Jag är helt klart för den konstnärliga friheten och mot censur. Att få publicera vad man vill (inom de lagar vi har idag) är något jag som liberal är för och denna rättighet bör i princip inte inskränkas.
Samtidigt anser jag att denna rättighet också innebär att man bör ställa krav på ett gott omdöme hos konstnärer och publicister. Bara för att man får publicera, så kanske det inte innebär att man alltid ska göra detta. Om publicering sker så innebär det också att man måste vara beredd på att få ta emot kritik och att föra en diskussion om publiceringen. Kritiken kan då komma från två håll, dels från de som inte vill att det konstnärliga verket (oavsett vad det är) ens ska få göras, dels från de som inte tycker att det ska publiceras. Jag tillhör alltså den senare grupperingen, som tycker att det inte alltid är självklart att publicering ska ske, bara för att lagen medger det.
Nu har, till min stora förvåning, Elisabeth Ohlson Wallin känt sig kränkt över den diskussion som har varit vid publiceringen av hennes "pizza- och hakkorsbild", som bl a föreställer Drottning Silvia som försöker sopa bort ett hakkors under mattan. För mig blir detta något märkligt. Ohlson Wallin borde i mina ögon inte känna sig kränkt, utan snarare fundera över om det var rätt att se till att bilden publicerades.
Dessutom finns en obehaglig koppling mellan bilden (eller rättare sagt fotomontaget) på Kungen och Drottningen och nazismen, eftersom texten vid Ohlson Wallins bild lyder "Om detta må ni berätta". Det var samma text som användes vid en tidigare informationsskrift om nazismens illdåd. Den kopplingen gillar jag definitivt inte!
Ohlson Wallin har nu bett Drottningen om ursäkt. D v s hon har bett Drottning Silvia som privatperson om ursäkt. Som om det var någon skillnad mellan Drottningen som privatperson och Drottningen i sitt ämbete. Det är det sällan och inte den här gången heller. Privatpersonen och Drottningen är alltsom oftast en och samma person.
söndag 24 februari 2013
söndag 17 februari 2013
Intressant SIFO - ur statsvetenskaplig synvinkel
Den senaste SIFO-undersökningen är inte bra, sett ur Alliansens synvinkel. Två av partierna, centern och kristdemokraterna hamnar under fyraprocentspärren och oppositionen har ett övertag i opinionen. Sett med mina strikt folkpartistiska glasögon så är det inte heller någon munter läsning. Även om FP ligger still sedan den senaste mätningen, så ligger vi under vårt valresultat.
Däremot är undersökningen intressant ur statsvetenskaplig synvinkel. Fortfarande finns ingen klar majoritet vare sig för alliansen eller för (S), (V) och (MP). Sverigedemokraterna innehar fortfarande en vågmästarposition. Men om undersökningen skulle vara lika med valresultatet så skulle Miljöpartiet få en intressant roll. Även om många placerar MP tillsammans med (S) och (V), så ser jag det inte som självklart. Det gör för övrigt inte heller statsvetaren Jenny Madestam.
Mest problematisk är dock undersökningen för Alliansen. Om både (C) och (KD) är på gränsen att åka ur riksdagen när vi närmar oss valet nästa år, så är det frågan om båda partierna kan klara sig kvar i riksdagen med hjälp av moderata stödröster. I Stockholm var det ju dessutom så att en del folkpartister röstade på centern och det är väl inte lika självklart att så blir fallet den här gången, nu när Folkpartiet inte längre har så många procent "över" för taktikröstning.
Men, mycket kan ju hända. Det återstår ju fortfarande ca 1,5 år till valet, i september 2014!
Däremot är undersökningen intressant ur statsvetenskaplig synvinkel. Fortfarande finns ingen klar majoritet vare sig för alliansen eller för (S), (V) och (MP). Sverigedemokraterna innehar fortfarande en vågmästarposition. Men om undersökningen skulle vara lika med valresultatet så skulle Miljöpartiet få en intressant roll. Även om många placerar MP tillsammans med (S) och (V), så ser jag det inte som självklart. Det gör för övrigt inte heller statsvetaren Jenny Madestam.
