Den här bloggen är numera nedlagd - följ mig på olovlindquist@wordpress.com

Hej alla kära läsare av min blogg!
Den här bloggen är numera nedlagd.
Du hittar mig numera under en gemensam hemsida och blogg under olovlindquist.wordpress.com

Folkpartiet ska gå i opposition!

Valresultatet den 14 september innebar, med undantag för vissa enstaka kommuner, en valförlust för mitt parti Folkpartiet liberalerna. Vi gick tillbaka i riksdagen med 1,7 %, den största minskningen av alla partier, förutom Moderaterna.

Jag har varit med i över tio valrörelser och därmed fått uppleva både framgångar och motgångar för Folkpartiet. Om det är något jag lärt mig under alla dessa år så är det att man måste lära sig att tolka valresultaten på ett korrekt sätt, så att man till nästa val gör ett bättre resultat.

Observera att med det jag nu skrev här ovan, så menar jag inte att man nödvändigtvis ska förändra sin politik, utarma sin ideologiska hållning och på det sättet anpassa sig till det man tror röstmaximerar sitt eget parti. Nej, det jag menar är att man främst måste fundera på vilken roll man har som parti inom politiken. För Folkpartiets del så handlar det då om att ställa sig frågan om folket vill ha mer eller mindre av liberal politik och om man i så fall vill att Folkpartiet ska kämpa för att hamna i regeringsställning för att förverkliga den politiken.

Den senaste mandatperioden har i det sammanhanget varit själklar. Våra väljare ville att vi skulle fortsätta inom Alliansen och ta det ansvar som åvilar oss inom det samarbetet. Men hur är det nu efter valet den 14 september? Folkpartiet har som sagt gått tillbaka med 1,7 % och den gamla Alliansen är mindre än de rödgröna partierna. Men även om det inte låter så är faktiskt situationen tämligen lika som under förra mandatperioden, även om den nu är omvänd. Då var Alliansen större än de rödgröna, men hade inte någon egen majoritet.

Bekymret ur ett rödgrönt perspektiv är dock att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte vill samarbeta med Vänsterpartiet. Därför drar nu, framförallt socialdemokratiska debattörer, slutsatsen att Folkparitet och Centerpartiet måste samarbeta med (S) och (MP). Men det är nu som vi Folkpartister måste fundera över den frågeställning som jag skrev om här ovan. Hur ska vi tolka vårt valresultat? Min tolkning är att väljarna har sagt, (och då talar jag om hela väljarkåren, inte bara om de som röstade på FP), att de vill ha mindre av liberal politik och de vill inte heller ha oss i någon regeringsställning. All annan tolkning anser jag är fel. Vi har nästintill förlorat var fjärde väljare. Att då tolka vårt valresultat som att vi ska sätta oss i en regering med (S) eller på något annat sätt utgöra ett regeringsunderlag och på det sättet ta ansvar, är inte det mandat som svenska folket har givit oss. Att många ändå vill att vi ska göra det är något helt annat. Men många av dem ser inte Folkpartiets bästa för ögonen.

Det som är minst sagt ledsamt i detta sammanhang är att det är extremt mycket taktik i detta från socialdemokratiskt håll. Socialdemokraterna har allt att vinna på att Allianssamarbetet splittras. Om (S) skulle lyckas med det, skulle det innebära att socialdemokraterna skulle bli helt dominerande på den politiska arenan. Allt regeringsbildande skulle kretsa kring socialdemokraterna, trots att de numera bara har ett väljarunderlag på 30 % och inte som tidigare mellan 40-45 %.

Jag är avslutningsvis fullt medveten om att det största problemet i valet var att Sverigedemokraterna fick hela 13 %. Men lösningen på hur det partiet ska bli mindre är inte att Folkpartiet går i regeringsställning med socialdemokraterna. Det är mycket mer problematiskt än så. Sverigedemokraternas politik och lösningar på problem måste bemötas på ett mer effektivt sätt än vad som gjorts hittills och om det kommer jag att återkomma till här på bloggen. Liberalismen och Folkpartiet har haft många utmaningar genom åren. Under den kommande mandatperioden saknas det inte sådana. Folkpartiet kommer att komma tillbaka, var så säkra. Men det blir ifrån ett nuvarande utgångsläge i opposition.

Rösta på Folkpartiet!

Imorgon är det val till riksdag, landsting och kommuner. Imorgon tycker jag att du ska rösta på Folkpartiet!

Att jag säger så kommer säkerligen inte som någon överraskning för er som vet vem jag är och vad jag alltid har propagerat för. Men imorgon är det för oss alla dags att tänka till hur vi vill ha det i framtiden.

Du ska rösta på Folkpartiet därför att vi vill fortsätta att förbättra skolan. Vi vill bl.a.

