Mindre än tre månader till valet

Det var ett tag sedan jag skrev här på bloggen. Det beror på en rad omständigheter, som till stor del handlar om tidsbrist. Men nu fattar jag åter tangentbordet på datorn.

Vi har haft ett val till EU-parlamentet, ett val som väl var ok för Folkpartiet, men som kunde ha varit bättre. Det är nu mindre än tre månader fram till valdagen för riksdag, landsting/regioner och kommuner. Opinionsundersökningarna visar på ett tämligen hopplöst underläge för allianspartierna. Men jag tillhör de som inte tror (trots att vissa statsvetare hävdar motsatsen) att det är kört för den sittande regeringen.

Anledningen till min försiktiga optimism är att själva valrörelsen inte har börjat ännu. Jag är medveten om att alliansen låg bättre till under förra valrörelsen, i juni 2010, än vad man gör idag. Men jag tror ändå att många kommer tänka till lite extra innan man lägger sin röst på något annat parti än FP, M, C eller KD, särskilt om det var något av de partierna man röstade på i förra valet.

Men för att det ska vara möjligt så måste vi få veta mer konkret om vad alliansen vill göra för de kommande fyra åren. Det gemensamma valmanifestet, (för jag förutsätter att det kommer ett sådant), är därmed superviktigt. Det går ju visserligen att resonera om ”att man vet vad man har, men inte vad man får” och det är ju riktigt. Men det räcker inte. Jag är väl medveten om att det är omöjligt att veta vilken politik som kommer om de rödgröna vinner valet, men det räcker liksom inte som argument för att rösta på något av allianspartierna.

Fast man kan ju inte veta. För min del går det nästan kalla kårar längs ryggraden när jag läser en intervju med Jonas Sjöstedt (V). Under rubriken ”Sjöstedt väljer redan ministrar” berättar partiledaren för det forna kommunistpartiet att han är redo att regera. Jag tror faktiskt inte att det enbart är jag som får kalla kårarna längs ryggraden, utan de når nog ända in i sossarnas maktkvarter på Sveavägen 48 här i Stockholm. Samarbete med (V) i regeringsställning tror jag inte direkt lockar Stefan Löfven.

Fast det gäller att ha proportioner. Visst är valen i september viktiga, men världen har större problem. Här är tre exempel:
- Flyktingströmmar från Irak- Rysslands agerande i Ukraina
- Läget i Syrien

Så allt är ju relativt, men inte desto mindre vill jag behålla den sittande alliansregeringen, gärna med ett starkare Folkpartistiskt inslag!