Jag gillar och dissar!

Så här vid nyårstider så har jag under de senaste åren gjort en lista över sådant som jag gillar och sådant som jag dissar. Så även i år. Håll till godo!

Jag gillar:

1. Min familj (förra årets placering: 1)
Det är naturligtvis inte så konstigt att jag gillar min familj. De innehar på min lista en klar första plats. I min familj, (som inte precis är någon genomsnittlig kärnfamilj), så inbegrips inte bara mina allra närmaste, utan även mina gudbarn Fanny och Celinne och mitt fadderbarn Gabriel, som bor i Brasilien. Jag älskar er allihopa!

2. AIK (3) 
Jag har varit AIK:are sedan 12-årsåldern. Jag är medlem i klubben sedan 1980. Även om vissa av lagets fans inte alltid kan uppföra sig ordentligt, så känns det fantastiskt att få tillhöra denna svart-gula klubb. Inte minst var det en häftig känsla att kliva in på Friends Arena för första gången. Mäktigt!

Lika mäktigt är det som pågår i Solnahallen. AIK:s innebandyherrar är där på väg att skapa något stort. Laget leder högsta serien och kan vara på väg mot ett efterlängtat guld. Mäktigt var ordet!

3. Kungahuset (2)
Oavsett vad alla republikaner tycker så står sig PR-värdet för monarkin. I en föränderlig värld är det tryggt med något som är bestående. Att jag under det gångna året fick den stora äran att träffa Prins Daniel vid ett idrottsevent gjorde ju inte saken sämre.

4. Folkpartiet (4)
Jag ska göra vad jag kan för att hålla den liberala fanan högt. Nu går vi in i det s k supervalåret (även om det inte är något ord jag gillar), med val till Europaparlamentet, riksdagen, landstingen/regionerna och kommunerna. Jag har nu varit med i nio valrörelser, den kommande blir således den tionde. Jag tror att riksdagsvalet kommer bli jämnare än vad nuvarande opinionssiffror skvallrar om och jag tror också att de borgerliga partierna kommer behålla makten i Stockholms läns landsting och i Stockholms stad!

5. Svensk film (-)
Jag gillar att gå på bio. Jag och min fru Agneta försöker att göra det i varje fall en gång i månaden. Det är sällan som jag och filmrecensenterna tycker om samma filmer, men nu har det faktiskt inträffat två gånger på senare tid, dels för filmen Monica Z och dels för Återträffen. Faktum är att de också har hyllat Känn ingen sorg, vilket i mitt tycke var den bästa svenska filmen under förra året, så något konstigt har inträffat. Jag och recensenterna brukar inte vara överens. Hur som helst – svensk film är bra!

Jag dissar (i bokstavsordning):

Alla rasister och andra som ställer olika grupper mot varandra 
Det är givetvis omöjligt att skapa ett samhälle där alla tycker om och älskar varandra. Däremot anser jag det är fullt möjligt att vi ha ett samhälle där vi alla har respekt för varandra. Ett samhälle där vi inte talar om ”vi och dom” utan känner en gemenskap och respekt för varandra som boende i Sverige. Allt detta hotas idag av olika typer av vänster- och högergrupper. Därför dissar jag allt från grupper som AFA och Rättvisepartiet till nazistiska grupperingar på yttersta högerkanten. Det gör ju inte heller saken bättre att det finns ett parti i Sveriges riksdag som har samma grundsyn. Sverigedemokraterna (vars människosyn är långt ifrån demokratiskt) odlar framgångsrikt sitt hat mot invandrare och andra minoriteter, även om de klär in orden i något som ibland låter väldigt bra och gulligt.

Alla skenheliga kommunister

Jag anser att Vänsterpartiet fortfarande är ett kommunistiskt parti. Partiets kontakter med kommunistiska förtryckarregimer pågick ända fram till Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens kollaps 1991. Partiet har visserligen ”förnyats” genom borttagande av ordet ”kommunisterna” i partinamnet, men så sent som för några år sedan sa den dåvarande partiledaren Lars Ohly fortfarande att han var kommunist. Vänsterpartiet har aldrig rensat ut sitt kommunistiska förflutna, vilket framgår också med all tydlighet när partiet röstat emot kampanjer som handlar om ”kommunistiska synder”, medan man gärna röstar för nazistiska diton.

De svenska storbankerna
De svenska storbankerna Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank går för närvarande alldeles lysande. Det borde gynna oss kunder, men det gör det inte. Istället gynnas toppchefer och andra anställda med höga löner och bonussystem och aktieägarna får höga aktieutdelningar. Däremot när det är finanskris i Sverige så skriker storbankerna som stuckna grisar och vi då som skattebetalare ska stötta dem så de inte går omkull. Och inte blir det bättre när storbankerna representeras av skitstövlar som exempelvis Nordeas Björn Wahlroos.

 

Moderaternas föregångare ville inte ha allmän och lika rösträtt

Sedan moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten sagt att moderaternas föregångare var med och införde rösträtten, har det varit en ganska så stor debatt om detta uttalande. Arkelsten har dock tagit tillbaka sitt uttalande och gjort det man kallar för en pudel. Trots det finns det andra som hävdar att Arkelsten inte hade behövt göra detta, utan som säger att Allmänna Valmansförbundet (som moderaterna hette på den tiden det begav sig) var med och införde rösträtten.

