Om Ukraina och om ett besök på ABBA-museet

Sedan jag senast skrev om Ukraina har läget förvärrats ytterligare. Även om Vladimir Putin helt oväntat ringde upp sin amerikanske presidentkollega Barack Obama för några dagar sedan, så har läget förvärrats. De ryska trupperna som finns i området är enligt amerikanska underrättelseuppgifter hela 50 000 man. Detta är givetvis fullt tillräckligt för att fortsätta annekteringen av Krim och att genomföra en invasion av den östra delen av Ukraina.

Detta är en skrämmande utveckling och fortfarande så liknar den alltför mycket taktiken som användes av Adolf Hitler innan 2:a världskriget bröt ut. Jag må kanske vara en olyckskorp som kraxar om detta fler gånger än en, men jag står för det.

För Sveriges del är detta extra oroväckande. Vi är inte med i NATO och har därmed inte ett automatiskt "skydd" av USA. Ny generalsekreterare för NATO blir för övrigt norrmannen Jens Stoltenberg som i en första kommentar sa bl.a. följande:

– Vi har på ett brutalt sätt påmints om att länders suveränitet, gränsers okränkbarhet och stabilitet inte är självklara, när vi ser hur militär makt på Krim används för att framtvinga gränsförflyttningar, att för första gången sedan andra världskriget annekterar ett land, Ryssland, territorium från ett annat land.

Med andra ord, NATO behövs mer än någonsin. Sverige är inte med. Det är minst sagt inte bra! Folkpartiet har sedan bra många år tillbaka ansett att Sverige bör ansluta sig till NATO.

Nu över till något annat, som det heter. Jag och min fru besökte igår ABBA-museet. Museet är inte precis något vanligt museum. Här finns givetvis ABBA:s kläder, guldskivor, prylar och mycket mer. Men man satsar också på att museet ska bli en upplevelse i sig. Här kan du, om du vill, t.ex. få sjunga i Polarstudion, uppleva häftiga hologram och kliva upp på scenen tillsammans med bandet.

Jag gillade ABBA innan de vann med Waterloo i Eurovisionsschlagerfestivalen 1974. Många fler gillade gruppen efter det, men det mest fascinerande var att den tidens kritikerkår inte erkände ABBA:s storhet. Det i sin tur berodde givetvis på den massiva vänstervåg som rådde under större delen av 70-talet. Gruppen var helt enkelt för kommersiell för att passa kritikerkåren. Tack och lov överlevde gruppen alla kommunistiska ignoreringar. Bara som ett exempel kan nämnas att det i stort sett bara finns en enda svensk tvinspelning med gruppen under hela 70-talet. Alla i Sverige borde ha varit stolta över ABBA. Så var inte fallet.  

Ukraina, FP-regeringar och Melodifestivalen

Åtskilligt har redan skrivits om den ryska invasionen på Krim i Ukraina. Jag väljer att skriva invasion, även om Ryssland inte vill kännas vid någon sådan. Ryssland har nämligen inte rätt att gå in med militär trupp i Ukraina, oavsett vilken del av Ukraina vi talar om och oavsett hur befolkningssammansättningen i den delen av Ukraina ser ut. En invasion ska också kallas för en invasion.

Jag medger att man naturligtvis inte, (i varje fall inte ännu), ska dra alltför stora paralleller till vår tids störste krigshetsare nummer 1, Adolf Hitler, men faktum är att Vladimir Putins argument för en invasion är samma argument som Adolf Hitler använde. År 1938 genomförde nämligen Hitler en motsvarande invasion i en del av det dåvarande Tjeckoslovakien (Sudetlandet), med argumentet att de som bodde där huvudsakligen var tyskar och alltså borde få tillhöra det tyska riket. (Hillary Clinton har f ö dragit liknande paralleller i en intervju i Dagens Nyheter).

Det är bara att hoppas att omvärlden inte reagerar så lamt som man gjorde då. I en konferens i München år 1938 gick Storbritanniens dåvarande premiärminister Neville Chamberlain med på en försäkran från Hitler att denne inte skulle göra anspråk på fler landområden i Europa. Alla vet vi hur det gick. Låt oss hoppas att historien inte upprepar sig.