Mest problematisk är dock undersökningen för Alliansen. Om både (C) och (KD) är på gränsen att åka ur riksdagen när vi närmar oss valet nästa år, så är det frågan om båda partierna kan klara sig kvar i riksdagen med hjälp av moderata stödröster. I Stockholm var det ju dessutom så att en del folkpartister röstade på centern och det är väl inte lika självklart att så blir fallet den här gången, nu när Folkpartiet inte längre har så många procent "över" för taktikröstning.
Men, mycket kan ju hända. Det återstår ju fortfarande ca 1,5 år till valet, i september 2014!
söndag 10 februari 2013
Landstingsfrågor i fokus
Under den gångna veckan har situationen på våra akutsjukhus, främst Karolinska, diskuterats. Situationen har blivit allvarlig av flera olika anledningar, men bl a genom att vi just nu är inne i en period med olika typer av influensatoppar och dessutom vinterkräksjuka.
Sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt (M) har i detta läge sagt att sjukhusen måste uppfylla sina vårdavtal. Mellan 80 och 100 vårdplatser har saknats sedan i somras. Uppräkningen av årets vårdbudget på 1,45 procent ska täcka behovet enligt henne.
Till stor del kan jag hålla med Filippa Reinfeldt om att sjukhusen ska uppfylla det som står i avtalen. Men jag tror dessvärre att vi befinner oss i en extrem extraordinär situation som gör sjukhusen måste få någon form av extra tillskott. Jag är rädd för att domen mot oss i Alliansen blir hård, om vi inte nu gör något åt den här situationen.
Landstingsrådet Anna Starbrink (FP) har under veckan uttalat sig om en åtgärd på lite längre sikt. De senaste åren har kompetensen höjts inom landstinget sjukvård och det på ett avsevärt sätt. Ca 400 fler sjuksköterskor och nästan lika många läkare har anställts. Samtidigt har antalet undersköterskor minskat med cirka 100. Det är bra att våra patienter kan känna sig trygga i att få vård av välutbildad personal. Men det har gått för långt om personer i legitimationsyrkena, läkare och sjuksköterskor, ägnar sig åt arbetsuppgifter som egentligen borde skötas av någon annan.
Därför bör andra yrkesgrupper avlasta sjuksköterskorna från vissa arbetsuppgifter. Duktiga undersköterskor har utbildning för och rätt kompetens för omvårdnad och annat patientarbete. De legitimerade läkarna och sjuksköterskorna ska ägna tiden och kraften åt sina ansvarsområden. Allt enligt Anna Starbrink.
Till Folkpartiets stora glädje får nu också psykiatrin sin rättmätiga plats på Nya Karolinska. Det har uppmärksammats av Birgitta Rydberg (FP). Folkpartiet har tidigare betonat vikten av att psykiatrin får plats på det nya sjukhuset. Läs gärna mer om detta på Birgittas blogg: http://birgittarydberg.wordpress.com/2013/02/05/klart-for-psykiatri-pa-nya-karolinska/
Sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt (M) har i detta läge sagt att sjukhusen måste uppfylla sina vårdavtal. Mellan 80 och 100 vårdplatser har saknats sedan i somras. Uppräkningen av årets vårdbudget på 1,45 procent ska täcka behovet enligt henne.
Till stor del kan jag hålla med Filippa Reinfeldt om att sjukhusen ska uppfylla det som står i avtalen. Men jag tror dessvärre att vi befinner oss i en extrem extraordinär situation som gör sjukhusen måste få någon form av extra tillskott. Jag är rädd för att domen mot oss i Alliansen blir hård, om vi inte nu gör något åt den här situationen.
Landstingsrådet Anna Starbrink (FP) har under veckan uttalat sig om en åtgärd på lite längre sikt. De senaste åren har kompetensen höjts inom landstinget sjukvård och det på ett avsevärt sätt. Ca 400 fler sjuksköterskor och nästan lika många läkare har anställts. Samtidigt har antalet undersköterskor minskat med cirka 100. Det är bra att våra patienter kan känna sig trygga i att få vård av välutbildad personal. Men det har gått för långt om personer i legitimationsyrkena, läkare och sjuksköterskor, ägnar sig åt arbetsuppgifter som egentligen borde skötas av någon annan.
Därför bör andra yrkesgrupper avlasta sjuksköterskorna från vissa arbetsuppgifter. Duktiga undersköterskor har utbildning för och rätt kompetens för omvårdnad och annat patientarbete. De legitimerade läkarna och sjuksköterskorna ska ägna tiden och kraften åt sina ansvarsområden. Allt enligt Anna Starbrink.
