Folkpartiet säger ja till Europa!

Idag är det en månad kvar till Europaparlamentsvalet den 25 maj. Folkpartiet är det mest EU-vänliga partiet! Det är vi stolta över och vi anser att EU behövs. Det nära samarbetet i Europa, handeln och utbytet på många olika områden gör Sverige rikare, vår omvärld tryggare och ger oss möjlighet att lösa problem som vi delar med andra. Däremot måste unionen bli mer öppen, effektiv och demokratisk.

Folkpartiet kommer att fortsätta stå upp för det europeiska samarbetet, även när nu andra partier väljer den EU-skeptiska vägen. EU behöver reformeras och moderniseras för att kunna möta en ny global verklighet. EU ska syssla med demokrati och mänskliga rättigheter, ekonomi, handel, migration, brottsbekämpning. Direktstöden till jordbrukspolitiken måste avskaffas och EU:s kultur-, turism- och mediepolitik ska till största delen återföras till nationell nivå.
 

EU-kommissionen ska granska och offentliggöra årliga rapporter om hur medlemsländerna respekterar grundläggande fri- och rättigheter. I de fall kränkningar upptäcks ska kommissionen kunna dra länder inför EU-domstolen. Systematiska brott mot mänskliga rättigheter ska kunna leda till indragning av EU-stöd och i extrema fall till indragen rösträtt i rådet.

Europas barn ska skyddas mot alla typer av våld och övergrepp, och därför ska totalförbud mot barnaga införas i EU-stadgan. EU ska intensifiera arbetet med hedersrelaterat våld och förtryck. EU måste verka för att rättigheterna för personer med funktionsnedsättningar respekteras i alla medlemsländer.

Det finns mycket att kämpa för inom EU, för att vi ska få en så bra union som möjligt. Men då måste man vara positiv till att utveckla unionen och inte bara säga nej till allt. Folkparitet vill förändra en hel del inom EU, men vi är samtidigt det mest Europavänliga partiet!

Vill du veta mer? Läs gärna hela folkpartiets valprogram här!

Räcker det med bön? och En bra debatt om feminism

Sedan valet till Svenska kyrkan förra året är jag engagerad i min hemförsamling, Adolf Fredriks församling. Ett av de uppdrag som jag fått är att vara kyrkvärd. Det är ett uppdrag jag är stolt över.

En kyrkvärd är en person som är utsedd att hjälpa till vid gudstjänsterna, vanligtvis med att hälsa välkommen, hjälpa till med textläsningar, hjälpa till vid nattvarden, dela ut psalmböcker (och gudstjänstagendor) samt att ta upp kollekt.

Jag har varit kyrkvärd tidigare och då liksom nu ser jag det som en viktig uppgift. En annan viktig uppgift utförs givetvis också av alla våra präster inom kyrkan. Jag läste i DN att den högste religiöse ledare för den katolska kyrkan, påven, har bett för freden i världen och då framförallt i Ukraina och Syrien. Jag är visserligen ganska så stark i min tro och därför hoppas jag att det räcker med att be för dessa länder, men jag är rädd för att det kommer krävas mer ”action” från de goda viljorna i världen. Genom historien så har vi dessvärre lärt oss att de riktigt stora skitstövlarna enbart kan tvingas bort med våld. Låt oss hoppas att det inte innebär att alltför många människoliv kommer att offras.

Nu över till något helt annat, som det heter. När jag väl skriver här på bloggen så brukar jag ju behandla flera ämnen samtidigt.

Jag är för jämställdhet. Jag har dock svårt att för den skull kalla mig feminist, även om jag vet att ordets betydelse innebär att det är en person som på olika sätt kämpar för mäns och kvinnors lika rättigheter.

