Man vet vad man har och man borde också rösta så att man vet vad man kan få

Nu är det två veckor kvar till valdagen. Jag är väl medveten om att opinionsundersökningarna inte precis utvisar någon Alliansseger, snarare tvärtom. Men jag tror ändå att vi på valdagen kommer att få uppleva ett jämt val.

Diverse statsvetare har i vanlig ordning sagt att det hela är kört för Alliansen. Jag tror inte att så är fallet. Någon gång under de två veckorna som är kvar kommer väldigt många att fundera över det faktum att man vet vad man har, men inte vad man kan komma att få.

Jag anser inte att allt som Alliansregeringen gjort är bra. Det finns en del dåliga beslut också. Men bortsett från det så kvarstår det faktum att det är hundratusentals fler människor som idag har ett jobb att gå till, Sveriges ekonomi tillhör en av Europas absolut starkaste och statsskulden är rekordlåg. Vi har även fått fler vårdcentraler, kortare vårdköer, höjda lärarlöner och en skola som fokuserar på kunskap och inte på flum.

Vad Alliansen vill göra om vi vinner valet kan du läsa om här
Snart kommer också Allianspartierna Folkpartiet, Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna att presentera sitt valmanifest där det står klart och tydligt vad som kommer hända under de närmaste fyra åren. Vad som däremot händer om socialdemokraterna,  miljöpartiet och vänsterpartiet hamnar i majoritet är fullständigt oklart. De har inga gemensamma planer för framtiden.

Så någon gång borde väldigt många under de två närmaste veckorna konstatera att man vet vad man har och att det därmed borde vara bäst att rösta på ett av de partierna, så att man också vet vad man kommer att få. Gör det du också, och rösta då helst på Folkpartiet.

Mindre än tre månader till valet

Det var ett tag sedan jag skrev här på bloggen. Det beror på en rad omständigheter, som till stor del handlar om tidsbrist. Men nu fattar jag åter tangentbordet på datorn.

Vi har haft ett val till EU-parlamentet, ett val som väl var ok för Folkpartiet, men som kunde ha varit bättre. Det är nu mindre än tre månader fram till valdagen för riksdag, landsting/regioner och kommuner. Opinionsundersökningarna visar på ett tämligen hopplöst underläge för allianspartierna. Men jag tillhör de som inte tror (trots att vissa statsvetare hävdar motsatsen) att det är kört för den sittande regeringen.

Anledningen till min försiktiga optimism är att själva valrörelsen inte har börjat ännu. Jag är medveten om att alliansen låg bättre till under förra valrörelsen, i juni 2010, än vad man gör idag. Men jag tror ändå att många kommer tänka till lite extra innan man lägger sin röst på något annat parti än FP, M, C eller KD, särskilt om det var något av de partierna man röstade på i förra valet.

Men för att det ska vara möjligt så måste vi få veta mer konkret om vad alliansen vill göra för de kommande fyra åren. Det gemensamma valmanifestet, (för jag förutsätter att det kommer ett sådant), är därmed superviktigt. Det går ju visserligen att resonera om ”att man vet vad man har, men inte vad man får” och det är ju riktigt. Men det räcker inte. Jag är väl medveten om att det är omöjligt att veta vilken politik som kommer om de rödgröna vinner valet, men det räcker liksom inte som argument för att rösta på något av allianspartierna.

Fast man kan ju inte veta. För min del går det nästan kalla kårar längs ryggraden när jag läser en intervju med Jonas Sjöstedt (V). Under rubriken ”Sjöstedt väljer redan ministrar” berättar partiledaren för det forna kommunistpartiet att han är redo att regera. Jag tror faktiskt inte att det enbart är jag som får kalla kårarna längs ryggraden, utan de når nog ända in i sossarnas maktkvarter på Sveavägen 48 här i Stockholm. Samarbete med (V) i regeringsställning tror jag inte direkt lockar Stefan Löfven.

Fast det gäller att ha proportioner. Visst är valen i september viktiga, men världen har större problem. Här är tre exempel:
- Flyktingströmmar från Irak- Rysslands agerande i Ukraina
- Läget i Syrien

Så allt är ju relativt, men inte desto mindre vill jag behålla den sittande alliansregeringen, gärna med ett starkare Folkpartistiskt inslag!     

Karamelodiktstipendiet och den senaste SIFO-undersökningen

Idag har det årliga Karamelodiktstipendiet delats ut. Karamelodiktstipendiet är ett stipendium som årligen utdelas till en förnyare av det svenska språket eller för framstående gärningar inom musik. Priset instiftades av Povel Ramel år 1982 i samband med att han fyllde 60 år. Stipendiaten utses av en jury och fonden förvaltas av Kungliga Musikaliska Akademien.

I år gick priset till en person som jag gillar väldigt mycket, men som är ganska så kontroversiell, nämligen komikern och artisten Carl-Einar Häckner. Carl-Einar säger sig vara en stor beundrare av Povel Ramel och kommer för övrigt själv att uppträda på Lisebergs stora scen i Göteborg, något som han har gjort tämligen ofta genom åren. Själv såg jag honom på Södra teaterns scen vid Mosebacke för ett antal år sedan. Jag tycker Carl-Einar Häckner är väldigt speciell, ibland t o m egendomlig. Men jag gillar hans originalitet!

