Folkpartiet ska gå i opposition!

Valresultatet den 14 september innebar, med undantag för vissa enstaka kommuner, en valförlust för mitt parti Folkpartiet liberalerna. Vi gick tillbaka i riksdagen med 1,7 %, den största minskningen av alla partier, förutom Moderaterna.

Jag har varit med i över tio valrörelser och därmed fått uppleva både framgångar och motgångar för Folkpartiet. Om det är något jag lärt mig under alla dessa år så är det att man måste lära sig att tolka valresultaten på ett korrekt sätt, så att man till nästa val gör ett bättre resultat.

Observera att med det jag nu skrev här ovan, så menar jag inte att man nödvändigtvis ska förändra sin politik, utarma sin ideologiska hållning och på det sättet anpassa sig till det man tror röstmaximerar sitt eget parti. Nej, det jag menar är att man främst måste fundera på vilken roll man har som parti inom politiken. För Folkpartiets del så handlar det då om att ställa sig frågan om folket vill ha mer eller mindre av liberal politik och om man i så fall vill att Folkpartiet ska kämpa för att hamna i regeringsställning för att förverkliga den politiken.

Den senaste mandatperioden har i det sammanhanget varit själklar. Våra väljare ville att vi skulle fortsätta inom Alliansen och ta det ansvar som åvilar oss inom det samarbetet. Men hur är det nu efter valet den 14 september? Folkpartiet har som sagt gått tillbaka med 1,7 % och den gamla Alliansen är mindre än de rödgröna partierna. Men även om det inte låter så är faktiskt situationen tämligen lika som under förra mandatperioden, även om den nu är omvänd. Då var Alliansen större än de rödgröna, men hade inte någon egen majoritet.

Bekymret ur ett rödgrönt perspektiv är dock att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte vill samarbeta med Vänsterpartiet. Därför drar nu, framförallt socialdemokratiska debattörer, slutsatsen att Folkparitet och Centerpartiet måste samarbeta med (S) och (MP). Men det är nu som vi Folkpartister måste fundera över den frågeställning som jag skrev om här ovan. Hur ska vi tolka vårt valresultat? Min tolkning är att väljarna har sagt, (och då talar jag om hela väljarkåren, inte bara om de som röstade på FP), att de vill ha mindre av liberal politik och de vill inte heller ha oss i någon regeringsställning. All annan tolkning anser jag är fel. Vi har nästintill förlorat var fjärde väljare. Att då tolka vårt valresultat som att vi ska sätta oss i en regering med (S) eller på något annat sätt utgöra ett regeringsunderlag och på det sättet ta ansvar, är inte det mandat som svenska folket har givit oss. Att många ändå vill att vi ska göra det är något helt annat. Men många av dem ser inte Folkpartiets bästa för ögonen.

Det som är minst sagt ledsamt i detta sammanhang är att det är extremt mycket taktik i detta från socialdemokratiskt håll. Socialdemokraterna har allt att vinna på att Allianssamarbetet splittras. Om (S) skulle lyckas med det, skulle det innebära att socialdemokraterna skulle bli helt dominerande på den politiska arenan. Allt regeringsbildande skulle kretsa kring socialdemokraterna, trots att de numera bara har ett väljarunderlag på 30 % och inte som tidigare mellan 40-45 %.

Jag är avslutningsvis fullt medveten om att det största problemet i valet var att Sverigedemokraterna fick hela 13 %. Men lösningen på hur det partiet ska bli mindre är inte att Folkpartiet går i regeringsställning med socialdemokraterna. Det är mycket mer problematiskt än så. Sverigedemokraternas politik och lösningar på problem måste bemötas på ett mer effektivt sätt än vad som gjorts hittills och om det kommer jag att återkomma till här på bloggen. Liberalismen och Folkpartiet har haft många utmaningar genom åren. Under den kommande mandatperioden saknas det inte sådana. Folkpartiet kommer att komma tillbaka, var så säkra. Men det blir ifrån ett nuvarande utgångsläge i opposition.

Man vet vad man har och man borde också rösta så att man vet vad man kan få

Nu är det två veckor kvar till valdagen. Jag är väl medveten om att opinionsundersökningarna inte precis utvisar någon Alliansseger, snarare tvärtom. Men jag tror ändå att vi på valdagen kommer att få uppleva ett jämt val.

Diverse statsvetare har i vanlig ordning sagt att det hela är kört för Alliansen. Jag tror inte att så är fallet. Någon gång under de två veckorna som är kvar kommer väldigt många att fundera över det faktum att man vet vad man har, men inte vad man kan komma att få.

Jag anser inte att allt som Alliansregeringen gjort är bra. Det finns en del dåliga beslut också. Men bortsett från det så kvarstår det faktum att det är hundratusentals fler människor som idag har ett jobb att gå till, Sveriges ekonomi tillhör en av Europas absolut starkaste och statsskulden är rekordlåg. Vi har även fått fler vårdcentraler, kortare vårdköer, höjda lärarlöner och en skola som fokuserar på kunskap och inte på flum.

Vad Alliansen vill göra om vi vinner valet kan du läsa om här
Snart kommer också Allianspartierna Folkpartiet, Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna att presentera sitt valmanifest där det står klart och tydligt vad som kommer hända under de närmaste fyra åren. Vad som däremot händer om socialdemokraterna,  miljöpartiet och vänsterpartiet hamnar i majoritet är fullständigt oklart. De har inga gemensamma planer för framtiden.

Så någon gång borde väldigt många under de två närmaste veckorna konstatera att man vet vad man har och att det därmed borde vara bäst att rösta på ett av de partierna, så att man också vet vad man kommer att få. Gör det du också, och rösta då helst på Folkpartiet.