Flera av mina liberala vänner har skrivit om Ukraina, bl a Jesper Svensson, Sivert Aronsson, Anders Ekegren, Rasmus Jonlund och Martin Skjöldebrand

Inom Folkpartiet har det uppstått en diskussion om vilka vi som parti ska regera med efter valet. Varje gång som en sådan diskussion kommer upp är det viktigt att komma ihåg att de gånger som Folkpartiet varit otydliga med vilken regeringskoalition vi kan tänka oss att tillhöra efter ett val, så har det gått dåligt i det kommande valet.

Därför anser jag, i likhet med Jan Björklund, att vi klart och tydligt uttalar det som redan landsmötet beslutat, nämligen att det enda tänkbara regeringsalternativ som Folkpartiet kan tänka sig, är en fortsatt alliansregering. Om inte alliansen får tillräckligt antal mandat för detta, ska Folkpartiet gå i opposition. Alla tänkbara tvetydigheter i detta avseende gör att väljarna inte tycker sig veta vad de röstar på och detta leder enbart till att Folkpartiet förlorar röster.

Däremot tycker jag man kan vara öppen för vad som händer vid en valförlust, d v s hur omfattande samarbetet då ska vara mellan allianspartierna. Men det är en sekundär fråga. Det viktigaste beskedet är att Folkpartiet enbart ska finnas med i en alliansregering.

Avslutningsvis vill jag kommentera Melodifestivalen. Den som nu kommer få representera Sverige i Köpenhamn den 10 maj blir alltså Sanna Nielsen med låten Undo. Jag gillar ballader och låten är inte dålig, men jag tycker att det fanns bättre låtar. Sanna Nielsen ställde upp i tävlingen för sjunde gången och det kändes lite grann som att hon fick bli etta för lång och trogen tjänst.

Om svenska folket tänkte så vet jag inte. Men låt mig ge lite varningens tecken. För det första så är det många s k experter som tyckte det var bra att Sanna Nielsen vann. Det brukar inte vara ett gott omen. För det andra så har Sverige aldrig vunnit med en ballad och brukar inte heller få någon framskjuten placering med ballader. Men inte desto mindre så önskar jag Sanna Nielsen lycka till i finalen och självfallet så kommer även jag att hålla tummarna den 10 maj!

Bankernas vinster och QX-galan

Min partikamrat Rasmus Jonlund skriver ett mycket bra inlägg om bankernas vinster. Rasmus skriver bland annat att de höga bankvinsterna provocerar honom som bankkund, samhällsmedborgare och skattebetalare. Trots att jag äger aktier i en av dessa banker, SEB, så kan jag inte annat än att hålla med honom.

Bankerna är nämligen inte som vilka privata företag som helst. Kapitalet till våra banker kommer i huvudsak genom inlåning från företag och privatpersoner. Privatpersonernas insättningar garanteras av en bankgaranti, som innebär att om banken kommer på obestånd så kommer ändå staten att garantera de insatta pengarna.

Detta är för mig helt ok, men om staten, d v s skattebetalarna, alltid kommer garantera att bankerna kommer att finnas kvar, så kan naturligtvis staten också ställa krav på att bankerna inte hanterar sina pengar hur som helst. Därför behövs det någon form av politisk reglering av finanssektorn. Något som jag för övrigt har motionerat om till flera landsmöten för Folkpartiet.

Igår såg jag på QX gaygala. Det finns många galor som man kan titta på, men jag tror att gaygalan ändå är den roligaste. Så mycket kärlek som ryms under ett och samma tak under en gaygalekväll är svårt att uppbringa någon annanstans. Vi som är Folkpartister kan för övrigt sträcka på oss lite extra. Förutom att vi har den bästa politiken för homo-, bi- och transpersoner, så var dels Birgitta Ohlsson nominerad som årets hetero och ett hedersomnämnande gick till Barbro Westerholm. 