Förstatliga skolan

Satsa på mindre klasser, fler lärare och speciallärare i lågstadiet

Införa rätt till obligatorisk läxläsning för de som behöver i skolan

Du ska rösta på Folkpartiet därför att vi vill säger nej till rasism och ja till invandring. Vi vill bl.a.

• Lyfta de mest utsatta bostadsområdena. Skolor med stora utmaningar ska få mer resurser.
• Bekämpa all form av rasism och diskriminering. I Folkpartiets Sverige finns ingen plats för rasism, antisemitism, islamofobi, antiziganism eller annan främlingsfientlighet.
• Flytta SFI-utbildningen till den kommunala vuxenutbildningen för att
  att skapa en sammanhållen utbildning i det svenska språket och
  göra det lättare att kombinera studier i svenska med studier i andra ämnen.

Om du inte tänker rösta på Folkpartiet så hoppas jag att du i så fall, som ett alternativ, röstar på något av de andra Allianspartierna. Då slipper vi det kaos som utbryter om det blir en majoritet för de rödgröna partierna. Vad som händer om socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet hamnar i majoritet är fullständigt oklart. De har inga gemensamma planer för framtiden.

Därför vädjar jag till dig att tänka till och välja Folkpartiet i samtliga val. Om du vill så får du gärna kryssa för mitt namn som kandidat i landstingsvalet, (valkrets 3 Norrmalm/Östermalm). Vill du läsa mer kan du göra det på min hemsida.

Kanske du även vill se mig i ett mer komiskt sammanhang? I så fall så kan du kolla in följande.

Man vet vad man har och man borde också rösta så att man vet vad man kan få

Nu är det två veckor kvar till valdagen. Jag är väl medveten om att opinionsundersökningarna inte precis utvisar någon Alliansseger, snarare tvärtom. Men jag tror ändå att vi på valdagen kommer att få uppleva ett jämt val.

Diverse statsvetare har i vanlig ordning sagt att det hela är kört för Alliansen. Jag tror inte att så är fallet. Någon gång under de två veckorna som är kvar kommer väldigt många att fundera över det faktum att man vet vad man har, men inte vad man kan komma att få.

Jag anser inte att allt som Alliansregeringen gjort är bra. Det finns en del dåliga beslut också. Men bortsett från det så kvarstår det faktum att det är hundratusentals fler människor som idag har ett jobb att gå till, Sveriges ekonomi tillhör en av Europas absolut starkaste och statsskulden är rekordlåg. Vi har även fått fler vårdcentraler, kortare vårdköer, höjda lärarlöner och en skola som fokuserar på kunskap och inte på flum.

Vad Alliansen vill göra om vi vinner valet kan du läsa om här
Snart kommer också Allianspartierna Folkpartiet, Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna att presentera sitt valmanifest där det står klart och tydligt vad som kommer hända under de närmaste fyra åren. Vad som däremot händer om socialdemokraterna,  miljöpartiet och vänsterpartiet hamnar i majoritet är fullständigt oklart. De har inga gemensamma planer för framtiden.

Så någon gång borde väldigt många under de två närmaste veckorna konstatera att man vet vad man har och att det därmed borde vara bäst att rösta på ett av de partierna, så att man också vet vad man kommer att få. Gör det du också, och rösta då helst på Folkpartiet.

Att stoppa onda krafter, bra med mer idrott och (S) tror sig ha hittat sin frälsare!

Jag var på Folkpartiets valupptakt idag. Det är alltid trevligt att träffa likasinnade och eftersom jag antar att många som var där också hade varit ute och affischerat, så kändes det som en god avslutning på dagen.

På valupptakten höll Jan Björklund tal. Jag har känt Jan sedan ungdomsförbundstiden och han har alltid varit en bra talare och som partiledare har han blivit ännu bättre. Det tal han höll idag var inget undantag. Jan inledde med att tala om det fruktasvärda som händer i Irak och i Syrien, där terrororganisationen IS fördriver alla kristna ut ur de områden där de härjar. IS är ökänd för sin brutalitet och hänsynslöshet, plundringar, tortyr och kidnappningar. De vill införa strikt islamisk rätt och teokratiskt styre enligt salafistiska principer.

Detta måste givetvis stoppas och då kan man inte inta en pacifistisk hållning. Som med alla andra grupper eller enskilda individer som begår terror så förstår dessa bara ett enda språk, nämligen våld. Ibland är det extra jobbigt, för till vissa av dessa illdådsmänniskor har det krävts oerhörda resurser. Det krävdes ju ett helt världskrig för att stoppa nazismen och Adolf Hitler. Men allt går igen. IS och alla andra organisationer som kämpar för odemokratiska värden måste stoppas – med våld och sedan kan man miljöpartiet, feministiskt initiativ och andra liknande organisationer tala hur mycket som helst om att Sverige ska nedrusta försvaret och att det borde skapas mer fred på jorden.