Den senaste SIFO-undersökningen presenteras idag i bland annat Svenska Dagbladet. Den visar på en ökning för både centern och kristdemokraterna som gör att båda partierna klarar fyraprocentspärren. Skillnaden mellan blocken är nu bara sex procentenheter, vilket gör att de som tror att de rödgröna får en promenadseger i valet nog kan glömma det.

Om de mindre partierna i Alliansen ökar än mer, kommer vi, förutom en chans till en ny alliansseger även få en annan inbördes relation mellan Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna i förhållande till Moderaterna. Det skulle minst sagt vara en välgärning!

 

Nytt partiprogram och en fundering över inflytande

Jag har under veckan läst lite i förslaget till nytt partiprogram. Ja, det är inte centerns jag har läst. För det som de ägnat helgen åt är inte ett partiprogram, utan ett idéprogram, vilket är en väsentlig skillnad. Jag har inte för avsikt att recensera centerpartiets diskussioner, men jag kan konstatera att det tagit dem över 100 år att komma fram till att de är liberala. Men hur mycket liberala de än säger sig vara, så kommer de ändå att förbli en kopia av originalet, som för evigt heter Folkpartiet. Allt detta har jag för övrigt kommenterat tidigare.

Det är alltså Folkpartiets förslag till partiprogram som jag ägnat min tid åt. I början av programförslaget står en hel del om vår ideologi, liberalismen. När jag läser den delen, som bara är hur bra som helst, så kan man undra varför inte fler än bara runt 6 % av Sveriges röstande befolkning säger att de ska rösta på Folkpartiet.

Några ytterligare saker som jag läst och som jag gillar är bejakandet av globaliseringen, som visserligen innebär en stor omställning, men som gör Sverige rikare i längden. Vi behöver en mer dynamisk arbetsmarknad och bättre villkor för företagen. I en globaliserad ekonomi är det inte högst skatt som ger bäst välfärd, utan smartast skattesystem.

Vi behöver också få en ökad trygghet för den enskilde med en allmän arbetslöshetsförsäkring och kraftigt förbättrade möjligheter till att skaffa sig nya kunskaper och kunna byta yrke mitt i livet.

Jag gillar också förslagen om en tioårig grundskola, förbättrad introduktion av nyanlända elever och ökat självbestämmande i sjukvård och äldreomsorg.

Jag återkommer med fler kommentarer vid ett annat tillfälle, när jag läst hela programförslaget.

Avslutningsvis har nyligen Politometern gjort en mätning över olika bloggars inflytande. Den baseras på s k inlänkar från övriga i bloggossfären. Bland Folkpartister ligger jag själv, ganska så oväntat för egen del, på en mycket hedrande plats 19 av de 198 som finns på listan. Kul att hamna så pass högt upp på en sådan här "inflytandelista".

Barnfattigdom och en ny SIFO-undersökning

Sedan Uppdrag Gransknings program om barnfattigdom sändes är det många, bloggare och andra, som haft åsikter om programmet och om begreppet barnfattigdom. När man talar om barnfattigdom eller för övrigt om all fattigdom, måste man ställa den i relation till något annat. Själv kan jag konstatera att när jag var liten så var vår familj betydligt fattigare än den jag nu tillhör. Min pappa var livsmedelsarbetare och min mamma jobbade inom hemtjänsten, vilket innebar att ingen av mina föräldrar hade några höga löner. Detta kan jämföras med mig och min fru som båda har akademisk utbildning och relativt kvalificerade jobb inom tjänstesektorn.

Låt mig därför med en gång slå fast att inga barn är fattiga i Sverige om de barnen ställs i relation till andra barn i t ex de afrikanska länderna. Nu har jag inget emot att diskutera barnfattigdom i Sverige, även om jag tycker att man hellre bör kalla dessa barn för utsatta barn eller använda något mer balanserat begrepp. Men om vi nu ska tala om barnfattigdom så vänder jag mig mot hur det begreppet används av det som jag här kallar för den förenade vänsteroppositionen. De verkar nämligen hävda att barnfattigdomen började när den första Alliansregeringen tillträdde år 2006. Alternativt säger de att barnfattigdomen har ökat under samma tidsperiod. Något som inte är helt enligt sanningen överensstämmande eftersom många barn fått det betydligt bättre än förut, men där skillnaderna i föräldrars lön blivit större. Frågan är då om de barnen har blivit fattigare. Det tycker inte jag.

Här tycker jag att min partikollega i Gävle, tillika oppositionsrådet Per-Åke Fredriksson har helt rätt när han skriver följande i sin blogg:

"För den politiska vänstern verkar dock barnfattigdom inte handla om att i första hand finna lösningar på detta problem utan att använda begreppet som ett politiskt tillhygge mot Alliansregeringens skattesänkningar för löntagare. Då är det inte så konstigt att vänstern vill att Janne Josefsson och även fältarbetarna i Gävle inte ska ifrågasätta om materiella brister hos barn alltid är en fråga om ekonomisk fördelning i samhället. Verkligheten är mer komplex än så, men det får uppenbarligen inte belysas enligt vänstern."

Läs gärna mer vad han har skrivit i detta ämne. Läs också gärna några andra av mina partikollegor, t ex Rasmus Jonlund, Tommy Rydfeldt och Ann-Katrin Åslund.

Avslutningsvis - i förra veckans blogg skrev jag om Centerpartiet. I dagens SIFO-mätning så minskar Centern, som enda borgerliga parti, ner till 3,2 %. Ibland är debatt och diskussion bra för ett parti, ibland inte. Ibland är det faktiskt t o m bra om vissa förslag inte alls ens blir förslag från början. Jag tror att Centerpartiet borde ha tänkt på det sistnämnda innan förslaget till Idéprogram sattes i tryck.

