Om Ukraina och om ett besök på ABBA-museet

Sedan jag senast skrev om Ukraina har läget förvärrats ytterligare. Även om Vladimir Putin helt oväntat ringde upp sin amerikanske presidentkollega Barack Obama för några dagar sedan, så har läget förvärrats. De ryska trupperna som finns i området är enligt amerikanska underrättelseuppgifter hela 50 000 man. Detta är givetvis fullt tillräckligt för att fortsätta annekteringen av Krim och att genomföra en invasion av den östra delen av Ukraina.

Detta är en skrämmande utveckling och fortfarande så liknar den alltför mycket taktiken som användes av Adolf Hitler innan 2:a världskriget bröt ut. Jag må kanske vara en olyckskorp som kraxar om detta fler gånger än en, men jag står för det.

För Sveriges del är detta extra oroväckande. Vi är inte med i NATO och har därmed inte ett automatiskt "skydd" av USA. Ny generalsekreterare för NATO blir för övrigt norrmannen Jens Stoltenberg som i en första kommentar sa bl.a. följande:

– Vi har på ett brutalt sätt påmints om att länders suveränitet, gränsers okränkbarhet och stabilitet inte är självklara, när vi ser hur militär makt på Krim används för att framtvinga gränsförflyttningar, att för första gången sedan andra världskriget annekterar ett land, Ryssland, territorium från ett annat land.

Med andra ord, NATO behövs mer än någonsin. Sverige är inte med. Det är minst sagt inte bra! Folkpartiet har sedan bra många år tillbaka ansett att Sverige bör ansluta sig till NATO.

Nu över till något annat, som det heter. Jag och min fru besökte igår ABBA-museet. Museet är inte precis något vanligt museum. Här finns givetvis ABBA:s kläder, guldskivor, prylar och mycket mer. Men man satsar också på att museet ska bli en upplevelse i sig. Här kan du, om du vill, t.ex. få sjunga i Polarstudion, uppleva häftiga hologram och kliva upp på scenen tillsammans med bandet.

Jag gillade ABBA innan de vann med Waterloo i Eurovisionsschlagerfestivalen 1974. Många fler gillade gruppen efter det, men det mest fascinerande var att den tidens kritikerkår inte erkände ABBA:s storhet. Det i sin tur berodde givetvis på den massiva vänstervåg som rådde under större delen av 70-talet. Gruppen var helt enkelt för kommersiell för att passa kritikerkåren. Tack och lov överlevde gruppen alla kommunistiska ignoreringar. Bara som ett exempel kan nämnas att det i stort sett bara finns en enda svensk tvinspelning med gruppen under hela 70-talet. Alla i Sverige borde ha varit stolta över ABBA. Så var inte fallet.  

Jag gillar och dissar!

Så här vid nyårstider så har jag under de senaste åren gjort en lista över sådant som jag gillar och sådant som jag dissar. Så även i år. Håll till godo!

Jag gillar:

1. Min familj (förra årets placering: 1)
Det är naturligtvis inte så konstigt att jag gillar min familj. De innehar på min lista en klar första plats. I min familj, (som inte precis är någon genomsnittlig kärnfamilj), så inbegrips inte bara mina allra närmaste, utan även mina gudbarn Fanny och Celinne och mitt fadderbarn Gabriel, som bor i Brasilien. Jag älskar er allihopa!

2. AIK (3) 
Jag har varit AIK:are sedan 12-årsåldern. Jag är medlem i klubben sedan 1980. Även om vissa av lagets fans inte alltid kan uppföra sig ordentligt, så känns det fantastiskt att få tillhöra denna svart-gula klubb. Inte minst var det en häftig känsla att kliva in på Friends Arena för första gången. Mäktigt!

Lika mäktigt är det som pågår i Solnahallen. AIK:s innebandyherrar är där på väg att skapa något stort. Laget leder högsta serien och kan vara på väg mot ett efterlängtat guld. Mäktigt var ordet!

3. Kungahuset (2)
Oavsett vad alla republikaner tycker så står sig PR-värdet för monarkin. I en föränderlig värld är det tryggt med något som är bestående. Att jag under det gångna året fick den stora äran att träffa Prins Daniel vid ett idrottsevent gjorde ju inte saken sämre.

4. Folkpartiet (4)
Jag ska göra vad jag kan för att hålla den liberala fanan högt. Nu går vi in i det s k supervalåret (även om det inte är något ord jag gillar), med val till Europaparlamentet, riksdagen, landstingen/regionerna och kommunerna. Jag har nu varit med i nio valrörelser, den kommande blir således den tionde. Jag tror att riksdagsvalet kommer bli jämnare än vad nuvarande opinionssiffror skvallrar om och jag tror också att de borgerliga partierna kommer behålla makten i Stockholms läns landsting och i Stockholms stad!

5. Svensk film (-)
Jag gillar att gå på bio. Jag och min fru Agneta försöker att göra det i varje fall en gång i månaden. Det är sällan som jag och filmrecensenterna tycker om samma filmer, men nu har det faktiskt inträffat två gånger på senare tid, dels för filmen Monica Z och dels för Återträffen. Faktum är att de också har hyllat Känn ingen sorg, vilket i mitt tycke var den bästa svenska filmen under förra året, så något konstigt har inträffat. Jag och recensenterna brukar inte vara överens. Hur som helst – svensk film är bra!