Tidigare under veckan presenterade Jan Björklund ett regeringsförslag om att utöka antalet idrottstimmar i grundskolan med 20%, från 500 till 600 timmar. Det innebär att ämnet idrott och hälsa kommer att vara större än det någonsin har varit sedan grundskolan infördes på 1960-talet. Detta är mycket viktigt för alla barn och ungdomar, men forskning visar att det är mest viktigt i socioekonomiskt svaga områden.

Mer fysisk aktivitet stimulerar även studierna i de teoretiska ämnena. En undersökning gjord vid Malmö högskola utvisar att de elever som har mycket Idrott på schemat har ett bättre kunskapsresultat än de elever som inte har det.

Här kan du läsa mer om regeringsförslaget.

Avslutningsvis noteras att Margot Wallström (S) gör comeback inom partipolitiken. Dessutom spekuleras det om andra comebacker på den socialdemokratiska sidan. Jag vet inte hur det är med uppgifterna om Göran Persson eller huruvida Håkan Julholt får någon kulturministerpost i en vänsterregering, men Margot Wallström lär nog få en ministerpost om olyckan skulle vara framme.

Men jag har respekt för Margot Wallström. Jag tycker hon var en av de bättre i den regering hon tidigare satt i, men det känns lite grann som om sossarna nu ser henne som en som ska frälsa socialdemokraterna från att göra ännu ett katastrofval. Det brukar aldrig vara bra när en organisation, av vilket slag det än är, litar för mycket på att en person ska göra jobbet. I svenska fotbollslandslaget kollar alla på vad Zlatan ska göra. Inget ont om Zlatan, han är hur bra som helst. Men för att Sverige ska vinna matcher i fotboll så måste alla i laget vara på topp. Det känns inte som så är fallet när det gäller det socialdemokratiska partiet.

Att delta i prideparaden är en självklarhet!

Igår gick jag än en gång med i prideparaden. Det var den nionde gången som jag gjorde det och det känns mer och mer rätt att göra det för varje år som går. Eftersom det är ca en och en halv månad fram till valdagen, så var det givetvis extra många ministrar och partiledare som gick med i tåget, men det förtar inte på något sätt paradens främsta budskap om jämlikhet och mänskliga rättigheter.

Att det är en och en halv månad fram till valet innebär också att det kändes som om upptakten på valrörelsen har inletts på allvar, även om vi från Folkpartiets sida har vår officiella valupptakt den 17 augusti.

Bland Folkpartister är ett deltagande i prideparaden inget kontroversiellt. Då är det värre med den idrottsklubb jag stödjer. I AIK diskuteras det flitigt på Facebook om AIK:s deltagande i paraden. De som är emot detta säger att AIK inte ska ta politisk ställning genom att delta i paraden. Detta är för mig en väldigt märklig åsikt. AIK tar redan idag ställning i en rad samhällsfrågor. Som AIK-supporter sedan tolvårsåldern och numera även engagerad inom klubben, (som vice ordförande i AIK Innebandy), så är jag väl förtrogen med det som kallas för AIK-stilen. Den innebär att klubben ser alla människors lika värde och att klubben därmed är mot mobbning våld och rasism.

AIK jobbar hårt för att integrera invandrarungdomar i verksamheten och inom alla våra idrotter finns numera kvinnor med. Det var inte på något sätt självklart från början. Allt detta är ställningstaganden som AIK som en del av samhället med självklarhet ska ta ställning för och i det perspektivet är det lika självklart att stödja den jämlikhet som bygger på att man ska kunna få älska vem som helst.

De som är mot detta och mot att AIK deltar i prideparaden borde fråga sig själva varför man är emot. Jag skulle tro att deras egentliga argument är något annat än det de säger. Jag tror att de helt enkelt inte vill att deras klubb ska förknippas med HBTQ-aktiviteter. Deras argumentation att AIK inte ska ta politisk ställning är med största sannolikhet ett klart pseudoargument i sammanhanget.      

Mindre än tre månader till valet

Det var ett tag sedan jag skrev här på bloggen. Det beror på en rad omständigheter, som till stor del handlar om tidsbrist. Men nu fattar jag åter tangentbordet på datorn.

Vi har haft ett val till EU-parlamentet, ett val som väl var ok för Folkpartiet, men som kunde ha varit bättre. Det är nu mindre än tre månader fram till valdagen för riksdag, landsting/regioner och kommuner. Opinionsundersökningarna visar på ett tämligen hopplöst underläge för allianspartierna. Men jag tillhör de som inte tror (trots att vissa statsvetare hävdar motsatsen) att det är kört för den sittande regeringen.