Centerpartiet

Framförallt under den senaste veckan har debatten om Centerpartiets politik blivit en minst sagt het fråga. Inte bara Dagens Nyheter beskriver det hela som en strid mellan två falanger, nyliberaler och traditionalister. De senare anses ha en mer socialliberal samhällssyn.

Ur statsvetenskaplig synvinkel är det som nu händer inom Centerpartiet intressant. För min del är det dessutom logiskt. Det är logiskt därför att Centerpartiet söker med ljus och lykta efter en ideologisk kompass. Om jag jämför med Folkpartiet, så har vi alltid varit trogna liberalismen. Vi har en ideologi att stödja oss emot, en ideologi som vi alltid har haft som rättesnöre. Så är inte fallet inom Centerpartiet.

Det är också därför som jag tidigare sagt nej till en sammanslagning mellan Folkpartiet och Centerpartiet. Folkpartiet är liberalismens original. Centerpartiet har däremot ingen som helst liberal idétradition att falla tillbaka på. Även om flera Centerpartister runt Stureplan bekänner sig till liberalismen, så är partiet sprunget ur bonderörelsen, med en stark landsbygdsförankring, utan någon större ideologisk bakgrund, utan mer som en folkrörelse. Min partikollega Tommy Rydfeldt utvecklar för övrigt detta på ett alldeles utmärkt sätt i sin blogg.

Vad ska då Centerpartiet göra? Man kan naturligtvis fråga sig om centern behövs. Nu ska inte jag sätta mig på någon alltför hög häst i det sammanhanget, eftersom jag tillhör ett parti som inte har så där värst många fler procent i opinionsundersökningarna. Men frågan är trots allt berättigad. Kanske har David Nyström, ledarskribent i Gefle Dagblad ett bra tips. Lite förenklat skulle man kunna säga att han råder Centerpartiet att gå back to basic. I mitt tycke ett gott råd som något!

Carema Care + lite om spårvagnar

Det är svårt att idag undgå att skriva om alla skandaler kring vårdbolaget Carema Care. Nästan varje dag under den gångna veckan har det kommit fram något nytt som gjort att man undrar vad anställda, men framförallt ledningen för bolaget egentligen håller på med. I dagens DN går det t ex att läsa om en äldre som lämnades att dö ensam i ett äldreboende i Falun.

Jag hoppas nu att politikerna i de kommuner där sånt här händer har modet att säga upp avtalen med omedelbar verkan. Visst, företaget kan stämma kommunen för otillåten uppsägning, men jag tror chanserna är goda att vinna en sådan process, framförallt just nu.

Men sedan vill jag framhålla att lösningen på det här problemet inte är en återgång till enbart kommunal äldreomsorg, utan vi politiker måste blir bättre när det gäller våra uppföljningar. Men vi måste också få rätt instrument från statsmakterna för att kunna bedriva den uppföljningen på ett så bra sätt som möjligt. I skolans värld har det införts en Skolinspektion som gör oanmälda inspektioner och som har resurser att kontrollera att både kommunala och privat drivna skolor gör det de ska göra. Vår utbildningsminister, Jan Björklund (FP), har dessutom på ett effektivt sätt lagstiftat om att samtliga skolor måste ha en viss uppnådd kvalité. Något motsvarande saknas inom äldreomsorgen. Det behövs nu mer än någonsin.

Till sist över till något helt annat. Jag har noterat att centerpartiet säger sig vara mer eller mindre är emot spårvagnslösningar i Stockholms innerstad. Det är anmärkningsvärt eftersom centern tidigare år varit det parti som stått i det främsta ledet för spårvagnarnas återinförande. Men vad är det egentligen man förespråkar istället? I de uttalanden som gjorts säger sig centern förespråka tunnelbana framför spårvagnar. Men i de sammanhangen verkar man bara tala om tunnelbana till Nacka och är det enbart det som det handlar om för att centern ska acceptera konverteringen till spårvagnar i innerstan, så ser inte jag det hela som något problem. Det ena utesluter ju faktiskt inte det ena det andra. Landstinget ska självfallet på lång sikt både klara av en tunnelbaneutbyggnad till Nacka och en konvertering av spårvagnar.

Jag har skrivit det förut, men jag skriver det återigen. Erfarenheten visar att ny spårtrafik attraherar tidigare bilister. Det finns en s k spårfaktorn, som kan vara svår att bevisa på grund av att många andra förutsättningar också ändras i samband med omställning till spårvägstrafik. Men ett genomsnittligt erfarenhetsbaserat värde för spårfaktorn är 25 procent passagerarökning, som inte kan förklaras med annat än en ökad attraktivitet vid byte från väg- till spårbaserat färdmedel. Det är betydligt mer än vad som beskrivits i tidningsartiklar den senaste tiden, t ex i Svenska Dagbladet.

Ilija Batljan, nämndemannaarvoden och partisammanslagningar

För ca två veckor sedan avgick Ilija Batljan (S) från sin post som oppositionslandstingsråd i Stockholms läns landsting. Om någon vadhållningsfirma hade presenterat ett bra odds på att Batljan skulle avgå under innevarande mandatperiod, så hade jag nog kunnat tänka mig att sätta en rätt så rejäl slant på att så skulle bli fallet.

