Det är svårt att idag undgå att skriva om alla skandaler kring vårdbolaget Carema Care. Nästan varje dag under den gångna veckan har det kommit fram något nytt som gjort att man undrar vad anställda, men framförallt ledningen för bolaget egentligen håller på med. I dagens DN går det t ex att läsa om en äldre som lämnades att dö ensam i ett äldreboende i Falun.
Jag hoppas nu att politikerna i de kommuner där sånt här händer har modet att säga upp avtalen med omedelbar verkan. Visst, företaget kan stämma kommunen för otillåten uppsägning, men jag tror chanserna är goda att vinna en sådan process, framförallt just nu.
Men sedan vill jag framhålla att lösningen på det här problemet inte är en återgång till enbart kommunal äldreomsorg, utan vi politiker måste blir bättre när det gäller våra uppföljningar. Men vi måste också få rätt instrument från statsmakterna för att kunna bedriva den uppföljningen på ett så bra sätt som möjligt. I skolans värld har det införts en Skolinspektion som gör oanmälda inspektioner och som har resurser att kontrollera att både kommunala och privat drivna skolor gör det de ska göra. Vår utbildningsminister, Jan Björklund (FP), har dessutom på ett effektivt sätt lagstiftat om att samtliga skolor måste ha en viss uppnådd kvalité. Något motsvarande saknas inom äldreomsorgen. Det behövs nu mer än någonsin.
Till sist över till något helt annat. Jag har noterat att centerpartiet säger sig vara mer eller mindre är emot spårvagnslösningar i Stockholms innerstad. Det är anmärkningsvärt eftersom centern tidigare år varit det parti som stått i det främsta ledet för spårvagnarnas återinförande. Men vad är det egentligen man förespråkar istället? I de uttalanden som gjorts säger sig centern förespråka tunnelbana framför spårvagnar. Men i de sammanhangen verkar man bara tala om tunnelbana till Nacka och är det enbart det som det handlar om för att centern ska acceptera konverteringen till spårvagnar i innerstan, så ser inte jag det hela som något problem. Det ena utesluter ju faktiskt inte det ena det andra. Landstinget ska självfallet på lång sikt både klara av en tunnelbaneutbyggnad till Nacka och en konvertering av spårvagnar.
Jag har skrivit det förut, men jag skriver det återigen. Erfarenheten visar att ny spårtrafik attraherar tidigare bilister. Det finns en s k spårfaktorn, som kan vara svår att bevisa på grund av att många andra förutsättningar också ändras i samband med omställning till spårvägstrafik. Men ett genomsnittligt erfarenhetsbaserat värde för spårfaktorn är 25 procent passagerarökning, som inte kan förklaras med annat än en ökad attraktivitet vid byte från väg- till spårbaserat färdmedel. Det är betydligt mer än vad som beskrivits i tidningsartiklar den senaste tiden, t ex i Svenska Dagbladet.
söndag 13 november 2011
söndag 6 november 2011
Nordea har fått en skitstövel som styrelseordförande
Jag har tidigare här på min blogg skrivit om bankernas bonussystem. Jag har även skrivit en motion till folkpartiets landsmöte om att bonussystemen skulle förbjudas för banker och andra finansinstitut. Detta för att jag anser att det triggar anställda till att ta alltför höga risker, samtidigt som vi som skatebetalare i slutänden garanterar bankernas existens.
På landsmötet ansågs min motion besvarad, med hänvisning till de nya regler som trädde i kraft 2010. Anställda vid finansiella företag omfattas nu av en ersättningspolicy, som ska främja långsiktighet och inte uppmuntra till överdrivet risktagande. För min del var det ett ok beslut, i varje fall tills vidare.
Men allt detta förutsätter naturligtvis att bankerna håller sig i skinnet och inte tecknar avtal med anställda om bonusar och annat som ligger utanför ramen för vad som kan anses vara moraliskt tillåtet. Som kund i Nordea prövas nu i varje fall mitt tålamod rätt så ordentligt i detta avseende.