Jag dissar (i bokstavsordning):

Alla rasister och andra som ställer olika grupper mot varandra 
Det är givetvis omöjligt att skapa ett samhälle där alla tycker om och älskar varandra. Däremot anser jag det är fullt möjligt att vi ha ett samhälle där vi alla har respekt för varandra. Ett samhälle där vi inte talar om ”vi och dom” utan känner en gemenskap och respekt för varandra som boende i Sverige. Allt detta hotas idag av olika typer av vänster- och högergrupper. Därför dissar jag allt från grupper som AFA och Rättvisepartiet till nazistiska grupperingar på yttersta högerkanten. Det gör ju inte heller saken bättre att det finns ett parti i Sveriges riksdag som har samma grundsyn. Sverigedemokraterna (vars människosyn är långt ifrån demokratiskt) odlar framgångsrikt sitt hat mot invandrare och andra minoriteter, även om de klär in orden i något som ibland låter väldigt bra och gulligt.

Alla skenheliga kommunister

Jag anser att Vänsterpartiet fortfarande är ett kommunistiskt parti. Partiets kontakter med kommunistiska förtryckarregimer pågick ända fram till Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens kollaps 1991. Partiet har visserligen ”förnyats” genom borttagande av ordet ”kommunisterna” i partinamnet, men så sent som för några år sedan sa den dåvarande partiledaren Lars Ohly fortfarande att han var kommunist. Vänsterpartiet har aldrig rensat ut sitt kommunistiska förflutna, vilket framgår också med all tydlighet när partiet röstat emot kampanjer som handlar om ”kommunistiska synder”, medan man gärna röstar för nazistiska diton.

De svenska storbankerna
De svenska storbankerna Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank går för närvarande alldeles lysande. Det borde gynna oss kunder, men det gör det inte. Istället gynnas toppchefer och andra anställda med höga löner och bonussystem och aktieägarna får höga aktieutdelningar. Däremot när det är finanskris i Sverige så skriker storbankerna som stuckna grisar och vi då som skattebetalare ska stötta dem så de inte går omkull. Och inte blir det bättre när storbankerna representeras av skitstövlar som exempelvis Nordeas Björn Wahlroos.

 

Karamelodiktstipendiet och den senaste SIFO-undersökningen

Idag har det årliga Karamelodiktstipendiet delats ut. Karamelodiktstipendiet är ett stipendium som årligen utdelas till en förnyare av det svenska språket eller för framstående gärningar inom musik. Priset instiftades av Povel Ramel år 1982 i samband med att han fyllde 60 år. Stipendiaten utses av en jury och fonden förvaltas av Kungliga Musikaliska Akademien.

I år gick priset till en person som jag gillar väldigt mycket, men som är ganska så kontroversiell, nämligen komikern och artisten Carl-Einar Häckner. Carl-Einar säger sig vara en stor beundrare av Povel Ramel och kommer för övrigt själv att uppträda på Lisebergs stora scen i Göteborg, något som han har gjort tämligen ofta genom åren. Själv såg jag honom på Södra teaterns scen vid Mosebacke för ett antal år sedan. Jag tycker Carl-Einar Häckner är väldigt speciell, ibland t o m egendomlig. Men jag gillar hans originalitet!

Den senaste SIFO-undersökningen presenteras idag i bland annat Svenska Dagbladet. Den visar på en ökning för både centern och kristdemokraterna som gör att båda partierna klarar fyraprocentspärren. Skillnaden mellan blocken är nu bara sex procentenheter, vilket gör att de som tror att de rödgröna får en promenadseger i valet nog kan glömma det.

Om de mindre partierna i Alliansen ökar än mer, kommer vi, förutom en chans till en ny alliansseger även få en annan inbördes relation mellan Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna i förhållande till Moderaterna. Det skulle minst sagt vara en välgärning!

 

Sorg, ilska och en förening som inte borde ägna sig åt partipolitik

Den vecka som snart är till ända fick för mig en oerhört känslosam inledning. Som årskortsinnehavare vid AIK:s hemmamatcher i fotboll på Friends Arena, så var det inte bara jag som grät en tår över den makalösa tillställning och fantastiska hyllning som hölls för AIK:s avlidne målvakt Ivan Turina. Jag läste om Ivans bortgång på nätet när jag satt på jobbet och jag hade ärligt talat väldigt svårt att göra något mer nyttigt under resten av den dagen.

Vila i frid, Ivan! Tack AIK Fotboll för en fantastisk uppvisning i en extrem svår stund för oss alla i klubben och tack till alla andra klubbar, inte minst IFK Göteborg, som innan matchens start ställde upp mangrant för att det hela skulle bli extra värdigt.

Något som man också kan fälla en och annan tår över, fast på ett helt annat sätt, är regeringens utredare Bo Svenssons förslag om idrottsaktiebolagens betalningar för polisbevakningar. Svenssons utredning anser jag är ett beställningsjobb av justitieminister Beatrice Ask (M), som inte var nöjd med Björn Erikssons utredning, som bland annat behandlade samma uppgift. Svenssons utredning är ingen utredning. Det är en politisk pamflett där Svensson redan från början haft förutfattade meningar om hur klubbarna är och sedan lägger förslag därefter.