Ilija Batljan trivs nämligen inte i opposition. Han är tämligen van att bestämma. Som kommunalråd i Nynäshamn var det han som styrde och ställde och tog åt sig äran över positiva förslag, även om det inte alltid var han som var den som fixade till det hela. Det här fick jag själv erfara när Baltjan tog åt sig äran av att Sorunda vårdcentral öppnades under förra mandatperioden, fast det var jag som ordförande och resten av styrelsen för sjukvårdsstyrelsen söder, som såg till att den öppnades. Tvärtom var det hans socialdemokrater i landstinget som lade ner den förra vårdcentralen som fanns i Sorunda.

Nu ska (S) välja en ny gruppledare i landstinget. Om det blir det lika svårt att hitta, som det är för samma parti att hitta en ny partiledare, så lär det hela ta tid.

I veckan som gick var det också ett inslag på radion om den höga medelåldern för våra nämndemän. Trots uppmaningar från Domstolsverket om fler yngre personer, så minskar inte medelåldern. Tyvärr är det dessvärre inget konstigt med det. Domstolsverket och många andra kan skrika sig hesa över att de önskar en lägre medelålder, men det kommer inte att uppnås så länge den ekonomiska ersättningen är så katastofalt dålig som den är idag. Jag menar inte på något sätt att en nämndeman ska ha ett femsiffriga belopp för att deltaga en dag som nämndeman i t ex tingsrätten. Problemet är bara att med dagens ersättningsnivåer så känns det nästan som att man skänker bort sin tid gratis till samhället när man åtar sig uppdraget.

Jag satt i tingsrätten under några år i början av 2000-talet. Då var arvodet för en heldag 500 kr. Ersättning för förlorad arbetsförtjänst kunde jag få, men då fick jag inget arvode. Med andra ord så var det så att i bästa fall så att jag kunde få ut i ersättnng för det jag förlorade på att vara ledig från jobbet, vilket innebar att man kan säga att jag gjorde ett gratisjobb för samhället då jag satt som nämndeman. Med den typen av ersättningar kommer vi aldrig nå upp till Domstolsverkets mål.

Avslutningsvis upprepar jag mitt motstånd mot en sammanslagning mellan Folkpartiet och Centern. I en blogg av Rasmus Jonlund (FP) tar Rasmus upp en av de frågor som för mig blir problematiska vid en eventuell sammanslagning. I övrigt hänvisar jag till tidigare blogginlägg på den här sidan!

Slå inte samman Folkpartiet och Centern

Liberalismen är en ideologi med en fin historia. Ordet liberal började användas i sin nuvarande politiska betydelse omkring år 1820, men som ideologi har liberalismen sin rot långt tidigare. Med andra ord är det många som bekänner sig till liberalismen och är liberaler. Vi har en fin historia att bevara, ta vara på och även vårda inför framtiden. I Sverige är det Folkpartiet som sedan generationer tillbaka värnat om liberalismens idéer. Folkpartiet bildades 1934 och har sina rötter i Frisinnade landsföreningen och Sveriges liberala parti, samt diverse olika historiska liberala föregångare och framför allt rösträttsrörelsen.

Men idag vill många andra än folkpartister kalla sig för liberaler, om inte annat för att liberalismen är en populär populär ideologi. Oavsett detta hävdar jag att Folkpartiet är det svenska liberala orginalet, medan alla andra partier, som till viss eller till en större del anser sig vara liberala, är mer eller mindre bleka kopior av detta orginal.

Speciellt viktigt att tänka på detta med Folkpartiet som liberalismens orginal, är det i den nu aktuella debatten om en eventuell sammanslagning mellan Folkpartiet och Centerpartiet. Centern har ingen som helst liberal idétradition att falla tillbaka på. Även om flera centerpartister idag bekänner sig till liberalismen, så är centern sprunget ur bonderörelsen, med en stark landsbygdsförankring, utan någon större ideologisk bakgrund, mer än den som de själva betecknar som ekohumanism. Jag har ärligt talat lite svårt att se att den "vanliga centerpartisten" (och då talar jag inte om de som finns längs Stureplan) känner så mycket gemensamt med den "vanliga folkpartisten". Det skiljer sig helt enkelt för mycket mellan de båda "urtyperna" av centerpartister och folkpartister.

Det är också här alla larmklockor borde ringa hos de som förespråkar en sammanslagning. De som gör det, för ofta fram argument som att en sammanslagningen skulle ge ett mervärde, att ett parti med större liberal kraft skulle ge ett ökat medlemsantal och en ökad röstandel. Jag menar att det skulle bli precis tvärtom. Mot bakgrund av det jag skrev tidigare om de båda "urtyperna", så riskerar dessa att i ett sammanslaget parti inte känna igen sig, vilket gör att de endera flyr till något annat parti (troligtvis då (M) eller (KD) ), alternativt inte röstar alls.

Det här beskrivs också på ett väldigt bra sätt av Expressens ledarskribent Anna Dahlberg som argumenterar mot en sammanslagning. Bl a skriver hon att "Mångfalden är en styrka för borgerligheten, inte en svaghet. De som med jämna mellanrum ropar efter sammanslagningar - oavsett om det handlar om att slå ihop C och FP eller att bilda en valallians under den gemensamma beteckningen alliansen - blundar för de skillnader som finns inom borgerligheten och dess väljarled."

Jag kan inte mer än att hålla med. I matematikens lagar är alltid 1+1 = 2 och i det här fallet så hoppas väl förespråkarna för en sammanslagning att 1+1 skulle bli 3, men dessvärre riskerar 1+1 i det här fallet att bli 1, eller kanske 1,5 och vad har vi då fått. Ja inte ett större liberalt parti, om man inte med det menar ett större moderat parti. Det vill inte jag medverka till.

