I förra veckans blogg berättade jag om den motion som jag har skrivit till folkpartiets landsmöte om att folkpartiet borde vara för ett system som innebär att banker och andra finansinstitut inte ska få ha bonussystem. Detta därför att det triggar de anställda till att ta alltför höga risker, samtidigt som vi som skatebetalare garanterar bankernas existens och i förlängningen de anställdas jobb.
Det här problemet har även uppmäksammats på ministerhåll. Både finansmarknadsminister Peter Norman (M) och finansminister Anders Borg (M) anser detta är ett problem, även om det är tveksamt om de vll gå lika långt som undertecknad.
Det hela blir dock inte bättre av att banker nu förnekar att bonussystem skulle vara ett problem. Bankerna har fortfarande bonusavtal och dessutom vägrar de att erkänna att de tar risker. Det framgick i en artikel i Svenska Dagbladet den 22 juni. Min fråga är, hur länge ska de få hålla på? Jag är medveten om att lagstiftning mot bonussystem i banker och andra finansinstituet är ett drastiskt steg, men det är uppenbarligen nödvändigt.
söndag 26 juni 2011
söndag 19 juni 2011
Bort med alla bonussystem från banker och andra finansinstitut
Fri lönesättning är en av grunderna i marknadsekonomin. Som liberal värnar jag mycket om denna rättighet, även om jag kan tycka att det i vissa sammanhang är tveksamt om personen ifråga är värd så mycket pengar som han eller hon får. Men bortsett från det så är det ju ändå i grunden så att någon har gjort bedömningen att den tjänst som avses ska betalas med x antal kronor.
Men i vissa sammanhang måste olika typer av konstruktioner för lönebildningen ifrågasättas. Jag tänker då på bonussystem. Kapitalet till våra banker kommer i huvudsak genom inlåning från företag och privatpersoner. Privatpersonernas insättningar garanteras av en bankgaranti, som innebär att om banken kommer på obestånd så kommer ändå staten att garantera de insatta pengarna. Det tycker jag är helt ok.
Det är också ok att bankernas anställda har en fri lönesättning och att de anställda får betalt i den omfattning som de eller deras fackliga organisationer lyckas förhandla sig till. Det som däremot inte är ok är att bankerna har rätt att förhandla fram bonussystem som triggar enskilda anställda att ta alltför stora risker på ett sådant sätt att det kan innebära att staten riskerar att få gå in och rädda banken från konkurs. Som jag skrev nyss så ska givetvis anställda inom banker och andra finansinstitut ha en rimlig lön, men att koppla detta till bonussystem, samtidigt som vi skattebetalare garanterar bankernas existens är i längden inte försvarbart.
Jag tycker allmänt att man ska passa sig för den här typen av regleringar, men om lagstiftning är det enda sättet att få bort den här sådana här absurda system, så måste en sådan genomföras. Hur går alltid att diskutera. Vi kan omöjligt ha ett system som innebär att vi som bankkunder får betala de anställdas generösa bonusar, samtidigt som vi som skattebetalare garanterar deras arbetsgivares existens - och därmed i förlängningen deras jobb. Därför har jag skrivit en motion till folkpartiets landsmöte den 14-16 oktober där jag vill att folkpartiet ska ställa sig positiva till en lagstiftning mot bonussystem i banker och den övriga finanssektorn. Jag har också fått två medundertecknare till den motionen, nämligen Solveig Hellquist, Sörberg och Gunnar Pihl, Svartsjö.
Men i vissa sammanhang måste olika typer av konstruktioner för lönebildningen ifrågasättas. Jag tänker då på bonussystem. Kapitalet till våra banker kommer i huvudsak genom inlåning från företag och privatpersoner. Privatpersonernas insättningar garanteras av en bankgaranti, som innebär att om banken kommer på obestånd så kommer ändå staten att garantera de insatta pengarna. Det tycker jag är helt ok.
Det är också ok att bankernas anställda har en fri lönesättning och att de anställda får betalt i den omfattning som de eller deras fackliga organisationer lyckas förhandla sig till. Det som däremot inte är ok är att bankerna har rätt att förhandla fram bonussystem som triggar enskilda anställda att ta alltför stora risker på ett sådant sätt att det kan innebära att staten riskerar att få gå in och rädda banken från konkurs. Som jag skrev nyss så ska givetvis anställda inom banker och andra finansinstitut ha en rimlig lön, men att koppla detta till bonussystem, samtidigt som vi skattebetalare garanterar bankernas existens är i längden inte försvarbart.