För några månader sedan sände Sveriges Television en programserie som hette ”Fittstim – Min kamp”. Programledare var Belinda Olsson och hon ifrågasatte väldigt mycket inom dagens feminism. Mycket av det hon skriver i en debattartikel på Sveriges Televisions hemsida kan jag hålla med om. Kampen för jämställdhet måste handla om mer viktiga saker än att kvinnor måste få slippa bära bh på ett bad i Malmö, (som ett av inslagen i program nr 1 handlade om). Som liberal har jag haft företrädare inom den liberala rörelsen som genom åren kämpat och fått igenom saker som exempelvis kvinnlig rösträtt, fria aborter och en av världens bästa föräldraförsäkringar. Nog vore det eländigt om kampen fortsättningsvis skulle handla om extrema och små frågor, istället för t ex den om lika lön för lika arbete?   

Om Ukraina och om ett besök på ABBA-museet

Sedan jag senast skrev om Ukraina har läget förvärrats ytterligare. Även om Vladimir Putin helt oväntat ringde upp sin amerikanske presidentkollega Barack Obama för några dagar sedan, så har läget förvärrats. De ryska trupperna som finns i området är enligt amerikanska underrättelseuppgifter hela 50 000 man. Detta är givetvis fullt tillräckligt för att fortsätta annekteringen av Krim och att genomföra en invasion av den östra delen av Ukraina.

Detta är en skrämmande utveckling och fortfarande så liknar den alltför mycket taktiken som användes av Adolf Hitler innan 2:a världskriget bröt ut. Jag må kanske vara en olyckskorp som kraxar om detta fler gånger än en, men jag står för det.

För Sveriges del är detta extra oroväckande. Vi är inte med i NATO och har därmed inte ett automatiskt "skydd" av USA. Ny generalsekreterare för NATO blir för övrigt norrmannen Jens Stoltenberg som i en första kommentar sa bl.a. följande:

– Vi har på ett brutalt sätt påmints om att länders suveränitet, gränsers okränkbarhet och stabilitet inte är självklara, när vi ser hur militär makt på Krim används för att framtvinga gränsförflyttningar, att för första gången sedan andra världskriget annekterar ett land, Ryssland, territorium från ett annat land.

Med andra ord, NATO behövs mer än någonsin. Sverige är inte med. Det är minst sagt inte bra! Folkpartiet har sedan bra många år tillbaka ansett att Sverige bör ansluta sig till NATO.

Nu över till något annat, som det heter. Jag och min fru besökte igår ABBA-museet. Museet är inte precis något vanligt museum. Här finns givetvis ABBA:s kläder, guldskivor, prylar och mycket mer. Men man satsar också på att museet ska bli en upplevelse i sig. Här kan du, om du vill, t.ex. få sjunga i Polarstudion, uppleva häftiga hologram och kliva upp på scenen tillsammans med bandet.

Jag gillade ABBA innan de vann med Waterloo i Eurovisionsschlagerfestivalen 1974. Många fler gillade gruppen efter det, men det mest fascinerande var att den tidens kritikerkår inte erkände ABBA:s storhet. Det i sin tur berodde givetvis på den massiva vänstervåg som rådde under större delen av 70-talet. Gruppen var helt enkelt för kommersiell för att passa kritikerkåren. Tack och lov överlevde gruppen alla kommunistiska ignoreringar. Bara som ett exempel kan nämnas att det i stort sett bara finns en enda svensk tvinspelning med gruppen under hela 70-talet. Alla i Sverige borde ha varit stolta över ABBA. Så var inte fallet.  

Ukraina, FP-regeringar och Melodifestivalen

Åtskilligt har redan skrivits om den ryska invasionen på Krim i Ukraina. Jag väljer att skriva invasion, även om Ryssland inte vill kännas vid någon sådan. Ryssland har nämligen inte rätt att gå in med militär trupp i Ukraina, oavsett vilken del av Ukraina vi talar om och oavsett hur befolkningssammansättningen i den delen av Ukraina ser ut. En invasion ska också kallas för en invasion.