Att stoppa onda krafter, bra med mer idrott och (S) tror sig ha hittat sin frälsare!

Jag var på Folkpartiets valupptakt idag. Det är alltid trevligt att träffa likasinnade och eftersom jag antar att många som var där också hade varit ute och affischerat, så kändes det som en god avslutning på dagen.

På valupptakten höll Jan Björklund tal. Jag har känt Jan sedan ungdomsförbundstiden och han har alltid varit en bra talare och som partiledare har han blivit ännu bättre. Det tal han höll idag var inget undantag. Jan inledde med att tala om det fruktasvärda som händer i Irak och i Syrien, där terrororganisationen IS fördriver alla kristna ut ur de områden där de härjar. IS är ökänd för sin brutalitet och hänsynslöshet, plundringar, tortyr och kidnappningar. De vill införa strikt islamisk rätt och teokratiskt styre enligt salafistiska principer.

Detta måste givetvis stoppas och då kan man inte inta en pacifistisk hållning. Som med alla andra grupper eller enskilda individer som begår terror så förstår dessa bara ett enda språk, nämligen våld. Ibland är det extra jobbigt, för till vissa av dessa illdådsmänniskor har det krävts oerhörda resurser. Det krävdes ju ett helt världskrig för att stoppa nazismen och Adolf Hitler. Men allt går igen. IS och alla andra organisationer som kämpar för odemokratiska värden måste stoppas – med våld och sedan kan man miljöpartiet, feministiskt initiativ och andra liknande organisationer tala hur mycket som helst om att Sverige ska nedrusta försvaret och att det borde skapas mer fred på jorden.

Tidigare under veckan presenterade Jan Björklund ett regeringsförslag om att utöka antalet idrottstimmar i grundskolan med 20%, från 500 till 600 timmar. Det innebär att ämnet idrott och hälsa kommer att vara större än det någonsin har varit sedan grundskolan infördes på 1960-talet. Detta är mycket viktigt för alla barn och ungdomar, men forskning visar att det är mest viktigt i socioekonomiskt svaga områden.

Mer fysisk aktivitet stimulerar även studierna i de teoretiska ämnena. En undersökning gjord vid Malmö högskola utvisar att de elever som har mycket Idrott på schemat har ett bättre kunskapsresultat än de elever som inte har det.

Här kan du läsa mer om regeringsförslaget.

Avslutningsvis noteras att Margot Wallström (S) gör comeback inom partipolitiken. Dessutom spekuleras det om andra comebacker på den socialdemokratiska sidan. Jag vet inte hur det är med uppgifterna om Göran Persson eller huruvida Håkan Julholt får någon kulturministerpost i en vänsterregering, men Margot Wallström lär nog få en ministerpost om olyckan skulle vara framme.

Men jag har respekt för Margot Wallström. Jag tycker hon var en av de bättre i den regering hon tidigare satt i, men det känns lite grann som om sossarna nu ser henne som en som ska frälsa socialdemokraterna från att göra ännu ett katastrofval. Det brukar aldrig vara bra när en organisation, av vilket slag det än är, litar för mycket på att en person ska göra jobbet. I svenska fotbollslandslaget kollar alla på vad Zlatan ska göra. Inget ont om Zlatan, han är hur bra som helst. Men för att Sverige ska vinna matcher i fotboll så måste alla i laget vara på topp. Det känns inte som så är fallet när det gäller det socialdemokratiska partiet.

Mindre än tre månader till valet

Det var ett tag sedan jag skrev här på bloggen. Det beror på en rad omständigheter, som till stor del handlar om tidsbrist. Men nu fattar jag åter tangentbordet på datorn.

Vi har haft ett val till EU-parlamentet, ett val som väl var ok för Folkpartiet, men som kunde ha varit bättre. Det är nu mindre än tre månader fram till valdagen för riksdag, landsting/regioner och kommuner. Opinionsundersökningarna visar på ett tämligen hopplöst underläge för allianspartierna. Men jag tillhör de som inte tror (trots att vissa statsvetare hävdar motsatsen) att det är kört för den sittande regeringen.

Anledningen till min försiktiga optimism är att själva valrörelsen inte har börjat ännu. Jag är medveten om att alliansen låg bättre till under förra valrörelsen, i juni 2010, än vad man gör idag. Men jag tror ändå att många kommer tänka till lite extra innan man lägger sin röst på något annat parti än FP, M, C eller KD, särskilt om det var något av de partierna man röstade på i förra valet.

Men för att det ska vara möjligt så måste vi få veta mer konkret om vad alliansen vill göra för de kommande fyra åren. Det gemensamma valmanifestet, (för jag förutsätter att det kommer ett sådant), är därmed superviktigt. Det går ju visserligen att resonera om ”att man vet vad man har, men inte vad man får” och det är ju riktigt. Men det räcker inte. Jag är väl medveten om att det är omöjligt att veta vilken politik som kommer om de rödgröna vinner valet, men det räcker liksom inte som argument för att rösta på något av allianspartierna.

Fast man kan ju inte veta. För min del går det nästan kalla kårar längs ryggraden när jag läser en intervju med Jonas Sjöstedt (V). Under rubriken ”Sjöstedt väljer redan ministrar” berättar partiledaren för det forna kommunistpartiet att han är redo att regera. Jag tror faktiskt inte att det enbart är jag som får kalla kårarna längs ryggraden, utan de når nog ända in i sossarnas maktkvarter på Sveavägen 48 här i Stockholm. Samarbete med (V) i regeringsställning tror jag inte direkt lockar Stefan Löfven.