 

Barbro var generaldirektör för Socialstyrelsen mellan 1979-1985 och hon var den som 1979 drev igenom att homosexualitet inte längre skulle räknas som en psykisk sjukdom av socialstyrelsen. Detta skedde efter en uppmärksammad demonstration av gay-aktivister i Socialstyrelsens trappa. Det här är något som framförallt äldre homosexuella inte glömmer i första taget. All heder till Barbro Westerholm!    

 

Kan en revolution vara liberal?

När man hör ordet revolution tänker man allt som oftast på kommunistiska revolutioner. Det beror nog främst på att det är de mest kända genom historien och de mest blodiga och omstörtande. Resultatet av en kommunistisk revolution sägs vara att folket ska få bestämma. I praktiken blir det precis tvärtom. Det som kommer efter ett kommunistiskt maktövertagande är en stark centralmakt, med en stark ledare, som oftast inför censur och andra typer av lagar som inskränker friheten för folket i landet. Bortrensning av oliktänkande genom fängslanden och andra åtgärder, är också mycket vanliga.

Är då en revolution alltid att betrakta som socialistisk eller kommunistisk, eller finns det andra typer av revolutioner? Om tanken med revolutionen är att få till en verklig demokrati, så är svaret givetvis ja på min nyss ställda fråga. Det mest kända exemplet på en liberal revolution är den franska. Genom revolutionen avskaffades den absoluta monarkin med feodala privilegier för adeln och prästerskapet och istället kom ett statsskick som ville utgå från upplysningens idéer. Revolutionens ideal var "Frihet, jämlikhet och broderskap". Ordet liberal kommer dessutom från franskans ord för frihet "liberté".

Jag hävdar att det i Ukraina just nu pågår en form av liberal revolution. Landets president Viktor Janukovytj har infört lagar som inskränker folkets frihet, bl a när det gäller demonstrationer. Det innebär att de protester som nu förs fram av det Ukrainska folket bär en liberal prägel och måste anses vara något som liknar en liberal revolution. Det är bara att hoppas att allt detta slutar lyckligt.

För övrigt så tycker jag just nu att Max är ett ovanligt vackert namn!

 

Jag gillar och dissar!

Så här vid nyårstider så har jag under de senaste åren gjort en lista över sådant som jag gillar och sådant som jag dissar. Så även i år. Håll till godo!

Jag gillar:

1. Min familj (förra årets placering: 1)
Det är naturligtvis inte så konstigt att jag gillar min familj. De innehar på min lista en klar första plats. I min familj, (som inte precis är någon genomsnittlig kärnfamilj), så inbegrips inte bara mina allra närmaste, utan även mina gudbarn Fanny och Celinne och mitt fadderbarn Gabriel, som bor i Brasilien. Jag älskar er allihopa!

2. AIK (3) 
Jag har varit AIK:are sedan 12-årsåldern. Jag är medlem i klubben sedan 1980. Även om vissa av lagets fans inte alltid kan uppföra sig ordentligt, så känns det fantastiskt att få tillhöra denna svart-gula klubb. Inte minst var det en häftig känsla att kliva in på Friends Arena för första gången. Mäktigt!

Lika mäktigt är det som pågår i Solnahallen. AIK:s innebandyherrar är där på väg att skapa något stort. Laget leder högsta serien och kan vara på väg mot ett efterlängtat guld. Mäktigt var ordet!

3. Kungahuset (2)
Oavsett vad alla republikaner tycker så står sig PR-värdet för monarkin. I en föränderlig värld är det tryggt med något som är bestående. Att jag under det gångna året fick den stora äran att träffa Prins Daniel vid ett idrottsevent gjorde ju inte saken sämre.

4. Folkpartiet (4)
Jag ska göra vad jag kan för att hålla den liberala fanan högt. Nu går vi in i det s k supervalåret (även om det inte är något ord jag gillar), med val till Europaparlamentet, riksdagen, landstingen/regionerna och kommunerna. Jag har nu varit med i nio valrörelser, den kommande blir således den tionde. Jag tror att riksdagsvalet kommer bli jämnare än vad nuvarande opinionssiffror skvallrar om och jag tror också att de borgerliga partierna kommer behålla makten i Stockholms läns landsting och i Stockholms stad!