Jag har i nuläget svårt att tänka mig någon sämre styrelseordförande för Nordea än Björn Wahlroos. Wahlroos är en känd Sverigehatare och vad han gör i Nordeas styrelse överhuvudtaget kan man ju undra. Wahlroos befinner sig uppenbarligen alltför långt från verkligheten och med uttalandet om att han gärna skulle höja lönen för den nye verkställande direktören ytterligare, så att denne kunde köpa ännu fler lägenhteter i Stockholm, visar Wahlroos avsevärt dåligt omdöme. Jag kan bara hoppas att han avsätts som ordförande senast vid nästa bolagsstsämma.
Jag har redan högt blodtryck och det blir ju inte lägre när jag läser Wahlroos uttalanden. Dessbättre är det många som reagerar, bl a i nättidningen E24, som har flera bra artiklar om det horribla i Nordeas utsvävningar till sin nye VD.
Avslutningsvis kan jag ju bara hålla med en facklig representant som i Svenska Dagbladet säger att Wahlroos är tondöv och okänslig. Det är annars ett bra sätt att säga att Wahlroos är inkompetent på sin post. Nordea har fått en skitstövel som styrelseordförande. Det borde få sina konsekvenser!
På landsmötet ansågs min motion besvarad, med hänvisning till de nya regler som trädde i kraft 2010. Anställda vid finansiella företag omfattas nu av en ersättningspolicy, som ska främja långsiktighet och inte uppmuntra till överdrivet risktagande. För min del var det ett ok beslut, i varje fall tills vidare.
Men allt detta förutsätter naturligtvis att bankerna håller sig i skinnet och inte tecknar avtal med anställda om bonusar och annat som ligger utanför ramen för vad som kan anses vara moraliskt tillåtet. Som kund i Nordea prövas nu i varje fall mitt tålamod rätt så ordentligt i detta avseende.
Jag har i nuläget svårt att tänka mig någon sämre styrelseordförande för Nordea än Björn Wahlroos. Wahlroos är en känd Sverigehatare och vad han gör i Nordeas styrelse överhuvudtaget kan man ju undra. Wahlroos befinner sig uppenbarligen alltför långt från verkligheten och med uttalandet om att han gärna skulle höja lönen för den nye verkställande direktören ytterligare, så att denne kunde köpa ännu fler lägenhteter i Stockholm, visar Wahlroos avsevärt dåligt omdöme. Jag kan bara hoppas att han avsätts som ordförande senast vid nästa bolagsstsämma.
Jag har redan högt blodtryck och det blir ju inte lägre när jag läser Wahlroos uttalanden. Dessbättre är det många som reagerar, bl a i nättidningen E24, som har flera bra artiklar om det horribla i Nordeas utsvävningar till sin nye VD.
Avslutningsvis kan jag ju bara hålla med en facklig representant som i Svenska Dagbladet säger att Wahlroos är tondöv och okänslig. Det är annars ett bra sätt att säga att Wahlroos är inkompetent på sin post. Nordea har fått en skitstövel som styrelseordförande. Det borde få sina konsekvenser!
lördag 29 oktober 2011
Moderaternas föregångare ville inte ha allmän och lika rösträtt
Sedan moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten sagt att moderaternas föregångare var med och införde rösträtten, har det varit en ganska så stor debatt om detta uttalande. Arkelsten har dock tagit tillbaka sitt uttalande och gjort det man kallar för en pudel. Trots det finns det andra som hävdar att Arkelsten inte hade behövt göra detta, utan som säger att Allmänna Valmansförbundet (som moderaterna hette på den tiden det begav sig) var med och införde rösträtten.
Vad är nu rätt och vad är nu fel i allt detta? Jag anser att man måste skilja på vad Allmänna Valmansförbundet och andra partier ville och vad dessa partier senare i mer eller mindre omfattning tvingades till att genomföra. Man måste också skilja på den lika rösträtten för män och den allmänna och lika rösträtten, för både män och kvinnor.