Fast det gäller att ha proportioner. Visst är valen i september viktiga, men världen har större problem. Här är tre exempel:
- Flyktingströmmar från Irak- Rysslands agerande i Ukraina
- Läget i Syrien

Så allt är ju relativt, men inte desto mindre vill jag behålla den sittande alliansregeringen, gärna med ett starkare Folkpartistiskt inslag!     

En dag som denna - positivt och negativt

Under en dag som denna, söndagen den 28 april 2013, hinner det ju hända en hel del. Dessvärre är det som händer inte alltid positivt, även om det är lätt att glömma att det mesta faktiskt är det.

Det började med något bra redan på morgonen. I Dagens Nyheter läste jag om den senaste SIFO-undersökningen. Folkpartiet går framåt en hel procentenhet, sossarna tillbaka ungefär lika mycket och - framförallt - Sverigedemokraterna tillbaka till ungefär samma procentandel som FP. Bra!

Dagen har annars gått i idrottens tecken. Klockan 11.30 var jag på plats i Eriksdalshallen. AIK:s pojklag födda 1998 hade på ett storstilat sätt gått till final i Mitt-i cupen, men tyvärr förlorades finalmatchen mot Huddinge med 3-1.

Sedan var det match på Friends Arena, fotboll AIK mot Halmstad. AIK gör äntligen ett godkänt mål på vår nya hemmaarena, vilket innebar kvittering. Positivt! Sedan löper matchen på och AIK gör såsmåningom 3-2 via ett drömmål av Kennedy Igboananike. Tyvärr så kvitterar Halmstad på slutet, vilket gör att hela matchen till slut hamnar i moll.

Men jag får ju inte glömma att hela Sveriges ishockeylag, Tre kronor, har vunnit Czech hockey games. Bra gjort!

Några timmar är kvar av söndagen den 28 april 2013. Förhoppningsvis händer det bara positiva saker till midnatt.

Idrottens "största parti"

I politikens värld så borde det väl ara så att socialdemokrater nu är ganska så irriterade på jagande journalister, som har frågor kring Omar Mustafa. Jag kan lite grann förstå hur sossarna har det. Fast kanske inte på det sätt som ni tror, utan för att jag kan dra en parallell mellan det största partiet inom politiken och den största klubben inom idrotten.

AIK, som jag har haft som favoritklubb sedan barnsben och som jag är medlem i sedan 1980, är idrottens motsvarighet till socialdemokrater. Jag menar nu inte att det finns någon som helst likhet, mer än just att AIK är Sveriges och nordens största klubb med 17 000 medlemmar.

Däremot har alla åsikter om AIK och ibland känns det ärligt talat väldigt jobbigt. Då tänker jag inte på bortdömda mål som i den senaste fotbollsmatchen mot Malmö, utan mer när journalister har åsikter som vi från AIK:s sida har svårt att bemöta. Det senaste tillfället i den grenen är Uppdrag granskning, som hävdade att medlemmar från den s k Firman infiltrerat styrelser och andra typer av maktorgan. Men ger man några namnexempel på dessa personer? Svaret är nej.

När hörde vi något positivt om AIK från journalister? Det var dessvärre våldsamt länge sedan. Istället borde dessa journalister ta till sig det arbete som görs från AIK:s sida om en positiv läktarkultur. Men det säljs det förstås inga lösnummer på och tittarsiffrorna blir ju heller inte lika höga.

Men, nu vill jag avsluta detta blogginlägg på ett positivt sätt. Jag vill tacka alla som var med och deltog vid avslutningen med AIK Innebandy nu i torsdags, den 18 april. Jag tyckte att vi hade en oerhört kul och positiv stämning. Tack än en gång, ni som var med!

Omar Mustafa (S)

Omar Mustafa har tvingats att avgå från den socialdemokratiska partistyrelsen. Jag delar inte Omar Mustafas ideologi och inte heller åsikter i flera konkreta frågor. Men jag tycker ändå det hela är demokratiskt tveksamt. Det är det för övrigt flera som tycker, även inom den socialdemokratiska rörelsen.

Men det här aktualiserar också frågan om det verkligen är så att man måste hålla med om allt inom ett parti för att få vara medlem. Självfallet är det inte så. Jag vet ingen medlem inom mitt eget parti, Folkpartiet, som håller med om allt och så är det givetvis inom alla andra partier också. Det grundläggande för att vara partimedlem är naturligtvis partiets ideologi, som just är grundläggande värderingar. Jag har mycket svårt att se att man skulle kunna vara medlem i Folkpartiet och samtidigt mot parlamentarismen, för att nu ta ett exempel. Att framföra tankar om diktatur istället för demokrati går nog inte heller och sänkningar av bistånd och en flykting- och migrationspolitik som går ut på att slänga ut alla med utländsk bakgrund från Sverige, skulle nog göra att i varje fall jag rekommenderade den partimedlemmen att fundera över sitt medlemskap.

Men med allt detta sagt så är det naturligtvis till sist upp till respektive parti att hantera sina egna företrädare. Men jag kan inte annat än att konstatera att det inte verkar vara särskilt högt till tak i det socialdemokratiska partiet.

Socialdemokraternas kongress och Stockholms stadsteaters repertotar

Den socialdemokratiska partikongressen avslutas idag. Det råder splittring om en hel del frågor inom partiet, men partiledningen med partiledaren Stefan Löfven i spetsen har på ett skickligt sätt manövrerat dessa frågor från offentlighetens ljus till slutna rum och kompromisser som sedan de allra flesta gått med på.

För en del kongressombud verkar enighet ha varit betydligt viktigare än vilka beslut som har fattats. Just detta är väl i och för sig ganska så typiskt för socialdemokraterna. De senaste decennierna har det inte spelat så stor roll vilken politik som har förts, bara man har suttit i regeringsställning.

