Slå inte samman Folkpartiet och Centern

Liberalismen är en ideologi med en fin historia. Ordet liberal började användas i sin nuvarande politiska betydelse omkring år 1820, men som ideologi har liberalismen sin rot långt tidigare. Med andra ord är det många som bekänner sig till liberalismen och är liberaler. Vi har en fin historia att bevara, ta vara på och även vårda inför framtiden. I Sverige är det Folkpartiet som sedan generationer tillbaka värnat om liberalismens idéer. Folkpartiet bildades 1934 och har sina rötter i Frisinnade landsföreningen och Sveriges liberala parti, samt diverse olika historiska liberala föregångare och framför allt rösträttsrörelsen.

Men idag vill många andra än folkpartister kalla sig för liberaler, om inte annat för att liberalismen är en populär populär ideologi. Oavsett detta hävdar jag att Folkpartiet är det svenska liberala orginalet, medan alla andra partier, som till viss eller till en större del anser sig vara liberala, är mer eller mindre bleka kopior av detta orginal.

Speciellt viktigt att tänka på detta med Folkpartiet som liberalismens orginal, är det i den nu aktuella debatten om en eventuell sammanslagning mellan Folkpartiet och Centerpartiet. Centern har ingen som helst liberal idétradition att falla tillbaka på. Även om flera centerpartister idag bekänner sig till liberalismen, så är centern sprunget ur bonderörelsen, med en stark landsbygdsförankring, utan någon större ideologisk bakgrund, mer än den som de själva betecknar som ekohumanism. Jag har ärligt talat lite svårt att se att den "vanliga centerpartisten" (och då talar jag inte om de som finns längs Stureplan) känner så mycket gemensamt med den "vanliga folkpartisten". Det skiljer sig helt enkelt för mycket mellan de båda "urtyperna" av centerpartister och folkpartister.

Det är också här alla larmklockor borde ringa hos de som förespråkar en sammanslagning. De som gör det, för ofta fram argument som att en sammanslagningen skulle ge ett mervärde, att ett parti med större liberal kraft skulle ge ett ökat medlemsantal och en ökad röstandel. Jag menar att det skulle bli precis tvärtom. Mot bakgrund av det jag skrev tidigare om de båda "urtyperna", så riskerar dessa att i ett sammanslaget parti inte känna igen sig, vilket gör att de endera flyr till något annat parti (troligtvis då (M) eller (KD) ), alternativt inte röstar alls.

Det här beskrivs också på ett väldigt bra sätt av Expressens ledarskribent Anna Dahlberg som argumenterar mot en sammanslagning. Bl a skriver hon att "Mångfalden är en styrka för borgerligheten, inte en svaghet. De som med jämna mellanrum ropar efter sammanslagningar - oavsett om det handlar om att slå ihop C och FP eller att bilda en valallians under den gemensamma beteckningen alliansen - blundar för de skillnader som finns inom borgerligheten och dess väljarled."

Jag kan inte mer än att hålla med. I matematikens lagar är alltid 1+1 = 2 och i det här fallet så hoppas väl förespråkarna för en sammanslagning att 1+1 skulle bli 3, men dessvärre riskerar 1+1 i det här fallet att bli 1, eller kanske 1,5 och vad har vi då fått. Ja inte ett större liberalt parti, om man inte med det menar ett större moderat parti. Det vill inte jag medverka till.

Läs även andra som tycker i denna fråga; Martin Hall, Christer Sörliden, Andreas Froby, Adam Cwejman, Gabrielle Peteri

Eftervalsanalys - ett litet inlägg i debatten

I och med den nya mandatperioden så har jag förändrat min hemsida. Ni får gärna kolla in den på folkpartiet.se/olov

Under en av flikarna på hemsidan har jag gjort en eftervalsanalys. Fast det låter nog mer ambitiöst än vad det är. Snarare är det lite reflektioner över Folkpartiets valresultat. Här är några korta utdrag av det jag skriver på hemsidan.

"Gjorde Folkpartiet ett dåligt val 2010?

Jag tror att svaret på frågan i rubriken till stor del handlar om vilket perspektiv man har och hur länge man varit med i partiet. Själv har jag varit med i över 30 år och vet att FP gör både bra och dåliga val. Det går både upp och ned.