När det gäller rösträtten för män så var den ett politiskt spel utav sällan skådat slag. Men har man läst den endaste lilla grundkurs i statskunskap, så vet man att den dåvarande högerregeringen var emot förslget, medan socialdemokrater och liberaler var för. Statsministern på den tiden var högerledaren Arvid Lindman. Han gjorde ett tillägg till diskussionen om rösträtten och förde in frågan om de framtida valen skulle ske med majoritetsval eller proportionella val. På den tiden hade Sverige majoritetsval och Lindman såg framför sig att fler och fler i framtiden skulle rösta med socialdemokrater och liberaler och att högern i det läget skulle förpassas i opposition och än värre för hans del, få väldigt få mandat i framtida riksdagar. Socialdemokraterna och liberalerna var däremot för lika rösträtt med majoritetsval. Med mycket manipulerande och, får man väl ändå säga, relativt skickligt agerande, så blev resultatet lika rösträtt med proportionella val.
Men att från det säga att högern var för den lika rösträtten för män är faktiskt inte sant. Alla som påstår något sådant ljuger. Man tvingades att genomföra lika rösträtt för män. På liknande sätt var det med den kvinnliga rösträtten. Den stod aldrig i högerns valprogram på samma sätt som det gjorde för liberaler och socialdemokrater. Men när beslutet genomfördes, under en liberal regering, accepterade högern förslaget. En diskussion hade då förts under en lång tid. Men att säga att högern var för kvinnlig rösträtt är lika fel som att säga att 70-talets moderater var för bojkotten av apartheid i Sydafrika.
Det är nämligen så att i demokratifrågor har sällan moderaterna och högern stått i det främsta ledet. Snarare har företrädarna för detta parti varit moståndare och först i efterhand accepterat förslagen. Det kan vara bra att känna till sin historia. Framförallt är det rent genant när man i efterhand försöker förändra den.
Vad är nu rätt och vad är nu fel i allt detta? Jag anser att man måste skilja på vad Allmänna Valmansförbundet och andra partier ville och vad dessa partier senare i mer eller mindre omfattning tvingades till att genomföra. Man måste också skilja på den lika rösträtten för män och den allmänna och lika rösträtten, för både män och kvinnor.
När det gäller rösträtten för män så var den ett politiskt spel utav sällan skådat slag. Men har man läst den endaste lilla grundkurs i statskunskap, så vet man att den dåvarande högerregeringen var emot förslget, medan socialdemokrater och liberaler var för. Statsministern på den tiden var högerledaren Arvid Lindman. Han gjorde ett tillägg till diskussionen om rösträtten och förde in frågan om de framtida valen skulle ske med majoritetsval eller proportionella val. På den tiden hade Sverige majoritetsval och Lindman såg framför sig att fler och fler i framtiden skulle rösta med socialdemokrater och liberaler och att högern i det läget skulle förpassas i opposition och än värre för hans del, få väldigt få mandat i framtida riksdagar. Socialdemokraterna och liberalerna var däremot för lika rösträtt med majoritetsval. Med mycket manipulerande och, får man väl ändå säga, relativt skickligt agerande, så blev resultatet lika rösträtt med proportionella val.
Men att från det säga att högern var för den lika rösträtten för män är faktiskt inte sant. Alla som påstår något sådant ljuger. Man tvingades att genomföra lika rösträtt för män. På liknande sätt var det med den kvinnliga rösträtten. Den stod aldrig i högerns valprogram på samma sätt som det gjorde för liberaler och socialdemokrater. Men när beslutet genomfördes, under en liberal regering, accepterade högern förslaget. En diskussion hade då förts under en lång tid. Men att säga att högern var för kvinnlig rösträtt är lika fel som att säga att 70-talets moderater var för bojkotten av apartheid i Sydafrika.
Det är nämligen så att i demokratifrågor har sällan moderaterna och högern stått i det främsta ledet. Snarare har företrädarna för detta parti varit moståndare och först i efterhand accepterat förslagen. Det kan vara bra att känna till sin historia. Framförallt är det rent genant när man i efterhand försöker förändra den.
söndag 23 oktober 2011
Den senaste SIFO-undersökningen
Att den nu publicerade SIFO-undersökningen skulle bli en katastrof för socialdemokraterna var väntat. Jag anser också att socialdemokraterna har sig själva att skylla och jag delar i stora delar den analys som Lena Hennel framför i Svenska Dagbladet. Att socialdemokratiska partiarbetare förlåter Juholt är väl en sak, men gör väljarna det?