Jag tycker allmänt att man ska passa sig för den här typen av regleringar, men om lagstiftning är det enda sättet att få bort den här sådana här absurda system, så måste en sådan genomföras. Hur går alltid att diskutera. Vi kan omöjligt ha ett system som innebär att vi som bankkunder får betala de anställdas generösa bonusar, samtidigt som vi som skattebetalare garanterar deras arbetsgivares existens - och därmed i förlängningen deras jobb. Därför har jag skrivit en motion till folkpartiets landsmöte den 14-16 oktober där jag vill att folkpartiet ska ställa sig positiva till en lagstiftning mot bonussystem i banker och den övriga finanssektorn. Jag har också fått två medundertecknare till den motionen, nämligen Solveig Hellquist, Sörberg och Gunnar Pihl, Svartsjö.
söndag 12 juni 2011
Högre nämndemannaarvoden och Malin Siwe har fel igen!
Då och då, i varje fall en gång varje mandatperiod, kommer signaler från Domstolsverket att de vill ha en yngre nämndemannakår. Argumenten från deras sida är bra, de vill helt enkelt att nämndemännen på ett bättre sätt ska spegla befolkningen. Det är givetvis ett vällovligt syfte.
Problemet är bara att när väl det är sagt så måste också staten och Domstolsverket ge förutsättningar för att en sådan föryngring ska komma till stånd. En avgörande sådan åtgärd är att höja arvodena för nämndemännen.
I nuläget är arvodena, minst sagt, löjligt låga. Som det nu är så är det rena ”förlustaffären” att vara nämndeman. När jag själv var det, vilket var i början på 2000-talet, så fick jag ett arvode från Södertälje tingsrätt på 500 kr. Det täckte inte min förlorade arbetsförtjänst. Jag kunde då begära att få denna, men i så fall så fick jag inget arvode, vilket innebar att jag i praktiken inte fick något mervärde när jag tjänstgjorde som nämndeman. Jag kunde likväl ha varit på mitt ordinarie arbete.
Givetvis ska inte arvodena vara skyhöga, men om man vill se en föryngring av nämndemammakåren så måste arvodena höjas. Jag har därför skrivit en motion till folkpartiets landsmöte på det här temat och yrkat på att Folkpartiet liberalerna på olika sätt ska agera så att nämndemännens arvoden höjs i domstolarna. Till min stora glädje har jag i Bengt Pettersson från Motala fått en medundertecknare till motionen.
Avslutningsvis noterar jag än en gång att Expressens Malin Siwe och jag återigen tycker olika. För en tid sedan skrev hon en ledare med rubriken "Banta ledamöterna", där hon argumenterade för att landets fullmäktigeförsamlingar måste minska antalet ledamöter.
Demokrati är tydligen inte så lätt att förstå för Malin Siwe. Fullmäktigeförsamlingarnas uppbyggnad handlar nämligen inte om att det ska finnas en rationell beslutsordning. Det är inte därför de finns. Om de fanns enbart av den anledningen, så skulle det räcka med att ha en person från varje parti som debatterade i fullmäktige och som sedan fattade beslut.
Men anledningen till att fullmäktige finns och att dessa har ganska så många ledamöter, är för att de ska spegla befolkningen. Låt mig ta mitt eget parti Folkpartiet som exempel och den fullmäktigeförsamling jag kan bäst, nämligen landstinget. Om Malin Siwe fick som hon ville så skulle bara vår gruppledare Birgitta Rydberg och möjligtvis någon mer finnas med i fullmäktige. Birgitta bor i min valkrets, på Norrmalm, så det vore väl möjligtvis bra för mig. Men då skulle inga liberala röster höras i fullmäktige från något annat område. Inte från någon annan innerstadsstadsdel, inte från de folkrika kommunerna i sydväst, t ex Södertälje och Botkyrka och ingen från de norra kommunerna. Lika snedfördelat skulle det vara hos de andra partierna. Kort sagt, de fullmäktigeförsamlingar som Malin Siwe vll ha skulle inte spegla befolkningen på ett bra sätt. Så vill inte jag ha det.