Till Folkpartiets stora glädje får nu också psykiatrin sin rättmätiga plats på Nya Karolinska. Det har uppmärksammats av Birgitta Rydberg (FP). Folkpartiet har tidigare betonat vikten av att psykiatrin får plats på det nya sjukhuset. Läs gärna mer om detta på Birgittas blogg: http://birgittarydberg.wordpress.com/2013/02/05/klart-for-psykiatri-pa-nya-karolinska/
Själv ska jag nu till veckan vara med på en konferens med landstingets trafiknämnd (f d SL-styrelsen). På konferensen ska vi bl a behandla 2013 års Stockholmsförhandling, pendling i inre och yttre vatten, diverse investeringsfrågor och stomnätsstrategin. Jag lär nog återkomma i ett annat blogginlägg om delar av detta.
söndag 27 januari 2013
Europa behöver mer av samarbete!
Jag är, som många andra folkpartister, en varm EU-vän. Det innebär dock inte att jag tycker att allt inom EU är bra. Jag gillar t ex inte den enorma del av EU:s budget som går till jordbrukspolitiken och jag tycker det är ett enormt slöseri med resurser att parlamentet sammanträder både i Bryssel och Strasbourg, med resor mellan dessa båda städer.
Men jag inser att hela EU bygger på kompromisser. Man kan också beskriva EU som ett äktenskap. Det har Folkpartiets partiledare, Jan Björklund, försökt att göra i sitt senaste nyhetsbrev. Ett äktenskap bygger ju väldigt mycket på kompromisser och liksom i EU gillar man inte allt som föreslås. Ibland får man igenom det man vill, ibland inte.
Det här verkar just nu Storbritannien ha väldigt svårt att förstå. Eller i varje fall deras premiärminister, David Cameron. Det hela blir inte bättre av att Camerons utspel i stort sett enbart har inrikespolitiska skäl. Cameron har en rad EU-skeptiska partikamrater och han tror sig vinna över många väljare på att förhålla sig skeptisk till EU.
Det hela är dessvärre besvärligt för Sverige. Storbritannien och Sverige hamnar ofta på samma ståndpunkt och att då mista en allierad, ifall Storbritannien beslutar sig för ett utträde, är minst sagt olyckligt. Britterna har, liksom Sverige, en sund liberal inställning till frihandel, marknadsekonomi och den inre marknaden. Därför hoppas jag, liksom många liberaler med mig, att britterna till sist väljer att stanna i det europeiska samarbetet.
I Europa behöver vi nämligen inte mindre av samarbete, utan mer!
Men jag inser att hela EU bygger på kompromisser. Man kan också beskriva EU som ett äktenskap. Det har Folkpartiets partiledare, Jan Björklund, försökt att göra i sitt senaste nyhetsbrev. Ett äktenskap bygger ju väldigt mycket på kompromisser och liksom i EU gillar man inte allt som föreslås. Ibland får man igenom det man vill, ibland inte.
Det här verkar just nu Storbritannien ha väldigt svårt att förstå. Eller i varje fall deras premiärminister, David Cameron. Det hela blir inte bättre av att Camerons utspel i stort sett enbart har inrikespolitiska skäl. Cameron har en rad EU-skeptiska partikamrater och han tror sig vinna över många väljare på att förhålla sig skeptisk till EU.
Det hela är dessvärre besvärligt för Sverige. Storbritannien och Sverige hamnar ofta på samma ståndpunkt och att då mista en allierad, ifall Storbritannien beslutar sig för ett utträde, är minst sagt olyckligt. Britterna har, liksom Sverige, en sund liberal inställning till frihandel, marknadsekonomi och den inre marknaden. Därför hoppas jag, liksom många liberaler med mig, att britterna till sist väljer att stanna i det europeiska samarbetet.
I Europa behöver vi nämligen inte mindre av samarbete, utan mer!
söndag 20 januari 2013
Barnfattigdom och en ny SIFO-undersökning
Sedan Uppdrag Gransknings program om barnfattigdom sändes är det många, bloggare och andra, som haft åsikter om programmet och om begreppet barnfattigdom. När man talar om barnfattigdom eller för övrigt om all fattigdom, måste man ställa den i relation till något annat. Själv kan jag konstatera att när jag var liten så var vår familj betydligt fattigare än den jag nu tillhör. Min pappa var livsmedelsarbetare och min mamma jobbade inom hemtjänsten, vilket innebar att ingen av mina föräldrar hade några höga löner. Detta kan jämföras med mig och min fru som båda har akademisk utbildning och relativt kvalificerade jobb inom tjänstesektorn.