Att Svensson inte vet vad han pratar om framgår tydligt i uttalanden som att de idrottsklubbar som drivs som aktiebolag måste ha incitament för att jobba med säkerheten. Frågan man då lätt ställer sig är om de klubbar som inte drivs som aktiebolag också måste ha de incitamenten? Bara för att en klubb drivs via ett aktiebolag så måste ju alla klubbar jobba för en bättre säkerhet.

Sedan har Svensson fått för sig klubbarnas aktiebolag drivs som vanliga börsnoterade företag och tycker att ”gratis polisbevakning” är som att skänka pengar till höjda styrelsearvoden. Det är bara det att i AIK så betalas inga arvoden ut. Jag vet inte hur det är i de andra klubbarna. Men av tradition så arvodera AIK inga styrelseuppdrag. Jag har som ordförande i AIK Innebandy 0 kr i arvode. Ingen annan i styrelsen uppbär heller något arvode och det är likadant inom fotbollen.

Ilskan är stor bland de klubbar som drivs som idrottsaktiebolag och det med rätta. Jag kan bara hoppas att det finns fler vettiga politiker, likt min FP-kollega, kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt, som anser att polisens faktureringsiver är ett reellt och allvarligt hot mot Stockholms kultur- och idrottsliv och något som borde avskaffas fortast möjligt.

Avslutningsvis har jag läst en intressant blogg av min partikollega Staffan Werme, FP:s kommunalråd i Örebro. Staffan har skrivit om Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) och beskriver på ett intressant sätt hur föreningen undan för undan har partipolitiserats. Till skillnad från Staffan så är jag sedan bra många år en f d medlem i SNF. Jag tröttnade på föreningens ensidiga propaganda mot kärnkraft. Men i likhet med Staffan så tycker jag det är synd att SNF har gått från att vara en politiskt neutral organisation till att allt mer likna någon sorts grönvänster som skriker sig hesa så fort någon uttalar sig för kärnkraften. Min uppmaning till SNF är därför att avpolitisera sig själva och det fortast möjligt!

 

Är det alltid självklart att publicera allting?

Jag är helt klart för den konstnärliga friheten och mot censur. Att få publicera vad man vill (inom de lagar vi har idag) är något jag som liberal är för och denna rättighet bör i princip inte inskränkas.

Samtidigt anser jag att denna rättighet också innebär att man bör ställa krav på ett gott omdöme hos konstnärer och publicister. Bara för att man får publicera, så kanske det inte innebär att man alltid ska göra detta. Om publicering sker så innebär det också att man måste vara beredd på att få ta emot kritik och att föra en diskussion om publiceringen. Kritiken kan då komma från två håll, dels från de som inte vill att det konstnärliga verket (oavsett vad det är) ens ska få göras, dels från de som inte tycker att det ska publiceras. Jag tillhör alltså den senare grupperingen, som tycker att det inte alltid är självklart att publicering ska ske, bara för att lagen medger det.

Nu har, till min stora förvåning, Elisabeth Ohlson Wallin känt sig kränkt över den diskussion som har varit vid publiceringen av hennes "pizza- och hakkorsbild", som bl a föreställer Drottning Silvia som försöker sopa bort ett hakkors under mattan. För mig blir detta något märkligt. Ohlson Wallin borde i mina ögon inte känna sig kränkt, utan snarare fundera över om det var rätt att se till att bilden publicerades.

Dessutom finns en obehaglig koppling mellan bilden (eller rättare sagt fotomontaget) på Kungen och Drottningen och nazismen, eftersom texten vid Ohlson Wallins bild lyder "Om detta må ni berätta". Det var samma text som användes vid en tidigare informationsskrift om nazismens illdåd. Den kopplingen gillar jag definitivt inte!

Ohlson Wallin har nu bett Drottningen om ursäkt. D v s hon har bett Drottning Silvia som privatperson om ursäkt. Som om det var någon skillnad mellan Drottningen som privatperson och Drottningen i sitt ämbete. Det är det sällan och inte den här gången heller. Privatpersonen och Drottningen är alltsom oftast en och samma person.  

Blåsarsymfonikerna lever!

I mitt förra blogginlägg skrev jag om den svåra ekonomiska situation som Blåsarsymfonikerna hamnat i. I tisdags kom det glädjande beskedet att landstinget ger Blåsarsymfonikerna det förskott som föreningen behöver för att leva vidare.

Därmed är dock inte problemen ur världen. Men med en ny reviderad ekonomisk plan så finns det stor chans att föreningen framöver klarar sig igenom de framtida svårigheterna. Planen lever upp till de krav som landstingets kulturnämnd satt upp och utgår från att hyreskontraktet upphör tidigare än beräknat och att hyran sänks. Dessutom ska man spara in på marknadsföring och på konsulter. På så sätt räknar Blåsarsymfonikerna med att kunna fortsätta driva konsertlokalen Musikaliska med vinst under 2013.

Tisdagen den 25 september blev därför en glädjens dag för för oss alla som kämpat för att Blåsarsymfonikerna även ska kunna höras i fortsättningen. Som f d ledamot i styrelsen för Blåsarsymfonikerna kan jag inte annat än att säga grattis och lycka till framöver!

Läs också gärna vad kulturlandstingsrådet Anna Starbrink skriver om Blåsarsymfonikerna på sin blogg!

Blåsarsymfonikernas ekonomiska problem

Den ekononomiska situationen i Blåsarsymfonikerna har varit ett aktuellt tema under den gångna veckan, både i Dagens Nyheter och på VD Fredrik Österlings blogg. Sedan 2009 har jag varit landstingets representant i Blåsarsymfonikernas styrelse. Tisdagen den 11 september 2012 lämnade jag in min avsägelse för detta uppdrag. 