Anledningen till min försiktiga optimism är att själva valrörelsen inte har börjat ännu. Jag är medveten om att alliansen låg bättre till under förra valrörelsen, i juni 2010, än vad man gör idag. Men jag tror ändå att många kommer tänka till lite extra innan man lägger sin röst på något annat parti än FP, M, C eller KD, särskilt om det var något av de partierna man röstade på i förra valet.

Men för att det ska vara möjligt så måste vi få veta mer konkret om vad alliansen vill göra för de kommande fyra åren. Det gemensamma valmanifestet, (för jag förutsätter att det kommer ett sådant), är därmed superviktigt. Det går ju visserligen att resonera om ”att man vet vad man har, men inte vad man får” och det är ju riktigt. Men det räcker inte. Jag är väl medveten om att det är omöjligt att veta vilken politik som kommer om de rödgröna vinner valet, men det räcker liksom inte som argument för att rösta på något av allianspartierna.

Fast man kan ju inte veta. För min del går det nästan kalla kårar längs ryggraden när jag läser en intervju med Jonas Sjöstedt (V). Under rubriken ”Sjöstedt väljer redan ministrar” berättar partiledaren för det forna kommunistpartiet att han är redo att regera. Jag tror faktiskt inte att det enbart är jag som får kalla kårarna längs ryggraden, utan de når nog ända in i sossarnas maktkvarter på Sveavägen 48 här i Stockholm. Samarbete med (V) i regeringsställning tror jag inte direkt lockar Stefan Löfven.

Fast det gäller att ha proportioner. Visst är valen i september viktiga, men världen har större problem. Här är tre exempel:
- Flyktingströmmar från Irak- Rysslands agerande i Ukraina
- Läget i Syrien

Så allt är ju relativt, men inte desto mindre vill jag behålla den sittande alliansregeringen, gärna med ett starkare Folkpartistiskt inslag!     

Rösta på FP i EU-valet + några aktuella frågor

Idag är det bara en vecka kvar till Europaparlamentsvalet den 25 maj. Om du inte har bestämt dig för hur du ska rösta så är det snart dags att göra det. Jag hoppas att alla ni som läser det här och för övrigt många, många fler, väljer Folkpartiets valsedel den 25 maj!

Folkpartiet är det mest EU-vänliga partiet! EU behövs och det nära samarbetet i Europa, handeln och utbytet på många olika områden gör Sverige rikare, vår omvärld tryggare och ger oss möjlighet att lösa problem som vi delar med andra. Däremot måste unionen bli mer öppen, effektiv och demokratisk.

Folkpartiet kommer att fortsätta stå upp för det europeiska samarbetet, även när nu andra partier väljer den EU-skeptiska vägen. EU behöver reformeras och moderniseras för att kunna möta en ny global verklighet. EU ska syssla med demokrati och mänskliga rättigheter, ekonomi, handel, migration, brottsbekämpning. Direktstöden till jordbrukspolitiken måste avskaffas och EU:s kultur-, turism- och mediepolitik ska till största delen återföras till nationell nivå.

Vill du veta mer? Läs gärna hela folkpartiets valprogram här! Och, som sagt - Rösta på Folkpartiet den 25 maj!

I övrigt vill jag ge några kommentarer till några andra händelser. I tidigare sammahang har jag uttryckt mitt missnöje mot General Motors i samband med deras ägande av SAAB. Nu finns det skäl att lägga till ytterligare ett amerikanskt bolag till denna min "svarta bok", nämligen läkemedelsbolaget Pfizer. Det är väl inte någon som vet exakt vad Pfizer vill med sitt föreslagna uppköp av AstraZeneca, men det finns anledning att minst sagt vara skeptisk och se det hela som ett fientligt försök till uppköp. Denna anleding till oro finns hos många, bl a på regeringshåll, som ni kan läsa om här i en kommentar från Jan Björklund (FP).

Avslutningsvis så noterade jag till min stora glädje att regeringen sänker bankernas bonustak. Jag tycker egentligen att de ska avskaffas, vilket jag också tidigare har motionerat om på tidigare FP- landsmöten. Att bankerna ska dela ut generösa bonusar samtidigt som vi som skattebetalare garanterar deras existens är naturligtvis fullständigt fel. Så regeringsens besked är bra - som en början.

Folkpartiet säger ja till Europa!

Idag är det en månad kvar till Europaparlamentsvalet den 25 maj. Folkpartiet är det mest EU-vänliga partiet! Det är vi stolta över och vi anser att EU behövs. Det nära samarbetet i Europa, handeln och utbytet på många olika områden gör Sverige rikare, vår omvärld tryggare och ger oss möjlighet att lösa problem som vi delar med andra. Däremot måste unionen bli mer öppen, effektiv och demokratisk.