Läs även andra som tycker i denna fråga; Martin Hall, Christer Sörliden, Andreas Froby, Adam Cwejman, Gabrielle Peteri

Eftervalsanalys - ett litet inlägg i debatten

I och med den nya mandatperioden så har jag förändrat min hemsida. Ni får gärna kolla in den på folkpartiet.se/olov

Under en av flikarna på hemsidan har jag gjort en eftervalsanalys. Fast det låter nog mer ambitiöst än vad det är. Snarare är det lite reflektioner över Folkpartiets valresultat. Här är några korta utdrag av det jag skriver på hemsidan.

"Gjorde Folkpartiet ett dåligt val 2010?

Jag tror att svaret på frågan i rubriken till stor del handlar om vilket perspektiv man har och hur länge man varit med i partiet. Själv har jag varit med i över 30 år och vet att FP gör både bra och dåliga val. Det går både upp och ned.

En annan trend som jag märkt är att de som blivit aktiva i Folkpartiet under senare år, har kortare tålamod med partiet än vad jag själv har. Jag tänker inte här nämna någon vid namn, men det finns en del mer eller mindre anmärkningsvärda avhopp. Allt som oftast så skyller dessa personer på att Folkparitet blivit mindre liberalt. Jag tycker de har fel, men oavsett vilket, varför stannar dessa personer inte kvar inom partiet och kämpar för sina idéer och tankar om liberalismen? Varför hoppa av?

Årets valresultat anser jag måste sättas in i ett historiskt perspektiv och då är 2010 ett rätt så godkänt val för vår del. Vi har alltid gått tillbaka i ett val då vi innehaft regeringsmakten och 7,1 % anser jag inte är dåligt. I många val har vi hamnat under den nivån."

Som sagt, ni kan läsa mer på min hemsda. En debatt som annars hör ihop med hur det gick i valet, är vad som ska hända framöver. Det ena är oftast en konsekvens av det andra. Ännu en gång så har nu förslaget om att slå ihop Folkpartiet med Centerpartiet kommit upp till ytan. Jag tycker det är fel väg att gå och vill i det här sammanhaget hänvisa till ett alldeles utmärkt inlägg från min partikollega Christer Sörliden. Han argumenterar på ett alldeles utmärkt sätt för att vi fortfarande ska vara två partier.

Bra valmanifest från alliansen

Idag har alliansen presenterat sitt valmanifest. Flera medier har i sina kommentarer sagt att det är Moderaterna som är vinnare när det gäller frågor i manifestet, något som jag inte tycker är helt sant. Snarare är det väl så att alla partier har fått med sig något som de kan peka på som värdefullt för deras del.

För Folkpartiets del så har några av våra viktigaste prioriteringar även blivit Alliansens. Vi satsar stort på skola och utbildning. Det blir fler platser inom vuxenutbildningen och ett gediget lärlingssystem med lärlingsanställningar. Det är fortsatt svårt för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden. Detta måste ordnas på ett bättre sätt och lärlingsjobben kan vara en väg ut ur arbetslösheten.

Folkpartiet vill också prioritera de äldre och i manifestet finns en hel del när det t ex gäller skattesänkningar för pensionärer och resurser till äldreomsorgen. Avslutningsvis är det kul att peka på jämställdhetsbonusen, som nu ska förbättras och bli den morot som det var tänkt från början, så att vi därmed också kan få ett verkligt förbättrat jämställt föräldraskap.





Läs gärna bloggar i samma ämne från Per Altenberg, Runo Johansson och Rasmus Jonlund.

Lars Ohly skjuter på allt!

Folkpartiets riksdagskandidat Amanda Brihed skriver idag på sin blogg att man borde sätta Lars Ohly i skolan. Jag skulle vilja konkretisera det hela genom att säga att Ohly borde sättas på skolbänken. Han har mycket att lära. Frågan är bara om han har förmågan eller viljan att lära sig.

I hans och vänsterparties värld ska nu friskolornas vinster förbjudas. Det är ju bara det att verksamheter, oavsett om de drivs privat eller offentligt, måste gå med vinst för att kunna överleva. Annars går det inte att utveckla verksamheten, det går inte att investera. I Ohlys värld innebär friskolornas vinst något som med automatik går till aktieägare som stoppar allting i egen ficka. Så är ju inte fallet. Vi ska givetvis inte förbjuda friskolor från att gå med vinst, däremot ska vi sätta upp relevanta kvalitetskrav, om detta nu inte redan görs i tillräcklig omfattning.

Det som Ohly och vänsterpartiet heller inte förstår är ju att om elever och föräldrar blir missnöjda med sin friskola, så kommer ju inte den att leva vidare någon längre tid. De föräldrarna flyttar säkert över sina barn till någon annan skola, vilket gör att i slutänden så kan inte den friskolan leva vidare.

Men just nu verkar Ohly slå på allt som rör sig. Innan jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) ens hinner uttala sig så kräver Ohly hans avgång om Erlandsson inte gör något åt det uppkomna problemet med för små burar för våra minkar. Det vill till att vara på hugget!