Blåsarsymfonikerna, som är en förening och som är ägare till ett bolag, (Musikaliska Nybrokajen AB), har länge haft ekonomiska problem. När jag kom med i styrelsen hade föreningen ett balanserat underskott på ca 2,5 Mkr. Redan från början hävdade jag att föreningen måste ha som ambition att få ned detta underskott. I detta sammanhang är det viktigt att komma ihåg att landstinget inte är ägare till Blåsarsymfonikerna eller till Musikaliska. Detta är en stor skillnad, t ex i förhållande till Kungliga filharmonikerna i Stockholms konserthus, där landstinget har ett ägaransvar. Detta anser jag spelar stor roll.

Fram till 2011 hade Blåsarsymfonikerna sin verksamhet i Sickla. Detta i ganska så dyra och inte heller så väl anpassade lokaler för sitt ändamål. Under större delen av 2010 undersöktes en flytt och såsmåningom fick styrelsen information av VD om att en flytt till Nybrokajen 11-13 var möjlig.

Jag har avgått ur styrelsen på grund av den kritik som riktas i en PM författad av kuturförvaltningens chef Hans Ullström. I denna riktas kritik mot styrelsen på flera punkter, men bl a när det gäller engagemanget i bolaget Musikaliska och ägandet av lokalerna vid Nybrokajen 11-13. Det här är också en av punkterna där jag så här i efterhand kan tycka att styrelsen gjorde ett strategiskt misstag, även om engagemanget i lokalerna omgärdades av en hel del otur.

Landstinget har i många år givit förskott på det bidrag som Blåsarsymfonikerna skulle få nästkommade år. Så gjordes även under 2011. Detta har varit nödvändigt beroende på den hårt ansträngda ekonomiska situationen, framförallt den likviditetsmässiga. Om inte landstinget hade ställt upp på tidigare förskott, hade Blåsarsymfonikerna ännu tidigare hamnat i den situation som de är i nu. 

Men till skillnad från tidigare år, så hade nu landstingets kulturnämnd ett tillägg till beslutet om förskott. Kulturnämnden ville nämligen att det skulle upprättas en ekonomisk plan som gjorde att Blåsarsymfonikerna framöver skulle undvika att inkomma med begäran om förskott.

Det som sedan inträffade var att bolaget Musikaliska gick med stor förlust. Även föreningen gick med förlust och det samlade balanserade underskottet för bolag och förening uppgick i storleksordningen till ungefär 6 miljoner kronor.

Jag insåg att detta var på väg att bli en stor katastrof. Några i styrelsen, där både anställda och några som är rekryterade externt sitter, såg det som självklart eller i varje fall nästintill självklart att det var landstinget som skulle rädda situationen genom att gå in med pengar. Jag försökte då påtala att detta definitivt inte var en någon självklarhet. Jag menade istället att vi skulle arbeta i enlighet med landstingets önskan, d v s att ta fram en åtgärdsplan för att förhindra framtida förskott och dessutom reda ut vår ekonomiska situation.

I april såg jag mig tvungen till att skriva en skrivelse till styrelsen. Skrivelsen gick ut på att Blåsarsymfonikerna inte med automatik kan räkna med (som jag uttryckte det) "att någon extern organisation ordnar upp finanserna". Med detta ville jag markera att det definitivt inte fanns någon automatik i att landstinget, staten eller någon annan offentlig aktör, bara skulle gå in och täcka ett så stort underskott.

Jag ville också med skrivelsen säga att vi skulle följa landstingets beslut och upprätta en plan för hur förskott skulle undvikas framöver. Styrelsen beslutade i enlighet med min skrivelse, men jag inser nu att jag borde ha lagt den ca två månader tidigare.

Vi är många som bär ansvar för den uppkomna situationen. Landstingets kulturnämnd sammanträder den 25 september. Då tar nämnden ställning till Blåsarsymfonikernas ansökan om bidrag. Förhandsbeskedet är att ansökan kommer att avslås. Det kan naturligtvis rent teoretiskt bli någon form av politisk uppgörelse, men min bedömning är att det dessvärre är politiskt omöjligt. Jag beklagar det och jag beklagar hela den uppkomna situationen. Jag kan bara hoppas att situationen på något sätt löser sig. Hur vet jag inte.
         

Sommaruppehållet är över!

Det var länge sedan jag skrev här på bloggen nu. Som så många andra har jag haft semester och sommaruppehåll från bloggandet. Men nu, efter återgång till jobb och annat, så börjar det mesta kännas lite mer normalt igen.

Det har naturligtvis hänt en hel del under min frånvaro från bloggandet. Men jag lämnar konflikten i Syrien och OS (för att ta två vitt skilda händelser) därhän och försöker istället blicka lite framåt och jag håller mig då till min egen lilla värld, trafikpolitiken här i Stockholm och i länet i övrigt.

Det blir nämligen en ganska så intressant höst. I december kommer landstingets trafiknämnd att fatta beslut om en förstudie, som bygger på den stomnätsstrategi som tidigare antagtis. Detta är viktigt ur främst två synvinklar, dels för att det avgör hur den framtida Hagastaden ska trafikeras, dels för att det anger en inriktning för om de blå bussarna i Stockholms innerstad ska konverteras till spårvagnar och i så fall i vilken takt detta ska ske.