Just nu så gör man inte det och för min del får partiet gärna vara i opposition länge till, men det som slår mig i detta sammanhang är Sveriges Televisions rapportering från kongressen. Det ska bli intressant att framöver se hur SvT behandlar de övriga partierna. Nu har det varit både direktsändning och uppföljning och analyser och kommentarer så man nästan kunde tro att det var (S) som bestämde allt här i Sverige. Jag fick t o m ibland en känsla av att vissa reportrar trodde att (S) var det enda partiet i Sverige. När den ena kompromissen efter den andra togs fram på kongressen, så lät det från dessa reportrar som att "så här kommer det att bli". Men tack och lov är (S) ett parti som alla andra, förpassat i opposition och som för närvarande inte är i närheten av någon regeringsmakt.

För övrigt så skriver DN:s huvudledare idag mycket bra om kongressen.

Avslutningsvis något helt annat. I likhet med kulturlandstingsrådet Anna Starbrink (FP) så har jag läst ett uttalande av Rickard Wessman (M). Han sitter, liksom Anna, i landstingets kulturnämnd. Wessman gillar inte att stadsteatern här i Stockholm ger musikaler. Wessman tycker ägardirektiven till teatern är för otydliga och att dessa borde styras upp, så att den konstnärliga kvaliteten blir tydligare.

Om det var så att Stockholms stadsteater bara spelade musikaler, så kunde jag möjligtvis ge Wessman ett uns av rätt. Men så är det ju inte. Stadsteatern har en mycket bred repertoar och musikaler är enbart en del av denna. Det senaste som jag själv såg var "Demoner" av Lars Norén. Innan dess har jag sett "Ömheten" av Jonas Gardell och Natascha Kampusch i regi av Hugo Hansén. Vilka föreställningar har Rickard Wessman sett av de tre?

Intressant SIFO - ur statsvetenskaplig synvinkel

Den senaste SIFO-undersökningen är inte bra, sett ur Alliansens synvinkel. Två av partierna, centern och kristdemokraterna hamnar under fyraprocentspärren och oppositionen har ett övertag i opinionen. Sett med mina strikt folkpartistiska glasögon så är det inte heller någon munter läsning. Även om FP ligger still sedan den senaste mätningen, så ligger vi under vårt valresultat.  

Däremot är undersökningen intressant ur statsvetenskaplig synvinkel. Fortfarande finns ingen klar majoritet vare sig för alliansen eller för (S), (V) och (MP). Sverigedemokraterna innehar fortfarande en vågmästarposition. Men om undersökningen skulle vara lika med valresultatet så skulle Miljöpartiet få en intressant roll. Även om många placerar MP tillsammans med (S) och (V), så ser jag det inte som självklart. Det gör för övrigt inte heller statsvetaren Jenny Madestam.

Mest problematisk är dock undersökningen för Alliansen. Om både (C) och (KD) är på gränsen att åka ur riksdagen när vi närmar oss valet nästa år, så är det frågan om båda partierna kan klara sig kvar i riksdagen med hjälp av moderata stödröster. I Stockholm var det ju dessutom så att en del folkpartister röstade på centern och det är väl inte lika självklart att så blir fallet den här gången, nu när Folkpartiet inte längre har så många procent "över" för taktikröstning.

Men, mycket kan ju hända. Det återstår ju fortfarande ca 1,5 år till valet, i september 2014!

(S) går bakåt i SIFO och spårvagnar är en självklarhet!

I dagens SIFO-undersökning backar socialdemokraterna med 4,5 % till 34,3%. Det är första gången med den nye partiledaren Stefan Löfven som en så här kraftig tillbakagång inträffar. Löfven har ända sedan han blev partiledare hållit en låg profil, till skillnad från sin företrädare Håkan Juholt som högg på det mesta som rörde sig i politiken.

Om den här tillbakagången får Löfven att bli mer offensiv är väl svårt att veta. Men helt klart är att taktiken känns igen från tiden då Mona Sahlin påbörjade sin partiledartid. Den gick ut på att säga så lite som möjligt och undvika svar i kontroversiella frågor. Jag vill inte dra alltför många liknelser mellan Sahlin och Löfven, men helt klart är ju närmare vi kommer valet 2014, desto mer säkert är det att Löfven och socialdemokraterna måste visa färg och ställningstaganden, även i de frågor som känns obekväma.

Spårväg city, etappen mellan Hamngatan och Djurgården, har nu funnits i dryft två år. Spårvägens resenärer tillhör SL:s allra nöjdaste, punktligheten för spårvagnen är bland det bästa i hela SL-trafiken och ökningen av antalet resenärer är påtaglig. Antalet har överträffat gamla busslinje 47 med hästlängder. Under juli hade spårvagnen i genomsnitt ca 25 300 resenärer per dag, vilket är betydligt fler än SL:s beräkningar.

Mina slutsatser av detta är givna. Ni kan läsa om dem på min hemsida, men kort sett går de ut på att införa spårvagnstrafik på SL:s stombusslinjer så fort som möjligt och även bygga spårväg till Karolinska och inget annat. När ska alla skeptiker, inklusive socialdemokraterna, förstå detta?