En annan trend som jag märkt är att de som blivit aktiva i Folkpartiet under senare år, har kortare tålamod med partiet än vad jag själv har. Jag tänker inte här nämna någon vid namn, men det finns en del mer eller mindre anmärkningsvärda avhopp. Allt som oftast så skyller dessa personer på att Folkparitet blivit mindre liberalt. Jag tycker de har fel, men oavsett vilket, varför stannar dessa personer inte kvar inom partiet och kämpar för sina idéer och tankar om liberalismen? Varför hoppa av?

Årets valresultat anser jag måste sättas in i ett historiskt perspektiv och då är 2010 ett rätt så godkänt val för vår del. Vi har alltid gått tillbaka i ett val då vi innehaft regeringsmakten och 7,1 % anser jag inte är dåligt. I många val har vi hamnat under den nivån."

Som sagt, ni kan läsa mer på min hemsda. En debatt som annars hör ihop med hur det gick i valet, är vad som ska hända framöver. Det ena är oftast en konsekvens av det andra. Ännu en gång så har nu förslaget om att slå ihop Folkpartiet med Centerpartiet kommit upp till ytan. Jag tycker det är fel väg att gå och vill i det här sammanhaget hänvisa till ett alldeles utmärkt inlägg från min partikollega Christer Sörliden. Han argumenterar på ett alldeles utmärkt sätt för att vi fortfarande ska vara två partier.

Oppositionen i landstinget talar inte om sina egna förslag

I tisdags och onsdags under den här veckan debatterade och antog landstingsfullmäktige sin budget för 2011. Både under trafikdebatten och sjukvårdsdebattenbuden var det påfallande hur mycket oppositionen skällde på det som vi gör i alliansen, utan att för den skull presentera några egna alternativ. I varje fall var så fallet under den allmänpolitiska debatten.


I trafikdebatten sa socialdemokraterna att man var emot satsningar på spårväg city och båttrafik. Man sa att man ville göra mer "viktiga satsningar". Frågan är dock vad det är? Kanske den onödiga t-banegrenen till Karolinska, som istället kan genomföras med spåväg, eller?

I övrigt så fortsätter vi i landstingsmajoriteten att att i första hand koncentrera oss på kärnverksamheterna sjukvård och kollektivtrafik. Den nya budgeten omfattar drygt 72 miljarder kronor, varav cirka 51 miljarder används inom hälso- och sjukvården. Landstingsskatten blir oförändrad, 12,10, men vissa av taxorna inom hälso- och sjukvården höjs. Taxorna inom SL-trafiken blir dock oförändrade.

Landstinget står inför flera stora utmaningar under de närmaste åren. Befolkningen i länet ökar med ungefär 30 000 personer per år. Allt fler blir allt äldre. Det ställer krav på investeringar, både inom vården och kollektivtrafiken, och en väl fungerande organisation. Det nya sjukhuset Nya Karolinska Solna står för en viktig del av landstingets arbete med att utveckla vården och knyta den närmare forskningen.

Avslutningsvis lite om kulturen, som har en liten del av den totala budgeten. Landstinget producerar inte kulturell verksamhet i egen regi, utan tecknar avtal med externa verksamheter som driver den externt. Kontaktytorna mellan kultur- och näringslivet ska stärkas. Landstingets kultursatsningar vänder sig i första hand till barn- och unga, samt vården. Dessutom finansierar landstinget verksamheten vid Stockholms konserthus, samt ett antal länsuppdrag, till exempel Film Stockholm, Stockholms länsmuseum och Länsmusiken. Den sistnämnda är jag för övrigt själv en stark värnare av, som den ledamot jag råkar vara i deras styrelse!

Socialdemokraternas budget är orealistisk!

December är ju en månad då det händer mycket. Det mest påtagliga är självfallet all julsress inför den 24:e december, men det händer också annat. I Stockholms läns landsting beslutas det om budget för 2011. Det är ganska så långdragna tillställningar som dessvärre kan kännas aningen sega.

Folkpartiet, tillsammans med den övriga alliansen, uppvisar en stark budget med ett överskott på drygt 700 Mkr. Landstingsskatten förblir oförändrad och satsningar görs på både sjukvård och kollektivtrafik. Under 2011 kommer också ett nytt ersättningssystem för husläkarmottagningarna, vilket jag ser fram emot och med säkerhet kommer att kommentera här på bloggen vid andra tillfällen.

Även oppositionen har lagt sina förslag. Både miljöpartiet och vänsterpartiet vill höja skatten, medan socialdemokraterna nu frångår det de sa i valrörelsen och föreslår nu oförändrad skatt. Det är i och för sig bra, men deras balans- och resultaträkning är däremot en bluff med siffror av sällan skådat slag. Något som resulterar i att deras budget inte skulle gå att genomföra.