Mer intressant att diskutera socialdemokraterna är faktiskt att diskutera det parti som verkar dra mest nytta av (S)-krisen, nämligen moderaterna. Jag har via media bevakat deras högsta beslutande organ, stämman, och den framstår mer eller mindre som en gäspning i förhållande till andra partiers motsvarande möten. Jag har två bestånde intryck från stämman.
1. Statsministern Fredrik Reinfeldts tal om att moderaterna företräder det s k allmänintresset och det faktum att moderaterna återigen försöker säga sig vara ett samhällsbärande parti.
2. I vissa lägen och i vissa frågor kommer gammal klassisk högerpolitik in i finrummet igen och då verkar det där allmänintresset i vissa lägen vara långt borta.
För att börja med det sistnämnda så tror jag t ex inte att det i mitt parti skulle bli någon debatt om en mening som ungefär lyder att män och kvinnor ska dela lika på hushållsarbetet. För folkpartiet är det en självklar ståndpunkt. Det kan naturligtvis aldrig bli något annat än en ambition, det kommer ju inte stå någon kontrollant från staten och räkna antalet timmar för hushållsarbetet i varje svensk hem. Men majoriteten av de moderata ombuden såg det som att det här var en inskränkning i de enskildas privatliv och i det läget så sviker man alla de kvinnor som idag får ta majoriteten av hushållsarbetet. Man ska inte tro annat än att politikers signaler är viktiga för alla kvinnor och män i hela Sverige.
När det gäller (M) och allmänintresset så tror jag att det kommer att bli ett problem för (M) på lite längre sikt. De flesta människor företräder nämligen inte enbart ett allmänintresse. Snarare är det tvärtom. Det är bara att gå till sig själv. Är du förälder så är du mån om att dina barn har bra dagis och såsmåningom bra skola. Har du en eller flera äldre föräldrar så vill du att de ska ha en bra ålderdom och en bra omsorg från kommunen när det är dags för det. Om du inte har någon bil, utan måste förlita dig på kollektivtrafiken, så har du ett särskilt intresse av att den fungerar.
Så kan man genom område efter område och det man då kommer att konstatera är att det verkliga engagemanget har man oftast i de frågor där man kan säga sig företräda ett särintresse. Jag anser inte heller att det är något fel i detta. Det man riskerar när man hela tiden säger sig företräda ett allintresse, är att man inte gör några prioriteringar. Allt är i stort sett lika viktigt. I längden kommer det leda till en otydlighet, moderaterna riskerar att bli för otydliga. De vill företräda allt och alla och visioner för framtiden blir inte så viktigt för det viktiga är ju att företräda allmänintresset och det är ju det intresse som finns för stunden. För man kan ju inte veta hur allmänintresset ser ut framöver. Hur länge det kommer dröja tills att väljarna ser allt det här och drar sina egna slutsatser, återstår att se.
Mer intressant att diskutera socialdemokraterna är faktiskt att diskutera det parti som verkar dra mest nytta av (S)-krisen, nämligen moderaterna. Jag har via media bevakat deras högsta beslutande organ, stämman, och den framstår mer eller mindre som en gäspning i förhållande till andra partiers motsvarande möten. Jag har två bestånde intryck från stämman.
1. Statsministern Fredrik Reinfeldts tal om att moderaterna företräder det s k allmänintresset och det faktum att moderaterna återigen försöker säga sig vara ett samhällsbärande parti.
2. I vissa lägen och i vissa frågor kommer gammal klassisk högerpolitik in i finrummet igen och då verkar det där allmänintresset i vissa lägen vara långt borta.