En förstudie är dock inte ett beslut om att genomföra några projekt, men beslut om genomförande måste också komma inom kort, eftersom projektet för Hagastaden har en kritisk tidpunkt, nämligen det år, 2017, som Nya Karolinska ska vara färdigt.

Jag vågar ännu så länge inte tro på vare sig spårväg till Hagastaden eller på de nuvarande blåbusslinjerna. Men jag hoppas!

Avslutningsvis. Det är inte så ofta som jag här på blobben gör reklam för mig som person. Mest gör jag ju det indirekt genom tyckande. Men nu kan jag inte låta bli - mest på grund av stolthet!

Vid AIK Innebandys årsmöte den 19 juni valdes jag till ordförande. Det är ett stort förtroende, som givetvis också är förpliktigande, men som jag tycker är oerhört roligt. Tack alla underbara AIK:are för det förtroendet!

Eftersom jag också ibland också extraknäcker som statist så vill jag tipsa om två helt olika filmer där jag är med. Den första är en reklamfilm för Suzuki

I den andra är jag med som journalist i inledningsscenerna till filmen Cockpit . Den får ni gärna gå och se på bio. Gör det! Inte bara för att försöka se om ni hinner att se mig, utan för att det är en bra film. Jonas Karlsson har huvudrollen och spelar i mitt tycke väldigt bra!

Färdtjänst, Arvikas kulturbyggnader och äldrefonder

Juholt (S)
Den mest uppmärksammaste händelsen nu i helgen är givetvis Håkan Juholts avgång, men den tänkte jag inte kommentera, mer än att säga att den var väntad. I längden blev Juholt ohållbar även för de mest inbitna sossarna.

Färdtjänstens resetilldelning
Istället tänkte jag kommentera lite andra saker. Från årsskiftet är jag inte längre ledamot i sjukvårdsstyrelsen city, utan har istället gått över till landstingets trafiknämnd. Jag har också fått ett uppdrag som ledamot i trafiknämndens färdtjänstutskott, som hanterar resor för funktionshindrade. Färdtjänstfrågor har genom åren varit en prioriterad verksamhet för Folkpartiet. Under förra mandatperioden var folkpartisten (och numera landstingsrådet) Anna Starbrink Färdtjänstnämndens ordförande och då återinfördes det som kallas för rullstolstaxi. Utan att gå in på det mer, så kan jag säga att Folkpartiet har en bra tradition när det gäller införande av reformer inom färdtjänsten, så jag har som ny ledamot mycket att leva upp till i det avseendet.

En av Folkpartiets nuvarande hjärtefrågor är att taket för antalet tilldelade resor på sikt ska försvinna. Vissa grupper har redan en friare resetilldelning och den möjligheten ska i en framtid även gälla alla färdtjänstens resenärer. Detta har vi ännu så länge inte med oss de andra allianspartierna på, men på mitt första möte med Färdtjänstutskottet så antog vi ett särskilt uttalande som gick i den riktningen.

Arvikas kulturbyggnader
Min mamma föddes i Arvika, i Värmland, nära den norska gränsen. Vi har en del släktingar kvar där och under min skoltid var jag ofta i Arvika, främst under sportloven. Arvika är en fin stad, med en modern bebyggelse, men staden har också bevarat många gamla fina hus. Av någon outgrundlig anledning har det kommit upp en diskussion i Arvika om att riva några av dessa gamla hus. De rivningshotade husen är fyra till antalet och finns beskrivnina i en artikel i Arvika Nyheter.

Till min och andras stora glädje har det blivit en massiv kritik från Arvikaborna och bl a har en Facebookgrupp bildats som jag har gått med i. Den heter Vi som vill bevara Arvikas kulturbyggnader. Jag tycker det är minst sagt synd om Arvika gör om samma misstag som många andra kommuner och inte bevarar sin äldre bebyggelse.

Fy för fonder
Avslutningsvis kan jag inte mer än att hålla med Expressen i en av sina ledare, vars rubrik är "Fy för fonder". Den statlige utredaren Bo Könberg har kommit fram med ett förslag om att bilda äldrefonder för den stora 40-talistgenerationen. Bo Könberg är folkpartist och tidigare statsråd och han har framfört liknande tankegångar vid ett av Folkpartiets landsmöten. Jag var en av dem som talade emot detta förslag och det röstades också ned på landsmötet. Dessvärre Bo; det som var fel då är lika fel nu!

Kultureliten och verkligheten

Mina partikollegor Madeleine Sjöstedt och Rasmus Jonlund skriver på sina respektive bloggar om ökat antal besökande till Stadsteatern. Som ordförande respektive ledamot i kulturnämnden gläder det naturligtvis mina FP-kollegor att det är på detta sätt, men det gläder även mig, eftersom jag och min fru Agneta varit en ganska så frekvent besökare på Stadsteatern sedan vi bosatte oss i Stockholm för drygt 2,5 år sedan. Det är kul att fler än vi uppmärksammar teaterns repertoar!

Vi försöker för övrigt även att gå på andra kulturevangemang. I torsdags var vi på Berwaldhallen och lyssnade på pianomusik av Mozart och nu till veckan ska vi gå på bio och se filmen Simon och ekarna. När jag väljer vilka filmer jag vill se på bio går jag i första hand på vilka som är skådespelare i filmen och naturligtvis vad själva storyn i filmen handlar om. Det händer att jag ibland läser recensioner om filmer, men jag försöker att undvika detta, eftersom de sällan stämmer överens med mina uppfattningar.