Vad är nu rätt och vad är nu fel i allt detta? Jag anser att man måste skilja på vad Allmänna Valmansförbundet och andra partier ville och vad dessa partier senare i mer eller mindre omfattning tvingades till att genomföra. Man måste också skilja på den lika rösträtten för män och den allmänna och lika rösträtten, för både män och kvinnor.

När det gäller rösträtten för män så var den ett politiskt spel utav sällan skådat slag. Men har man läst den endaste lilla grundkurs i statskunskap, så vet man att den dåvarande högerregeringen var emot förslget, medan socialdemokrater och liberaler var för. Statsministern på den tiden var högerledaren Arvid Lindman. Han gjorde ett tillägg till diskussionen om rösträtten och förde in frågan om de framtida valen skulle ske med majoritetsval eller proportionella val. På den tiden hade Sverige majoritetsval och Lindman såg framför sig att fler och fler i framtiden skulle rösta med socialdemokrater och liberaler och att högern i det läget skulle förpassas i opposition och än värre för hans del, få väldigt få mandat i framtida riksdagar. Socialdemokraterna och liberalerna var däremot för lika rösträtt med majoritetsval. Med mycket manipulerande och, får man väl ändå säga, relativt skickligt agerande, så blev resultatet lika rösträtt med proportionella val.

Men att från det säga att högern var för den lika rösträtten för män är faktiskt inte sant. Alla som påstår något sådant ljuger. Man tvingades att genomföra lika rösträtt för män. På liknande sätt var det med den kvinnliga rösträtten. Den stod aldrig i högerns valprogram på samma sätt som det gjorde för liberaler och socialdemokrater. Men när beslutet genomfördes, under en liberal regering, accepterade högern förslaget. En diskussion hade då förts under en lång tid. Men att säga att högern var för kvinnlig rösträtt är lika fel som att säga att 70-talets moderater var för bojkotten av apartheid i Sydafrika.

Det är nämligen så att i demokratifrågor har sällan moderaterna och högern stått i det främsta ledet. Snarare har företrädarna för detta parti varit moståndare och först i efterhand accepterat förslagen. Det kan vara bra att känna till sin historia. Framförallt är det rent genant när man i efterhand försöker förändra den.

Högre nämndemannaarvoden och Malin Siwe har fel igen!

Då och då, i varje fall en gång varje mandatperiod, kommer signaler från Domstolsverket att de vill ha en yngre nämndemannakår. Argumenten från deras sida är bra, de vill helt enkelt att nämndemännen på ett bättre sätt ska spegla befolkningen. Det är givetvis ett vällovligt syfte.

Problemet är bara att när väl det är sagt så måste också staten och Domstolsverket ge förutsättningar för att en sådan föryngring ska komma till stånd. En avgörande sådan åtgärd är att höja arvodena för nämndemännen.

I nuläget är arvodena, minst sagt, löjligt låga. Som det nu är så är det rena ”förlustaffären” att vara nämndeman. När jag själv var det, vilket var i början på 2000-talet, så fick jag ett arvode från Södertälje tingsrätt på 500 kr. Det täckte inte min förlorade arbetsförtjänst. Jag kunde då begära att få denna, men i så fall så fick jag inget arvode, vilket innebar att jag i praktiken inte fick något mervärde när jag tjänstgjorde som nämndeman. Jag kunde likväl ha varit på mitt ordinarie arbete.

Givetvis ska inte arvodena vara skyhöga, men om man vill se en föryngring av nämndemammakåren så måste arvodena höjas. Jag har därför skrivit en motion till folkpartiets landsmöte på det här temat och yrkat på att Folkpartiet liberalerna på olika sätt ska agera så att nämndemännens arvoden höjs i domstolarna. Till min stora glädje har jag i Bengt Pettersson från Motala fått en medundertecknare till motionen.

Avslutningsvis noterar jag än en gång att Expressens Malin Siwe och jag återigen tycker olika. För en tid sedan skrev hon en ledare med rubriken "Banta ledamöterna", där hon argumenterade för att landets fullmäktigeförsamlingar måste minska antalet ledamöter.

Demokrati är tydligen inte så lätt att förstå för Malin Siwe. Fullmäktigeförsamlingarnas uppbyggnad handlar nämligen inte om att det ska finnas en rationell beslutsordning. Det är inte därför de finns. Om de fanns enbart av den anledningen, så skulle det räcka med att ha en person från varje parti som debatterade i fullmäktige och som sedan fattade beslut.

Men anledningen till att fullmäktige finns och att dessa har ganska så många ledamöter, är för att de ska spegla befolkningen. Låt mig ta mitt eget parti Folkpartiet som exempel och den fullmäktigeförsamling jag kan bäst, nämligen landstinget. Om Malin Siwe fick som hon ville så skulle bara vår gruppledare Birgitta Rydberg och möjligtvis någon mer finnas med i fullmäktige. Birgitta bor i min valkrets, på Norrmalm, så det vore väl möjligtvis bra för mig. Men då skulle inga liberala röster höras i fullmäktige från något annat område. Inte från någon annan innerstadsstadsdel, inte från de folkrika kommunerna i sydväst, t ex Södertälje och Botkyrka och ingen från de norra kommunerna. Lika snedfördelat skulle det vara hos de andra partierna. Kort sagt, de fullmäktigeförsamlingar som Malin Siwe vll ha skulle inte spegla befolkningen på ett bra sätt. Så vill inte jag ha det.