För att börja med det sistnämnda så tror jag t ex inte att det i mitt parti skulle bli någon debatt om en mening som ungefär lyder att män och kvinnor ska dela lika på hushållsarbetet. För folkpartiet är det en självklar ståndpunkt. Det kan naturligtvis aldrig bli något annat än en ambition, det kommer ju inte stå någon kontrollant från staten och räkna antalet timmar för hushållsarbetet i varje svensk hem. Men majoriteten av de moderata ombuden såg det som att det här var en inskränkning i de enskildas privatliv och i det läget så sviker man alla de kvinnor som idag får ta majoriteten av hushållsarbetet. Man ska inte tro annat än att politikers signaler är viktiga för alla kvinnor och män i hela Sverige.
När det gäller (M) och allmänintresset så tror jag att det kommer att bli ett problem för (M) på lite längre sikt. De flesta människor företräder nämligen inte enbart ett allmänintresse. Snarare är det tvärtom. Det är bara att gå till sig själv. Är du förälder så är du mån om att dina barn har bra dagis och såsmåningom bra skola. Har du en eller flera äldre föräldrar så vill du att de ska ha en bra ålderdom och en bra omsorg från kommunen när det är dags för det. Om du inte har någon bil, utan måste förlita dig på kollektivtrafiken, så har du ett särskilt intresse av att den fungerar.
Så kan man genom område efter område och det man då kommer att konstatera är att det verkliga engagemanget har man oftast i de frågor där man kan säga sig företräda ett särintresse. Jag anser inte heller att det är något fel i detta. Det man riskerar när man hela tiden säger sig företräda ett allintresse, är att man inte gör några prioriteringar. Allt är i stort sett lika viktigt. I längden kommer det leda till en otydlighet, moderaterna riskerar att bli för otydliga. De vill företräda allt och alla och visioner för framtiden blir inte så viktigt för det viktiga är ju att företräda allmänintresset och det är ju det intresse som finns för stunden. För man kan ju inte veta hur allmänintresset ser ut framöver. Hur länge det kommer dröja tills att väljarna ser allt det här och drar sina egna slutsatser, återstår att se.
måndag 17 oktober 2011
Folkpartiets landsmöte - en personlig betraktelse
Igår kom jag hem från folkpartiets landsmöte. Jag var inte där som ombud utan som vanlig partimedlem. Jag tillhör den (fåtaliga?) skara av personer som tycker såna här typer av möten är roliga. Det är lite svårt att förklara varför jag tycker så, men landsmöten är faktiskt spännande, eftersom det inte är någon som kan veta utgången av ett ärende. I den vanliga normala partilunken med nämnder, styrelser och fullmäktige så är ju utgången nästan alltid given från början.
Viktigast på ett landsmöte, förutom att det är trevligt att träffa alla folkpartister, är givetvis de beslut som fattas. Den som vill kan se alla delar av landsmötet i efterhand på folkpartiets hemsida. Tidningar och andra medier har kommenterat de beslut som fattats på lite olika sätt, mest beroende på vilken politisk färg tidningen har. Men oavsett hur kritisk man är mot besluten, så tycker i varje fall inte jag att man kan kalla folkpartiet för ett toppstyrt parti, med tanke på att det blev nederlag för partistyrelsen på frågor om drogtester på skolungdomar (som landsmötet sa nej till) och på den något för radikala skattereform som föreslogs av partistyrelsen, som senare landsmötet enades om ett något reviderat förslag.
För min egen personliga del så fick jag den här gången ganska så god utdelning. Jag skrev fem motioner till landsmötet och två av dem bifölls av landsmötet. De gällde "Högre arvoden för nämndemän" och "Polisen ska inte kunna ta godtyckliga betalningar av våra idrottsföreningar". Den sistnämnda blev helt plötsligt väldigt aktuell idag, eftersom Stockholmspolisen nu meddelat att man kommer ta betalt av de idrottsklubbar som bedriver verksamheten i aktiebolag.
En annan motion ansågs besvarad. Den handlade om förbud mot bonusar i banker och andra finansbolag. Där hänvisade partistyrelsen till nya riktlinjer från Finansinspektionen. De reglerna har ganska så nyligen trätt i kraft och jag ser det som min uppgift att bevaka om de reglerna räcker.