Jag medger att man naturligtvis inte, (i varje fall inte ännu), ska dra alltför stora paralleller till vår tids störste krigshetsare nummer 1, Adolf Hitler, men faktum är att Vladimir Putins argument för en invasion är samma argument som Adolf Hitler använde. År 1938 genomförde nämligen Hitler en motsvarande invasion i en del av det dåvarande Tjeckoslovakien (Sudetlandet), med argumentet att de som bodde där huvudsakligen var tyskar och alltså borde få tillhöra det tyska riket. (Hillary Clinton har f ö dragit liknande paralleller i en intervju i Dagens Nyheter).

Det är bara att hoppas att omvärlden inte reagerar så lamt som man gjorde då. I en konferens i München år 1938 gick Storbritanniens dåvarande premiärminister Neville Chamberlain med på en försäkran från Hitler att denne inte skulle göra anspråk på fler landområden i Europa. Alla vet vi hur det gick. Låt oss hoppas att historien inte upprepar sig.

Flera av mina liberala vänner har skrivit om Ukraina, bl a Jesper Svensson, Sivert Aronsson, Anders Ekegren, Rasmus Jonlund och Martin Skjöldebrand

Inom Folkpartiet har det uppstått en diskussion om vilka vi som parti ska regera med efter valet. Varje gång som en sådan diskussion kommer upp är det viktigt att komma ihåg att de gånger som Folkpartiet varit otydliga med vilken regeringskoalition vi kan tänka oss att tillhöra efter ett val, så har det gått dåligt i det kommande valet.

Därför anser jag, i likhet med Jan Björklund, att vi klart och tydligt uttalar det som redan landsmötet beslutat, nämligen att det enda tänkbara regeringsalternativ som Folkpartiet kan tänka sig, är en fortsatt alliansregering. Om inte alliansen får tillräckligt antal mandat för detta, ska Folkpartiet gå i opposition. Alla tänkbara tvetydigheter i detta avseende gör att väljarna inte tycker sig veta vad de röstar på och detta leder enbart till att Folkpartiet förlorar röster.

Däremot tycker jag man kan vara öppen för vad som händer vid en valförlust, d v s hur omfattande samarbetet då ska vara mellan allianspartierna. Men det är en sekundär fråga. Det viktigaste beskedet är att Folkpartiet enbart ska finnas med i en alliansregering.

Avslutningsvis vill jag kommentera Melodifestivalen. Den som nu kommer få representera Sverige i Köpenhamn den 10 maj blir alltså Sanna Nielsen med låten Undo. Jag gillar ballader och låten är inte dålig, men jag tycker att det fanns bättre låtar. Sanna Nielsen ställde upp i tävlingen för sjunde gången och det kändes lite grann som att hon fick bli etta för lång och trogen tjänst.

Om svenska folket tänkte så vet jag inte. Men låt mig ge lite varningens tecken. För det första så är det många s k experter som tyckte det var bra att Sanna Nielsen vann. Det brukar inte vara ett gott omen. För det andra så har Sverige aldrig vunnit med en ballad och brukar inte heller få någon framskjuten placering med ballader. Men inte desto mindre så önskar jag Sanna Nielsen lycka till i finalen och självfallet så kommer även jag att hålla tummarna den 10 maj!

Bankernas vinster och QX-galan

Min partikamrat Rasmus Jonlund skriver ett mycket bra inlägg om bankernas vinster. Rasmus skriver bland annat att de höga bankvinsterna provocerar honom som bankkund, samhällsmedborgare och skattebetalare. Trots att jag äger aktier i en av dessa banker, SEB, så kan jag inte annat än att hålla med honom.

Bankerna är nämligen inte som vilka privata företag som helst. Kapitalet till våra banker kommer i huvudsak genom inlåning från företag och privatpersoner. Privatpersonernas insättningar garanteras av en bankgaranti, som innebär att om banken kommer på obestånd så kommer ändå staten att garantera de insatta pengarna.