5. Svensk film (-)
Jag gillar att gå på bio. Jag och min fru Agneta försöker att göra det i varje fall en gång i månaden. Det är sällan som jag och filmrecensenterna tycker om samma filmer, men nu har det faktiskt inträffat två gånger på senare tid, dels för filmen Monica Z och dels för Återträffen. Faktum är att de också har hyllat Känn ingen sorg, vilket i mitt tycke var den bästa svenska filmen under förra året, så något konstigt har inträffat. Jag och recensenterna brukar inte vara överens. Hur som helst – svensk film är bra!

Jag dissar (i bokstavsordning):

Alla rasister och andra som ställer olika grupper mot varandra 
Det är givetvis omöjligt att skapa ett samhälle där alla tycker om och älskar varandra. Däremot anser jag det är fullt möjligt att vi ha ett samhälle där vi alla har respekt för varandra. Ett samhälle där vi inte talar om ”vi och dom” utan känner en gemenskap och respekt för varandra som boende i Sverige. Allt detta hotas idag av olika typer av vänster- och högergrupper. Därför dissar jag allt från grupper som AFA och Rättvisepartiet till nazistiska grupperingar på yttersta högerkanten. Det gör ju inte heller saken bättre att det finns ett parti i Sveriges riksdag som har samma grundsyn. Sverigedemokraterna (vars människosyn är långt ifrån demokratiskt) odlar framgångsrikt sitt hat mot invandrare och andra minoriteter, även om de klär in orden i något som ibland låter väldigt bra och gulligt.

Alla skenheliga kommunister

Jag anser att Vänsterpartiet fortfarande är ett kommunistiskt parti. Partiets kontakter med kommunistiska förtryckarregimer pågick ända fram till Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens kollaps 1991. Partiet har visserligen ”förnyats” genom borttagande av ordet ”kommunisterna” i partinamnet, men så sent som för några år sedan sa den dåvarande partiledaren Lars Ohly fortfarande att han var kommunist. Vänsterpartiet har aldrig rensat ut sitt kommunistiska förflutna, vilket framgår också med all tydlighet när partiet röstat emot kampanjer som handlar om ”kommunistiska synder”, medan man gärna röstar för nazistiska diton.

De svenska storbankerna
De svenska storbankerna Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank går för närvarande alldeles lysande. Det borde gynna oss kunder, men det gör det inte. Istället gynnas toppchefer och andra anställda med höga löner och bonussystem och aktieägarna får höga aktieutdelningar. Däremot när det är finanskris i Sverige så skriker storbankerna som stuckna grisar och vi då som skattebetalare ska stötta dem så de inte går omkull. Och inte blir det bättre när storbankerna representeras av skitstövlar som exempelvis Nordeas Björn Wahlroos.

 

En livslång lärdom - För att trivas i tillvaron så gäller det att hitta ställen där du är uppskattad!

I mitt förra blogginlägg beskrev jag mina tankar kring min kandidatur till landstinget. I åtta valrörelser har jag kandierat till landstingsfullmäktige och jag hade inför årets val många funderingar innan jag bestämde mig för att kandidera ännu en gång. Nu är landstingslistorna fastställda och jag placerades i enlighet med förslaget från nomineringskommittén, vilket med allra största sannolikhet leder till att jag inte kommer att väljas in vare sig som ledamot eller ersättare under nästa mandatperiod.

Jag kommer att sakna arbetet i landstinget och det interna arbetet inom Folkpartiets landstingsgrupp, men jag kan lova att jag kommer att fortsätta att agera för Folkpartipolitik, men att detta då kommer att ske på andra sätt. Jag kan också mycket tvärsäkert lova att jag kommer agera för mina hjärtefrågor på flera olika sätt. Hur och i vilka forum kommer jag att återkomma till.

Nu har jag tur att det finns ett område där det har gått bättre för mig personligen än vad det gjorde i i landstingsvalet, nämligen i valet till Svenska kyrkan. Det var ju några månader sedan som det ägde rum och jag har bara berättat ytterst lite om min kandidatur i det valet. Jag fick den stora äran att av min nomineringsgrupp FiSK (Fria liberaler i Svenska kyrkan) få chansen att ställa upp i hela tre val; till kyrkomötet, till Stockholms stiftsfullmäktige och till kyrkofullmäktige i Adolf Fredriks församling.