Låt mig därför med en gång slå fast att inga barn är fattiga i Sverige om de barnen ställs i relation till andra barn i t ex de afrikanska länderna. Nu har jag inget emot att diskutera barnfattigdom i Sverige, även om jag tycker att man hellre bör kalla dessa barn för utsatta barn eller använda något mer balanserat begrepp. Men om vi nu ska tala om barnfattigdom så vänder jag mig mot hur det begreppet används av det som jag här kallar för den förenade vänsteroppositionen. De verkar nämligen hävda att barnfattigdomen började när den första Alliansregeringen tillträdde år 2006. Alternativt säger de att barnfattigdomen har ökat under samma tidsperiod. Något som inte är helt enligt sanningen överensstämmande eftersom många barn fått det betydligt bättre än förut, men där skillnaderna i föräldrars lön blivit större. Frågan är då om de barnen har blivit fattigare. Det tycker inte jag.
Här tycker jag att min partikollega i Gävle, tillika oppositionsrådet Per-Åke Fredriksson har helt rätt när han skriver följande i sin blogg:
"För den politiska vänstern verkar dock barnfattigdom inte handla om att i första hand finna lösningar på detta problem utan att använda begreppet som ett politiskt tillhygge mot Alliansregeringens skattesänkningar för löntagare. Då är det inte så konstigt att vänstern vill att Janne Josefsson och även fältarbetarna i Gävle inte ska ifrågasätta om materiella brister hos barn alltid är en fråga om ekonomisk fördelning i samhället. Verkligheten är mer komplex än så, men det får uppenbarligen inte belysas enligt vänstern."
Läs gärna mer vad han har skrivit i detta ämne. Läs också gärna några andra av mina partikollegor, t ex Rasmus Jonlund, Tommy Rydfeldt och Ann-Katrin Åslund.
Avslutningsvis - i förra veckans blogg skrev jag om Centerpartiet. I dagens SIFO-mätning så minskar Centern, som enda borgerliga parti, ner till 3,2 %. Ibland är debatt och diskussion bra för ett parti, ibland inte. Ibland är det faktiskt t o m bra om vissa förslag inte alls ens blir förslag från början. Jag tror att Centerpartiet borde ha tänkt på det sistnämnda innan förslaget till Idéprogram sattes i tryck.
Låt mig därför med en gång slå fast att inga barn är fattiga i Sverige om de barnen ställs i relation till andra barn i t ex de afrikanska länderna. Nu har jag inget emot att diskutera barnfattigdom i Sverige, även om jag tycker att man hellre bör kalla dessa barn för utsatta barn eller använda något mer balanserat begrepp. Men om vi nu ska tala om barnfattigdom så vänder jag mig mot hur det begreppet används av det som jag här kallar för den förenade vänsteroppositionen. De verkar nämligen hävda att barnfattigdomen började när den första Alliansregeringen tillträdde år 2006. Alternativt säger de att barnfattigdomen har ökat under samma tidsperiod. Något som inte är helt enligt sanningen överensstämmande eftersom många barn fått det betydligt bättre än förut, men där skillnaderna i föräldrars lön blivit större. Frågan är då om de barnen har blivit fattigare. Det tycker inte jag.
Här tycker jag att min partikollega i Gävle, tillika oppositionsrådet Per-Åke Fredriksson har helt rätt när han skriver följande i sin blogg:
"För den politiska vänstern verkar dock barnfattigdom inte handla om att i första hand finna lösningar på detta problem utan att använda begreppet som ett politiskt tillhygge mot Alliansregeringens skattesänkningar för löntagare. Då är det inte så konstigt att vänstern vill att Janne Josefsson och även fältarbetarna i Gävle inte ska ifrågasätta om materiella brister hos barn alltid är en fråga om ekonomisk fördelning i samhället. Verkligheten är mer komplex än så, men det får uppenbarligen inte belysas enligt vänstern."