Läs gärna andra bloggar på ungefär samma tema; Per Pettersson , Seved Monke Ajneståhl och Christoffer Fagerberg

Maud Olofsson har rätt om miljöpartiets politik

I en artikel i Expressen idag går näringsminister Maud Olofsson (C) till hårt angrepp mot miljöpartiets politik. Det gör hon rätt i, tycker jag. Jag tycker miljöpartiet mer och mer börjar likna en ulv i fårakläder, där språkröret Maria Wetterstrand utgör det bästa exemplet på att fagert tal inte hjälper vid en närmare granskning.

I artikeln pekar Maud Olofsson på att Miljöpartiets politik kommer att kräva stora uppoffringar för människor i deras vardag. Centerpartiet har bl a räknat ut att det skulle handla om om över 2000 kr mer per år för ett vanligt hushåll, mest beroende på att miljöpartiet gör det dyrare att åka bil.

För mig, som bor mitt inne i Stockholm är det inget större problem. Jag åker inte så mycket bil och har (nästan) hur mycket kollektivtrafik som helst i min närhet, alltfrån flera busslinjer, samtliga tunnelbanelinjer, samtliga pendeltågslinjer, Arlandabanan och SJ:s alla fjärrtåg. Allt detta inom en radie med som mest en kvarts gångavstånd. Problemet är bara att de som bor i glesbygd har det inte lika förbeställt. För några år sedan var jag och min fru och besökte Kiruna kommun. Bor man mitt inne i Kiruna och har sitt jobb på kommunen eller i gruvan, så kan man nog gå till sin arbetsplats. Men de allra flesta i Kiruna och i liknande kommuner, är beroende av bilen. Så här slår miljöpartiets pålagor på bilismen hårt.

Det är mycket som är fel i miljöpartiets politik. De säger sig vilja värna om glesbygden. Inte ens det är sant.

På tal om Kiruna, så kan jag avslutningsvis inte låta bli att visa en bild på deras vackra kyrka!

Gröna Lund ska finnas kvar på Djurgården!

En sammanslutning som kallar sig "Stockholmare för Djurgården" har skrivit en artikel i Dagens Nyheter som bl a går ut på att Gröna Lund i sin nuvarande form ska tvingas flytta från sin plats på Djurgården och istället förläggas till ”ett industriområde” eller till Kungens kurva. På detta har två centerpartister svarat via en annan artikel i samma tidning.

Även om jag inte håller med om allt som centerpartisterna skriver i sin artikel, så måste jag ändå säga att jag i grunden håller med dem. Gröna Lund har funnits på Djurgården sedan 1883 och fyller således 127 år i år. "Grönan" är därför i minst lika hög grad som Skansen och andra evangemangsbyggnader väl etablerad på Djurgården sedan länge.

Ett tivoli och nöjesfält hör storstaden till. Jag har bott i Stockholm nu i snart ett år och undrar ibland om vissa av de jag pratar med vill ha ett Stockholm som är någon form av lantlig idyll. Argumentationen varierar, men är det inte fel på att kollektivtrafiken byggs ut i stan med spårvagnar, så är de kommande husen för höga, eller också ska alla, ja precis alla grönområden bevaras och nu ska inte längre vårt fina nöjesfält som sprider sådan oerhörd glädje till ung som gammal få finnas kvar i staden.

Jag trodde att när jag flyttade från den medelstora staden Södertälje till den väldigt mycket större staden Stockholm, som tillika är rikets huvudstad, att jag åtminstone skulle få höra en och annan entusiastisk röst över det som brukar kallas för stadens utveckling. Men tyvärr är det alltför sällan jag fått höra sådant.

Skärpning Stockholmare!

Införandet av en sorgepeng är bra!

Tidigare har vi i flera tidningar kunnat läsa och även på tv kunnat se om det absurda som hände en kvinna, som dagen efter det att hennes son avlidit, skulle ha skrivit in sig hos Arbetsförmedlingen. Det gjorde hon inte och sjukpenningen drogs in. Kammarrätten har också i en dom givit Försäkringskassan rätt och ändrade på detta sätt en tidigare dom i länsrätten.

Så här får det givetvis inte vara och därför är jag glad att alliansen försöker förhindra liknande situationer i framtiden. I Dagens Nyheter kan vi idag läsa om att alliansen kommer att införa en "sorgepeng", vilket konkret innebär en rätt till föräldrapenning under två veckor i sådana här situtioner.

Tack för det snabba agerandet!

"Alliansen vann på knockout"

Ovanstående rubrik är tillika rubrik i en artikel i dagens Expressen. Det som Expressen hänvisar till är en tittarundersökning som genomfördes efter gårdagens partiledardebatt. Den talar sitt tydliga språk, liksom f ö Expressens egen omröstning där snittbetyget på alliansens partiledare blev; Fredrik Reinfeldt 3,9, Jan Björklund 3,3, Göran Hägglund 3,1 och Maud Olofsson 2,7. Att jämföras med Mona Sahlin 1,5, Peter Eriksson 1,4 och Lars Ohly 1,3.

Jag är givetvis glad åt att tittarna och Expressens läsare tycker som de gör, även om jag själv kanske inte riktigt skulle beskriva det hela som en knockout. Till stor del tycker jag debatten var jämn. En särskild knepig fråga för alliansen är det här med sjukförsäkringen. Där tyckte jag t o m att alliansföreträdarna vecklade in sig i svar som var ganska så svårbegripliga. Däremot var det påfallande ofta som oppositionen bara klagade på regeringsalliansen och inte förde fram sin egen politik. Särskilt Mona Sahlin gjorde sig skyldig till detta.