Eftersom FiSK tidigare inte varit representerat i Adolf Fredriks församling så räknade jag inte med att vi skulle komma in där, men det gjorde vi! Vi kom in med ett mandat och det visade sig senare vara ett väldigt betydelsefullt mandat. Det mandatet ledde nämligen till att jag, efter förhandlingar med de andra nomineringsgrupperna, blev vald till vice ordförande i kyrkofullmäktige. Tänk vad det ibland går att åstadkomma med bara ett enda litet mandat! 

På stiftsfullmäktigelistan så stod jag på fjärde plats på listan. I det valet så minskade vi från åtta till fyra mandat, vilket var ledsamt, men det gjorde ju ändå att sista mandatet gick till mig och det var ju roligt.

Det känns också roligt att komma tillbaka till kyrkopolitiken. Jag har engagerat mig förut, men det var under 80-talet, då jag bodde i Botkyrka kommun, så det känns väldigt länge sedan. Men nu kan ni förvänta er rapporter från Svenska kyrkan här på min blogg!

Min landstingskandidatur

Första gången jag gick in i landstingshuset på Kungsholmen var i slutet av 1982. Jag hade av ungdomsförbundets distriktsstyrelse i Stockholm valts som representant i Folkpartiets landstingsgrupp och var spänd av förväntan.

Det hela motsvarade mina förväntningar så väl att jag i valet efter, år 1985, kandiderade till landstingsfullmäktige och kom då in som ersättare (eller suppleant som det hette på den tiden). Första gången jag sedan blev ledamot var 1991. Sedan dess har jag varit ledamot eller ersättare fram tills nu. Jag planerar att sitta denna mandatperiod ut, vilket gör att jag då nästintill ägnat hela 30 år av mina snart 56 levnadsår till landstingspolitiken.

Detta innebär också att jag har kandierat till landstingsfullmäktige i åtta valrörelser och mot den bakgrunden så är det nog inte så svårt att förstå när jag säger att jag funderade ganska så länge innan jag bestämde mig för att kandidera ännu en gång.

Nu gjorde jag så, men dessvärre för min del till ett inte särskilt lyckat resultat. Jag gjorde ett sämre provval än för fyra år sedan, vilket har fått till följd att jag av nomineringskommittén placerats på en plats på listan som med största sannolikhet inte leder till att jag kommer väljas in vare sig som ledamot eller ersättare under nästa mandatperiod.

Jag har, liksom nog flera andra, synpunkter på nomineringskommitténs förslag, men de kommer jag att framföra vid andra tillfällen.

Sedan provvalsresultatet blev känt har jag funderat och även i olika sammanhang framfört tankar om att jag skulle avstå från min kandidatur, d v s att jag inte alls skulle stå på listan. Jag har nu bestämt mig för att inte göra så, utan att tvärtom tacka ja till den plats som jag är föreslagen till. Den främsta anledningen till det är att jag alltid har åtagit mig de uppdrag som Folkpartiet velat lägga på mig. Väldigt ofta har naturligtvis de uppdragen sammanfallit med mina egna ambitioner, men inte alltid.

Men de som känner mig väl vet att ordet ”lojal” är ett av mina ledord. I det här sammanhanget är jag således lojal gentemot partiet och de medlemmar inom partiet som ändå röstat på mig i provvalet. Jag vill inte svika er, jag vill inte svika Folkpartiet, utan jag kommer göra vad jag kan för att vi tillsammas ska få ett så bra valresultat som möjligt.

Men jag kan, avslutningsvis, inte komma ifrån att den kommande valrörelsen kommer att kännas annorlunda för mig och jag anser att när jag nu inte längre kommer vara en toppkandidat så kommer mitt ansvar att vara mindre än förut. Mitt engagemang kommer dock alltid att vara på topp, men omfattningen på engagemanget kommer vara mindre än under de åtta tidigare valrörelserna. Jag hoppas och tror att ni alla har förståelse för det!