Två motioner avslogs. Det gällde dels den motion av en överföring av försörjningsstödet (det som tidigare kallades socialbidrag) från kommunerna till staten och motionen "Bilda regeringar även på den kommunala nivån – inför kommunal parlamentarism". När det gällde den sistnämnda frågan var jag uppe i talarstolen och pläderade för frågan.
Frågan om försörjningsstödets överförande till staten är intressant. Jag tror att det är fjärde landsmötet i rad jag skrivit den motionen. Vid inte något av de andra landsmötena har det funnits något som helst stöd för den tanken. Nu fanns det en reservation i utskottet för motionen och ett ombud som pläderade för densamma. I varje fall en liten uppmuntran i den frågan!
Fler kommentarer om mina motioner och hur de har behandlats kommer på min hemsida inom kort.
Viktigast på ett landsmöte, förutom att det är trevligt att träffa alla folkpartister, är givetvis de beslut som fattas. Den som vill kan se alla delar av landsmötet i efterhand på folkpartiets hemsida. Tidningar och andra medier har kommenterat de beslut som fattats på lite olika sätt, mest beroende på vilken politisk färg tidningen har. Men oavsett hur kritisk man är mot besluten, så tycker i varje fall inte jag att man kan kalla folkpartiet för ett toppstyrt parti, med tanke på att det blev nederlag för partistyrelsen på frågor om drogtester på skolungdomar (som landsmötet sa nej till) och på den något för radikala skattereform som föreslogs av partistyrelsen, som senare landsmötet enades om ett något reviderat förslag.
För min egen personliga del så fick jag den här gången ganska så god utdelning. Jag skrev fem motioner till landsmötet och två av dem bifölls av landsmötet. De gällde "Högre arvoden för nämndemän" och "Polisen ska inte kunna ta godtyckliga betalningar av våra idrottsföreningar". Den sistnämnda blev helt plötsligt väldigt aktuell idag, eftersom Stockholmspolisen nu meddelat att man kommer ta betalt av de idrottsklubbar som bedriver verksamheten i aktiebolag.
En annan motion ansågs besvarad. Den handlade om förbud mot bonusar i banker och andra finansbolag. Där hänvisade partistyrelsen till nya riktlinjer från Finansinspektionen. De reglerna har ganska så nyligen trätt i kraft och jag ser det som min uppgift att bevaka om de reglerna räcker.
Två motioner avslogs. Det gällde dels den motion av en överföring av försörjningsstödet (det som tidigare kallades socialbidrag) från kommunerna till staten och motionen "Bilda regeringar även på den kommunala nivån – inför kommunal parlamentarism". När det gällde den sistnämnda frågan var jag uppe i talarstolen och pläderade för frågan.
Frågan om försörjningsstödets överförande till staten är intressant. Jag tror att det är fjärde landsmötet i rad jag skrivit den motionen. Vid inte något av de andra landsmötena har det funnits något som helst stöd för den tanken. Nu fanns det en reservation i utskottet för motionen och ett ombud som pläderade för densamma. I varje fall en liten uppmuntran i den frågan!
Fler kommentarer om mina motioner och hur de har behandlats kommer på min hemsida inom kort.
söndag 9 oktober 2011
Håkan Juholt och socialdemokraternas haverier
På några dagar har det socialdemokratiska partiet fått tre närmast katastrofala misstag på halsen. Om jag hade varit sosse så hade jag nog inte riktigt vetat vart jag skulle ta vägen. Jag ser en bild framför mig från en gammal tv-såpa, (jag tror den hette Lödder), där en av huvudpersonerna höll händerna i kors och knäppte med fingrarna varje gång han av någon anledning ville försvinna från den plats där han befann sig. Jag tror många sossar känner så just nu.
Först så kom Ilmar Reepalus förslag om att utvisa nyblivna svenska medborgare som begår brott. Att dela upp svenska medborgare i ett A- och B-lag är fel väg, även om man kan tycka att det ibland dröjer rätt så lång tid innan den som vill får bli svensk medborgare.
