. Men i övriga världen finns fortfarande alltför många. Några har vi, eller rättare sagt folket i mellanöstern blivit av med. Men dessvärre är världens folkrikaste land, Kina, fortfarande en diktatur. Nåväl, ingen trodde ju på det stora Sovjetunionens fall, så därmed kan ju ingen diktator sitta helt säkert, inte ens i Kina.

General Motors (GM)
På Facebook var det flera som skrev att ”GM har mördat Saab”. Det kanske är att ta i, men faktum är att GM definitivt är de verkliga skitstövlarna i den här affären. I praktiken har GM blockerat alla förslag till överenskommelser som skulle ha lett fram till att Saab räddats. Därför är GM badguys nummer 1. Att sedan Saab ändå kanske hade gått i konkurs är ju en annan sak. Men GM gav inte Saab en fair chans.

Sverige ska inte vara "alliansfritt" och samma regler ska gälla för alla idrottsföreningar

En av mina socialdemokratiska facebookvänner skrev ett inlägg för en tid sedan som gjorde mig lite förbryllad. Hon skrev
”Vi är många som är gläds åt att främlingsfientliga Pia Kjærsgaards framgångskurva nu är bruten. Och sympatiskt nog strömmade väljarna till de två partier som tydligast tog avstånd från Dansk Folkeparti. Tur att Enhedslisten och Radikale Venstre är förnuftiga nog att samarbeta med S! Vi har ju inte ett alliansfritt Sverige ännu.”

Jag skrev ett svar på inlägget, men det är i det här läget inte det intressanta, utan det jag funderade länge och väl på var vad hennes mening: "Vi har ju inte ett alliansfritt Sverige ännu” egentligen betyder?

Om man går in på en hemsida som heter just ”Alliansfritt Sverige”, så finner man en massa propaganda mot den borgerliga regeringen. Det innebär att meningen "Vi har ju inte ett alliansfritt Sverige ännu", enbart ska tolkas som att Sverige är dåligt därför att socialdemokraterna inte är med och styr. Jag för min del konstaterar att detta faktum kan jag definitivt leva med.

Den här veckan har jag också till min stora glädje noterat en debattartikel i Dagens Nyheter om spårvagnar som varmt rekommenderas till läsning!

För övrigt är det ca en månad kvar till folkpartiets landsmöte i Karlstad. Jag har ju några gånger tidigare här på bloggen presenterat några av de motioner jag skrivit till landsmötet. Nu tänkte jag presentera ytterligare en. Den är faktiskt högaktuell just nu, med tanke på att AIK och Djurgården ska mötas i fotboll imorgon och på tisdag möts samma lag i ishockey.

Rikspolisstyrelsen har nämligen givits rätten att ta betalt för sin polisbevakning. Det är upp till den lokala polisen att bedöma om så ska ske. Det är bara det att man ska enbart ta betalt om evenemanget arrangeras av vinstdrivande bolag, inte av ideella föreningar.

Jag menar att det givetvis inte vara någon skillnad i polisens behandling av idrottsklubbarna beroende på klubbens driftform. Förutsättningarna för klubbarna måste vara desamma. Man kan ju också fundera på hur långt klubbarnas ansvar för sina åskådare ska gälla. Men oavsett ansvar så måste endera betalningsansvaret gälla samtliga klubbar eller inga alls. Därför har jag motionerat om att Folkpartiet ska verka för en lagstiftning som innebär en likabehandling av polisens bevakning vid idrottsarrangemang, oavsett driftsform. Till min stora glädje har folkpartiets partistyrelse yrkat att landsmötet ska bifalla motionen!

Ilija Batljan, Anton Abele och Dulee Johnson

Oppositionslandstingsrådet Ilija Batljan går idag till angrepp mot Mona Sahlin. I Expressen kritiserar han det socialdemokratiska partiet för "avsaknad av politik". I flera avseenden ger jag Batljan rätt, bl a när han säger att socialdemokraterna förlorade på det rödgröna samarbetet. Det skvallrar ju inte minst valresultatet om, där ju miljöpartiet blev det stora rödgröna vinnarpartiet.

Däremot så vet jag inte om just Ilija Batljan är rätt person när det gäller förklaringar till varför socialdemokraterna förlorade valet. Han stod nämligen själv för ett av de största självmålen i valrörelsen med sitt s k "butlerförslag", något som jag kommenterat i ett tidigare blogginlägg. I en undersökning som Expressen gjorde, så var det ca 70% som tyckte att det var ett dåligt förslag.

Vidare har jag noterat att 18 år unge Anton Abele (M) nu tar plats i riksdagen. Anton blev känd när han efter dödsmisshandeln av Riccardo Campogiani 2007 startade ett mycket uppmärksammat upprop mot gatuvåld. Det var ett mycket bra initiativ och satte än en gång fokus på det våld som dessvärre helt oprovocerat då och då dyker upp på Stockholms gator.

Det är naturligtvis upp till moderaterna att placera vilka kandidater man vill på sin riksdagslista och jag har inget emot att yngre personer kommer in i riksdagen. I riksdagen ska det finnas plats för både yngre och äldre, men jag blir lite betänksam när en person i stort sett kommer direkt från gymnasiet in i riksdagen och i partisammanhang enbart blivit känd för en enda sak, om än med en enormt stor uppmärksamhet.

Även om jag här ovan låter lite kritisk, så önskar jag Anton Abele (och f ö även alla andra riksdagsledamöter) lycka till med sina uppdrag!

En som jag däremot inte vill önska lycka till, utan som jag nu vill slippa för gott, är AIK:s fotbollsspelare Dulee Johnson. Johnson sitter anhållen misstänkt för våldtäkt och för vilken gång i ordningen som det är "strul" med denne spelare vet jag inte. AIK har, för vilken gång i ordningen vet jag inte, stängt av honom från spel. Som AIK:are känner jag sorg över att vi överhuvudtaget har tagit honom till klubben, men låt nu det här bli det som gör att vi säger tack och adjö till Dulee Johnson för alltid! Hans lagkamrater har tröttnat och det har jag också gjort - för länge sedan.