Problemet är bara att när väl det är sagt så måste också staten och Domstolsverket ge förutsättningar för att en sådan föryngring ska komma till stånd. En avgörande sådan åtgärd är att höja arvodena för nämndemännen.
I nuläget är arvodena, minst sagt, löjligt låga. Som det nu är så är det rena ”förlustaffären” att vara nämndeman. När jag själv var det, vilket var i början på 2000-talet, så fick jag ett arvode från Södertälje tingsrätt på 500 kr. Det täckte inte min förlorade arbetsförtjänst. Jag kunde då begära att få denna, men i så fall så fick jag inget arvode, vilket innebar att jag i praktiken inte fick något mervärde när jag tjänstgjorde som nämndeman. Jag kunde likväl ha varit på mitt ordinarie arbete.
Givetvis ska inte arvodena vara skyhöga, men om man vill se en föryngring av nämndemammakåren så måste arvodena höjas. Jag har därför skrivit en motion till folkpartiets landsmöte på det här temat och yrkat på att Folkpartiet liberalerna på olika sätt ska agera så att nämndemännens arvoden höjs i domstolarna. Till min stora glädje har jag i Bengt Pettersson från Motala fått en medundertecknare till motionen.
Avslutningsvis noterar jag än en gång att Expressens Malin Siwe och jag återigen tycker olika. För en tid sedan skrev hon en ledare med rubriken "Banta ledamöterna", där hon argumenterade för att landets fullmäktigeförsamlingar måste minska antalet ledamöter.
Demokrati är tydligen inte så lätt att förstå för Malin Siwe. Fullmäktigeförsamlingarnas uppbyggnad handlar nämligen inte om att det ska finnas en rationell beslutsordning. Det är inte därför de finns. Om de fanns enbart av den anledningen, så skulle det räcka med att ha en person från varje parti som debatterade i fullmäktige och som sedan fattade beslut.
Men anledningen till att fullmäktige finns och att dessa har ganska så många ledamöter, är för att de ska spegla befolkningen. Låt mig ta mitt eget parti Folkpartiet som exempel och den fullmäktigeförsamling jag kan bäst, nämligen landstinget. Om Malin Siwe fick som hon ville så skulle bara vår gruppledare Birgitta Rydberg och möjligtvis någon mer finnas med i fullmäktige. Birgitta bor i min valkrets, på Norrmalm, så det vore väl möjligtvis bra för mig. Men då skulle inga liberala röster höras i fullmäktige från något annat område. Inte från någon annan innerstadsstadsdel, inte från de folkrika kommunerna i sydväst, t ex Södertälje och Botkyrka och ingen från de norra kommunerna. Lika snedfördelat skulle det vara hos de andra partierna. Kort sagt, de fullmäktigeförsamlingar som Malin Siwe vll ha skulle inte spegla befolkningen på ett bra sätt. Så vill inte jag ha det.
söndag 22 maj 2011
Södertälje sjukhus, företagssponsring och ett grattis!
Genom hela min aktiva tid som politiker i landstinget har jag jobbat för Södertälje sjukhus bästa. Inte minst vid de tillfällen sjukhuset varit hotat av nedläggning, (vilket senast var fallet under Södertäljebon Ingela Nylund Watz (S) landstingsledning), har jag argumenterat för Södertälje sjukhus bevarande.
Det är därför glädjande att landstinget nu fattat beslut om en om- och tillbyggnad av sjukhuset. Upprustningen kommer att kosta ca 1,2 miljarder och det känns bra att detta blir av.
Sjukhusets lokaler är både eftersatta och otillräckliga lokalerna. Nu satsar Folkpartiet och Alliansen i landstinget ca 1,2 miljarder på att rusta upp och bygga nya sjukvårdsavdelningar. Det här ger sjukhuset bra möjligheter att även i fortsättningen få vara ett akutsjukhus och att vi i framtiden ska slippa höra krav på nedläggningar.
Över till något annat. För några veckor sedan skrev Expressen en ledare med namnet "Christer-sponsrad spårvagnspredikant". Temat för ledaren var den problematik som kan uppstå när företagsintressen och samhällsintressen går alltför mycket hand i hand, beroende på att företagsintressena sponsrar viss typ av verksamhet. I det aktuella fallet var det organisationen "Spårvagnsstäderna", som ledarskribenten tog upp.