För att exemplifiera vad jag menar så kan ni läsa den här artikeln av Jeanette Gentele i Svenska Dagbladet. Här nästintill totalsågar hon Simon och ekarna och höjer andra mer smala filmer till skyarna. Det är inte utan att man kan tycka att den s k kultureliten ibland befinner sig väldigt, väldigt långt från folket och verkligheten!

Ta beslut om Slussen imorgon!

Debatten om framtida Slussen är minst sagt het. Framförallt sedan den s k Kulturslussen har kommit med sitt förslag. Jag ska villigt erkänna att jag inte har satt mig in i alla förslag som under åren kommit fram om Slussen. Jag tror heller inte att det alliansförslag som stadsfullmäktige imorgon ska ta ställning till är helt och hållet jättebra. Men jag är övertygad om att någon gång måste man fatta beslut. Att utreda och utreda och aldrig komma fram till beslut är förödande.

Därför håller jag med Harald Norbelie, (tidigare bl a chef för Radio Stockholm), när han i Svenska Dagbladet skriver en debattartikel om att han hoppas att majoritetspolitikerna kan stå emot de som han kallar för Slussenkramarna. Det hoppas jag också! Att han dessutom ger en känga till 40-talisterna är något som för mig bara blir en extra krydda i tillvaron!

Kommunal parlamentarism och invigning av Musikaliska!

Jag har tidigare berättat om några av mina motioner till folkpartiets landsmöte, som hålls nu den 14-16 okotber i Karlstad. Två av mina motioner har tillstyrkts av partistyrelsen, men en som inte fått lika stor uppskattning är den om införande av s k kommunal parlamentarism, d v s bildande av "riktiga regeringar" på kommunal nivå.

I riksdagen finns en tydlig regeringsmakt. Regeringen är utsedd av en majoritet av riksdagspartierna och alla partier sitter inte i regeringen. I kommuner, landsting och regioner är det precis tvärtom. I de ”regeringsorganen”, alltså kommunstyrelser, landstingsstyrelser och regionstyrelser, finns företrädare för både majoritet och opposition och när ärenden sedan når det högsta beslutande organet, fullmäktigeförsamlingen, så sker en inte alla gånger så upplyftande debatt, där utgången dessutom är given från början.

Om det skulle vara så att ”regeringsorganet” endast bestod av majoritetspartierna och oppositionen inte satt med där, skulle det innebära att man istället fick lägga sina förslag direkt i fullmäktigeförsamlingarna. Dessa skulle då bli ett mer levande organ, vilket troligtvis skulle ge en mer spännande debatt. Jag har därför föreslagit att Folkpartiet liberalerna agerar för en ändring av kommunallagen, som innebär att kommun-, landstings-, och regionstyrelserna enbart består av de partier som bildar majoritet och att detta genomförs i första hand som en försöksverksamhet i vissa kommuner. Tyvärr håller inte partistyrelsen med mig om detta.

För övrigt så har Musikaliska AB haft en invigningsfestival i fyra dagar. Musikaliska AB ägs av Stockholms Blåsarsymfoniker och huserar sedan några månader tillbaka i det vackra huset på Nybrokajen 11-13.

Muskaliska invigdes i torsdag av kulturlandstingsrådet Anna Starbrink (FP). I sitt tal betonade Anna att Musikaliska är ett projekt som kommit till underifrån, av musiklivet självt och främst då genom Fredrik Österling, VD för Blåsarsymfonikerna och Musikaliska AB.

I går kväll var jag på en galakoncert som ingick i invigningsfestivalen. Bland de närvarande fanns också kulturborgarrådet i Stockholm Madeleine Sjöstedt (FP) och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M). Imorgon börjar vardagen igen för Blåsarsymfonikerna och Musikaliska. Det är nu det ska bevisas att den här satsningen på musik på Nybrokajen var rätt och att biljettintäkter och andra intäkter flyter in. Jag ska givetvis som vice ordförande i Blåsarsymfonikerna göra vad jag kan, men i det här sammanhanget vill jag ändå gärna önska alla alla inblandade lycka till!

Därför ska du rösta på folkpartiet - och kryssa mig!

Med mindre än en vecka kvar och med ett rekordstort antal förtidsröstande, så kan man kanske tycka att de allra flesta har bestämt sig för vilket parti de ska rösta på. Men ännu finns det fler att övertyga. Därför vill jag här ge några skäl till varför du ska rösta på Folkpartiet och helt oblygt tala om varför jag tycker att du ska kryssa mig i valet till landstingsfullmäktige, vilket du kan göra om du bor i Stockholms län, (alltså inte enbart på Norrmalm).