Detta är för mig helt ok, men om staten, d v s skattebetalarna, alltid kommer garantera att bankerna kommer att finnas kvar, så kan naturligtvis staten också ställa krav på att bankerna inte hanterar sina pengar hur som helst. Därför behövs det någon form av politisk reglering av finanssektorn. Något som jag för övrigt har motionerat om till flera landsmöten för Folkpartiet.

Igår såg jag på QX gaygala. Det finns många galor som man kan titta på, men jag tror att gaygalan ändå är den roligaste. Så mycket kärlek som ryms under ett och samma tak under en gaygalekväll är svårt att uppbringa någon annanstans. Vi som är Folkpartister kan för övrigt sträcka på oss lite extra. Förutom att vi har den bästa politiken för homo-, bi- och transpersoner, så var dels Birgitta Ohlsson nominerad som årets hetero och ett hedersomnämnande gick till Barbro Westerholm. 

 

Barbro var generaldirektör för Socialstyrelsen mellan 1979-1985 och hon var den som 1979 drev igenom att homosexualitet inte längre skulle räknas som en psykisk sjukdom av socialstyrelsen. Detta skedde efter en uppmärksammad demonstration av gay-aktivister i Socialstyrelsens trappa. Det här är något som framförallt äldre homosexuella inte glömmer i första taget. All heder till Barbro Westerholm!    

 

Kan en revolution vara liberal?

När man hör ordet revolution tänker man allt som oftast på kommunistiska revolutioner. Det beror nog främst på att det är de mest kända genom historien och de mest blodiga och omstörtande. Resultatet av en kommunistisk revolution sägs vara att folket ska få bestämma. I praktiken blir det precis tvärtom. Det som kommer efter ett kommunistiskt maktövertagande är en stark centralmakt, med en stark ledare, som oftast inför censur och andra typer av lagar som inskränker friheten för folket i landet. Bortrensning av oliktänkande genom fängslanden och andra åtgärder, är också mycket vanliga.

Är då en revolution alltid att betrakta som socialistisk eller kommunistisk, eller finns det andra typer av revolutioner? Om tanken med revolutionen är att få till en verklig demokrati, så är svaret givetvis ja på min nyss ställda fråga. Det mest kända exemplet på en liberal revolution är den franska. Genom revolutionen avskaffades den absoluta monarkin med feodala privilegier för adeln och prästerskapet och istället kom ett statsskick som ville utgå från upplysningens idéer. Revolutionens ideal var "Frihet, jämlikhet och broderskap". Ordet liberal kommer dessutom från franskans ord för frihet "liberté".

Jag hävdar att det i Ukraina just nu pågår en form av liberal revolution. Landets president Viktor Janukovytj har infört lagar som inskränker folkets frihet, bl a när det gäller demonstrationer. Det innebär att de protester som nu förs fram av det Ukrainska folket bär en liberal prägel och måste anses vara något som liknar en liberal revolution. Det är bara att hoppas att allt detta slutar lyckligt.

För övrigt så tycker jag just nu att Max är ett ovanligt vackert namn!

 

Jag gillar och dissar!

Så här vid nyårstider så har jag under de senaste åren gjort en lista över sådant som jag gillar och sådant som jag dissar. Så även i år. Håll till godo!

Jag gillar:

1. Min familj (förra årets placering: 1)
Det är naturligtvis inte så konstigt att jag gillar min familj. De innehar på min lista en klar första plats. I min familj, (som inte precis är någon genomsnittlig kärnfamilj), så inbegrips inte bara mina allra närmaste, utan även mina gudbarn Fanny och Celinne och mitt fadderbarn Gabriel, som bor i Brasilien. Jag älskar er allihopa!

2. AIK (3) 
Jag har varit AIK:are sedan 12-årsåldern. Jag är medlem i klubben sedan 1980. Även om vissa av lagets fans inte alltid kan uppföra sig ordentligt, så känns det fantastiskt att få tillhöra denna svart-gula klubb. Inte minst var det en häftig känsla att kliva in på Friends Arena för första gången. Mäktigt!

