Mindre än tre månader till valet

Det var ett tag sedan jag skrev här på bloggen. Det beror på en rad omständigheter, som till stor del handlar om tidsbrist. Men nu fattar jag åter tangentbordet på datorn.

Vi har haft ett val till EU-parlamentet, ett val som väl var ok för Folkpartiet, men som kunde ha varit bättre. Det är nu mindre än tre månader fram till valdagen för riksdag, landsting/regioner och kommuner. Opinionsundersökningarna visar på ett tämligen hopplöst underläge för allianspartierna. Men jag tillhör de som inte tror (trots att vissa statsvetare hävdar motsatsen) att det är kört för den sittande regeringen.

Anledningen till min försiktiga optimism är att själva valrörelsen inte har börjat ännu. Jag är medveten om att alliansen låg bättre till under förra valrörelsen, i juni 2010, än vad man gör idag. Men jag tror ändå att många kommer tänka till lite extra innan man lägger sin röst på något annat parti än FP, M, C eller KD, särskilt om det var något av de partierna man röstade på i förra valet.

Men för att det ska vara möjligt så måste vi få veta mer konkret om vad alliansen vill göra för de kommande fyra åren. Det gemensamma valmanifestet, (för jag förutsätter att det kommer ett sådant), är därmed superviktigt. Det går ju visserligen att resonera om ”att man vet vad man har, men inte vad man får” och det är ju riktigt. Men det räcker inte. Jag är väl medveten om att det är omöjligt att veta vilken politik som kommer om de rödgröna vinner valet, men det räcker liksom inte som argument för att rösta på något av allianspartierna.

Fast man kan ju inte veta. För min del går det nästan kalla kårar längs ryggraden när jag läser en intervju med Jonas Sjöstedt (V). Under rubriken ”Sjöstedt väljer redan ministrar” berättar partiledaren för det forna kommunistpartiet att han är redo att regera. Jag tror faktiskt inte att det enbart är jag som får kalla kårarna längs ryggraden, utan de når nog ända in i sossarnas maktkvarter på Sveavägen 48 här i Stockholm. Samarbete med (V) i regeringsställning tror jag inte direkt lockar Stefan Löfven.

Fast det gäller att ha proportioner. Visst är valen i september viktiga, men världen har större problem. Här är tre exempel:
- Flyktingströmmar från Irak- Rysslands agerande i Ukraina
- Läget i Syrien

Så allt är ju relativt, men inte desto mindre vill jag behålla den sittande alliansregeringen, gärna med ett starkare Folkpartistiskt inslag!     

Om Ukraina och om ett besök på ABBA-museet

Sedan jag senast skrev om Ukraina har läget förvärrats ytterligare. Även om Vladimir Putin helt oväntat ringde upp sin amerikanske presidentkollega Barack Obama för några dagar sedan, så har läget förvärrats. De ryska trupperna som finns i området är enligt amerikanska underrättelseuppgifter hela 50 000 man. Detta är givetvis fullt tillräckligt för att fortsätta annekteringen av Krim och att genomföra en invasion av den östra delen av Ukraina.

Detta är en skrämmande utveckling och fortfarande så liknar den alltför mycket taktiken som användes av Adolf Hitler innan 2:a världskriget bröt ut. Jag må kanske vara en olyckskorp som kraxar om detta fler gånger än en, men jag står för det.

För Sveriges del är detta extra oroväckande. Vi är inte med i NATO och har därmed inte ett automatiskt "skydd" av USA. Ny generalsekreterare för NATO blir för övrigt norrmannen Jens Stoltenberg som i en första kommentar sa bl.a. följande:

– Vi har på ett brutalt sätt påmints om att länders suveränitet, gränsers okränkbarhet och stabilitet inte är självklara, när vi ser hur militär makt på Krim används för att framtvinga gränsförflyttningar, att för första gången sedan andra världskriget annekterar ett land, Ryssland, territorium från ett annat land.

Med andra ord, NATO behövs mer än någonsin. Sverige är inte med. Det är minst sagt inte bra! Folkpartiet har sedan bra många år tillbaka ansett att Sverige bör ansluta sig till NATO.