Eller i och för sig, det skulle nog gå. Problemet är bara vad som i så fall händer. (S) föreslår nämligen ganska så drastiska besparingar på den s k administrationen. Naturligtvis går det att effektivisera administration. Det gör det alltid. Men för att kunna göra de kraftiga besparingar som (S) vill göra, så handlar det om extremt många personer som faktiskt måste sägas upp.

Att kraftigt skära ned administrationen, eller som det också populärt brukar heta, rationalisera i byråkratin, kan förefalla vara bra. Det är ju bara det att de där byråkraterna faktiskt också gör något. De rullar inte tummarna dagarna i ända. Jag själv råkar vara en av dem, om än inte inom landstinget. Men jag och många av mina kollegor är de som förser politiker med underlagsmaterial för beslut. Det konstiga är att det oftast är den typen av politiker som skriker högst om att skära i byråkratin som samtidigt kräver betydande utredningar och underlag för sina beslut och som med motioner och interpellationer gör att "vi byråkrater" faktiskt får mer jobb.

Så det hela går faktiskt inte ihop. Om man menar allvar med att skära kraftigt i byråkratin, så kommer det ske på bekostnad av underlag för politiska beslut. Det är vi byråkrater som är mellanledet mellan de som direkt jobbar i verksamheten och den politiska nivån. Om det sker drastiska besparingar på administrationen, så kommer det obönhörligen att drabba den politiska nivån. Jag tror faktiskt Ililja Batljan och hans socialdemokrater är mer kloka än så, och ser mer budgetposten "nedskärningar i byråkratin", som ett spel för galleriet!



Läs även bloggar av Birgitta Rydberg och Anna Starbrink.

Det är inte ok att de dementa lämnas utan tillsyn!

Min mor blev nästan 90 år gammal. De sista ca sex åren av sitt liv var hon sjuk i en demens av Alzheimertyp. Det är naturligtvis svårt att veta vad min mamma kände över sin tillvaro. Men jag tror nog alla förstår att sjukdomen är svår. Den bryter ner personen som drabbas, undan för undan börjar minnet att svikta och får man en grav typ av demens så vet man knappt var man är och är helt beroende av sin omgivning.

Därför berör det mig väldigt illa när jag läser i tidningarna (t ex i Expressen) att dementa lämnas ensamma på natten. I en granskning av Socialstyrelsen har det visat sig att på sex av tio boenden så låser personalen dörrarna på natten och går hem. Detta är naturligtvis helt oacceptabelt. Däremot hoppas jag inte att Socialstyrelsen menar att det är fel att de dementa låses in överhuvudtaget. Som anhörig var jag ganska nöjd med att min mor var det. Innan hon kom in på det särskilda boendet i Sigtuna kommun, där hon bodde under de sex åren, så vet jag att det var flera gånger som hon "kom bort" när hon bodde hemma. Det var inte kul, utan tvärtom ganska så skrämmande. Det är inte bra om dementa rymmer och hamnar "ute på stan".

Däremot är det som sagt helt oacceptabelt att dörrar låses och personalen går hem för natten. Inte för att dörrarna låses, utan för att de dementa lämnas ensamma. Vad händer på boendet under natten? Det är ju inte precis säkert att de dementa sover hela natten. De kan göra allt från att gå upp och hämta något i kylskåpet och lämna kylskåpsdörren öppen till att tända levande ljus och gå och lägga sig igen. Som f d anhörig till en person med demens, så lider jag med alla anhöriga som ska få uppleva detta.

Insändare i "Vi i Vasastan"

Jag vill gärna delge er alla en insändare som jag fick in i lokaltidningen "Vi i Vasastan". För närvarande är det ju många inom socialdemokraterna som inte verkar tycka om varandra och det pågår minst sagt ett maktspel. Det är väl inte särskilt tänkbart, även om det vore roligt, att det därefter kom någon sosse som sa att spårvagnar skulle vara bra i Stockholms innerstad. Men det låter väl vänta på sig och det blir nog inte Jan Valeskog (S) som säger det först. Läs här nedan så förstår ni vad jag menar.



Därför är spårväg City är en succé
Den socialdemokratiske spårvagnshataren nr 1, Jan Valeskog, har ännu en gång uttalat sin spårvagnsfientlighet i nummer 41 i "Vi i Vasastan". Detta efter det att linje 47 nu har upphört. Noterbart är att i samma tidning finns en insändare om att det blivit bättre nu när 47:an försvunnit, men Valeskog går på i sina gamla vanliga hjulspår, det sistnämnda i dubbel bemärkelse!