Sedan fortsatte det med socialdemokraternas och vänsterns avhopp från kvällens partiledardebatt. Det kan ju i och för sig finnas godtagbara argument för att inte ställa upp i en debatt, men argumentet att man inte ville sitta bredvid Sverigedemokraterna, är ändå ett lågvattenmärke i argumentation. Det är, som statsvetaren Jenny Madestam mycket riktigt säger, sandlådenivå.
Men det värsta av allt är givetvis Håkan Juholts fusk med bidragen för sitt dubbelboende. Jag skriver "fusk", för jag tror att det är så. Håkan Juholt har själv undervisat sin egen riksdagsgrupp om dessa bidragsregler och även om han nu bedyrar sin oskuld så säger det sunda förnuftet att det inte är skattebetalarna som borde stå för en bostad som hans sambo betalar, eller åtminstone betalar till hälften. Jag har väldigt svårt att tro att Juholt verkligen har trott att han skulle få ersättning för det enligt gällande regler.
Vad än värre är för Juholt så påstår Aftonbladet (av alla tidningar) att Juholt känt till reglerna. De pekar på det faktum att han blivit varnad av en partitjänsteman år 2009. Om det är sant och om det kan bevisas, så är nog Håkan Juholts saga all som socialdemokratisk partiledare.
Först så kom Ilmar Reepalus förslag om att utvisa nyblivna svenska medborgare som begår brott. Att dela upp svenska medborgare i ett A- och B-lag är fel väg, även om man kan tycka att det ibland dröjer rätt så lång tid innan den som vill får bli svensk medborgare.
Sedan fortsatte det med socialdemokraternas och vänsterns avhopp från kvällens partiledardebatt. Det kan ju i och för sig finnas godtagbara argument för att inte ställa upp i en debatt, men argumentet att man inte ville sitta bredvid Sverigedemokraterna, är ändå ett lågvattenmärke i argumentation. Det är, som statsvetaren Jenny Madestam mycket riktigt säger, sandlådenivå.
Men det värsta av allt är givetvis Håkan Juholts fusk med bidragen för sitt dubbelboende. Jag skriver "fusk", för jag tror att det är så. Håkan Juholt har själv undervisat sin egen riksdagsgrupp om dessa bidragsregler och även om han nu bedyrar sin oskuld så säger det sunda förnuftet att det inte är skattebetalarna som borde stå för en bostad som hans sambo betalar, eller åtminstone betalar till hälften. Jag har väldigt svårt att tro att Juholt verkligen har trott att han skulle få ersättning för det enligt gällande regler.
Vad än värre är för Juholt så påstår Aftonbladet (av alla tidningar) att Juholt känt till reglerna. De pekar på det faktum att han blivit varnad av en partitjänsteman år 2009. Om det är sant och om det kan bevisas, så är nog Håkan Juholts saga all som socialdemokratisk partiledare.
söndag 2 oktober 2011
Kommunal parlamentarism och invigning av Musikaliska!
Jag har tidigare berättat om några av mina motioner till folkpartiets landsmöte, som hålls nu den 14-16 okotber i Karlstad. Två av mina motioner har tillstyrkts av partistyrelsen, men en som inte fått lika stor uppskattning är den om införande av s k kommunal parlamentarism, d v s bildande av "riktiga regeringar" på kommunal nivå.
I riksdagen finns en tydlig regeringsmakt. Regeringen är utsedd av en majoritet av riksdagspartierna och alla partier sitter inte i regeringen. I kommuner, landsting och regioner är det precis tvärtom. I de ”regeringsorganen”, alltså kommunstyrelser, landstingsstyrelser och regionstyrelser, finns företrädare för både majoritet och opposition och när ärenden sedan når det högsta beslutande organet, fullmäktigeförsamlingen, så sker en inte alla gånger så upplyftande debatt, där utgången dessutom är given från början.
