Den här bloggen är numera nedlagd - följ mig på olovlindquist@wordpress.com

Hej alla kära läsare av min blogg!
Den här bloggen är numera nedlagd.
Du hittar mig numera under en gemensam hemsida och blogg under olovlindquist.wordpress.com

Folkpartiet ska gå i opposition!

Valresultatet den 14 september innebar, med undantag för vissa enstaka kommuner, en valförlust för mitt parti Folkpartiet liberalerna. Vi gick tillbaka i riksdagen med 1,7 %, den största minskningen av alla partier, förutom Moderaterna.

Jag har varit med i över tio valrörelser och därmed fått uppleva både framgångar och motgångar för Folkpartiet. Om det är något jag lärt mig under alla dessa år så är det att man måste lära sig att tolka valresultaten på ett korrekt sätt, så att man till nästa val gör ett bättre resultat.

Observera att med det jag nu skrev här ovan, så menar jag inte att man nödvändigtvis ska förändra sin politik, utarma sin ideologiska hållning och på det sättet anpassa sig till det man tror röstmaximerar sitt eget parti. Nej, det jag menar är att man främst måste fundera på vilken roll man har som parti inom politiken. För Folkpartiets del så handlar det då om att ställa sig frågan om folket vill ha mer eller mindre av liberal politik och om man i så fall vill att Folkpartiet ska kämpa för att hamna i regeringsställning för att förverkliga den politiken.

Den senaste mandatperioden har i det sammanhanget varit själklar. Våra väljare ville att vi skulle fortsätta inom Alliansen och ta det ansvar som åvilar oss inom det samarbetet. Men hur är det nu efter valet den 14 september? Folkpartiet har som sagt gått tillbaka med 1,7 % och den gamla Alliansen är mindre än de rödgröna partierna. Men även om det inte låter så är faktiskt situationen tämligen lika som under förra mandatperioden, även om den nu är omvänd. Då var Alliansen större än de rödgröna, men hade inte någon egen majoritet.

Bekymret ur ett rödgrönt perspektiv är dock att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte vill samarbeta med Vänsterpartiet. Därför drar nu, framförallt socialdemokratiska debattörer, slutsatsen att Folkparitet och Centerpartiet måste samarbeta med (S) och (MP). Men det är nu som vi Folkpartister måste fundera över den frågeställning som jag skrev om här ovan. Hur ska vi tolka vårt valresultat? Min tolkning är att väljarna har sagt, (och då talar jag om hela väljarkåren, inte bara om de som röstade på FP), att de vill ha mindre av liberal politik och de vill inte heller ha oss i någon regeringsställning. All annan tolkning anser jag är fel. Vi har nästintill förlorat var fjärde väljare. Att då tolka vårt valresultat som att vi ska sätta oss i en regering med (S) eller på något annat sätt utgöra ett regeringsunderlag och på det sättet ta ansvar, är inte det mandat som svenska folket har givit oss. Att många ändå vill att vi ska göra det är något helt annat. Men många av dem ser inte Folkpartiets bästa för ögonen.

Det som är minst sagt ledsamt i detta sammanhang är att det är extremt mycket taktik i detta från socialdemokratiskt håll. Socialdemokraterna har allt att vinna på att Allianssamarbetet splittras. Om (S) skulle lyckas med det, skulle det innebära att socialdemokraterna skulle bli helt dominerande på den politiska arenan. Allt regeringsbildande skulle kretsa kring socialdemokraterna, trots att de numera bara har ett väljarunderlag på 30 % och inte som tidigare mellan 40-45 %.

Jag är avslutningsvis fullt medveten om att det största problemet i valet var att Sverigedemokraterna fick hela 13 %. Men lösningen på hur det partiet ska bli mindre är inte att Folkpartiet går i regeringsställning med socialdemokraterna. Det är mycket mer problematiskt än så. Sverigedemokraternas politik och lösningar på problem måste bemötas på ett mer effektivt sätt än vad som gjorts hittills och om det kommer jag att återkomma till här på bloggen. Liberalismen och Folkpartiet har haft många utmaningar genom åren. Under den kommande mandatperioden saknas det inte sådana. Folkpartiet kommer att komma tillbaka, var så säkra. Men det blir ifrån ett nuvarande utgångsläge i opposition.