Nu över till något annat, som det heter. Jag och min fru besökte igår ABBA-museet. Museet är inte precis något vanligt museum. Här finns givetvis ABBA:s kläder, guldskivor, prylar och mycket mer. Men man satsar också på att museet ska bli en upplevelse i sig. Här kan du, om du vill, t.ex. få sjunga i Polarstudion, uppleva häftiga hologram och kliva upp på scenen tillsammans med bandet.

Jag gillade ABBA innan de vann med Waterloo i Eurovisionsschlagerfestivalen 1974. Många fler gillade gruppen efter det, men det mest fascinerande var att den tidens kritikerkår inte erkände ABBA:s storhet. Det i sin tur berodde givetvis på den massiva vänstervåg som rådde under större delen av 70-talet. Gruppen var helt enkelt för kommersiell för att passa kritikerkåren. Tack och lov överlevde gruppen alla kommunistiska ignoreringar. Bara som ett exempel kan nämnas att det i stort sett bara finns en enda svensk tvinspelning med gruppen under hela 70-talet. Alla i Sverige borde ha varit stolta över ABBA. Så var inte fallet.  

Ukraina, FP-regeringar och Melodifestivalen

Åtskilligt har redan skrivits om den ryska invasionen på Krim i Ukraina. Jag väljer att skriva invasion, även om Ryssland inte vill kännas vid någon sådan. Ryssland har nämligen inte rätt att gå in med militär trupp i Ukraina, oavsett vilken del av Ukraina vi talar om och oavsett hur befolkningssammansättningen i den delen av Ukraina ser ut. En invasion ska också kallas för en invasion.

Jag medger att man naturligtvis inte, (i varje fall inte ännu), ska dra alltför stora paralleller till vår tids störste krigshetsare nummer 1, Adolf Hitler, men faktum är att Vladimir Putins argument för en invasion är samma argument som Adolf Hitler använde. År 1938 genomförde nämligen Hitler en motsvarande invasion i en del av det dåvarande Tjeckoslovakien (Sudetlandet), med argumentet att de som bodde där huvudsakligen var tyskar och alltså borde få tillhöra det tyska riket. (Hillary Clinton har f ö dragit liknande paralleller i en intervju i Dagens Nyheter).

Det är bara att hoppas att omvärlden inte reagerar så lamt som man gjorde då. I en konferens i München år 1938 gick Storbritanniens dåvarande premiärminister Neville Chamberlain med på en försäkran från Hitler att denne inte skulle göra anspråk på fler landområden i Europa. Alla vet vi hur det gick. Låt oss hoppas att historien inte upprepar sig.

Flera av mina liberala vänner har skrivit om Ukraina, bl a Jesper Svensson, Sivert Aronsson, Anders Ekegren, Rasmus Jonlund och Martin Skjöldebrand

Inom Folkpartiet har det uppstått en diskussion om vilka vi som parti ska regera med efter valet. Varje gång som en sådan diskussion kommer upp är det viktigt att komma ihåg att de gånger som Folkpartiet varit otydliga med vilken regeringskoalition vi kan tänka oss att tillhöra efter ett val, så har det gått dåligt i det kommande valet.

Därför anser jag, i likhet med Jan Björklund, att vi klart och tydligt uttalar det som redan landsmötet beslutat, nämligen att det enda tänkbara regeringsalternativ som Folkpartiet kan tänka sig, är en fortsatt alliansregering. Om inte alliansen får tillräckligt antal mandat för detta, ska Folkpartiet gå i opposition. Alla tänkbara tvetydigheter i detta avseende gör att väljarna inte tycker sig veta vad de röstar på och detta leder enbart till att Folkpartiet förlorar röster.

Däremot tycker jag man kan vara öppen för vad som händer vid en valförlust, d v s hur omfattande samarbetet då ska vara mellan allianspartierna. Men det är en sekundär fråga. Det viktigaste beskedet är att Folkpartiet enbart ska finnas med i en alliansregering.

Avslutningsvis vill jag kommentera Melodifestivalen. Den som nu kommer få representera Sverige i Köpenhamn den 10 maj blir alltså Sanna Nielsen med låten Undo. Jag gillar ballader och låten är inte dålig, men jag tycker att det fanns bättre låtar. Sanna Nielsen ställde upp i tävlingen för sjunde gången och det kändes lite grann som att hon fick bli etta för lång och trogen tjänst.