Folkpartiet kommer att fortsätta stå upp för det europeiska samarbetet, även när nu andra partier väljer den EU-skeptiska vägen. EU behöver reformeras och moderniseras för att kunna möta en ny global verklighet. EU ska syssla med demokrati och mänskliga rättigheter, ekonomi, handel, migration, brottsbekämpning. Direktstöden till jordbrukspolitiken måste avskaffas och EU:s kultur-, turism- och mediepolitik ska till största delen återföras till nationell nivå.
 

EU-kommissionen ska granska och offentliggöra årliga rapporter om hur medlemsländerna respekterar grundläggande fri- och rättigheter. I de fall kränkningar upptäcks ska kommissionen kunna dra länder inför EU-domstolen. Systematiska brott mot mänskliga rättigheter ska kunna leda till indragning av EU-stöd och i extrema fall till indragen rösträtt i rådet.

Europas barn ska skyddas mot alla typer av våld och övergrepp, och därför ska totalförbud mot barnaga införas i EU-stadgan. EU ska intensifiera arbetet med hedersrelaterat våld och förtryck. EU måste verka för att rättigheterna för personer med funktionsnedsättningar respekteras i alla medlemsländer.

Det finns mycket att kämpa för inom EU, för att vi ska få en så bra union som möjligt. Men då måste man vara positiv till att utveckla unionen och inte bara säga nej till allt. Folkparitet vill förändra en hel del inom EU, men vi är samtidigt det mest Europavänliga partiet!

Vill du veta mer? Läs gärna hela folkpartiets valprogram här!

Räcker det med bön? och En bra debatt om feminism

Sedan valet till Svenska kyrkan förra året är jag engagerad i min hemförsamling, Adolf Fredriks församling. Ett av de uppdrag som jag fått är att vara kyrkvärd. Det är ett uppdrag jag är stolt över.

En kyrkvärd är en person som är utsedd att hjälpa till vid gudstjänsterna, vanligtvis med att hälsa välkommen, hjälpa till med textläsningar, hjälpa till vid nattvarden, dela ut psalmböcker (och gudstjänstagendor) samt att ta upp kollekt.

Jag har varit kyrkvärd tidigare och då liksom nu ser jag det som en viktig uppgift. En annan viktig uppgift utförs givetvis också av alla våra präster inom kyrkan. Jag läste i DN att den högste religiöse ledare för den katolska kyrkan, påven, har bett för freden i världen och då framförallt i Ukraina och Syrien. Jag är visserligen ganska så stark i min tro och därför hoppas jag att det räcker med att be för dessa länder, men jag är rädd för att det kommer krävas mer ”action” från de goda viljorna i världen. Genom historien så har vi dessvärre lärt oss att de riktigt stora skitstövlarna enbart kan tvingas bort med våld. Låt oss hoppas att det inte innebär att alltför många människoliv kommer att offras.

Nu över till något helt annat, som det heter. När jag väl skriver här på bloggen så brukar jag ju behandla flera ämnen samtidigt.

Jag är för jämställdhet. Jag har dock svårt att för den skull kalla mig feminist, även om jag vet att ordets betydelse innebär att det är en person som på olika sätt kämpar för mäns och kvinnors lika rättigheter.

För några månader sedan sände Sveriges Television en programserie som hette ”Fittstim – Min kamp”. Programledare var Belinda Olsson och hon ifrågasatte väldigt mycket inom dagens feminism. Mycket av det hon skriver i en debattartikel på Sveriges Televisions hemsida kan jag hålla med om. Kampen för jämställdhet måste handla om mer viktiga saker än att kvinnor måste få slippa bära bh på ett bad i Malmö, (som ett av inslagen i program nr 1 handlade om). Som liberal har jag haft företrädare inom den liberala rörelsen som genom åren kämpat och fått igenom saker som exempelvis kvinnlig rösträtt, fria aborter och en av världens bästa föräldraförsäkringar. Nog vore det eländigt om kampen fortsättningsvis skulle handla om extrema och små frågor, istället för t ex den om lika lön för lika arbete?   

Om Ukraina och om ett besök på ABBA-museet

Sedan jag senast skrev om Ukraina har läget förvärrats ytterligare. Även om Vladimir Putin helt oväntat ringde upp sin amerikanske presidentkollega Barack Obama för några dagar sedan, så har läget förvärrats. De ryska trupperna som finns i området är enligt amerikanska underrättelseuppgifter hela 50 000 man. Detta är givetvis fullt tillräckligt för att fortsätta annekteringen av Krim och att genomföra en invasion av den östra delen av Ukraina.

Detta är en skrämmande utveckling och fortfarande så liknar den alltför mycket taktiken som användes av Adolf Hitler innan 2:a världskriget bröt ut. Jag må kanske vara en olyckskorp som kraxar om detta fler gånger än en, men jag står för det.