Rösta på Folkpartiet!

Imorgon är det val till riksdag, landsting och kommuner. Imorgon tycker jag att du ska rösta på Folkpartiet!

Att jag säger så kommer säkerligen inte som någon överraskning för er som vet vem jag är och vad jag alltid har propagerat för. Men imorgon är det för oss alla dags att tänka till hur vi vill ha det i framtiden.

Du ska rösta på Folkpartiet därför att vi vill fortsätta att förbättra skolan. Vi vill bl.a.

Förstatliga skolan

Satsa på mindre klasser, fler lärare och speciallärare i lågstadiet

Införa rätt till obligatorisk läxläsning för de som behöver i skolan

Du ska rösta på Folkpartiet därför att vi vill säger nej till rasism och ja till invandring. Vi vill bl.a.

• Lyfta de mest utsatta bostadsområdena. Skolor med stora utmaningar ska få mer resurser.
• Bekämpa all form av rasism och diskriminering. I Folkpartiets Sverige finns ingen plats för rasism, antisemitism, islamofobi, antiziganism eller annan främlingsfientlighet.
• Flytta SFI-utbildningen till den kommunala vuxenutbildningen för att
  att skapa en sammanhållen utbildning i det svenska språket och
  göra det lättare att kombinera studier i svenska med studier i andra ämnen.

Om du inte tänker rösta på Folkpartiet så hoppas jag att du i så fall, som ett alternativ, röstar på något av de andra Allianspartierna. Då slipper vi det kaos som utbryter om det blir en majoritet för de rödgröna partierna. Vad som händer om socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet hamnar i majoritet är fullständigt oklart. De har inga gemensamma planer för framtiden.

Därför vädjar jag till dig att tänka till och välja Folkpartiet i samtliga val. Om du vill så får du gärna kryssa för mitt namn som kandidat i landstingsvalet, (valkrets 3 Norrmalm/Östermalm). Vill du läsa mer kan du göra det på min hemsida.

Kanske du även vill se mig i ett mer komiskt sammanhang? I så fall så kan du kolla in följande.

Man vet vad man har och man borde också rösta så att man vet vad man kan få

Nu är det två veckor kvar till valdagen. Jag är väl medveten om att opinionsundersökningarna inte precis utvisar någon Alliansseger, snarare tvärtom. Men jag tror ändå att vi på valdagen kommer att få uppleva ett jämt val.

Diverse statsvetare har i vanlig ordning sagt att det hela är kört för Alliansen. Jag tror inte att så är fallet. Någon gång under de två veckorna som är kvar kommer väldigt många att fundera över det faktum att man vet vad man har, men inte vad man kan komma att få.

Jag anser inte att allt som Alliansregeringen gjort är bra. Det finns en del dåliga beslut också. Men bortsett från det så kvarstår det faktum att det är hundratusentals fler människor som idag har ett jobb att gå till, Sveriges ekonomi tillhör en av Europas absolut starkaste och statsskulden är rekordlåg. Vi har även fått fler vårdcentraler, kortare vårdköer, höjda lärarlöner och en skola som fokuserar på kunskap och inte på flum.

Vad Alliansen vill göra om vi vinner valet kan du läsa om här
Snart kommer också Allianspartierna Folkpartiet, Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna att presentera sitt valmanifest där det står klart och tydligt vad som kommer hända under de närmaste fyra åren. Vad som däremot händer om socialdemokraterna,  miljöpartiet och vänsterpartiet hamnar i majoritet är fullständigt oklart. De har inga gemensamma planer för framtiden.

Så någon gång borde väldigt många under de två närmaste veckorna konstatera att man vet vad man har och att det därmed borde vara bäst att rösta på ett av de partierna, så att man också vet vad man kommer att få. Gör det du också, och rösta då helst på Folkpartiet.