Läs gärna mer vad han har skrivit i detta ämne. Läs också gärna några andra av mina partikollegor, t ex Rasmus Jonlund, Tommy Rydfeldt och Ann-Katrin Åslund.
Avslutningsvis - i förra veckans blogg skrev jag om Centerpartiet. I dagens SIFO-mätning så minskar Centern, som enda borgerliga parti, ner till 3,2 %. Ibland är debatt och diskussion bra för ett parti, ibland inte. Ibland är det faktiskt t o m bra om vissa förslag inte alls ens blir förslag från början. Jag tror att Centerpartiet borde ha tänkt på det sistnämnda innan förslaget till Idéprogram sattes i tryck.
söndag 13 januari 2013
Centerpartiet
Framförallt under den senaste veckan har debatten om Centerpartiets politik blivit en minst sagt het fråga. Inte bara Dagens Nyheter beskriver det hela som en strid mellan två falanger, nyliberaler och traditionalister. De senare anses ha en mer socialliberal samhällssyn.
Ur statsvetenskaplig synvinkel är det som nu händer inom Centerpartiet intressant. För min del är det dessutom logiskt. Det är logiskt därför att Centerpartiet söker med ljus och lykta efter en ideologisk kompass. Om jag jämför med Folkpartiet, så har vi alltid varit trogna liberalismen. Vi har en ideologi att stödja oss emot, en ideologi som vi alltid har haft som rättesnöre. Så är inte fallet inom Centerpartiet.
Det är också därför som jag tidigare sagt nej till en sammanslagning mellan Folkpartiet och Centerpartiet. Folkpartiet är liberalismens original. Centerpartiet har däremot ingen som helst liberal idétradition att falla tillbaka på. Även om flera Centerpartister runt Stureplan bekänner sig till liberalismen, så är partiet sprunget ur bonderörelsen, med en stark landsbygdsförankring, utan någon större ideologisk bakgrund, utan mer som en folkrörelse. Min partikollega Tommy Rydfeldt utvecklar för övrigt detta på ett alldeles utmärkt sätt i sin blogg.
Vad ska då Centerpartiet göra? Man kan naturligtvis fråga sig om centern behövs. Nu ska inte jag sätta mig på någon alltför hög häst i det sammanhanget, eftersom jag tillhör ett parti som inte har så där värst många fler procent i opinionsundersökningarna. Men frågan är trots allt berättigad. Kanske har David Nyström, ledarskribent i Gefle Dagblad ett bra tips. Lite förenklat skulle man kunna säga att han råder Centerpartiet att gå back to basic. I mitt tycke ett gott råd som något!
Ur statsvetenskaplig synvinkel är det som nu händer inom Centerpartiet intressant. För min del är det dessutom logiskt. Det är logiskt därför att Centerpartiet söker med ljus och lykta efter en ideologisk kompass. Om jag jämför med Folkpartiet, så har vi alltid varit trogna liberalismen. Vi har en ideologi att stödja oss emot, en ideologi som vi alltid har haft som rättesnöre. Så är inte fallet inom Centerpartiet.
Det är också därför som jag tidigare sagt nej till en sammanslagning mellan Folkpartiet och Centerpartiet. Folkpartiet är liberalismens original. Centerpartiet har däremot ingen som helst liberal idétradition att falla tillbaka på. Även om flera Centerpartister runt Stureplan bekänner sig till liberalismen, så är partiet sprunget ur bonderörelsen, med en stark landsbygdsförankring, utan någon större ideologisk bakgrund, utan mer som en folkrörelse. Min partikollega Tommy Rydfeldt utvecklar för övrigt detta på ett alldeles utmärkt sätt i sin blogg.
Vad ska då Centerpartiet göra? Man kan naturligtvis fråga sig om centern behövs. Nu ska inte jag sätta mig på någon alltför hög häst i det sammanhanget, eftersom jag tillhör ett parti som inte har så där värst många fler procent i opinionsundersökningarna. Men frågan är trots allt berättigad. Kanske har David Nyström, ledarskribent i Gefle Dagblad ett bra tips. Lite förenklat skulle man kunna säga att han råder Centerpartiet att gå back to basic. I mitt tycke ett gott råd som något!
söndag 6 januari 2013
Jag gillar och dissar!
Liksom förra året så har jag gjort en lista över sådant som jag gillar och sådant sådant som jag dissar. Håll till godo!