För Sveriges del är detta extra oroväckande. Vi är inte med i NATO och har därmed inte ett automatiskt "skydd" av USA. Ny generalsekreterare för NATO blir för övrigt norrmannen Jens Stoltenberg som i en första kommentar sa bl.a. följande:

– Vi har på ett brutalt sätt påmints om att länders suveränitet, gränsers okränkbarhet och stabilitet inte är självklara, när vi ser hur militär makt på Krim används för att framtvinga gränsförflyttningar, att för första gången sedan andra världskriget annekterar ett land, Ryssland, territorium från ett annat land.

Med andra ord, NATO behövs mer än någonsin. Sverige är inte med. Det är minst sagt inte bra! Folkpartiet har sedan bra många år tillbaka ansett att Sverige bör ansluta sig till NATO.

Nu över till något annat, som det heter. Jag och min fru besökte igår ABBA-museet. Museet är inte precis något vanligt museum. Här finns givetvis ABBA:s kläder, guldskivor, prylar och mycket mer. Men man satsar också på att museet ska bli en upplevelse i sig. Här kan du, om du vill, t.ex. få sjunga i Polarstudion, uppleva häftiga hologram och kliva upp på scenen tillsammans med bandet.

Jag gillade ABBA innan de vann med Waterloo i Eurovisionsschlagerfestivalen 1974. Många fler gillade gruppen efter det, men det mest fascinerande var att den tidens kritikerkår inte erkände ABBA:s storhet. Det i sin tur berodde givetvis på den massiva vänstervåg som rådde under större delen av 70-talet. Gruppen var helt enkelt för kommersiell för att passa kritikerkåren. Tack och lov överlevde gruppen alla kommunistiska ignoreringar. Bara som ett exempel kan nämnas att det i stort sett bara finns en enda svensk tvinspelning med gruppen under hela 70-talet. Alla i Sverige borde ha varit stolta över ABBA. Så var inte fallet.  

Ukraina, FP-regeringar och Melodifestivalen

Åtskilligt har redan skrivits om den ryska invasionen på Krim i Ukraina. Jag väljer att skriva invasion, även om Ryssland inte vill kännas vid någon sådan. Ryssland har nämligen inte rätt att gå in med militär trupp i Ukraina, oavsett vilken del av Ukraina vi talar om och oavsett hur befolkningssammansättningen i den delen av Ukraina ser ut. En invasion ska också kallas för en invasion.

Jag medger att man naturligtvis inte, (i varje fall inte ännu), ska dra alltför stora paralleller till vår tids störste krigshetsare nummer 1, Adolf Hitler, men faktum är att Vladimir Putins argument för en invasion är samma argument som Adolf Hitler använde. År 1938 genomförde nämligen Hitler en motsvarande invasion i en del av det dåvarande Tjeckoslovakien (Sudetlandet), med argumentet att de som bodde där huvudsakligen var tyskar och alltså borde få tillhöra det tyska riket. (Hillary Clinton har f ö dragit liknande paralleller i en intervju i Dagens Nyheter).

Det är bara att hoppas att omvärlden inte reagerar så lamt som man gjorde då. I en konferens i München år 1938 gick Storbritanniens dåvarande premiärminister Neville Chamberlain med på en försäkran från Hitler att denne inte skulle göra anspråk på fler landområden i Europa. Alla vet vi hur det gick. Låt oss hoppas att historien inte upprepar sig.

Flera av mina liberala vänner har skrivit om Ukraina, bl a Jesper Svensson, Sivert Aronsson, Anders Ekegren, Rasmus Jonlund och Martin Skjöldebrand

Inom Folkpartiet har det uppstått en diskussion om vilka vi som parti ska regera med efter valet. Varje gång som en sådan diskussion kommer upp är det viktigt att komma ihåg att de gånger som Folkpartiet varit otydliga med vilken regeringskoalition vi kan tänka oss att tillhöra efter ett val, så har det gått dåligt i det kommande valet.

Därför anser jag, i likhet med Jan Björklund, att vi klart och tydligt uttalar det som redan landsmötet beslutat, nämligen att det enda tänkbara regeringsalternativ som Folkpartiet kan tänka sig, är en fortsatt alliansregering. Om inte alliansen får tillräckligt antal mandat för detta, ska Folkpartiet gå i opposition. Alla tänkbara tvetydigheter i detta avseende gör att väljarna inte tycker sig veta vad de röstar på och detta leder enbart till att Folkpartiet förlorar röster.

Däremot tycker jag man kan vara öppen för vad som händer vid en valförlust, d v s hur omfattande samarbetet då ska vara mellan allianspartierna. Men det är en sekundär fråga. Det viktigaste beskedet är att Folkpartiet enbart ska finnas med i en alliansregering.