Att stoppa onda krafter, bra med mer idrott och (S) tror sig ha hittat sin frälsare!

Jag var på Folkpartiets valupptakt idag. Det är alltid trevligt att träffa likasinnade och eftersom jag antar att många som var där också hade varit ute och affischerat, så kändes det som en god avslutning på dagen.

På valupptakten höll Jan Björklund tal. Jag har känt Jan sedan ungdomsförbundstiden och han har alltid varit en bra talare och som partiledare har han blivit ännu bättre. Det tal han höll idag var inget undantag. Jan inledde med att tala om det fruktasvärda som händer i Irak och i Syrien, där terrororganisationen IS fördriver alla kristna ut ur de områden där de härjar. IS är ökänd för sin brutalitet och hänsynslöshet, plundringar, tortyr och kidnappningar. De vill införa strikt islamisk rätt och teokratiskt styre enligt salafistiska principer.

Detta måste givetvis stoppas och då kan man inte inta en pacifistisk hållning. Som med alla andra grupper eller enskilda individer som begår terror så förstår dessa bara ett enda språk, nämligen våld. Ibland är det extra jobbigt, för till vissa av dessa illdådsmänniskor har det krävts oerhörda resurser. Det krävdes ju ett helt världskrig för att stoppa nazismen och Adolf Hitler. Men allt går igen. IS och alla andra organisationer som kämpar för odemokratiska värden måste stoppas – med våld och sedan kan man miljöpartiet, feministiskt initiativ och andra liknande organisationer tala hur mycket som helst om att Sverige ska nedrusta försvaret och att det borde skapas mer fred på jorden.

Tidigare under veckan presenterade Jan Björklund ett regeringsförslag om att utöka antalet idrottstimmar i grundskolan med 20%, från 500 till 600 timmar. Det innebär att ämnet idrott och hälsa kommer att vara större än det någonsin har varit sedan grundskolan infördes på 1960-talet. Detta är mycket viktigt för alla barn och ungdomar, men forskning visar att det är mest viktigt i socioekonomiskt svaga områden.

Mer fysisk aktivitet stimulerar även studierna i de teoretiska ämnena. En undersökning gjord vid Malmö högskola utvisar att de elever som har mycket Idrott på schemat har ett bättre kunskapsresultat än de elever som inte har det.

Här kan du läsa mer om regeringsförslaget.

Avslutningsvis noteras att Margot Wallström (S) gör comeback inom partipolitiken. Dessutom spekuleras det om andra comebacker på den socialdemokratiska sidan. Jag vet inte hur det är med uppgifterna om Göran Persson eller huruvida Håkan Julholt får någon kulturministerpost i en vänsterregering, men Margot Wallström lär nog få en ministerpost om olyckan skulle vara framme.

Men jag har respekt för Margot Wallström. Jag tycker hon var en av de bättre i den regering hon tidigare satt i, men det känns lite grann som om sossarna nu ser henne som en som ska frälsa socialdemokraterna från att göra ännu ett katastrofval. Det brukar aldrig vara bra när en organisation, av vilket slag det än är, litar för mycket på att en person ska göra jobbet. I svenska fotbollslandslaget kollar alla på vad Zlatan ska göra. Inget ont om Zlatan, han är hur bra som helst. Men för att Sverige ska vinna matcher i fotboll så måste alla i laget vara på topp. Det känns inte som så är fallet när det gäller det socialdemokratiska partiet.

Att delta i prideparaden är en självklarhet!

Igår gick jag än en gång med i prideparaden. Det var den nionde gången som jag gjorde det och det känns mer och mer rätt att göra det för varje år som går. Eftersom det är ca en och en halv månad fram till valdagen, så var det givetvis extra många ministrar och partiledare som gick med i tåget, men det förtar inte på något sätt paradens främsta budskap om jämlikhet och mänskliga rättigheter.

Att det är en och en halv månad fram till valet innebär också att det kändes som om upptakten på valrörelsen har inletts på allvar, även om vi från Folkpartiets sida har vår officiella valupptakt den 17 augusti.