Förutom att skribenten raljerar i största allmänhet över vad spårvagnar är bra för, så anser jag att problematiken i sig är värd att diskutera. Om företag betalar för enbart för att politiker ska framföra en viss åsikt är det naturligtvis inte helt lyckat, framförallt inte om politikern egentligen inte tycker så. Men jag tror inte att det är så i det här aktuella fallet. Jag tror nämligen att det finns ett genuint spårvagnsintresse i grunden från trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm och de andra politikerna i "Spårvagnsstäderna" om att spårvagnar är bra och att det är därför som de är med i den här organisationen. Jag tror också att de flesta tänker som jag, nämligen att man aldrig skulle ta emot någonting från ett företag vars grundvärderingar man inte delar.
Det sistnämnda innebär att jag själv aldrig skulle kunna ta emot en enda krona från t ex tobaksindustrin. Med det här vill jag säga att de flesta politiker nog faktiskt tänker sig för innan de får betalt för att deltaga på vissa aktiviteter.
Avslutningsvis vill jag ge ett senkommet grattis till Eric Saade för tredjeplatsen i Melodifestivalen. För egen del känns det kul eftersom Eric för mig hela tiden varit nr 1, både i Sverige och i tävlingen med de andra länderna!
Det är därför glädjande att landstinget nu fattat beslut om en om- och tillbyggnad av sjukhuset. Upprustningen kommer att kosta ca 1,2 miljarder och det känns bra att detta blir av.
Sjukhusets lokaler är både eftersatta och otillräckliga lokalerna. Nu satsar Folkpartiet och Alliansen i landstinget ca 1,2 miljarder på att rusta upp och bygga nya sjukvårdsavdelningar. Det här ger sjukhuset bra möjligheter att även i fortsättningen få vara ett akutsjukhus och att vi i framtiden ska slippa höra krav på nedläggningar.
Över till något annat. För några veckor sedan skrev Expressen en ledare med namnet "Christer-sponsrad spårvagnspredikant". Temat för ledaren var den problematik som kan uppstå när företagsintressen och samhällsintressen går alltför mycket hand i hand, beroende på att företagsintressena sponsrar viss typ av verksamhet. I det aktuella fallet var det organisationen "Spårvagnsstäderna", som ledarskribenten tog upp.
Förutom att skribenten raljerar i största allmänhet över vad spårvagnar är bra för, så anser jag att problematiken i sig är värd att diskutera. Om företag betalar för enbart för att politiker ska framföra en viss åsikt är det naturligtvis inte helt lyckat, framförallt inte om politikern egentligen inte tycker så. Men jag tror inte att det är så i det här aktuella fallet. Jag tror nämligen att det finns ett genuint spårvagnsintresse i grunden från trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm och de andra politikerna i "Spårvagnsstäderna" om att spårvagnar är bra och att det är därför som de är med i den här organisationen. Jag tror också att de flesta tänker som jag, nämligen att man aldrig skulle ta emot någonting från ett företag vars grundvärderingar man inte delar.
Det sistnämnda innebär att jag själv aldrig skulle kunna ta emot en enda krona från t ex tobaksindustrin. Med det här vill jag säga att de flesta politiker nog faktiskt tänker sig för innan de får betalt för att deltaga på vissa aktiviteter.
Avslutningsvis vill jag ge ett senkommet grattis till Eric Saade för tredjeplatsen i Melodifestivalen. För egen del känns det kul eftersom Eric för mig hela tiden varit nr 1, både i Sverige och i tävlingen med de andra länderna!
söndag 8 maj 2011
Ibland blir man förvånad!
Ibland är det uppenbart att rena självklarheter inte är självklarheter för alla. Nu i veckan uttalade utbildningsministern och folkpartiledaren Jan Björklund att han vill förbjuda elever att ha med sig mobilen när de skriver prov. Att elever tillåts sitta med mobilen påslagen under proven och då också kan surfa på nätet och ta fram svaren på frågorna ansåg Björklund, med all rätt, vara helt oacceptabelt.
För mig är det här en självklarhet. När jag gick i skolan fanns inga mobiltelefoner, men om vi hade en lektion i huvudräkning, så var det självfallet så att vi inte fick använda våra miniräknare. Det säger ju liksom sig självt.