Lika mäktigt är det som pågår i Solnahallen. AIK:s innebandyherrar är där på väg att skapa något stort. Laget leder högsta serien och kan vara på väg mot ett efterlängtat guld. Mäktigt var ordet!

3. Kungahuset (2)
Oavsett vad alla republikaner tycker så står sig PR-värdet för monarkin. I en föränderlig värld är det tryggt med något som är bestående. Att jag under det gångna året fick den stora äran att träffa Prins Daniel vid ett idrottsevent gjorde ju inte saken sämre.

4. Folkpartiet (4)
Jag ska göra vad jag kan för att hålla den liberala fanan högt. Nu går vi in i det s k supervalåret (även om det inte är något ord jag gillar), med val till Europaparlamentet, riksdagen, landstingen/regionerna och kommunerna. Jag har nu varit med i nio valrörelser, den kommande blir således den tionde. Jag tror att riksdagsvalet kommer bli jämnare än vad nuvarande opinionssiffror skvallrar om och jag tror också att de borgerliga partierna kommer behålla makten i Stockholms läns landsting och i Stockholms stad!

5. Svensk film (-)
Jag gillar att gå på bio. Jag och min fru Agneta försöker att göra det i varje fall en gång i månaden. Det är sällan som jag och filmrecensenterna tycker om samma filmer, men nu har det faktiskt inträffat två gånger på senare tid, dels för filmen Monica Z och dels för Återträffen. Faktum är att de också har hyllat Känn ingen sorg, vilket i mitt tycke var den bästa svenska filmen under förra året, så något konstigt har inträffat. Jag och recensenterna brukar inte vara överens. Hur som helst – svensk film är bra!

Jag dissar (i bokstavsordning):

Alla rasister och andra som ställer olika grupper mot varandra 
Det är givetvis omöjligt att skapa ett samhälle där alla tycker om och älskar varandra. Däremot anser jag det är fullt möjligt att vi ha ett samhälle där vi alla har respekt för varandra. Ett samhälle där vi inte talar om ”vi och dom” utan känner en gemenskap och respekt för varandra som boende i Sverige. Allt detta hotas idag av olika typer av vänster- och högergrupper. Därför dissar jag allt från grupper som AFA och Rättvisepartiet till nazistiska grupperingar på yttersta högerkanten. Det gör ju inte heller saken bättre att det finns ett parti i Sveriges riksdag som har samma grundsyn. Sverigedemokraterna (vars människosyn är långt ifrån demokratiskt) odlar framgångsrikt sitt hat mot invandrare och andra minoriteter, även om de klär in orden i något som ibland låter väldigt bra och gulligt.

Alla skenheliga kommunister

Jag anser att Vänsterpartiet fortfarande är ett kommunistiskt parti. Partiets kontakter med kommunistiska förtryckarregimer pågick ända fram till Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens kollaps 1991. Partiet har visserligen ”förnyats” genom borttagande av ordet ”kommunisterna” i partinamnet, men så sent som för några år sedan sa den dåvarande partiledaren Lars Ohly fortfarande att han var kommunist. Vänsterpartiet har aldrig rensat ut sitt kommunistiska förflutna, vilket framgår också med all tydlighet när partiet röstat emot kampanjer som handlar om ”kommunistiska synder”, medan man gärna röstar för nazistiska diton.

De svenska storbankerna
De svenska storbankerna Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank går för närvarande alldeles lysande. Det borde gynna oss kunder, men det gör det inte. Istället gynnas toppchefer och andra anställda med höga löner och bonussystem och aktieägarna får höga aktieutdelningar. Däremot när det är finanskris i Sverige så skriker storbankerna som stuckna grisar och vi då som skattebetalare ska stötta dem så de inte går omkull. Och inte blir det bättre när storbankerna representeras av skitstövlar som exempelvis Nordeas Björn Wahlroos.