Om svenska folket tänkte så vet jag inte. Men låt mig ge lite varningens tecken. För det första så är det många s k experter som tyckte det var bra att Sanna Nielsen vann. Det brukar inte vara ett gott omen. För det andra så har Sverige aldrig vunnit med en ballad och brukar inte heller få någon framskjuten placering med ballader. Men inte desto mindre så önskar jag Sanna Nielsen lycka till i finalen och självfallet så kommer även jag att hålla tummarna den 10 maj!

Oslo, idrottsvärldens naivitet och kasta poliskostnadsutredningen i papperskorgen!

Under den gångna helgen var jag i Oslo på en weekendresa. Jag passade då på att utnyttja deras kollektivtrafik och konstaterade då att Oslo har något som inte Stockholm har, nämligen ett väl utbyggt tunnelbane- och spårvägssystem. Oslo kombinerar ett bra tunnelbanenät med ett väl utbyggt spårvägsnät på ett sätt som jag hoppas att Stockholm kan göra i framtiden. I det avseendet har vi i Stockholm lite att jobba med, men så hade ju inte Oslo dumheten att lägga ned sitt spårvägssystem som Stockholm gjorde på 60-talet.

I en sportkrönika i Dagens Nyheter skriver Johan Esk om den propagandatriumf som idrottsvärlden ger Ryssland och Vladimir Putin. Genom historien finns en rad exempel där man önskat att de som arrangerar spelen skulle ha givit uppdraget till något annat land. Det gäller alltifrån Hitlers vedervärdiga naziregim i Tyskland under OS år 1936 till motsvarigheten för Beijing år 2008. Det som idrottsvärldens pampar inte verkar förstå (eller ännu värre, inte låtsas om att förstå?), är att genom dessa arrangemang så legitimerar de dessa länders politik. Propagandan får fritt spelrum.

Avslutningsvis en annan idrottsfråga. Det är inte så ofta som jag som AIK:are håller med Djurgårdare, men nu har det hänt (och det kanske i sig inte är så konstigt, med tanke på ämnet). I en artikel med rubriken "Regeringen bör kasta bort poliskostnadsutredningen" skriver Djurgårdens fotbolls VD tillsammans med två andra idrottsrepresentanter att den nämnda utredningen är full av fel och att det måste finnas en tydlig koppling mellan åtgärder och kostnader.

Inget kan vara mera riktigt. Jag har skrivit om detta förut här på min blogg och kan bara konstatera att regeringen inte verkar riktigt förstå vad som är rätt och riktigt i den här frågan.    

 

De ryska makthavarna skjuter sig själva i svansen!

Flera tidningar kan ikväll på sina hemsidor rapportera om valfusk i presidentvalet i Ryssland, bl a Svenska Dagbladet. Frågan är naturligtvis inte om fusk har förekommit eller inte, utan snarare hur stor omfattning fusket är.

Det är alltid allvarligt när det fuskas i val, men det är extra allvarligt när fusket görs i s k demokratiska val. I vissa odemokratiska stater är ju ändå utgången given, men i t ex Ryssland så försöker de nuvarade makthavararna få oss att tro att allt går rätt till när det i själva verket är ett omfattande fusk.

Men de här fuskande politikerna får alltid till slut sin dom. Den brukar hård. Folket brukar tröttna och en majoritet kommer att kräva rättvisa val och de sittande makthavarna sopas från banan. Så hände i t ex Ukraina via den s k oranga revolutionen. Att sedan samma makthavare nu har kommit tillbaka är en annan sak. Vi får väl nu se hur det går för Ryssland på lång sikt. För min del tror jag att Vladmir Putins saga snart är all.

Avslutningsvis vill jag från sportens värld gratulera Zlatan Ibrahimovic till en storartad insats i Milantröjan, med ett äkta hattrick i målprotokollet, Jörgen Brink till tredje raka vinsten i Vasaloppet och inte minst en vinst för mitt kära herrlag i AIK Innebandy som gjorde bra ifrån sig högt uppe i norr, när laget slog Umeå med 5-4.