1:a maj

Idag är det den 1:a maj och därmed ”Arbetarnas fria dag”. Av tradition så är vi alla lediga den här dagen, oavsett om vi är arbetare eller tjänstemän. Det har jag ingenting emot. Den här bloggen kommer inte handla om att jag inte tycker att vi ska vara lediga den här dagen och den kommer heller att vara något inlägg i en eventuell debatt om att avskaffa dagen av en eller annan anledning. Däremot så kan jag ju säga att det här är den enda dagen på året då jag inte är så våldsamt road av att se och höra på nyhetssändningarna. Som allianspolitiker så vet jag att nyheterna en sån här dag kan sammanfattas med att allt som alliansregeringen gör är fel och socialdemokraterna och vänsterpartiet skulle kunna göra allt mycket bättre. Så att jag avstår helst från det! Å andra sidan är jag glad över att retoriken från den röda sidan numera handlar om att vara mot den borgerliga regeringen. När (S) själv satt i regeringsställning blev 1:a maj lätt lite patetisk, eftersom demonstranterna då demonstrerade mot sig själva. Eller vad demonstrerade man annars emot? Allt det som stod på demonstrationstavlorna kunde de ju själva genomföra. Med de här raderna så önskar jag er alla en bra avslutning på er 1:a maj, oavsett om ni tillbringat den i något demonstrationståg, eller som jag, tagit det lugnt här hemma!

Rudins absurda jämförelse och en artikel som gav en aha-upplevelse

Jag läser ganska så många tidningsartiklar under en vecka. Två av dem vill jag uppmärksamma här på bloggen.

Den första är en intervju med Tomas Rudin (S), oppositionsborgarråd i Stockholm. Han intervjuas i Dagens Nyheter under rubriken "Tomas Rudin - en man med en plan". Riktigt vad rubriken syftar på förstår jag inte riktigt, eftersom Rudin för mig mest är känd för att vara emot det nu beslutade förslaget om förnyelsen av Slussen. För mig är han den socialdemokratiske populisten som bara är emot de nya planerna, utan att ha något eget alternativ.

Men det är en sak som Rudin säger på slutet i artikeln som jag tycker är värd att kommentera. Där säger han följande, (efter att ha fått frågan om hur han kommenterar att han fått intern kritik för att fokusera kring kampanjer om graffiti):

"Jag skäms över att bo i en stad som har ”nolltolerans”, jag vill ha en ”toleranspolicy” där vi säger att vissa saker är okej. Allt som inte är olagligt ska vi acceptera. Att Folkpartiet, liberalerna, inte begriper det här är konstigt. I den här frågan är jag i sanning liberal. Den största frihetssymbolen i vår tid är Berlinmuren. På den ena sidan fanns det gatukonst och på den andra k-pistar. Och Folkpartiet har valt k-pistarna!"

För det första är inte Tomas Rudin liberal och för det andra så är den jämförelse som Rudin gör fullkomligt absurd. Han jämför alltså det elände som de boende i östra Berlin utsattes för med hans kampanj för grafitti. Jag tycker Rudin borde be alla de som flydde och försökte fly över till den västtyska gränsen för frihet om ursäkt för den jämförelsen.

Den andra tidningsartikeln som jag vill kommentera är en artikel i Svenska Dagbladet. Det är en debattartikel med rubriken "Sturmark har byggt upp en huliganrörelse". Jag har tidigare kommenterat Sturmarks organisation Humanisterna här i min blogg. Men med den här artikeln skulle man kunna säga att mycket av pusselbitarna faller på plats.

När jag första gången hörde talas om Humanisterna, eller Human-Etiska förbundet, som det då hette, var någon gång på 1980-talet. Jag uppfattade då att föreningen kämpade för att Sverige skulle vara fortsatt sekulärt och att man accepterade både ateister och agnostiker i föreningen.

Men på senare år har något hänt. Jag kan själv inte verifiera att det som står i artikeln (som är skriven av Börje Peratt) stämmer fullt ut, men det jag har märkt är att Humanisterna blivit en mer militant och intollerant organisation, där man mer har tryckt på att det är ateismen som gäller.

Eftersom jag själv är troende kristen blir jag både rädd och förskräckt över den ton som organsiationen Humanisterna numera har. Jag kan acceptera att folk inte delar min tro. Jag kan givetvis också acceptera att folk väljer att inte tro på någon gud överhuvudtaget. Men däremot har jag svårt att acceptera folk som förvägrar mig min tro och jag upplever att Humanisterna och Christer Sturmark står för den linjen. Ur den synvinkeln var Börje Peratts artikel en mycket stor aha-upplevelse.

Socialdemokraternas nya partiledare och Nordeas skitstövel

Så har nu socialdemokraterna valt en ny partiledare, på rekordkort tid och inte på det vanliga sättet via en kongress, utan genom partistyrelsen. Partiers stadgar är ju olika och utan att lägga någon värdering i det hela, så kan jag konstatera att Folkpartiet inte hade kunnat gjort samma sak. I våra stadgar står det att partiledaren ska väljas av vårt landsmöte.

Men oavsett hur Stefan Löfven blivit vald så ska det bli intressant att se vad som händer med det socialdemokratiska partiet. En nyvald partiledare brukar alltid innebära att partiet går framåt. Frågan är hur mycket? Den andra intressanta frågan är naturligtvis vilket avtryck valet av Löfven kommer göra i sakfrågorna. Han har till exempel förespråkat en helt annan linje för kärnkraften än den avvecklingslinje som (S) för närvarande står för. Kommer den att ändras och i vilka andra frågor blir det i så fall en kursändring för partiet?

För övrigt har jag den här veckan ännu en gång retat upp mig på Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos. Jag utnämnde honom till skitstövel i min blogg för några månader sedan. Det omdömet kvarstår! Nu vill han inte ens stå för sina horribla uttalanden som han gjorde vid det tillfället och han säger att det inte var han som fixade till avtalet med Nordeas tillträdande VD. Tala om att fly undan sitt ansvar. Björn Wahlroos är härmed en skitstövel i kvadrat!