Bakgrunden till kritiken är att den borgerliga majoriteten, med stöd av miljöpartiet, drivit igenom ett beslut i landstingsfullmäktige som innebär en första etapputbyggnad av en förlängning av spårvagnlinjen mellan Norrmalmstorg till Djurgården. Den första etappen, som nu alltså har genomförts, avser en förlängning mellan Norrmalmstorg till Hamngatan. Det är ett första steg på vägen mot en modern spårvagnstrafik. På sikt kan vi få flera linjer och ett nät av spårvägslinjer, även om det ligger ganska så långt fram i tiden. Men inom bara ett par år så kommer vi kunna ha en ny spårväg mellan Kungsholmen till Centralen och sedan återstår bara att knyta ihop spåren via Sergels torg.

Det är alltså detta som Valeskog anser är en stor skandal. När Valeskog dessutom använder sig av uppgiften att problemen vid Sergels torg kommer att hålla i sig i tio år, använder sig Valeskog av felaktiga uppgifter, som inte är sanna och som underkänts av SL.

Det är möjligt att det kan bli lite smårörigt under byggtiden, men det är ju ändå så att man måste se på helheten i en sådan här investering. Det som vi nu genomfört är ett första steg på vägen mot en modern spårvagnstrafik.

Spårvagnar är inte bara uppskattade som färdmedel, de är också kapacitetsstarka och ger en stor del av nyttan till en bråkdel av kostnaden för ny tunnelbana, inte minst i innerstaden. Det här borde vara en självklarhet för alla, men så är inte fallet. Istället för att se den här etappen som en del i en vision - spårvagnen tillbaka i Stockholms innerstad - så ser socialdemokraterna och Jan Valeskog bara problem. Det är inte bara beklagligt, utan oerhört sorgligt.

Olov Lindquist (FP)
landstingspolitiker

Gratulationer och kommentarer kring en viss bok

Först av allt vill jag säga grattis till våra två folkpartistiska landstingsråd, som strax kommer väljas av landstingsfullmäktige, Birgitta Rydberg och Anna Starbrink! Den sistnämnda fyller ju dessutom år just denna dag, så för Annas del blir det ett dubbelgrattis!

Sedan kanske en och annan har noterat att det var ett tag sedan jag skrev något här på bloggen. En av anledningarna till det är att jag fått ett nytt jobb eller jag kanske ska säga "nygammalt", eftersom min arbetsgivare är densamma sedan drygt 20 år tillbaka. Således är jag sedan den 1 november tillbaka som anställd på Botkyrka kommuns samhällsbyggnadsförvaltning. Det gör att jag troligtvis kommer ha mindre tid att skriva här på bloggen och jag kommer också att fortsättningsvis avstå från att kommentera politiken i Botkyrka.

Det stora samtalsämnet just nu är väl annars en viss bok, om vår kung. Jag har inte läst boken och kommer med största sannolikhet inte heller att läsa den. Det jag har förstått är att boken bygger på skvaller och lösa rykten, samt intervjuer med personer som inte namnges i boken.

Jag tycker det är helt i sin ordning att kungen och hovet granskas. Däremot anser jag inte att det vare sig kungen eller någon annan av den kungliga familjen behöver kommentera sådant som skrivs om dem i tidningar, böcker och andra medier och i det här sammanhanget kan jag inte annat än att hålla med Expressens Johan T Lindwall när han skriver och frågar sig hur hovet kunde låta detta hända?

Med det menar jag kungen faktiskt inte har någon skyldighet att arrangera presskonferenser eller besvara mediers frågor, men om kungen nu gör det, så måste hovet ha förberett kungen bättre än vad som nu har varit fallet. Ansvaret för denna enorma fadäs måste givetvis hovets informationschef, Nina Eldh, ta på sig.

Fast hela den här historien blir inte bättre av att det uppenbarligen också är en riktigt dålig bok. I varje fall om man ska tro historikern Dick Harrison, som i en artikel i Svenska Dagbladet sågar boken längs fotknölarna. Harrison avslutar sin artikel med att skriva följande: "Slutsats:”Carl XVI Gustaf. Den motvillige monarken” är ett beklämmande stycke kvällstidningsprosa som lär oss ytterst lite om vår statschef. Detta är, med andra ord, en riktigt dålig biografi." Jag tycker det säger allt!