Fast jag är både glad och nöjd över Jan Björklunds insats. Han dominerade de delar av debatten som handlade om kärnkraft och om skola. Hur någon ens kan ha som förslag att avskaffa kärnkraften när den står för 50% av dagens energiförsörjning är för mig en gåta och när det gäller skolan, så är det enda pedagogiska problemet för FP och alliansen att de förbättrade resultat när det gäller kunskaper, d v s skolans viktigaste mål, kommer först om ca tio år. Om inte annat av den anledningen så är det en nödvändighet för alliansen att bli omvald. Annars rullar vi tillbaka hela kunskapsinlärningen till 70-tal á la "Hej Matematik", med inte mycket till betyg och kunskapskontroll. I varje fall om man lyssnar till den värste av dem alla på det här området, Lars Ohly (V). Då kan man inte bli annat än mörkrädd.

Min lista!

Det återstår ju ännu några dagar av 2009, men så här inför slutet av ett år så brukar ett populärt inslag i allehanda nyhetsmagasin vara att lista saker som varit bra och dåligt under det gångna året. Jag ska därför inte vara sämre, så här nedan kan den som vill läsa om saker jag gillat under året och saker jag definitivt är mindre glad åt!

Med denna lista ber jag att få önska en fortsatt god jul och ett gott nytt år!

JAG GILLAR! (i bokstavsordning och därför utan inbördes rangordning)

AIK - mitt favoritlag!

Det är (i varje fall för det mesta) alltid roligt att vara AIK:are och i år var det extra skoj, med både SM-guld och cup-guld för fotbollslaget. De s k "experterna" tvivlade, men vi som tillhör fansen lyssnade inte. Till detta kan läggas att jag som stolt sekreterare i AIK Innebandy kunde notera herrarnas oerhörda framfart i inledningen av elitserien med bl a tio raka matcher utan förlust och en nuvarande målskillnad på 106-47! Sanslöst bra!

Alliansen

Att vi i alliansen (folkpartiet, moderaterna, centerpartiet och kristdemokraterna) inte har fler väljare bakom oss i de opinionsundersökningar som gjorts den senaste tiden är bara att beklaga. Men jag har ändå under de tre senaste åren njutit av att slippa se socialdemokraterna vid makten i de för mig tre viktigaste offentliga organisationerna; riksdagen, Stockholms läns landsting och Stockholms stad. Jag hoppas innerligt att det blir så även efter valet nästa år, om inte annat för att väldigt många fler då kommer upptäcka att maktfullkomlighetens parti inte är något att rösta på. När dessutom alternativt till alliansen, förutom maktfullkomlighetens parti, är en avdankad kommunist(?) och en grön röra med alltför orealistiska miljökrav, så tror jag även på fortsatt majoriet i riksdagen, landstinget och Stockholms stad.

Mitt barnbarn - Jacob

Jacob är faktiskt den viktigaste personen för mitt fortsatta politiska engagemang. Han är mitt barnbarn och naturligtvis världens sötaste! Jag hoppas att Jacob själv ska få chansen att forma och ta ansvar för sitt liv och få chansen att förverkliga sina drömmar, att han ska få leva i ett samhälle som är tryggt och att det finns ett skyddsnät omkring honom, ifall han behöver det.

Svensk film!

Många säger att svensk film inte är något bra. Jag tycker de har fel, i alla fall om man jämför med alternativen. Jag är bara så trött på alla actionrullar från det stora landet i väster och framförallt är jag glad över att få höra mitt eget modersmål när jag sätter mig ned i biosalongen och filmen rullar igång. Under det gångna året har jag sett alla filmerna som ingår i den s k Milleniumtrilogin, men också andra svenska filmer. Inte helbra alla gånger kanske, inte så man tycker att det är högtidsstunder hela tiden i biosalongen, men tillräckligt bra för mig!

Zlatan Ibrahimovic

Det enda felet med Zlatan är att han inte är AIK:are. I övrigt så är han Sveriges och i mitt tycke världens bästa fotbollsspelare! Zlatan har spelat in sig som världsspelare i alla lag han har spelat i, senast nu i Barcelona, där han t ex avgjorde matchen mot självaste Real Madrid. Med rätt omgivning kan Zlatan uträtta stordåd. Det har vi sett då och då även i svenska landslaget. Det enda jag är rädd för är att Zlatan är för "ovsvensk". Att säga att man är bäst och faktiskt också har rätt, är så långt från vår svenska jante-lag som det någonsin kan bli. Men det är också därför som jag gillar och hyllar Zlatan väldigt mycket!

JAG DISSAR! (alltså företeelser jag ogillar, även i det här fallet utan rangordning)

Anna Anka

Kan hon inte bara försvinna på samma sätt som hon kom, d v s väldigt snabbt? Vi behöver inte hennes störtkonservatism. Den och hennes åsikter är enbart pinsamma. Anna Anka lever i en fantasivärld som de allra, allra flesta av oss inte kommer att besöka och hon förstår inte heller hur flertalet av oss lever här i Sverige. Ta bort henne - nu med en gång, tack!

General Motors (GM)

Vad ville egentligen GM med SAAB från första början? Vilka förväntningar hade GM? Varför gick det som det gick? Ja, frågorna om General Motors ägande av SAAB är fler än dess svar. När världens näststörsta biltillverkare blir ägare till ett av Sveriges viktigaste företag (oavsett nu vad man än tycker om SAAB som bil) så hade åtminstone jag förväntningar och jag hade väntat mig i varje fall lite mer av offensiva satsningar från GM. Men jag konstaterar, framförallt på senare tid, att man varit en oerhört passiv ägare och för mig känns de s k förhandlingarna som förts på senare tid, enbart som ett spel för galleriet. För min del får gärna hela GM gå i konkurs!