Jag gillar:
1. Min familj (förra årets placering: 1)
Det är naturligtvis inte så konstigt att jag gillar min familj och det finns ju därmed en klar anledning till att de har en klar förstaplats på min egen "gilla-lista". Men i min familj (som inte precis är någon genomsnittlig kärnfamilj) så inbegriper jag inte bara mina allra närmaste, utan även mina gudbarn Fanny och Celinne och mitt fadderbarn Gabriel, som bor i Brasilien. Jag älskar er allihopa!
2. Kungahuset (4)
Sedan Prinsessan Estelle föddes har PR-värdet för den svenska monarkin ökat ännu mer. Det är väl bara republikaner som vägrar att inse detta. Att vi i år får vara med om ännu ett kungligt bröllop är ett extra plus för PR-värdet. Hur vore det med ett år med lite normal kritisk granskning av kungahuset, för omväxlingens skull och inte det extrema mediadrev som varit de senaste åren?
3. AIK (2)
Under året har jag valts som ordförande i AIK Innebandy. Det är en oerhört stor ära, men samtidigt ett stort ansvar. Nu om inte förr inser jag vilka stora summor det handlar om, även i en lite mindre sport som innebandy. Som åskådare ser jag fram emot fotbollen på den nya Friends Arena. Det är bara att hoppas på ett bra AIK-år!
4. Folkpartiet (3)
Jag har nu varit med i detta älskade parti i 30 år. Det är en lång tid och det är lätt att glömma motgångarna och tänka på framgångarna. 2013 är lite grann av ett mellanår. Nästa år är det ju något som kan liknas vid ett supervalår, med val till både EU-parlamentet och till riksdag/landsting/kommun.
5. Zlatan Ibrahimovic (-)
Jag vet att Zlatan är kontroversiell. Den typ av spelare som Zlatan representerar är kontroversiella. Men jag har hellre en kontroversiell Zlatan med i svenska fotbollslandslaget än enbart en massa mesiga och tillintetsägande spelare som inte säger någonting. Under året visade Zlatan sin storhet vid flera tillfällen, men det tillfälle som jag kommer ihåg bäst är matchen mot Tyskland i Berlin. Sverige låg under i halvlek med 4-0, men vände i andra till 4-4. Naturligtvis gjorde inte Zlatan detta själv, det var laget som fixade oavgjort. Men det var helt klart Zlatan som var pådrivare. Inte minst ser man det i slutet mot matchen då han springer fram till en olycklig Tobias Sana, som just missat öppet mål. Några minuter senare fick både Tobias och Zlatan och alla andra lyckliga svenskar se kvitteringsmålet komma. Magiskt Zlatan! Magiskt Sverige!
Jag dissar (i bokstavsordning):
Alla svenska kommunistälskare
Jag har så oerhört svårt för personer som trots att någon dragit ned brallorna på dem, ändå vägrar att erkänna att de är nakna. Berlinmuren föll 1989 och Sovjetunionen upplöstes några år senare. Det finns inga exempel någonstans i världen på att det kommunistiska systemet på lång sikt har medfört något bra invånarna i de länder där kommunismen har praktiserats. Ändå finns det svenskar som fortsätter att förneka och försvara kommuniststyren. Jan Myrdal är en av dem. Myrdal förnekar folkmorden av diktatorn Pol Pot i Kambodja och den gamla övervintrade Hola-Bandoolamedlemmen Mikael Wiehe fortsätter oförtrutet att försvara kommunistregimen på Kuba. Jag blir så trött.....
Alla världens diktatorer
I den här kategorin finns ju inte enbart kommunister. Då hade den ju inte varit så stor. Men det gör ju inte precis det hela bättre. Forfarande har vi minst en idiot kvar i Europa, nämligen Aleksandr Lukasjenko i Vitryssland. I övriga världen finns dessvärre fler och en av dem som jag verkligen skulle vilja se störtad tämligen omgående är Syriens idiot Bashar Al-assad. Att vi sedan har det stora landet i öster är ju en annan sak.
Polisnotorna till klubbarna som drivs via ett aktiebolag
Polisen fortsätter att skicka de orättvisa räkningarna för bevakning till de klubbar som bedriver sin verksamhet via aktiebolag. Hur länge ska detta pågå? När får vi till en rättvisa mellan klubbarna?