Men det självklara och det uppenbara är inte det för alla. Även om det redan idag står på Skolverkets hemsida att skolor inte ska tillåta mobiltelefoner under de nationella proven, så är det många som gör det ändå.
En av skolorna som tillåter eleverna att ha med sig mobilerna är Praktiska gymnasiet i Stockholm. I en intervju säger rektor Bo-Åke Andersson följade:
– Det finns alltid risker med allt, man kan aldrig förhindra allt. Men enligt reglerna ska mobilerna varken synas eller höras och det finns en vuxen i rummet, säger han.
Och på följdfrågan om varför man inte tar bort telefonerna svarar han:
– Jag tycker det är en rättighet i dagens samhälle att man ska få ha en mobiltelefon, säger Bo-Åke Andersson.
Ibland tror man inte att man läser rätt. Sedan när blev det en rättighet med mobiltelefon? Sedan när blev det tillåtet att fuska på prov? Visst, en mobiltelefon kan användas till annat än att surfa på nätet också, men om den nu kan avändas till det och om det innebär fusk, ska då skolan se det som en rättighet att ha den med sig under proven?
Jag bara konstaterar att Jan Björklund har en hård kamp med vissa skolor även framöver.
För övrigt ser jag fram emot den spårvägsutredning som SL håller på med och som Svenska Dagbladet kunde rapportera om för någon vecka sedan.
Avslutningsvis så välkomnar jag att även Kristdemokraterna ska deltaga med ett tält på Stockholm pride. Visserligen har alla andra riksdagspartier (förutom Sverigedemokraterna) varit närvarande hur många år som helst. Men det är bra att även kristdemokraterna nu kommer att ställa upp.
Den här åsikten delas dock inte av alla kristdemokrater. En av deras mer stockkonservativa ledamöter, Annelie Enochson, tycker att det visar på dåligt omdöme att kristdemokraterna i Stockholm ställer upp på pride. Annelie Enochson ser naturligtvis inte det som de flesta andra ser, att Stockholm pride är en manifestering för jämlikhet. Det är givetvis inte kristdemokraterna i Stockholm som har dåligt omdöme. Det är Annelie Enochson som har det.
För mig är det här en självklarhet. När jag gick i skolan fanns inga mobiltelefoner, men om vi hade en lektion i huvudräkning, så var det självfallet så att vi inte fick använda våra miniräknare. Det säger ju liksom sig självt.
Men det självklara och det uppenbara är inte det för alla. Även om det redan idag står på Skolverkets hemsida att skolor inte ska tillåta mobiltelefoner under de nationella proven, så är det många som gör det ändå.
En av skolorna som tillåter eleverna att ha med sig mobilerna är Praktiska gymnasiet i Stockholm. I en intervju säger rektor Bo-Åke Andersson följade:
– Det finns alltid risker med allt, man kan aldrig förhindra allt. Men enligt reglerna ska mobilerna varken synas eller höras och det finns en vuxen i rummet, säger han.
Och på följdfrågan om varför man inte tar bort telefonerna svarar han:
– Jag tycker det är en rättighet i dagens samhälle att man ska få ha en mobiltelefon, säger Bo-Åke Andersson.
Ibland tror man inte att man läser rätt. Sedan när blev det en rättighet med mobiltelefon? Sedan när blev det tillåtet att fuska på prov? Visst, en mobiltelefon kan användas till annat än att surfa på nätet också, men om den nu kan avändas till det och om det innebär fusk, ska då skolan se det som en rättighet att ha den med sig under proven?
Jag bara konstaterar att Jan Björklund har en hård kamp med vissa skolor även framöver.
För övrigt ser jag fram emot den spårvägsutredning som SL håller på med och som Svenska Dagbladet kunde rapportera om för någon vecka sedan.
Avslutningsvis så välkomnar jag att även Kristdemokraterna ska deltaga med ett tält på Stockholm pride. Visserligen har alla andra riksdagspartier (förutom Sverigedemokraterna) varit närvarande hur många år som helst. Men det är bra att även kristdemokraterna nu kommer att ställa upp.