Avslutningsvis vill jag kommentera Melodifestivalen. Den som nu kommer få representera Sverige i Köpenhamn den 10 maj blir alltså Sanna Nielsen med låten Undo. Jag gillar ballader och låten är inte dålig, men jag tycker att det fanns bättre låtar. Sanna Nielsen ställde upp i tävlingen för sjunde gången och det kändes lite grann som att hon fick bli etta för lång och trogen tjänst.

Om svenska folket tänkte så vet jag inte. Men låt mig ge lite varningens tecken. För det första så är det många s k experter som tyckte det var bra att Sanna Nielsen vann. Det brukar inte vara ett gott omen. För det andra så har Sverige aldrig vunnit med en ballad och brukar inte heller få någon framskjuten placering med ballader. Men inte desto mindre så önskar jag Sanna Nielsen lycka till i finalen och självfallet så kommer även jag att hålla tummarna den 10 maj!

Bankernas vinster och QX-galan

Min partikamrat Rasmus Jonlund skriver ett mycket bra inlägg om bankernas vinster. Rasmus skriver bland annat att de höga bankvinsterna provocerar honom som bankkund, samhällsmedborgare och skattebetalare. Trots att jag äger aktier i en av dessa banker, SEB, så kan jag inte annat än att hålla med honom.

Bankerna är nämligen inte som vilka privata företag som helst. Kapitalet till våra banker kommer i huvudsak genom inlåning från företag och privatpersoner. Privatpersonernas insättningar garanteras av en bankgaranti, som innebär att om banken kommer på obestånd så kommer ändå staten att garantera de insatta pengarna.

Detta är för mig helt ok, men om staten, d v s skattebetalarna, alltid kommer garantera att bankerna kommer att finnas kvar, så kan naturligtvis staten också ställa krav på att bankerna inte hanterar sina pengar hur som helst. Därför behövs det någon form av politisk reglering av finanssektorn. Något som jag för övrigt har motionerat om till flera landsmöten för Folkpartiet.

Igår såg jag på QX gaygala. Det finns många galor som man kan titta på, men jag tror att gaygalan ändå är den roligaste. Så mycket kärlek som ryms under ett och samma tak under en gaygalekväll är svårt att uppbringa någon annanstans. Vi som är Folkpartister kan för övrigt sträcka på oss lite extra. Förutom att vi har den bästa politiken för homo-, bi- och transpersoner, så var dels Birgitta Ohlsson nominerad som årets hetero och ett hedersomnämnande gick till Barbro Westerholm. 

 

Barbro var generaldirektör för Socialstyrelsen mellan 1979-1985 och hon var den som 1979 drev igenom att homosexualitet inte längre skulle räknas som en psykisk sjukdom av socialstyrelsen. Detta skedde efter en uppmärksammad demonstration av gay-aktivister i Socialstyrelsens trappa. Det här är något som framförallt äldre homosexuella inte glömmer i första taget. All heder till Barbro Westerholm!    

 

Kan en revolution vara liberal?

När man hör ordet revolution tänker man allt som oftast på kommunistiska revolutioner. Det beror nog främst på att det är de mest kända genom historien och de mest blodiga och omstörtande. Resultatet av en kommunistisk revolution sägs vara att folket ska få bestämma. I praktiken blir det precis tvärtom. Det som kommer efter ett kommunistiskt maktövertagande är en stark centralmakt, med en stark ledare, som oftast inför censur och andra typer av lagar som inskränker friheten för folket i landet. Bortrensning av oliktänkande genom fängslanden och andra åtgärder, är också mycket vanliga.

Är då en revolution alltid att betrakta som socialistisk eller kommunistisk, eller finns det andra typer av revolutioner? Om tanken med revolutionen är att få till en verklig demokrati, så är svaret givetvis ja på min nyss ställda fråga. Det mest kända exemplet på en liberal revolution är den franska. Genom revolutionen avskaffades den absoluta monarkin med feodala privilegier för adeln och prästerskapet och istället kom ett statsskick som ville utgå från upplysningens idéer. Revolutionens ideal var "Frihet, jämlikhet och broderskap". Ordet liberal kommer dessutom från franskans ord för frihet "liberté".

Jag hävdar att det i Ukraina just nu pågår en form av liberal revolution. Landets president Viktor Janukovytj har infört lagar som inskränker folkets frihet, bl a när det gäller demonstrationer. Det innebär att de protester som nu förs fram av det Ukrainska folket bär en liberal prägel och måste anses vara något som liknar en liberal revolution. Det är bara att hoppas att allt detta slutar lyckligt.

För övrigt så tycker jag just nu att Max är ett ovanligt vackert namn!

 

Jag gillar och dissar!