Om det skulle vara så att ”regeringsorganet” endast bestod av majoritetspartierna och oppositionen inte satt med där, skulle det innebära att man istället fick lägga sina förslag direkt i fullmäktigeförsamlingarna. Dessa skulle då bli ett mer levande organ, vilket troligtvis skulle ge en mer spännande debatt. Jag har därför föreslagit att Folkpartiet liberalerna agerar för en ändring av kommunallagen, som innebär att kommun-, landstings-, och regionstyrelserna enbart består av de partier som bildar majoritet och att detta genomförs i första hand som en försöksverksamhet i vissa kommuner. Tyvärr håller inte partistyrelsen med mig om detta.
För övrigt så har Musikaliska AB haft en invigningsfestival i fyra dagar. Musikaliska AB ägs av Stockholms Blåsarsymfoniker och huserar sedan några månader tillbaka i det vackra huset på Nybrokajen 11-13.
Muskaliska invigdes i torsdag av kulturlandstingsrådet Anna Starbrink (FP). I sitt tal betonade Anna att Musikaliska är ett projekt som kommit till underifrån, av musiklivet självt och främst då genom Fredrik Österling, VD för Blåsarsymfonikerna och Musikaliska AB.
I går kväll var jag på en galakoncert som ingick i invigningsfestivalen. Bland de närvarande fanns också kulturborgarrådet i Stockholm Madeleine Sjöstedt (FP) och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M). Imorgon börjar vardagen igen för Blåsarsymfonikerna och Musikaliska. Det är nu det ska bevisas att den här satsningen på musik på Nybrokajen var rätt och att biljettintäkter och andra intäkter flyter in. Jag ska givetvis som vice ordförande i Blåsarsymfonikerna göra vad jag kan, men i det här sammanhanget vill jag ändå gärna önska alla alla inblandade lycka till!
I riksdagen finns en tydlig regeringsmakt. Regeringen är utsedd av en majoritet av riksdagspartierna och alla partier sitter inte i regeringen. I kommuner, landsting och regioner är det precis tvärtom. I de ”regeringsorganen”, alltså kommunstyrelser, landstingsstyrelser och regionstyrelser, finns företrädare för både majoritet och opposition och när ärenden sedan når det högsta beslutande organet, fullmäktigeförsamlingen, så sker en inte alla gånger så upplyftande debatt, där utgången dessutom är given från början.
Om det skulle vara så att ”regeringsorganet” endast bestod av majoritetspartierna och oppositionen inte satt med där, skulle det innebära att man istället fick lägga sina förslag direkt i fullmäktigeförsamlingarna. Dessa skulle då bli ett mer levande organ, vilket troligtvis skulle ge en mer spännande debatt. Jag har därför föreslagit att Folkpartiet liberalerna agerar för en ändring av kommunallagen, som innebär att kommun-, landstings-, och regionstyrelserna enbart består av de partier som bildar majoritet och att detta genomförs i första hand som en försöksverksamhet i vissa kommuner. Tyvärr håller inte partistyrelsen med mig om detta.
För övrigt så har Musikaliska AB haft en invigningsfestival i fyra dagar. Musikaliska AB ägs av Stockholms Blåsarsymfoniker och huserar sedan några månader tillbaka i det vackra huset på Nybrokajen 11-13.
Muskaliska invigdes i torsdag av kulturlandstingsrådet Anna Starbrink (FP). I sitt tal betonade Anna att Musikaliska är ett projekt som kommit till underifrån, av musiklivet självt och främst då genom Fredrik Österling, VD för Blåsarsymfonikerna och Musikaliska AB.
I går kväll var jag på en galakoncert som ingick i invigningsfestivalen. Bland de närvarande fanns också kulturborgarrådet i Stockholm Madeleine Sjöstedt (FP) och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M). Imorgon börjar vardagen igen för Blåsarsymfonikerna och Musikaliska. Det är nu det ska bevisas att den här satsningen på musik på Nybrokajen var rätt och att biljettintäkter och andra intäkter flyter in. Jag ska givetvis som vice ordförande i Blåsarsymfonikerna göra vad jag kan, men i det här sammanhanget vill jag ändå gärna önska alla alla inblandade lycka till!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)