Den här åsikten delas dock inte av alla kristdemokrater. En av deras mer stockkonservativa ledamöter, Annelie Enochson, tycker att det visar på dåligt omdöme att kristdemokraterna i Stockholm ställer upp på pride. Annelie Enochson ser naturligtvis inte det som de flesta andra ser, att Stockholm pride är en manifestering för jämlikhet. Det är givetvis inte kristdemokraterna i Stockholm som har dåligt omdöme. Det är Annelie Enochson som har det.
söndag 17 april 2011
Sannfinländarna, Håkan Juholt och en hälsning till Kim Nilsson
Idag är det val till den finländska riksdagen. När ungefär hälften av rösterna är räknade så finns det en prognos som visar på att de s k Sannfinländarna går mot en stor valvinst. De ser ut att öka sin procentandel från ca 4 till 18 procent.
Sannfinländarna är ett typiskt populistparti. De kan helt klart liknas vid Ny Demokriati (och till stor del även med Sverigedemokraterna)som kom in i riksdagen här i Sverige vid 1991 års val. De är benhårda motståndare till EU, vill i stort sett inte ha någon invandring till Finland och vill ha bort den obligatoriska svenskundervisningen i skolorna. Det är sorgligt att ett sånt parti blir stort i Finland.
Över till inrikespolitiken. Jag ska villigt erkänna att det finns fler partier än socialdemokraterna som har problem med opinionen. T ex skulle jag gärna vilja att mitt eget folkparti fick några procenenheter mer, men i dagens Svenska Dagbladet säger statsvetaren Tommy Möller att Håkan Juholt nu har ca ett år på sig att vända de idag relativt låga opinionssiffrorna.
Någon Juholteffekt har nämligen hittils inte synts till. Socialdemokraterna har skaffat sig en ny paritledare och i stort sett en helt ny partiledning, men något kraftfullt lyft i opinionen har det inte blivit.
Jag tror Tommy Möller har rätt i det här avseendet. Juholt kommer inte få obegränsad tid på sig. Ett år eller inte, otåligheten kommer att finnas inom partiet om inte lyftet kommer och ur ett statsvetarperspektiv är detta mycket intressant.
Avslutningsvis vill jag gärna sända en hälsning till AIK:s innebandystjärna Kim Nilsson, som blev misshandlad vid ett besök i Kalmar. Kim verkar, efter omständigheterna, må relativt ok och det verkar också vara så att polisen har fått tag på de som misshandlat honom. Man behöver inte, som jag själv, sitta med i AIK Innebandys styrelse eller ens vara AIK:are för att bli upprörd över när sådant här händer. Jag blir både arg och ledsen samtidigt, men bortsett från mina känslor så önskar jag att du ska krya på dig snabbt, Kim!
Sannfinländarna är ett typiskt populistparti. De kan helt klart liknas vid Ny Demokriati (och till stor del även med Sverigedemokraterna)som kom in i riksdagen här i Sverige vid 1991 års val. De är benhårda motståndare till EU, vill i stort sett inte ha någon invandring till Finland och vill ha bort den obligatoriska svenskundervisningen i skolorna. Det är sorgligt att ett sånt parti blir stort i Finland.
Över till inrikespolitiken. Jag ska villigt erkänna att det finns fler partier än socialdemokraterna som har problem med opinionen. T ex skulle jag gärna vilja att mitt eget folkparti fick några procenenheter mer, men i dagens Svenska Dagbladet säger statsvetaren Tommy Möller att Håkan Juholt nu har ca ett år på sig att vända de idag relativt låga opinionssiffrorna.
Någon Juholteffekt har nämligen hittils inte synts till. Socialdemokraterna har skaffat sig en ny paritledare och i stort sett en helt ny partiledning, men något kraftfullt lyft i opinionen har det inte blivit.
Jag tror Tommy Möller har rätt i det här avseendet. Juholt kommer inte få obegränsad tid på sig. Ett år eller inte, otåligheten kommer att finnas inom partiet om inte lyftet kommer och ur ett statsvetarperspektiv är detta mycket intressant.
Avslutningsvis vill jag gärna sända en hälsning till AIK:s innebandystjärna Kim Nilsson, som blev misshandlad vid ett besök i Kalmar. Kim verkar, efter omständigheterna, må relativt ok och det verkar också vara så att polisen har fått tag på de som misshandlat honom. Man behöver inte, som jag själv, sitta med i AIK Innebandys styrelse eller ens vara AIK:are för att bli upprörd över när sådant här händer. Jag blir både arg och ledsen samtidigt, men bortsett från mina känslor så önskar jag att du ska krya på dig snabbt, Kim!
söndag 10 april 2011
Integritet och spårvagnshat
Socialstyrelsen är en myndighet som jag ibland kan bli irriterad på. Jag var ju ganska liten när de körde sin berömda kampanj om att svenskarna skulle äta 6-8 skivor bröd om dagen, men sedan dess har Socialstyrelsen fått en stämpel på sig att vara en typisk "pekpinne-myndighet".