Jag tycker du ska rösta på Folkpartiet den 19:e september

För skolans skull: Folkpartiet behövs för en skola med fokus på kunskap, arbetsro och kunniga lärare. Vi vill införa tidigare betyg och satsa på att ge stöd så tidigt som möjligt till de elever som behöver det.
För jobbens skull: Med Folkpartiet i regeringen blir det fler lärlingsjobb för unga och fler förbättringar för småföretagen. Det ger fler människor en möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Dessutom behöver vi behålla kärnkraften så vi minskar utsläppen och får tillgång till billig och miljövänlig energi. Det behöver basindustrin för att skapa fler jobb. Om inte kärnkraften behålls riskerara 100 000-tals jobb att försvinna.
För de äldres skull: Äldre som har levt ett helt liv tillsammans ska inte behöva skiljas när den ene behöver flytta till ett äldreboende. Kommunerna måste erbjuda boende och omsorg som är anpassade för par. Vi vill därför införa en s k parboendegaranti.

Jag tycker du ska kryssa för mig till landstingsvalet den 19:e september för att:

- få ha kvar din rätt till att välja husläkare
Det behövs ännu fler husläkare, både för att få ökad valfrihet och förbättrad kvalité. Fler äldre och barnfamiljer ska kunna få hembesök från husläkarmottagningen när det behövs. Alla Stockholmare ska också ha rätt till lika god vård – oavsett vem du är och var du bor.
- för att få mer spårtrafik
Om Stockholm ska växa behöver vi mer spårtrafik. Förhoppningsvis ska vi få en förbättring av pendeltågstrafiken den dag citybanan blir klar. Då får också vi boende på Norrmalm en fin pendeltågsstation vid Odenplan. Vi ska också bygga klart Spårväg City från Värtan till Kungsholmen, och omvandla samtliga stombusslinjer till spårvagn. Bygg också ut tvärbanan norr om Stockholm och trafikera Karolinska med spårvagn, så att man kan bygga samman den linjen med tvärbanan i Solna. På sikt ska även spårväg syd byggas, mellan Flemingsberg och Älvsjö.

- för att kulturen ska få växa och utvecklas
Regional kultur hör hemma i en regional församling som landstinget. Landstinget bedriver och stödjer kulturverksamhet genom ekonomiskt stöd till kulturinstitutioner och organisationer, folkbildning, föreningsliv samt barn- och ungdomsteater. På detta sätt skapas förutsättningar för ett mångsidigt kulturliv i länet. Andra viktiga delar av landstingets kulturverksamhet är Kultur i vården och konstnärlig utsmyckning av landstingets lokaler. I det här sammanhanget vill jag också säga att jag är stolt över att få vara landstingets ledamot i Stockholms blåsarsymfoniker.

Läs också bloggar från Hans Åberg och Rasmus Jonlund, om varför du ska rösta på FP

Mitt nyhetsbrev och vi behöver värna om kulturen!

Jag har idag givit ut ett nytt nyhetsbrev, Olovs ord nr 6/2010. Det handlar bl a om att ett av mina personliga vallöften har blivit uppfyllt! Läs det gärna!

Utöver detta vill jag också kommentera den rapport om kultur som folkpartiets landstingsgrupp givit ut idag. Kulturen är, oavsett vad vissa andra partier i landstinget säger, en av landstingets kärnverksamheter. Utöver sjukvård och kollektivtrafik, är kulturen en central verksamhet inom landstinget som vi från folkpartiets sida alltid velat värna om. Under den gångna mandatperioden har vi bl a ökat anslaget till konserthuset och verksamheten i huset har verkligen blivit en musikscen i världsklass. Andra verksamheter som vi kan vara stolta över är kultur i vården, som bidrar till att göra sjukas tillvaro roligare och få ett snabbarare tillfrisknare och Palatset, som är en satsning på barn- och ungdomskultur.

Ett särskilt område som jag själv värnar om är att säkra den unika musikscenen Nybrokajen 11. Där finns idag bl a Länsmusiken och Stockholms blåsarsymfoniker, där jag för övrigt är med i styrelsen.

Folkpartiet har tillsammans med den övriga alliansen tagit ett ökat ansvar för kulturen under den här mandatiperioden och ökat anslagen med 47 miljoner kronor – mot 1 miljon under de föregående fyra rödgröna åren. Det kan vi vara stolta över!

Läs även gärna mer om kulturen i Birgitta Rydbergs blogg.

Gröna Lund ska finnas kvar på Djurgården!

En sammanslutning som kallar sig "Stockholmare för Djurgården" har skrivit en artikel i Dagens Nyheter som bl a går ut på att Gröna Lund i sin nuvarande form ska tvingas flytta från sin plats på Djurgården och istället förläggas till ”ett industriområde” eller till Kungens kurva. På detta har två centerpartister svarat via en annan artikel i samma tidning.

Även om jag inte håller med om allt som centerpartisterna skriver i sin artikel, så måste jag ändå säga att jag i grunden håller med dem. Gröna Lund har funnits på Djurgården sedan 1883 och fyller således 127 år i år. "Grönan" är därför i minst lika hög grad som Skansen och andra evangemangsbyggnader väl etablerad på Djurgården sedan länge.

Ett tivoli och nöjesfält hör storstaden till. Jag har bott i Stockholm nu i snart ett år och undrar ibland om vissa av de jag pratar med vill ha ett Stockholm som är någon form av lantlig idyll. Argumentationen varierar, men är det inte fel på att kollektivtrafiken byggs ut i stan med spårvagnar, så är de kommande husen för höga, eller också ska alla, ja precis alla grönområden bevaras och nu ska inte längre vårt fina nöjesfält som sprider sådan oerhörd glädje till ung som gammal få finnas kvar i staden.