Färdtjänst, Arvikas kulturbyggnader och äldrefonder

Juholt (S)
Den mest uppmärksammaste händelsen nu i helgen är givetvis Håkan Juholts avgång, men den tänkte jag inte kommentera, mer än att säga att den var väntad. I längden blev Juholt ohållbar även för de mest inbitna sossarna.

Färdtjänstens resetilldelning
Istället tänkte jag kommentera lite andra saker. Från årsskiftet är jag inte längre ledamot i sjukvårdsstyrelsen city, utan har istället gått över till landstingets trafiknämnd. Jag har också fått ett uppdrag som ledamot i trafiknämndens färdtjänstutskott, som hanterar resor för funktionshindrade. Färdtjänstfrågor har genom åren varit en prioriterad verksamhet för Folkpartiet. Under förra mandatperioden var folkpartisten (och numera landstingsrådet) Anna Starbrink Färdtjänstnämndens ordförande och då återinfördes det som kallas för rullstolstaxi. Utan att gå in på det mer, så kan jag säga att Folkpartiet har en bra tradition när det gäller införande av reformer inom färdtjänsten, så jag har som ny ledamot mycket att leva upp till i det avseendet.

En av Folkpartiets nuvarande hjärtefrågor är att taket för antalet tilldelade resor på sikt ska försvinna. Vissa grupper har redan en friare resetilldelning och den möjligheten ska i en framtid även gälla alla färdtjänstens resenärer. Detta har vi ännu så länge inte med oss de andra allianspartierna på, men på mitt första möte med Färdtjänstutskottet så antog vi ett särskilt uttalande som gick i den riktningen.

Arvikas kulturbyggnader
Min mamma föddes i Arvika, i Värmland, nära den norska gränsen. Vi har en del släktingar kvar där och under min skoltid var jag ofta i Arvika, främst under sportloven. Arvika är en fin stad, med en modern bebyggelse, men staden har också bevarat många gamla fina hus. Av någon outgrundlig anledning har det kommit upp en diskussion i Arvika om att riva några av dessa gamla hus. De rivningshotade husen är fyra till antalet och finns beskrivnina i en artikel i Arvika Nyheter.

Till min och andras stora glädje har det blivit en massiv kritik från Arvikaborna och bl a har en Facebookgrupp bildats som jag har gått med i. Den heter Vi som vill bevara Arvikas kulturbyggnader. Jag tycker det är minst sagt synd om Arvika gör om samma misstag som många andra kommuner och inte bevarar sin äldre bebyggelse.

Fy för fonder
Avslutningsvis kan jag inte mer än att hålla med Expressen i en av sina ledare, vars rubrik är "Fy för fonder". Den statlige utredaren Bo Könberg har kommit fram med ett förslag om att bilda äldrefonder för den stora 40-talistgenerationen. Bo Könberg är folkpartist och tidigare statsråd och han har framfört liknande tankegångar vid ett av Folkpartiets landsmöten. Jag var en av dem som talade emot detta förslag och det röstades också ned på landsmötet. Dessvärre Bo; det som var fel då är lika fel nu!

Jag förstår att avståndet minskar mellan (S) och (MP)

I den senaste SIFO-undersökningen som idag presenteras i bl a Svenska Dagbladet sker den största förändringen på oppositionssidan. Socialdemokraterna går tillbaka med ca två procentenheter, medan Miljöpartiet går framåt med ungefär lika mycket. Det här innebär att partierna aldrig någonsin varit så nära varandra i opinionen. Det skiljer nu 13 procentenheter i förhållande till för några år sedan, då skillnaderna låg på ca 30 procentenheter.

Att partier går framåt eller bakåt i opinionen kan ju bero på väldigt många olika saker. Men genom åren har det visat sig att det finns i huvudsak tre sätt som partier vinner i opinionen.

1. Partiet har en populär partiledare
2. Partiet förknippas med en fråga som visar sig vara populär
3. Partiet har en story att berätta, oftast bestående av en vision om vad man vill göra på både kort och lång sikt

För miljöpartiets del så är det väl lite för tidigt att säga att deras nuvarande språkrör är populära, men Maria Wetterstrand var det. Partiet förknippas däremot med en fråga som är populär och "inne", nämligen miljöfrågan. Men allra mest så upplever jag att miljöpartiet har en story att berätta. Storyn om det hållbara samhället. Alla delar inte miljöpartiets vision. Själv tror jag inte att deras samhälle är så särskilt hållbart i längden, men över 12% av svenska folket tycker det just nu.

För socialdemokraterna är det tvärtom. De har en partiledare som är otroligt impopulär. De har ingen fråga som de förknippas med och de har i varje fall just nu ingen story att berätta. Mot bakgrund av det är det lätt att förstå att avståndet minskar mellan dessa båda partier.

Kan socialdemokraternas kris bli en fara för regeringen?

Som liberal och folkpartist är jag givetvis glad över att mitt parti tillsammans med övriga borgerliga partier sitter i regeringsställning sedan 2006. Det har givit folkpartiet chansen att få igenom en politik som vi kämpat för under många år.

Samtidigt så är det viktigt att påpeka att jag som demokrat även ser vikten av en bra bra opposition. En av demokratins fundament handlar om att politiska partiers idéer mäts mot varandra och att det är folket som sedan väljer vilka partiers politik som ska få bli verklighet via en regeringsställning. Den sittande regeringen blir alltid mycket bättre om den får skärpa sig i argument mot en bra oppostion. Den sittande oppostionen kan ju efter ett val hamna i majoritet och det sporrar den sittande regeringen att göra bra ifrån sig.