Nu har samma myndighet fått för sig att SMS-påminnelser från vården om t ex en tandläkartid är integritetskränkande och som sådan så ska dessa förbjudas. En stilla undran är bara, vem är det som kränks? Det kan ju knappast vara den som säger att det är ok att vården får skicka den typen av påminnelser?
Jag själv får sådana påminnelser och tycker de är jättebra. Jag och troligtvis också så gott som alla andra som har en liknande tjänst, har naturligtvis varit mycket noggrann när vi givit vårt mobiltelefonnummer så att vårt sms kommer till oss och inte hamnar hos någon annan. Återigen, vem är det som blir kränkt?
Mina fp-kollegor Birgitta Rydberg och Rasmus Jonlund skriver om samma ämne.
Jag har tidigare utnämnt socialdemokraterna och vissa av deras representanter till spårvagnshatare. Även Stockholms handelskammare tillhör den kategorin. Nu kan nog en och annan journalist på Svenska Dabladet få det epitetet också.
Svenska Dagbladet skriver att slutnotan för den första etappen av Spårväg City blir betydligt dyrare än budget. Jovisst, men det är ju bara det att vissa av dessa kostnader inte kan hänföras till själva etappen, utan måste ses som investeringar för hela spårvägen som sådan, t ex en ny depåhall. Märkligt nog skriver journalisten på Svenska Dagbladet betydligt mer om de "skenande kostnaderna" för spårväg city, än det faktum att tunnelbygget i den stora Tranebergstunneln på Tvärbanans Solnagren blivt billigare än planerat.
Jag tror att vi även i framtiden måste bygga både tunnerlbana och spårvagn. Men det vore en välgärning för den fortsatta debatten om ännu fler insåg att även spårvagnen behövs, t ex som en kapacitetshöjning på stomlinjerna i innerstan.
Läs även mina allianskollegor Karl Henriksson (KD) och Christer G Wennerholm (M) i samma ämne.
Nu har samma myndighet fått för sig att SMS-påminnelser från vården om t ex en tandläkartid är integritetskränkande och som sådan så ska dessa förbjudas. En stilla undran är bara, vem är det som kränks? Det kan ju knappast vara den som säger att det är ok att vården får skicka den typen av påminnelser?
Jag själv får sådana påminnelser och tycker de är jättebra. Jag och troligtvis också så gott som alla andra som har en liknande tjänst, har naturligtvis varit mycket noggrann när vi givit vårt mobiltelefonnummer så att vårt sms kommer till oss och inte hamnar hos någon annan. Återigen, vem är det som blir kränkt?
Mina fp-kollegor Birgitta Rydberg och Rasmus Jonlund skriver om samma ämne.
Jag har tidigare utnämnt socialdemokraterna och vissa av deras representanter till spårvagnshatare. Även Stockholms handelskammare tillhör den kategorin. Nu kan nog en och annan journalist på Svenska Dabladet få det epitetet också.
Svenska Dagbladet skriver att slutnotan för den första etappen av Spårväg City blir betydligt dyrare än budget. Jovisst, men det är ju bara det att vissa av dessa kostnader inte kan hänföras till själva etappen, utan måste ses som investeringar för hela spårvägen som sådan, t ex en ny depåhall. Märkligt nog skriver journalisten på Svenska Dagbladet betydligt mer om de "skenande kostnaderna" för spårväg city, än det faktum att tunnelbygget i den stora Tranebergstunneln på Tvärbanans Solnagren blivt billigare än planerat.
Jag tror att vi även i framtiden måste bygga både tunnerlbana och spårvagn. Men det vore en välgärning för den fortsatta debatten om ännu fler insåg att även spårvagnen behövs, t ex som en kapacitetshöjning på stomlinjerna i innerstan.
Läs även mina allianskollegor Karl Henriksson (KD) och Christer G Wennerholm (M) i samma ämne.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)