Min landstingskandidatur

Första gången jag gick in i landstingshuset på Kungsholmen var i slutet av 1982. Jag hade av ungdomsförbundets distriktsstyrelse i Stockholm valts som representant i Folkpartiets landstingsgrupp och var spänd av förväntan.

Det hela motsvarade mina förväntningar så väl att jag i valet efter, år 1985, kandiderade till landstingsfullmäktige och kom då in som ersättare (eller suppleant som det hette på den tiden). Första gången jag sedan blev ledamot var 1991. Sedan dess har jag varit ledamot eller ersättare fram tills nu. Jag planerar att sitta denna mandatperiod ut, vilket gör att jag då nästintill ägnat hela 30 år av mina snart 56 levnadsår till landstingspolitiken.

Detta innebär också att jag har kandierat till landstingsfullmäktige i åtta valrörelser och mot den bakgrunden så är det nog inte så svårt att förstå när jag säger att jag funderade ganska så länge innan jag bestämde mig för att kandidera ännu en gång.

Nu gjorde jag så, men dessvärre för min del till ett inte särskilt lyckat resultat. Jag gjorde ett sämre provval än för fyra år sedan, vilket har fått till följd att jag av nomineringskommittén placerats på en plats på listan som med största sannolikhet inte leder till att jag kommer väljas in vare sig som ledamot eller ersättare under nästa mandatperiod.

Jag har, liksom nog flera andra, synpunkter på nomineringskommitténs förslag, men de kommer jag att framföra vid andra tillfällen.

Sedan provvalsresultatet blev känt har jag funderat och även i olika sammanhang framfört tankar om att jag skulle avstå från min kandidatur, d v s att jag inte alls skulle stå på listan. Jag har nu bestämt mig för att inte göra så, utan att tvärtom tacka ja till den plats som jag är föreslagen till. Den främsta anledningen till det är att jag alltid har åtagit mig de uppdrag som Folkpartiet velat lägga på mig. Väldigt ofta har naturligtvis de uppdragen sammanfallit med mina egna ambitioner, men inte alltid.

Men de som känner mig väl vet att ordet ”lojal” är ett av mina ledord. I det här sammanhanget är jag således lojal gentemot partiet och de medlemmar inom partiet som ändå röstat på mig i provvalet. Jag vill inte svika er, jag vill inte svika Folkpartiet, utan jag kommer göra vad jag kan för att vi tillsammas ska få ett så bra valresultat som möjligt.

Men jag kan, avslutningsvis, inte komma ifrån att den kommande valrörelsen kommer att kännas annorlunda för mig och jag anser att när jag nu inte längre kommer vara en toppkandidat så kommer mitt ansvar att vara mindre än förut. Mitt engagemang kommer dock alltid att vara på topp, men omfattningen på engagemanget kommer vara mindre än under de åtta tidigare valrörelserna. Jag hoppas och tror att ni alla har förståelse för det!