Klimatmötet

Om Klimatmötet i Köpenhamn var det ju inte så länge sedan jag skrev om här på min blogg, så jag ska inte återupprepa det jag skrev då. Men jag kan ändå inte låta bli att lägga en stor skuld på USA och Kina, men faktum är att jag också, så här i efterhand konstaterar att sådana här möten där alla länder ska bli överens, nog har spelat ut sin roll. För hur ska de oljeproducerande länderna kunna komma överens om något som är nödvändigt, nämligen produktionsminskningar av fossila bränslen, när det är just det som de lever av och som de får som inkomster till deras respektive länder. Det är dags att tänka nytt i klimatdebatten. En överenskommelse mellan färre länder är en bra början!

Avvisa Mona Sahlin med en gång!

I Dagens Nyheter finns det idag en artikel där Mona Sahlin för ett resonemang om vad som händer om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och blir vågmästare. Hon vill i det läget att landet ska ha en majoritetsregering och vill då gärna att en sådan regering ska vara blocköverskridande. I regeringen skulle då hennes sossar ingå (och med henne som statsminister, antar jag) tillsammans med oss folkpartister och centern.

Man kan fundera både en och två gånger på varför Sahlin gör det här utspelet. Är det för att hon inte trivs i det sällskap hon är i, (d v s tillsammans med (V) och (MP)? Är det för att hon vill försöka splittra allianspartierna? Är det för att i största allmänhet bara störa moderaterna och Fredrik Reinfeldt eller är det för att hon känner en allvarligt menad oro för vad som kan hända om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen?

Jag har inget svar på dessa frågor, även om jag kan spekulera, men troligtvis är det en kombination av flera anledningar. Oavsett vilket, så uppmanar jag min partiledare Jan Björklund att avvisa den här typen av inviter från Sahlin och då främst av två skäl, dels därför att jag inte tycker att folkpartiet ska regera tillsammans med sossarna, dels därför att alla sådana här spekulationer om vad som händer om det blir det ena eller det andra utslaget av riksdagsvalet, tar bort fokus på det som är det mest väsentliga, nämligen att se till att alliansregeringen blir omvald. Det är inte Sahlin intresserad av, men det borde vi alliansanhängare vara.

Dessutom är det så att alla sådana här spekulationer som går ut på att hålla Sverigedemokraterna utanför makten, troligtvis stärker deras position ytterligare. Det tycker jag i varje fall inte vi folkpartister ska bidra till.

Många av Alliansens arbetsgrupper är intressanta

Expressen skriver idag om de tio arbetsgrupper som de fyra allianspartierna, folkpartiet, moderaterna, centerpartiet och kristdemorkaterna, tillsatt. Flera av de är mycket intressanta. Direktiven till arbetsgrupperna går att läsa på alliansens hemsida och som landstingspolitiker så är det väl arbetsgruppen för Hälso- och sjukvård som väl är den mest intressanta.

Arbetsgruppen ska utveckla och lämna förslag till en väl sammanhållen och trovärdig sjukvårdspolitik som stärker bemötande, kvalitet, tillgänglighet och i svensk hälso- och sjukvård. Politiken ska bygga vidare på det som inletts under innevarande mandatperiod, d v s enligt min tolkning, den politik som förts främst där alliansen har majoriteten i landstinget, t ex i Stockholm. Mest spännande är uppdraget om att ge förslag till en presentation av en övertygande om hur vi uppnår den välfärd som väljarna förväntar sig. Det är ingen lättt uppgift, men om arbetsgruppen lyckas så är mycket vunnet.

En annan grupps resultat som jag med spänning ser fram emot, är arbetsgruppen för jämställdhet. Detta eftersom det i direktiven till gruppen bl a finns med att de ska komma med förslag om insatser som gäller mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck, samt våld i samkönade relationer. Mycket av detta våld sker ju i skymundan där inte så många andra ser vad som pågår, d v s vanligtvis i hemmet. Det här är ju också svåra frågor, där det inte är helt ovanligt att ord står mot ord om vad som hänt.

Avslutningsvis vill jag gärna lyfta fram arbetsgruppen för kultur- och idrottspolitik. Gruppen ska bl a avhandla områden såsom möjligheten för fler att ta del av kultur, bättre villkor för professionella kulturskapare, kulturskapares ersättning för sitt arbete, en kulturpolitik som främjar bildning, vården av det gemensamma kulturarvet och kulturfastigheterna, ny filmpolitik samt idrott och motion för alla. Inte minst de två sistnämnda ämnena om ny filmpolitik och idrott och motion för alla, är spännande. Det sistnämnda är faktiskt också lite grann av en ödesfråga i så måtto att vi som befolkning blir fetare och fetare och dessvärre så ökar fetman väldigt mycket hos våra barn. Med fler som rör på sig istället för stillansittande vid tv:n eller datorn är definitivt att rekommenera.

Eftersom även de rödgröna nu startat arbetsgrupper så är det ju framöver lätt för väljarna att jämföra vad som kommer ut från respektive håll. Jag både tror och hoppas att alliansens arbetsgrupper är de som kommer hitta de mest intressanta förslagen, medan de rödgröna kommer ha mycket svårt att enas på många områden.