Jag trodde att när jag flyttade från den medelstora staden Södertälje till den väldigt mycket större staden Stockholm, som tillika är rikets huvudstad, att jag åtminstone skulle få höra en och annan entusiastisk röst över det som brukar kallas för stadens utveckling. Men tyvärr är det alltför sällan jag fått höra sådant.

Skärpning Stockholmare!

För många melodifestivaler?

Ikväll är det melodifestival. Eller rättare sagt; ikväll är det återigen dags för melodifestival. Det är ju ett antal år sedan som Sveriges Television införde det här med deltävlingar för att få fram det vinnande svenska bidraget. Den tävlingsformen gör mig nu mer och mer fundersam.

Inte för att jag ska sätta mig själv på någon orakelpidestal, men jag minns att jag ganska så snart frågade mig om vi inte nu skulle få lite för mycket av det goda med alla dessa deltävlingar och nu verkar det som om det är fler än jag som tycker så. Tittarsiffrorna har nämligen gått ned.

Vi hade tidigare en enda final, en enda sändning, utan deltävlingar. Jag tror mer på det, än att hålla på så här. Går det några år till så urvattnas det hela ytterligare och jag tror att fler och fler inte kommer att bry sig. Man kan då fråga sig; finns det någon anledning att oroa sig? Varför överhuvudtaget bry sig och varför bryr jag mig om det här?

Jo, anledningen är att svensk musik är en stor exportindustri. Sverige har gott renome utomlands när det gäller musik. Om vi då ger oss själva ett upplägg som färre svenskar bryr sig om, så kommer omvärlden snart att få reda på det och det bidrag som Sverige då skickar från den urvattnade uttagningstävlingen blir naturligtvis på detta sätt devalverat. Jag tror ändå att Sveriges nuvarande goda renome innebär att man lyssnar på vårt bidrag lite extra. Det där "lite extra" riskerar att försvinna om vi blir ett land som tappat vårt renome när det gäller musikkvalité.

Så - med risk för att nu låta som en gammal konservativ gnällig gubbe som bara säger att allt var bättre förr, så säger jag ändå; gå tillbaka till den gamla tävlingsformen med enbart en sändning, en final. Antalet låtar i den finalen går ju att diskutera. Det behöver inte vara så få som tio. Kanske 15 är lagom?

Guldbaggegalan, Täljerevyn och att läsa böcker

Det här blogginlägget går i kulturens tecken. Ikväll är det ju nämligen filmbranschens firmafest, d v s guldbaggegalan. Som vanligt kommer en mängd priser att delas ut, varav ju den mest prestigefyllda givetvis är priset för "Bästa film". De nominerade filmerna är I taket lyser stjärnorna, Män som hatar kvinnor, första filmen i Millennium-trilogin baserad på Stieg Larssons bästsäljare samt Prinsessa.

Filmen Män som hatar kvinnor har nomineringar i inte mindre än fyra kategorier och har givetvis chansen att ta hem alla. I mitt tycke är man storfavorit i åtminstone två, förutom i Bästa film även till priset för Bästa kvinnliga huvudroll. Att Noomi Rapace ska bli förbigången i rollen som Lisbeth Salander ser jag nästintill som en omöjlighet. Men - ibland bjuder ju även filmgalor på överraskningar, så osvuret är väl kanske bäst.

Sedan konstaterar jag att det kanske är dags att än en gång göra ett besök i min gamla hemstad Södertälje. Länstidningen har idag en recension av årets nyårsrevy med Täljerevyn. Skämt om vänsterledaren Staffan Norberg och om pensionärspartiet är alltid sådant som roar mig!

Avslutningsvis kan man i samma Länstidning läsa om att bibliotekschefen i Södertälje, Anja Dahlstedt, inte är lika oroade som oss inom folkpartiet för att ungdomar inte läser böcker i lika hög utsträckning som tidigare.

- Att läsa är bra. Punkt slut. Jag gillar inte riktigt det här att mäta kvaliteten på vad folk läser, säger hon.

Jag tycker för min del att detta är ett något anmärkningsvärt uttalande för att komma från en chef för ett bibliotek. Som en av de främsta företrädarna i Södertälje för boken, (eller anser hon sig inte vara det?) så borde hon ju veta om att det som ger störst läskunnande är just att läsa böcker. Sedan behöver man inte alltid läsa klassisk litteratur som t ex författare som August Strindberg eller Selma Lagerlöf. Mera moderna böcker är i mitt tycke helt ok, men det är just att läsa böcker som ger de unga en stärkt läskunnighet. Det borde även en bibliotekschef värna om.

Kultureliten får på nöten!

Under rubriken "Varning för smakdomarna" skriver Sakine Madon bl a följande i Expressen:
"På ena sidan KD:s Göran Hägglund med Pink Floyd och Rolling Stones i hörlurarna. På andra sidan Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, som jämför Hägglunds kritik mot kultureliten med nazipropaganda.

Sedan Hägglund tidigare i somras gjorde anspråk på att representera "verklighetens folk", och riktade udden mot kulturskribenters "bullshit", har det småputtrat. Hägglund har kallats populist, i jakt på Sverigedemokratiska väljare. Och enligt Linderborg kan alltså kritik mot kultureliten, KD-ledarens "vulgära utfall mot kulturradikalismen", leda till, eeh, nazism."

Ibland är det skönt när den s k kultureliten får sig en rak höger, (speciellt den extremt vänstervridna, som Linderborg representerar). Mer sånt!