Det här har inte Vladmir Putin och hans maktparti Enade Ryssland förstått. Istället för att på lika villkor argumentera gentemot oppositionen, så försöker man i stort sett med alla medel förstöra för oppositionen, bl a genom arresteringar av oppositionspolitiker och försvåranden för oppostionen att bedriva politisk argumentation, t ex via nätet. Om det går det att läsa i den här artikeln i DN. Som sagt, i Ryssland har man inte förstått värdet av en bra opposition. Men risken finns att det i slutänden kommer att slå mot Enade Ryssland, även om det kommer att dröja innan folket tröttnar på partiet.

I en annan DN-artikel för statsvetarprofesson Tommy Möller en liknande diskussion om den svenska politiken. Möller menar mycket riktigt att en vital demokrati förutsätter en stark opposition. Men sedan menar Möller också att socialdemokraternas kris kan bli en fara för demokratin. Jag tror det är att föra resonemanget för långt.

Om det vore så att Socialdemokraterna var det enda oppositionspartiet, så skulle jag nog hålla med Tommy Möller fullt ut. Men så är inte fallet. Vänsterpartiet kan mycket väl välja en mer folklig partiledare i form av Jonas Sjöstedt och Miljöpartiet är ett uppåtgående parti. Detta gör att alliansen triggas till att skärpa sig. Dessutom - och det här är något som kanske inte alla tänker på - finns det en intern konkurrens mellan regeringspartierna, där varje parti vill visa upp sig på allra bästa sätt. Så jag tror inte, i varje fall inte ännu så länge, att den socialdemokratiska krisen innebär en totalt förstelnad regering.

Den senaste SIFO-undersökningen

Att den nu publicerade SIFO-undersökningen skulle bli en katastrof för socialdemokraterna var väntat. Jag anser också att socialdemokraterna har sig själva att skylla och jag delar i stora delar den analys som Lena Hennel framför i Svenska Dagbladet. Att socialdemokratiska partiarbetare förlåter Juholt är väl en sak, men gör väljarna det?

Mer intressant att diskutera socialdemokraterna är faktiskt att diskutera det parti som verkar dra mest nytta av (S)-krisen, nämligen moderaterna. Jag har via media bevakat deras högsta beslutande organ, stämman, och den framstår mer eller mindre som en gäspning i förhållande till andra partiers motsvarande möten. Jag har två bestånde intryck från stämman.

1. Statsministern Fredrik Reinfeldts tal om att moderaterna företräder det s k allmänintresset och det faktum att moderaterna återigen försöker säga sig vara ett samhällsbärande parti.

2. I vissa lägen och i vissa frågor kommer gammal klassisk högerpolitik in i finrummet igen och då verkar det där allmänintresset i vissa lägen vara långt borta.

För att börja med det sistnämnda så tror jag t ex inte att det i mitt parti skulle bli någon debatt om en mening som ungefär lyder att män och kvinnor ska dela lika på hushållsarbetet. För folkpartiet är det en självklar ståndpunkt. Det kan naturligtvis aldrig bli något annat än en ambition, det kommer ju inte stå någon kontrollant från staten och räkna antalet timmar för hushållsarbetet i varje svensk hem. Men majoriteten av de moderata ombuden såg det som att det här var en inskränkning i de enskildas privatliv och i det läget så sviker man alla de kvinnor som idag får ta majoriteten av hushållsarbetet. Man ska inte tro annat än att politikers signaler är viktiga för alla kvinnor och män i hela Sverige.

När det gäller (M) och allmänintresset så tror jag att det kommer att bli ett problem för (M) på lite längre sikt. De flesta människor företräder nämligen inte enbart ett allmänintresse. Snarare är det tvärtom. Det är bara att gå till sig själv. Är du förälder så är du mån om att dina barn har bra dagis och såsmåningom bra skola. Har du en eller flera äldre föräldrar så vill du att de ska ha en bra ålderdom och en bra omsorg från kommunen när det är dags för det. Om du inte har någon bil, utan måste förlita dig på kollektivtrafiken, så har du ett särskilt intresse av att den fungerar.

Så kan man genom område efter område och det man då kommer att konstatera är att det verkliga engagemanget har man oftast i de frågor där man kan säga sig företräda ett särintresse. Jag anser inte heller att det är något fel i detta. Det man riskerar när man hela tiden säger sig företräda ett allintresse, är att man inte gör några prioriteringar. Allt är i stort sett lika viktigt. I längden kommer det leda till en otydlighet, moderaterna riskerar att bli för otydliga. De vill företräda allt och alla och visioner för framtiden blir inte så viktigt för det viktiga är ju att företräda allmänintresset och det är ju det intresse som finns för stunden. För man kan ju inte veta hur allmänintresset ser ut framöver. Hur länge det kommer dröja tills att väljarna ser allt det här och drar sina egna slutsatser, återstår att se.

Håkan Juholt och socialdemokraternas haverier

På några dagar har det socialdemokratiska partiet fått tre närmast katastrofala misstag på halsen. Om jag hade varit sosse så hade jag nog inte riktigt vetat vart jag skulle ta vägen. Jag ser en bild framför mig från en gammal tv-såpa, (jag tror den hette Lödder), där en av huvudpersonerna höll händerna i kors och knäppte med fingrarna varje gång han av någon anledning ville försvinna från den plats där han befann sig. Jag tror många sossar känner så just nu.

Först så kom Ilmar Reepalus förslag om att utvisa nyblivna svenska medborgare som begår brott. Att dela upp svenska medborgare i ett A- och B-lag är fel väg, även om man kan tycka att det ibland dröjer rätt så lång tid innan den som vill får bli svensk medborgare.