Jag gillar:
1. Min familj (förra årets placering: 1)
Det är naturligtvis inte så konstigt att jag gillar min familj och det finns ju därmed en klar anledning till att de har en klar förstaplats på min egen "gilla-lista". Men i min familj (som inte precis är någon genomsnittlig kärnfamilj) så inbegriper jag inte bara mina allra närmaste, utan även mina gudbarn Fanny och Celinne och mitt fadderbarn Gabriel, som bor i Brasilien. Jag älskar er allihopa!
2. Kungahuset (4)
Sedan Prinsessan Estelle föddes har PR-värdet för den svenska monarkin ökat ännu mer. Det är väl bara republikaner som vägrar att inse detta. Att vi i år får vara med om ännu ett kungligt bröllop är ett extra plus för PR-värdet. Hur vore det med ett år med lite normal kritisk granskning av kungahuset, för omväxlingens skull och inte det extrema mediadrev som varit de senaste åren?
3. AIK (2)
Under året har jag valts som ordförande i AIK Innebandy. Det är en oerhört stor ära, men samtidigt ett stort ansvar. Nu om inte förr inser jag vilka stora summor det handlar om, även i en lite mindre sport som innebandy. Som åskådare ser jag fram emot fotbollen på den nya Friends Arena. Det är bara att hoppas på ett bra AIK-år!
4. Folkpartiet (3)
Jag har nu varit med i detta älskade parti i 30 år. Det är en lång tid och det är lätt att glömma motgångarna och tänka på framgångarna. 2013 är lite grann av ett mellanår. Nästa år är det ju något som kan liknas vid ett supervalår, med val till både EU-parlamentet och till riksdag/landsting/kommun.
5. Zlatan Ibrahimovic (-)
Jag vet att Zlatan är kontroversiell. Den typ av spelare som Zlatan representerar är kontroversiella. Men jag har hellre en kontroversiell Zlatan med i svenska fotbollslandslaget än enbart en massa mesiga och tillintetsägande spelare som inte säger någonting. Under året visade Zlatan sin storhet vid flera tillfällen, men det tillfälle som jag kommer ihåg bäst är matchen mot Tyskland i Berlin. Sverige låg under i halvlek med 4-0, men vände i andra till 4-4. Naturligtvis gjorde inte Zlatan detta själv, det var laget som fixade oavgjort. Men det var helt klart Zlatan som var pådrivare. Inte minst ser man det i slutet mot matchen då han springer fram till en olycklig Tobias Sana, som just missat öppet mål. Några minuter senare fick både Tobias och Zlatan och alla andra lyckliga svenskar se kvitteringsmålet komma. Magiskt Zlatan! Magiskt Sverige!
Jag dissar (i bokstavsordning):
Alla svenska kommunistälskare
Jag har så oerhört svårt för personer som trots att någon dragit ned brallorna på dem, ändå vägrar att erkänna att de är nakna. Berlinmuren föll 1989 och Sovjetunionen upplöstes några år senare. Det finns inga exempel någonstans i världen på att det kommunistiska systemet på lång sikt har medfört något bra invånarna i de länder där kommunismen har praktiserats. Ändå finns det svenskar som fortsätter att förneka och försvara kommuniststyren. Jan Myrdal är en av dem. Myrdal förnekar folkmorden av diktatorn Pol Pot i Kambodja och den gamla övervintrade Hola-Bandoolamedlemmen Mikael Wiehe fortsätter oförtrutet att försvara kommunistregimen på Kuba. Jag blir så trött.....
Alla världens diktatorer
I den här kategorin finns ju inte enbart kommunister. Då hade den ju inte varit så stor. Men det gör ju inte precis det hela bättre. Forfarande har vi minst en idiot kvar i Europa, nämligen Aleksandr Lukasjenko i Vitryssland. I övriga världen finns dessvärre fler och en av dem som jag verkligen skulle vilja se störtad tämligen omgående är Syriens idiot Bashar Al-assad. Att vi sedan har det stora landet i öster är ju en annan sak.
Polisnotorna till klubbarna som drivs via ett aktiebolag
Polisen fortsätter att skicka de orättvisa räkningarna för bevakning till de klubbar som bedriver sin verksamhet via aktiebolag. Hur länge ska detta pågå? När får vi till en rättvisa mellan klubbarna?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)