Så här vid nyårstider så har jag under de senaste åren gjort en lista över sådant som jag gillar och sådant som jag dissar. Så även i år. Håll till godo!

Jag gillar:

1. Min familj (förra årets placering: 1)
Det är naturligtvis inte så konstigt att jag gillar min familj. De innehar på min lista en klar första plats. I min familj, (som inte precis är någon genomsnittlig kärnfamilj), så inbegrips inte bara mina allra närmaste, utan även mina gudbarn Fanny och Celinne och mitt fadderbarn Gabriel, som bor i Brasilien. Jag älskar er allihopa!

2. AIK (3) 
Jag har varit AIK:are sedan 12-årsåldern. Jag är medlem i klubben sedan 1980. Även om vissa av lagets fans inte alltid kan uppföra sig ordentligt, så känns det fantastiskt att få tillhöra denna svart-gula klubb. Inte minst var det en häftig känsla att kliva in på Friends Arena för första gången. Mäktigt!

Lika mäktigt är det som pågår i Solnahallen. AIK:s innebandyherrar är där på väg att skapa något stort. Laget leder högsta serien och kan vara på väg mot ett efterlängtat guld. Mäktigt var ordet!

3. Kungahuset (2)
Oavsett vad alla republikaner tycker så står sig PR-värdet för monarkin. I en föränderlig värld är det tryggt med något som är bestående. Att jag under det gångna året fick den stora äran att träffa Prins Daniel vid ett idrottsevent gjorde ju inte saken sämre.

4. Folkpartiet (4)
Jag ska göra vad jag kan för att hålla den liberala fanan högt. Nu går vi in i det s k supervalåret (även om det inte är något ord jag gillar), med val till Europaparlamentet, riksdagen, landstingen/regionerna och kommunerna. Jag har nu varit med i nio valrörelser, den kommande blir således den tionde. Jag tror att riksdagsvalet kommer bli jämnare än vad nuvarande opinionssiffror skvallrar om och jag tror också att de borgerliga partierna kommer behålla makten i Stockholms läns landsting och i Stockholms stad!

5. Svensk film (-)
Jag gillar att gå på bio. Jag och min fru Agneta försöker att göra det i varje fall en gång i månaden. Det är sällan som jag och filmrecensenterna tycker om samma filmer, men nu har det faktiskt inträffat två gånger på senare tid, dels för filmen Monica Z och dels för Återträffen. Faktum är att de också har hyllat Känn ingen sorg, vilket i mitt tycke var den bästa svenska filmen under förra året, så något konstigt har inträffat. Jag och recensenterna brukar inte vara överens. Hur som helst – svensk film är bra!

Jag dissar (i bokstavsordning):

Alla rasister och andra som ställer olika grupper mot varandra 
Det är givetvis omöjligt att skapa ett samhälle där alla tycker om och älskar varandra. Däremot anser jag det är fullt möjligt att vi ha ett samhälle där vi alla har respekt för varandra. Ett samhälle där vi inte talar om ”vi och dom” utan känner en gemenskap och respekt för varandra som boende i Sverige. Allt detta hotas idag av olika typer av vänster- och högergrupper. Därför dissar jag allt från grupper som AFA och Rättvisepartiet till nazistiska grupperingar på yttersta högerkanten. Det gör ju inte heller saken bättre att det finns ett parti i Sveriges riksdag som har samma grundsyn. Sverigedemokraterna (vars människosyn är långt ifrån demokratiskt) odlar framgångsrikt sitt hat mot invandrare och andra minoriteter, även om de klär in orden i något som ibland låter väldigt bra och gulligt.

Alla skenheliga kommunister

Jag anser att Vänsterpartiet fortfarande är ett kommunistiskt parti. Partiets kontakter med kommunistiska förtryckarregimer pågick ända fram till Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens kollaps 1991. Partiet har visserligen ”förnyats” genom borttagande av ordet ”kommunisterna” i partinamnet, men så sent som för några år sedan sa den dåvarande partiledaren Lars Ohly fortfarande att han var kommunist. Vänsterpartiet har aldrig rensat ut sitt kommunistiska förflutna, vilket framgår också med all tydlighet när partiet röstat emot kampanjer som handlar om ”kommunistiska synder”, medan man gärna röstar för nazistiska diton.

De svenska storbankerna
De svenska storbankerna Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank går för närvarande alldeles lysande. Det borde gynna oss kunder, men det gör det inte. Istället gynnas toppchefer och andra anställda med höga löner och bonussystem och aktieägarna får höga aktieutdelningar. Däremot när det är finanskris i Sverige så skriker storbankerna som stuckna grisar och vi då som skattebetalare ska stötta dem så de inte går omkull. Och inte blir det bättre när storbankerna representeras av skitstövlar som exempelvis Nordeas Björn Wahlroos.