Sedan fortsatte det med socialdemokraternas och vänsterns avhopp från kvällens partiledardebatt. Det kan ju i och för sig finnas godtagbara argument för att inte ställa upp i en debatt, men argumentet att man inte ville sitta bredvid Sverigedemokraterna, är ändå ett lågvattenmärke i argumentation. Det är, som statsvetaren Jenny Madestam mycket riktigt säger, sandlådenivå.

Men det värsta av allt är givetvis Håkan Juholts fusk med bidragen för sitt dubbelboende. Jag skriver "fusk", för jag tror att det är så. Håkan Juholt har själv undervisat sin egen riksdagsgrupp om dessa bidragsregler och även om han nu bedyrar sin oskuld så säger det sunda förnuftet att det inte är skattebetalarna som borde stå för en bostad som hans sambo betalar, eller åtminstone betalar till hälften. Jag har väldigt svårt att tro att Juholt verkligen har trott att han skulle få ersättning för det enligt gällande regler.

Vad än värre är för Juholt så påstår Aftonbladet (av alla tidningar) att Juholt känt till reglerna. De pekar på det faktum att han blivit varnad av en partitjänsteman år 2009. Om det är sant och om det kan bevisas, så är nog Håkan Juholts saga all som socialdemokratisk partiledare.

Sverige ska inte vara "alliansfritt" och samma regler ska gälla för alla idrottsföreningar

En av mina socialdemokratiska facebookvänner skrev ett inlägg för en tid sedan som gjorde mig lite förbryllad. Hon skrev
”Vi är många som är gläds åt att främlingsfientliga Pia Kjærsgaards framgångskurva nu är bruten. Och sympatiskt nog strömmade väljarna till de två partier som tydligast tog avstånd från Dansk Folkeparti. Tur att Enhedslisten och Radikale Venstre är förnuftiga nog att samarbeta med S! Vi har ju inte ett alliansfritt Sverige ännu.”

Jag skrev ett svar på inlägget, men det är i det här läget inte det intressanta, utan det jag funderade länge och väl på var vad hennes mening: "Vi har ju inte ett alliansfritt Sverige ännu” egentligen betyder?

Om man går in på en hemsida som heter just ”Alliansfritt Sverige”, så finner man en massa propaganda mot den borgerliga regeringen. Det innebär att meningen "Vi har ju inte ett alliansfritt Sverige ännu", enbart ska tolkas som att Sverige är dåligt därför att socialdemokraterna inte är med och styr. Jag för min del konstaterar att detta faktum kan jag definitivt leva med.

Den här veckan har jag också till min stora glädje noterat en debattartikel i Dagens Nyheter om spårvagnar som varmt rekommenderas till läsning!

För övrigt är det ca en månad kvar till folkpartiets landsmöte i Karlstad. Jag har ju några gånger tidigare här på bloggen presenterat några av de motioner jag skrivit till landsmötet. Nu tänkte jag presentera ytterligare en. Den är faktiskt högaktuell just nu, med tanke på att AIK och Djurgården ska mötas i fotboll imorgon och på tisdag möts samma lag i ishockey.

Rikspolisstyrelsen har nämligen givits rätten att ta betalt för sin polisbevakning. Det är upp till den lokala polisen att bedöma om så ska ske. Det är bara det att man ska enbart ta betalt om evenemanget arrangeras av vinstdrivande bolag, inte av ideella föreningar.

Jag menar att det givetvis inte vara någon skillnad i polisens behandling av idrottsklubbarna beroende på klubbens driftform. Förutsättningarna för klubbarna måste vara desamma. Man kan ju också fundera på hur långt klubbarnas ansvar för sina åskådare ska gälla. Men oavsett ansvar så måste endera betalningsansvaret gälla samtliga klubbar eller inga alls. Därför har jag motionerat om att Folkpartiet ska verka för en lagstiftning som innebär en likabehandling av polisens bevakning vid idrottsarrangemang, oavsett driftsform. Till min stora glädje har folkpartiets partistyrelse yrkat att landsmötet ska bifalla motionen!

Alternativa förslag till beslut ska även avges på sammanträden och inte enbart i media

Oppositionen i landstinget har naturligtvis rätt att opponera, komma med andra förslag, föreslå förändringar och överhuvudtaget komma med alternativ till den politik som vi i den borgerliga majoriteten har. Men en politisk oppostion måste också uppträda på juste sätt gentemot den politiska majoriteten. Bland annat hör det god ton att om man inte säger något på ett sammaträde där ett ärende är uppe för behandling, så är det inte ok att sedan gå ut och i efterhand kritisera det beslut som antogs. Detta har nu hänt i sjukvårdsstyrelsen city. Styrelsens ordförande föreslog att beslutet om att säga upp avtalet med Gamla stans vårdcentral skulle skjutas upp till måndag. Detta för att ge vårdcentralen en chans att på ett korrekt sätt kommentera Hälso- och sjukvårdsförvaltningen kritik. På sammanträdet i tisdags hade socialdemokraterna ingenting att erinra mot det förslaget. Det antogs i politisk enighet, ingen hade något annat förslag till beslut. Endast miljöpartiet avstod från att deltaga i beslutet, men inget annat förslag till beslut. Trots det går sedan socialdemokraterna via oppostionsladstingsrådet Helene Hellmark Knutsson och tillråga på allt även gruppledaren för (S) i sjukvårdsstyrelsen, Petra Larsson, ut och i efterhand kritiserar beslutet och säger att beslutet om att säga upp avtalet borde ha tagits i tisdags. Att på sammanträdet gå med på ett förslag till beslut och sedan kritisera detsamma är inte juste och det är dessutom en smutsig och dålig oppositionspolitik!