Bland Folkpartister är ett deltagande i prideparaden inget kontroversiellt. Då är det värre med den idrottsklubb jag stödjer. I AIK diskuteras det flitigt på Facebook om AIK:s deltagande i paraden. De som är emot detta säger att AIK inte ska ta politisk ställning genom att delta i paraden. Detta är för mig en väldigt märklig åsikt. AIK tar redan idag ställning i en rad samhällsfrågor. Som AIK-supporter sedan tolvårsåldern och numera även engagerad inom klubben, (som vice ordförande i AIK Innebandy), så är jag väl förtrogen med det som kallas för AIK-stilen. Den innebär att klubben ser alla människors lika värde och att klubben därmed är mot mobbning våld och rasism.

AIK jobbar hårt för att integrera invandrarungdomar i verksamheten och inom alla våra idrotter finns numera kvinnor med. Det var inte på något sätt självklart från början. Allt detta är ställningstaganden som AIK som en del av samhället med självklarhet ska ta ställning för och i det perspektivet är det lika självklart att stödja den jämlikhet som bygger på att man ska kunna få älska vem som helst.

De som är mot detta och mot att AIK deltar i prideparaden borde fråga sig själva varför man är emot. Jag skulle tro att deras egentliga argument är något annat än det de säger. Jag tror att de helt enkelt inte vill att deras klubb ska förknippas med HBTQ-aktiviteter. Deras argumentation att AIK inte ska ta politisk ställning är med största sannolikhet ett klart pseudoargument i sammanhanget.      

Mindre än tre månader till valet

Det var ett tag sedan jag skrev här på bloggen. Det beror på en rad omständigheter, som till stor del handlar om tidsbrist. Men nu fattar jag åter tangentbordet på datorn.

Vi har haft ett val till EU-parlamentet, ett val som väl var ok för Folkpartiet, men som kunde ha varit bättre. Det är nu mindre än tre månader fram till valdagen för riksdag, landsting/regioner och kommuner. Opinionsundersökningarna visar på ett tämligen hopplöst underläge för allianspartierna. Men jag tillhör de som inte tror (trots att vissa statsvetare hävdar motsatsen) att det är kört för den sittande regeringen.

Anledningen till min försiktiga optimism är att själva valrörelsen inte har börjat ännu. Jag är medveten om att alliansen låg bättre till under förra valrörelsen, i juni 2010, än vad man gör idag. Men jag tror ändå att många kommer tänka till lite extra innan man lägger sin röst på något annat parti än FP, M, C eller KD, särskilt om det var något av de partierna man röstade på i förra valet.

Men för att det ska vara möjligt så måste vi få veta mer konkret om vad alliansen vill göra för de kommande fyra åren. Det gemensamma valmanifestet, (för jag förutsätter att det kommer ett sådant), är därmed superviktigt. Det går ju visserligen att resonera om ”att man vet vad man har, men inte vad man får” och det är ju riktigt. Men det räcker inte. Jag är väl medveten om att det är omöjligt att veta vilken politik som kommer om de rödgröna vinner valet, men det räcker liksom inte som argument för att rösta på något av allianspartierna.

Fast man kan ju inte veta. För min del går det nästan kalla kårar längs ryggraden när jag läser en intervju med Jonas Sjöstedt (V). Under rubriken ”Sjöstedt väljer redan ministrar” berättar partiledaren för det forna kommunistpartiet att han är redo att regera. Jag tror faktiskt inte att det enbart är jag som får kalla kårarna längs ryggraden, utan de når nog ända in i sossarnas maktkvarter på Sveavägen 48 här i Stockholm. Samarbete med (V) i regeringsställning tror jag inte direkt lockar Stefan Löfven.

Fast det gäller att ha proportioner. Visst är valen i september viktiga, men världen har större problem. Här är tre exempel:
- Flyktingströmmar från Irak- Rysslands agerande i Ukraina
- Läget i Syrien

Så allt är ju relativt, men inte desto mindre vill jag behålla den sittande alliansregeringen, gärna med ett starkare Folkpartistiskt inslag!